30 juni 2015

En början-917

Gäspningarna avlöste varandra och både jag och Nadja insåg att vi skulle bli tvungna att tälta om inte vi skulle somna vid ratten och köra i diket. Eftersom hon körde den största lastbilen fick hon välja väg, och hittills hade valet stundtals fått mitt hjärta att åka upp i halsgropen. På vänstra sidan hade vi en klippvägg, på högra ett stup där jag ibland skymtade forsen som gick genom passet. Utsikten var vidunderlig, men som sagt vägen var inte gjord för stora lastbilar. Jag tackade mig själv för valet att inte sätta på extrasläpet.
Bromsljusen på Nadjas ekipage lyste skarpt och jag bromsade tvärt. 
"Tror du vi kan fortsätta", hojtade hon genom den nervevade vindrutan. Hennes mörka hår hängde ner över handtaget och jag skymtade tatueringen på armen.
"Vet inte", svarade jag och drog i handbromsen så hårt jag kunde. Det lockade inte mig att gå ur bilen här, men det kändes rätt ändå. Tydligen hade Nadja insett sitt misstag. "Vi kan vända om du vill."
Hon bet sig i underläppen och gjorde en rörelse som för att ta upp en cigg ur fickan, men insåg att det inte längre fanns några. Istället lirkade hon fram ett tuggummi ur fickan och stoppade in det i munnen. "Låter bra." Utan att fundera mer startade hon lastbilen och körde iväg.
Kvar stod jag, häpen över sättet att bete sig och lättad över beslutet. Det skulle säkert komma en avtagsväg längre fram. Bilen hostade snällt igång och jag följde efter henne.

27 juni 2015

En början-916

En röd plånbok låg på vägen. Den var sliten i kanterna och buktade ut där facket för småpengar fanns. Regnet hade vätt ner lädret och översidan på en sedal syntes. 
En svart bil kom i full fart och jag gömde mig bakom ett trä och väntade tills den passerat. Föraren såg plånboken, girade åt sidan, och körde vidare.
Jag rusade ut på vägen och snappade åt mig plånboken. Den vägde ganska mycket och luktade fränt. Ögonen tårades. En snabb blick åt varje håll för att förvissa mig om att ingen såg mig.
Först tänkte jag sätta mig i skogsbrynet, men ångrade mig och gick till kojan i trädet. Med darrande händer vek jag upp plånboken och öppnade facket med sedlar, stängde det lika snabbt och tog ett djupt andetag innan jag öppnade igen. 
"En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, och herregud, åtta, nio, tio."
Mitt hjärta slog så hårt att det slagen hördes i öronen. Magen gjorde saltomortaler. Svetten rann över ansiktet och under armarna. Jag blundade och öppnade ögonen gång på gång. Världen krypmte till ett universum runt bara mig. Det låg faktiskt tio nya tusenlappar i plånboken. Jag hade aldrig sett så mycket pengar, och säkert aldrig mer få göra det. 
Bilder på alla möjligheter visades som en film i huvudet. Först och främst kunde jag köpa en ny telefon. En sådan där som Mimmi i nian hade. Hon var skolans populäraste tjej. Jag hade kollat och visste att telefonen såldes för exakt fyratusen i stans elbutik. Då skulle jag ha, vänta nu...tiotusen minus fyratusen är ... jag räknade på fingrarna, lade händerna framför mig och flyttade finger efter finger vartefter jag räknade. "Sextusen", sa jag högt för mig själv och tänkte för några sekunder på personen som tappat plånboken. Jag lade ner pengarna på golvet och placerade en sten över för att de inte skulle flyga bort. Öppnade plånboken igen och tog fram en packe kort, både i plast och vanliga. På fotografierna såg jag två små barn. Plastkorten var de vanliga, VISA, Master Card och ICA. En rund, silveramulett föll på golvet och vändes upp mot mig. Texten Sigrid var skriven på den med sirliga bokstäver.
Det knakade  i skogen under kojan och jag tryckte mig mot golvet och tittade ner genom en springa i golvet. Två äldre killar gick runt i cirklar och tittade ibland upp mot kojan. De såg irriterade ut och den ena slog ut med armarna gång på gång med hetsiga rörelser. 
Jag lade örat mot golvet för att höra bättre.

