29 november 2015

En början-970

Jag ställde mig i kön bakom alla de andra resenärerna. En kvinna satte sig pustande på sin rullator och två unga killar med varsin ryggsäck hängande nonchalant över ena axeln stod så tätt intill varandra att inte ens ett frimärke fick plats mellan dem. Passkontrollanten nickade mot barnet som stod med föräldrarna vid disken och lyfte på först det ena sedan det andra ögonbrynet. Han pekade på en tom plats mitt framför disken och föste barnet dit, bad honom eller henne, jag såg faktiskt inte om det var en flicka eller pojke, att titta upp mot kameran som liknade ett stort öga.
"Det här är inte kul", sa en kvinna framför mig och ställde ner sitt bagage. "Jag hatar verkligen det här. Hatar."
"Jaha", sa jag och ryckte på axlarna. "Jag bryr mig inte. Det får ta den tid det tar. Det viktiga är att jag hinner med nästa plan."
"Så du ska vidare", frågade kvinnan och torkade sig med en näsduk i pannan.
"Mm", mumlade jag, inte alls intresserad av att diskutera med en främmande människa.
"Jag åker den här jävla vägen flera gånger i månaden, och tro mig eller ej, fastnar vareviga gång i passkontrollen." Hon svepte ihop sitt långa, mörka hår i en knut och trädde en snodd över. "Jag har nog farsan att tacka för det. Han är från Irak."
Jag höjde blicken och studerade hennes tjocka, mörka ögonbryn och ganska kraftiga näsa. Små mörka strån syntes på hennes överläpp och de mörka bruna ögonen liknade djupa brunnar av svärta.
"Okej", sa jag och såg att passkontrollanten diskuterade högljutt med de två killarna.
"Jag har flygit så här sedan jag var fem. Morsan stack från farsan då."
Hon hade väckt mitt intresse. Det kändes som om hon bar en historia jag kunde skriva om. Jag ville veta mer.
"Hur reagerade din pappa?"
"Han blev vansinnig och åkte till farmor med min lillebror. Mamma åkte efter och ..."
Under tiden vi pratat kom vi närmare passkontrollen och jag funderade på alternativen för att fortsätta diskussionen. Min mobil hade dåligt med laddning och ipaden låg tyvärr i resväskan jag checkat in.

25 november 2015

En början-969

"Har du packat ännu?"
"Skulle jag göra det", frågade Mattis och drog av sig mössan som glidit ner över ögonen och dolde hans långa, ljusa lugg. "Var det inte imorgon vi skulle åka?"
Troj skrattade och satte sig ner på sängkanten. "Jodå, brorsan. Det är till och med imorgon kväll det bär av. Jag ville bara retas med dig."
"Och vad är logiken i det", fräste Mattis. 
Sibylla kom gående i hallen bärande en på en vit pall målad med små röda blommor.
"Gumman, inte du också."
Sibylla stannade och ställde ner pallen på golvet för att sedan sätta sig ner på den. Hon lade benen i kors och tittade på brodern.

23 november 2015

En början-968

Berta stängde av teven och reste sig upp från gungstolen. Hon drog med handen över det gråa, hårt flätade håret. Kransen låg tätt mot huvudet och inte minsta strå fick titta fram. Berta hade en gång varit lärare och ville inte rucka på gamla rutiner. Den blåa klänningen nådde strax över knäna och fårskinnstofflorna var nötta både framme i tårna och på hälarna.
Hon svepte med blicken över köket och såg att det behövdes färg både här och där. Spisen hade bruna ringar runt plattorna och det vita hade antagit en nyans av grått.
Dagstidningen låg som vanligt på golvet i hallen. Grannen gav henne den när han läst den och åkte till jobbet. Svarta rubriker lysts mot henne. Våld, våld aldrig annat än våld, tänkte hon och tog sig mödosamt ner på knä och tog upp tidningen. 
I vardagsrummet stod den röda favoritfåtöljen som hon en gång fått i gåva av sin man. Numera hade hon inte så stort utbyte av honom. Han befann sig i himlen och garderoben bredvid hennes var tömd. Galgarna som hängde där fick aldrig några nya kläder hängda på sig och skorna som stod på golvet borde väl egentligen ha skänkts bort. Nuförtiden befann sig hjärnan i en ständig tankeström, tänkte Berta och satte sig i fåtöljen. Det knakade olycksbådande och en fjäder under henne försökte borra sig genom både tyget och hennes mjuka hull.
Hon slätade till klänningen över knäna och öppnade tidningen.