24 juni 2015

En början-915

Kerstin trutade med munnen som William och försökte, men nä, det gick inte. Hon tittade på hans mun och lade fingret mot överläppen samtidigt som hon blåste. Nog kom där en låg vissling. Jo, alldeles säkert var det en vissling. 
Williams axlar slokade och han skakade på huvudet när Kerstin jublande pekade på sin mun. Inte kunde väl hon som till och med var hans storasyster vara så ynkligt dålig? Nog borde hon kunna något så enkelt som att vissla? Han tog tag i hennes mun och trutade med den, bad henne sedan blåsa allt vad hon kunde, men icke ett ljud hördes.
Kerstin slutade försöka och ägnade istället sig åt att studera en liten nötväcka som kilade upp och ner på stammen. Då och då hittade den en insekt och smaskade i sig den. 
William orkade inte med systern längre. Hon verkade inte vilja lära sig och han hade totalt tappat lusten att bry sig om det. Nere på vägen såg han två pojkar komma cyklande och antog att det var Emil och Olle. De skulle säkert vilja ha honom med i leken och om de skyndade sig skulle allihop hinna tjuvåka med tåget när det saktade in på kullen. Jo, de skulle helt säkert vara mycket roligare än Kerstin. Hon kunde sitta där och försöka bäst hon ville.

22 juni 2015

En början-914

Det gick inte att dölja ljudet från mina steg och jag vågade inte dyka upp vid deras bil utan att de anat min närvaro. Ändå kunde jag inte låta bli att smyga de sista fem stegen för att få en skymt av Daniel innan han såg mig. 
Jeepen stod parkerad vid brons slut. De hade dragit en tjock presenning över sig och stagat upp det hjälpligt med tjocka grenar. Mia satt med Isak i famnen och ammade honom. Hon liknade en älva med det långa ljusa håret som flätats över natten och lösts upp nu på morgonen. Jag såg inte Daniel och var inte riktigt beredd när han dök upp bakom mig och tog tag i mina armar.
"Titta vad jag hittade", sa han och höll mig framför sig. "Hon smög runt och spionerade på oss."
Mia tittade inte upp. Vid det här laget hade hon vant sig vid att jag kom när som helst på dygnet, och verkade inte ha något mot mina besök. "Vad roligt. Då kan du vara med oss i båten."
"Måste hon det", klagade Daniel och släppte mig. 
"Ja det måste hon", sa Mia och lösgjorde Isak från bröstet. "Hon är min syster."
Jag kippade efter andan när Daniel lade sin hand över mina axlar och tryckte mig mot sig. Manligheten strömmade ur honom, in i mina porer. Doften av hans aftershave förde mig in i en tunnel av åtrå. Det svarta, lockiga håret låg ostyrigt över de breda axlarna och föll i en kaskad av sinnlighet längs hans rygg. Linnet smet åt över den muskulösa ryggen och mina fingrar längtade efter att smeka musklerna som låg tätt under huden.
Mia reste sig upp och tog min hand. "Kom ska du få se vad vi hittat. Någon har bott här en längre tid. Vi tror att han eller hon håller sig härifrån nu när vi står här."
Jag höjde blicken dit hon pekade och såg en träkoja cirka fem meter över backen. Den verkade vara väl byggd och hade till och med ett litet, svart plåttak. Fönstret var täckt av en tunn plexiskiva och en repstege låg hoprullad på grenen under kojan.
"Har ni varit upp", sa jag och tittade på Daniel som rullade ihop presenningen. Hans hud var mörkt brun och shortsen hängde över höfterna.
"Vi vågar inte", svarade Mia och satte Isak på höften. "Vi tror att någon är där just nu. Jag hoppades att vederbörande skulle komma ner inatt och dra, men ..." Hon ryckte på axlarna.
Daniel slängde upp presenningen på taket på jeepen och band fast den, sedan kom han mot oss. "Jag sa åt Mia redan från början. Att det är fel att inkräkta."
"Allemansrätten gäller överallt. Även här", frustade Mia och himlade med ögonen. "Är du klar?"
"Snart. Jag tänkte hämta fisken vi fångade igår. Den ligger i sjön som du minns."
Jag tittade på Mia och såg att hon helst velat åka nu. Såg framför mig hur fisken kämpade i den gamla trumman från vår tvättmaskin. "Ska ni inte släppa dem istället. Du äter ju inte ens fisk."
Daniel gick mot sjön utan att svara och Mia följde med. Kvar stod jag. Ensam. Jag tyckte att jag såg en skugga intill kojan, men var inte säker. Jo, där syntes den igen. Det rasslade när repstegen kastades ner.

21 juni 2015

En början-913

"Swish, pang, bom" , sa det när kulan for in i madrassen någon ställt på hög kant mot skjulet. En färgburk som träffades föll ner på golvet och rullade in under hyllorna. Vit färg rann ut över plankorna och vidare ner i springorna. Tre blåa, hopvikta solstolar tippade omkull och stötte på vägen  i två ihopfällda metspön som också ramlade omkull.
Jag stod i dörren och kände kulan svischa förbi näsan, kastade mig handlöst bakåt, ut på det gröna, blöta gräset. Hjärtat bultade så hårt att det hördes i öronen. Jag svettades och frös om vartannat, låg kvar länge innan jag vågade titta upp.
En mutter snurrade runt, runt på golvet, vägrade låta sig tämjas av tyngdkraften.


20 juni 2015

En början-912

Bygden hade stillnat efter nattens midsommarfester och Olga på berget smög ner för att leta efter rester. Kläderna hängde i tunga sjok runt kroppen och naglarna var spruckna och långa. Över kinderna gick stråk av veck och vikar. Håret som en gång gnistrat av rött och legat som en mantel över ryggen var nu silvergrått och noggrant hoprullat till en stram knut på huvudet.
En ensam hund smet över stigen och backade när den såg henne, lade öronen tätt bakåt och morrade.
Soptunnorna hade redan länsats av björnarna och locken låg på marken. Här och där lyste det i husen. Midsommarstången var fylld av blåklockor, prästkragar, midsommarblomster och här och där syntes en vissnad lupin.
Det låg en tung doft av syren och kaprifol i luften och hon såg att rosorna inne på Haga nog skulle slå ut vilken dag som helst.
En ask med glömda jordgubbar stod inklämda mellan två tomma papplådor, och en plaska Skåne låg slängd i ett buskage. Det är väl inte den ultimata middagen eller ens frukosten, men det får duga, tänkte Olga och gick vidare, längre och längre in i byn.

17 juni 2015

En början-911

Jag öppnade dörren och klev in i dunklet. Mina fötter hittade vägen som alltid och sakta vande sig ögonen vid ickeljuset.
"Vem är du", dånade en mansröst i mitt huvud. "Vem", skrek han.
"Du vet", sa jag och lade ifrån mig det jag bar. "Du vet."
"Vem, vem, vem", skrek han.
"Låt mig va", sa jag med hög röst och flydde ut i ljuset. Håret stod rätt upp på armarna och en kall kåre löpte längs ryggraden. 
Jag gick nerför den gråslitna tråtrappan och tog några djupa andetag innan jag gick in i storhuset. 

16 juni 2015

En början-910

"Fjorton", sa Lena och ville gå.
"Fjorton och ett halvt, eller just fyllda?"
"Fjorton precis", fortsatte Lena och tittade hjälpsökande på Ritva. Kvinnan var barnens fritidsledare och världens snällaste. Hon hade alltid vida byxor och en stor skjorta. Barnen brukade slå vad om vilka färger hon skulle använda just den dagen, och i entren till huset hade någon placerat en ny vadslagningslapp. Skulle Ritva få ett utbrott, eller vara den lugna, timida person hon egentligen var?
"Snart byxmyndig. Har du gått länge på den här skolan?"
"Två, snart tre år", sa hon och rynkade på näsan när doften av urin nådde den. 
Mannen släppte hennes arm och tog ett steg bakåt. "Känner du någon som heter Sam? En mörk, lång kille med boxarnäsa och svart jacka?"
"Näe", sa hon och tittade bakåt. På något underligt sätt hade de nått stigen som ledde ner till icabutiken.
"Du är söt", sa han och lade sin hand under hennes haka. "Du kan säkert bli fotomodell."