13 november 2015

En början-967


Jag stod på knä bredvid min döda systers kropp och såg Alex gå in i lågorna. Han hade lindat en svart, blöt sjal runt huvudet.
Så typiskt honom, tänkte jag och log genom tårarna. In i det sista rädd om de sista testarna av hår.
Eldens dån överröstade sirenerna och det blinkande ljuset nådde ända upp i trädtopparna.
En brandman kom springande mot oss med en filt i famnen. Hans ansikte var svettigt under hjälmen och det hördes ett skrapade ljud från kläderna när han rörde sig. Mannen doftade fränt.
”Hur är det”, sa han och lade armen över mina axlar. ”Har du hört om ambulansen är på väg?”
Jag skakade på huvudet och tittade på Lisas stirrande blick. Det var inte längre hon som låg där. Kvar fanns bara ett skal med hennes utseende. Blicken var brusten och läpparna lite åtskilda som om hon smakade på luften runt sig. Min syster. Min älskade, livliga syster fanns inte längre hos oss. Hennes nattlinne hade en tunn kant av lera längst ner och mina pyjamasbyxor var våt både i rumpan och på knäna, tröjan full av levrat blod från Lisas huvud.
”Hon är död”, sa jag till mannen och pekade mot huset. ”Min bror är där inne. Hjälp honom istället.”
Jag lade ner Lisa på marken igen och reste mig upp. Knäna knakade och jag kände att jag var våt om kinden. Tårar? Blod?
Brandmannen vände mig ryggen och sprang in i huset utan att tveka. Var det bara jag som tyckte att han betedde sig dumdristigt, tänkte jag och höjde händerna mot ambulansen som kom i full fart in på gården. Det hettade i ryggen när jag vände mig mot den och jag hörde delar av huset rasa innan skriket nådde öronen.
”Akta”, sa en annan brandman och drog i en lång, tjock slang. ”Kalle klarar sig. Han är expert på sådant här.”
”Min bror …”, började jag, men tystades.
”Din bror kommer snart ut. Jag lovar.”
Gården översvämmades av polisbilar, ambulanser och brandbilar, men jag hörde inga sirener trots att jag såg det blinkande ljuset. Mitt huvud kändes som om det virats in i en tjock, svart filt.
Det sista jag hörde innan jag svimmade var Alex röst.

12 november 2015

En början-966

Ur vargens dreglande käft ramlade ett kaninöra. Jag skrek på mamma som kom springande, och jag pekade på djuret som krafsade på kaninburen och skrämde stackars Kalle från vettet. Den tryckte in nosen i det lilla ingångshålet där en lucka suttit fastreglad så sent som igår kväll, och jag hörde pappas vrål när han kom springande mot buren med spaden höjd över huvudet. 
I dunklet var det svårt att urskilja detaljer, men jag hörde ljudet av ben som krossades och ett ylande som fick mina ådror att isas. Ur skogsbrynet kom något stort och grått - en varg till. Den stod på huk och följde pappa med blicken.
Jag vände mig mot mamma som stod och bet på naglarna.
"Vi måste göra något."
Hon nickade sakta med huvudet och mötte min blick.
"Nu, mamma", fortsatte jag och reste mig upp. Ljudet från stolen som skrapade i golvet lät som en bullrande kanon i tystnaden, och jag kastade mig handlöst ut i hallen, drog på mig stövlarna, slet till mig geväret som alltid stod vid ytterdörren, och sprang ut.
Det tog en stund för mina ögon att vänja sig vid mörkret. Ett barnskrik hördes och pappas ilskna röst.
Min hjärna registrerade två stora skuggor som låg på marken och pappa som stod med Kalle i famnen. Det var Kalle som skrek. Inget barn.
"Lita inte på dem", sa pappa och lugnade Kalle genom att hålla honom tätt intill sig. "Vargen hann ta Nina. Jag är ledsen gumman."


11 november 2015

En början-965

De kunde lika gärna skära av båda hennes armar som det var nu. Hon fann ingen anledning att le åt sonens krumbukter och hjärnan verkade vara fylld av våt bomull. Amanda lyfte pennan och förde den mot det vita arket. "Ett ord, kan jag inte få ett enda litet ord", viskade hon och lade udden mot papperet. "En mening", fortsatte hon och lade handen över pannans djupa rynkor. Amanda blundade, men såg inte de vanliga bilderna. Rösten som alltid kom till henne uteblev.
Några ekorrar slogs ute på äppelträdets tjocka grenverk och flera löv singlade mot marken.
Hon skrev ordet DE med stora bokstäver som för att tydliggöra början på något stort. Nog skulle väl orden komma till henne som vanligt? Inte kunde det väl sluta så här?
Amanda satt länge med handen runt pennans skaft innan hon suckande lade ner den på bordet. Tio dagar hade denna underliga cirkel av tomthet befunnit sig runt henne och det verkade inte bli någon ändring. "Jag tar en promenad", sa hon för sig själv och tittade ut på ekorrarna som satt på varsin gren och glodde stint på varandra. Svansarna slog snabbt fram och tillbaka och öronen låg tätt mot de små huvudena.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...