En början-906

"Så du hjälper mormor att handla", sa Doktor Berger och lyfte på glasögonen för att se henne klarare. "Fick du några pengar kvar till godis?"
Mimmi tittade på den långa farbrodern och skakade på huvudet. Hon såg sin gula, fina cykel genom skyltfönstret och noterade att den ramlat mot glasrutan. Hon måste skynda sig ut och ställa den på stödet igen. Mannen med den tjocka mustaschen som ägde affären brukade skälla på henne och de andra när de ställde cykeln framför hans affär.
"Här får du", fortsatte doktorn och lade två guldgula tior i hennes hand. "Köp nu något gott, och glöm inte att dela med dig till lillasyster." Hans hand var varm och svettig.
"Tack", stammade Mimmi och lade pengarna på disken. "Jag vill ha några av de där och fler av de där." Hon pekade på skålarna som stod uppställda på disken. En högt vrålande motor hördes utanför och hon log för sig själv. Farbror Gösta gjorde alltid entre med en sladd. Bilen hickade till och stannade.

"Hej du", skrattade han när hon kom ut genom dörren. "Vill du ha skjuts?"
Mimmi hade munnen full med karameller och kunde inte svara. Hon svalde hastigt och sa: "Nej, jag har cykeln med mig."
"Vänta här så skjutsar jag dig", sa farbror Gösta och tog tag i dörren innan den slog igen.
Mimmi himlade med ögonen och satte sig på cykeln. Underligt att vuxna inte förstod att det var kul att cykla. Hon måste sticka innan han kom ut igen.
Efter att hon satt fast det hon handlat på pakethållaren, lade hon godispåsarna i cykelkorgen och vinglade iväg. Det ven i hjulen när tramporna gick runt, "Hem, hem, hem", sa de.
Fåglarna kvittrade och solen värmde i ryggen, myggorna for in under kjolen och bet henne i låren flera gånger. Då och då passerade en bil som hon läste registreringsnumret på.
Ljudet från en kvist som knäcktes ekade över skogen och fick henne att lystra extra. Det hade talats om ett vargpar som bosatt sig i gamla gruvan och en och annan hade sagt att mannen som krockat i branta kurvan spökade där.
Mimmi såg doktorns blåa bil genom stammarna och funderade på varför han stannat där. Nåväl, han kanske är pissnödig, tänkte hon och cyklade extra långsamt. Mimmi stannade och öppnade godispåsen som egentligen var lillasysters. En smakbit kan jag säkert ta. Linn vet ju inte hur mycket det fanns från början, tänkte hon och stack ner näven. Karamellen var sur och hon grimaserade. Några skator slogs om något som låg på marken. En flög upp och attackerade en annan, pickade med näbben i den andres öga och skrattade efter dådet. Några svartvita fjädrar flög i luften ovanför dem, och Mimmi stannade för att kolla hur det var med skatan.
Den låg på marken med vingarna utbredda, flämtade och rörde försiktigt på huvudet. Ögat hängde halvvägs ut och bestod av en massa blod och vita slamsor.
"Ska vi ta hand om den", sa en röst bakom henne. 

13 juni 2015

En början-905

Hon låg och guppade på vattnet. Håret var spritt som en gloria runt huvudet och kjolen hade glidit upp och visade de bara, vita låren. 
Jag satt på bryggan och tittade på henne. Funderade på hur någon som varit så levande kunde stillna så fort. Ringen på fingret glänste i solen och skickade reflexer mot mig. 
Hon hade varit en vacker kvinna. Alltför vacker för att fortsätta leva. Mina män kunde inte låta bli henne. Nu var det problemet borta. Det enda som krävts var en hård knuff och ett ordentligt tag runt hennes nacke för att hålla ansiktet kvar under vattnet. Hon skulle snart bli hittad, men jag hade ett alibi. Min man låg hemma och sov med mig i sin famn, trodde han. Först protesterade dottern över att göra det, men hon förstod samtidigt varför jag ville döda Leonora, vår kära syster. 
"Mickan" och jag sörjde våra stulna män med samma intensitet. Redan som barn höll vi ihop medan Leonora fick vara med på nåder. Det fick vi betala dyrt som vuxna.
"Hon fick vad hon förtjänade", mumlade jag, rullade upp byxorna och satte ner fötterna i vattnet. Det stack i dem. Att bada idag var inte att tänka på. Doften från bondens nytjärade eka blandades med blommornas och framför allt vattnets.

8 juni 2015

En början-904

Martin och Linda var ett säreget par. På alla fotografier av dem står Martin närmast kameran och Linda så långt bak att hon blir suddig för betraktaren. Vi hittade dem av en händelse när jag och farmor var uppe på deras vind och letade hennes frimärkssamling. Helt plötsligt tystnade farmor och jag hittade henne med ett fotografi i handen. Det jag nyss berättat om.
"Vem är det", frågade jag.
"Mina föräldrar. Mina riktiga föräldrar", sa hon med sorg i rösten. "De dog när jag var mycket ung."
Jag kramade hennes hand och huvudet blev fullt med tankar. Om det där var hennes föräldrar vem var då de på väggen ovanför farmor och farfars fina soffa?

Jag bestämde mig för att luska ut historien om paret på fotografiet och pumpade farmor på mer information. 
Hon berättade motvilligt att de hade åkt iväg till Alaska för att gräva efter guld, och funnit en så kallad guldåder. En dag kom ett telegram till hembygden där det stod att de dött i en olycka - en vinsch som gått av. Farmor som bott hos sin kusin stannade kvar där tills det var dags för giftermål, och kallade dem mamma och pappa.

6 juni 2015

En början-903

"Göm dig. Fort. Om hon hittar dig är du dödens:"
Jag hörde hjärtat slå snabbare än det någonsin gjort och hukade mig under bänken vi nyss suttit på. Faster Märta kallade alltid mig ett hår av hin och drog mig hårt i håret när hon fick en anledning. Hennes händer var svarta av jord och valkarna låg tätt inuti handen. Hon bar alltid byxor och kammade håret varje morgon medan vi fick titta på.
"Nu kan du komma fram", väste Emelie och lade handen för munnen när hon såg min smutsiga klänning. "Oj, vad du kommer att få spö."
"Jag går inte hem" , sa jag och drog med handen över det svarta. Den vita klännningen hade smuts över både bröstet och i nederkanten. 
"Men, det måste du."
"Jag kan inte gå hem så här fattar du väl", fräste jag och kände att tårarna lurade bakom ögonlocken.

En början-902

"Kom och lägg dig vid mina fötter", sa Jaqline och drog av gummisnodden från flätan medan hon hade fulls sjå att inte skratta. Masken som satt för ansiktet kliade och hon hade blivit hes av att förställa rösten. Hon lutade sig ner efter piskan och slog lätt med den på hans länd.
"Aj", skrek han och ryckte till. "Det där gjorde ont. När får jag komma loss", fortsatte han och drog i repen som satt fast i sänggaveln och runt hans handleder. "Jag får sår av de här."
"Tyst", sa Jaqline och satte sig över honom. "Nu ska du få vara med om något du aldrig gjort förut."
Hon funderade på om hon skulle klä av sig, men beslöt att inte göra det. Istället band hon fast hans fötter i sängstolparna. 
Hon steg av honom och tog av sig den svarta lackdräkten, löste upp knutarna runt hans handleder och suckade. "Det här är tråkigt. Det ger mig absolut ingenting."
"Men gumman, vi var ju överens om att försöka få fart på sexet. Jag tyckte du var underbar som fröken Domino och skulle gärna fått mer av den varan."
"Det är just det. Vi är alldeles för olika du och jag. Det bästa jag vet är att sitta framför brasan med en filt över axlarna och en bra bok i handen."

4 juni 2015

En början-901

Svart nylagd asfalt under fötterna. Lösa gruskorn klibbar fast. En sädesärla trippar på ängen intill. Jag undrar om hon har ungar i närheten, tänker jag och kollar om min katt följt efter mig. Rapsen står i full blom och den sträva doften omfamnar mig, vajar fram och tillbaka medan svanarna hukar och gömmer sig i sitt bo som de byggt mitt ute i det gula. Ett par spetsiga öron får mig att haja till, vad är det, tänker jag och skrattar när jag inser vem som ligger där. Det är Holger, fjolårskalven som nyss stötts bort av sin mamma Helga. I några dagar har han yrat runt efter vägen och utgjort stor trafikfara. Flera gånger har jag stannat bilen och stoppat bilar som kör alldeles för fort.
Holger har haft en hård barndom. Hans pappa blev dödad en dag efter att han fötts och exakt en månad senare fastnade Holger i en snara någon elak människa lagt ut i hopp om att fånga en hare.
Jag hittade honom med hjälp av Helgas oroliga råmanden. Det var som om hon förstod att jag ville dem väl. Hon stod på behörigt avstånd medan jag drog av snaran som skurit in i den lilles fot, strax ovanför klöven. Eftersom jag inte hade några sjukgrejor med mig använde jag groblad som omslag och tvinnade dem om varandra.
Några dagar senare såg jag honom genom fönstret i mitt rum. Han haltade inte ens.
Jag fortsätter längs den kringelikrokiga vägen och känner dofterna avlösa varandra. Häggen blommar redan och larverna har börjat spinna in den spetsiga bladen.
Längs dikeskanten växer styvmorsviol och blåklint i en perfekt mix, en liten bit därifrån hittar jag hundkex i mängder. som alltid är Moder natur den största konstnären.
Det prasslar till i en buske jag passerar och ett litet, trekantigt huvud tittar fram. "En rävunge", säger jag och sätter mig på huk. "Kom då vännen, komsi, komsi."
Den lilla krabaten sätter sig på rumpan med huvudet lätt på sned och tittar på  mig med mörka ögon. Tungan hänger utanför och jag ser en glimt av spetsiga, vita tänder. 
"Kom vännen", säger jag och vispar med handen i gräset.
Ingen reaktion. Istället får han sällskap av en bror eller syster, och de tumlar om i gräset, oberörda av att jag står en, max två meter bort.
Plötsligt hörs ett skall och jag ser en svart skugga komma farande över ängen. Det är grannens elaka hund, Spjuver som smitit från hundgården igen, och jag inser att han har en enda sak i sikte - rävungarna.

1 juni 2015

En början-900

Vi ser oss omkring över den stora publiken, en aning generade. Om jag vågat hade jag ropat ut min glädje över huvudena på dem och greppat tag i ögonblicket, men jag vågade inte. Det här var för bra att vara sant. Genom youtube hade vi fått ut vår nya sång och länkats över 100 000 gånger. Min gitarr lät bättre än någonsin och efter att ha tränat extra på alla accord kändes det som om jag skulle sätta alla sånger utan problem. Jens , som spelade piccoloflöjt gick numera ständigt med den i munnen. Han totade ihop musik i huvudet medan han körde ungarna till skolan och diskade. 
Hela gänget var extremt kreativa och vi pratade inte om annat än musik och hur scenen skulle byggas upp. Trädgården hemma förföll och gräsmattan liknade numera bondens äng. Ibland funderade jag på att stoppa flowet och kliva av, men känslan i magen när jag sjöng inför publik tog bort alla sådana tankar och barnen kunde väl följa med på resorna?
När jag drar fram pallen och sätter mig på den med gitarren i knäet, vrålar publiken av extas. Jag känner att håret reser sig över hela kroppen och sneglar bakåt där Mirjam och Minna står. De är bara sex och tio ännu, och förstår inte riktigt storheten i det jag lyckats med, men en dag hoppas jag att de kan glädjas med mig.
Svante vinkar åt mig och ler. Det är ett inåtvänt leende som inte riktigt når till ögonen. Han har gett mig ultimatum - karriär eller barn. Får man ens göra så, tänker jag och sjunger så det svider i halsen. Vi hade tänkt ha en stor familj. Det är min dröm, och hans. Livet består av många ouppnåeliga drömmar, tänker jag och börjar spela i c-dur för att därefter glida över till nästa accord.
Solen glittrar i vattnet nedanför oss och jag ser flera huvuden som guppar på ytan.
"The sun is always shining on me", sjunger jag med hög röst och minns plötsligt Mirjams första steg. Pappa satt i rullstolen och hade ingen möjlighet att stoppa henne när hon kröp ut på bryggan, men skrek på oss. Plötsligt reste hon sig upp och gick.
Jag svettades floder. Strålkastarna svepte över oss och det kändes som en het sommardag trots att solen gått i moln. Blåsten fick min kjol att fladdra upp och lämna benen bara. Tur att jag tog på mig trosor, tänkte jag.
Glittret i vattnet försvann under tiden vår show pågick, och när en var slut hade stjärnorna tagit vid. Mirjam och Minna låg hopkrupna tätt intill varandra och sov. Svante såg om möjligt ännu mer irriterad ut när han klev upp på scenen.
"Det här fungerar inte", muttrade han och ställde sig på knä och tog upp Minna. "Det här är galenskaper jag inte vill vara delaktig i."

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...