En början-926

Delfinerna vände med ett högt plaskande en av dem dök under båten för att sedan komma upp vid min hand som jag haft nere i vattnet. Sebastian såg oförskämt nöjd ut och verkade ha svårt att hålla minen. Det ryckte i hans mungipor och jag såg små rynkor vid hans tinning.

Trots att jag inte var någon stor fiskälskare kunde jag inte låta bli att beundra det vackra djuret. Den öppnade munnen och visade massor av konformade vita tänder. 

"Hon skrattar åt dig", sa Sebastian och svängde med båten för att inte krocka med den andra båten där ett annat par satt och beundrade delfinerna.

Den omtalade dök igen och kom uppfarande som en projektil några sekunder senare. Hon skrek högt och dök ner igen - kom uppfarande på andra sidan båten, snurrade i luften och landade bredvid vår båt. Vattnet stänkte över oss.

Jag blev våt från topp till tå och kände en varm ilning av lycka strömma genom mig. En stark lust att dyka ner i vattnet for genom huvudet och jag ställde mig upp.

"Åh nej, stopp nu. Du kan inte bara hoppa ner så där. Mischa kan vara farlig. Det är deras territorium vet du", sa Sebastian och högg tag i mig. "Lilith är snäll, men Mischa ska du akta dig för. Inte ens tränarna vågar snart dyka med honom. Det har varit flera incidenter."

Jag tittade på hanen som kom simmande - en mycket vacker delfin, kraftig över manken och med en fena där någon karvat ett v. Han stannade nedanför mig och puffade på min hand. När jag inte lade den över hans huvud stötte han till den hårt och dök under båten.

"Han är svartsjuk", sa Sebastian.

En början-925

En lätt knackning på fönstret väckte mig ur min slummer och jag klev upp och öppnade fönstret, men såg ingen där. Från ytterdörren till den lilla verandan av impregnerat trä låg små, röda, avklippta rosor och på pelarnas ovansida stod flammande marschaller. Dörren på gästhuset stod på vid gavel och över dörren fanns en båge av röda rosor blandat med björkkvistar. 

Jag hade ingen aning vad som väntade och klev i tofflorna, darrande av nyfikenhet. Vad hade Daniel nu hittat på?

En början-924

Jag hade räknat tegelstenarna flera gånger nu. Både på höjden och längden. Huset var exakt 205 tegelstenar långt och över dörren satt en pingla som såg ut som en katt hängande i halsen. Det hade blivit imma på fönstren och jag frös om både fötter och händer. Egentligen borde jag väl starta bilen men det fanns inte tid, eller lust att luta mig fram och göra den där lilla knixen med handen.

Det knackade på rutan och jag vände blicken mot den. Utanför stod en man i uniform. Hans mungipor var nerdragna och jag såg två djupa, lodräta streck mellan ögonen. Knackningen intensifierades och han nickade mot mig - två snabba, korta nick.

"Ja", sa jag i samma stund som vindrutan åkte ner.

"Jag har passerat din bil flera gånger. Är allt okej?"

"Jo", sa jag och rörde på tårna för att väcka benen. "Jag bara vilar lite. Har kört långt."

"Aha, på det viset", sa han och gjorde en rörelse med handen mot kepsens skärm. "Då ska jag inte störa."

Jag såg honom skriva något på ett block och hörde honom varva motorn och backa - väntade på att se bilen försvinna förbi mig.

Men istället stängde han av bilen. Låste dörren och gick mot mig. Han hade tagit av sig kepsen och jag såg batongen svänga mot hans lår.

En början-923

Jag satt i gungstolen, vaggade sakta medan spindeln tog sig allt längre ner från taket. Repet runt mina fötter satt hårt och det stack i mina fötter. Skulle hon komma tillbaka, eller var hon nöjd med det hon redan åstadkommit? Ytterdörren stod och slog i vinden och jag hörde då och då bilar passera. Undrar hur hon tänker. Egentligen. Svartsjukans demon var inte att leka med. 

Telefonen som stod på soffbordet ringde. En, två, tre signaler, innan telefonsvararen hoppade igång.

"Hej, du har kommit till Marie. Jag är inte hemma och kan inte nås på mobilen så ge mig ditt namn och telefonnummer om du vill att jag ska ringa upp."

Personen lade på utan att säga något.

Ytterdörren slog mot trappräcket med en hård smäll och studsade tillbaka för att stängas med en om möjligt hårdare smäll. Ekot dallrade en lång stund i luften.

Grannen verkade göra mat av lukten att döma och jag hörde någon sjunga på andra sidan väggen. Jag gillar inte kedjehus, men insåg plötsligt att det fanns något positivt med att bo som en packad sill. Händerna var vita och jag kände inte längre ena lillfingret pga all tejp Marie lindat runt handlederna. Silvertejp, naturligtvis. Går inte sönder alltför lätt. Jag hoppade i gungstolen och försökte förflytta mig, men insåg direkt att det var lönlöst. Med tårna tryckte jag på golvet och gungade till, tryckte snabbt ytterligare en gång i samma ögonblick tårna nuddade golvet och jippie stolen rörde sig cirka tio centimeter.

En början-922

"Ställ er i en rak kö och prata inte med varandra", röt mannen och pekade på den gamle mannen som stod först. "Du börjar. Gå på strecket du ser på marken, men försök inte hålla ut armarna, då kapar vi dem."

Åldringen tog ett första steg. Han vinglade och verkade ha svårt att gå rakt, men tog ändå ytterligare ett steg, föll omkull och böjde huvudet i exakt samma sekund mannen drog fram en värja och skilde huvudet från kroppen.

Illamående tvingade jag mig själv att titta på i ett försök att peppa mig själv, tvinga min gamla, slitna kropp att prestera en sista gång. Hittills hade fem människor dött, kvinnor och män. 

Ovanför oss såg jag en strålkastare vagga i vinden. Emellanåt var den nära att släppa från länken någon fäst den i. Jag tänkte på sagorna farfar berättat för mig och min syster. om en värld där alla var lika värda och om ställen där de gamla fick bo tills de självdog.

"Nästa", skrek mannen och tog tag i ännu en åldring. "Ställ dig här och gå rakt fram längs strecket. Klarar du dig fortsätter du till nästa station."

Jag kunde fortfarande se den stora skylten ovanför ingången till anläggningen. Ättestupan. stod det med guldfärgade bokstäver, formade i en båge.

Åldringen gjorde som han blivit tillsagd och kom helskinnad till andra sidan. 

Efter ett rapp från piskan över ryggslutet pekade mannen på en byggnad några meter bort. "Nästa test äger rum därinne. Raska på."

Regeringen hade försökt allt - åldringar fick testa på att agera extrapersonal på skolor och bibliotek, men antalet människor steg snabbt i landet och katastrofen lurade bakom hörnet. För att stävja ett uppror lovade regeringen att åtgärda problemet och på kort tid hade de stoppat våldet mellan ungdomar genom att sätta dem på uppfostringsanstalt och nu det här - åldrinagr som fördes till ättestupan och avlivades som djur på ett slakteri.

Kvinnan som gick igenom testet snubblade och jag hörde skottet från pistolen i mannens hand innan jag såg den. Hon segnade ner och låg en lång stund på marken. Ett ben svängde upp och träffade mördarens underliv och han svarade med att skjuta henne, gång på gång på gång.

En början-921

"Han var min bäste vän", mumlade farfar och stoppade pipan full med tobak. "Jag vill inte se honom, bara lägg hans kropp i en säck och begrav den ute i trädgården."

Jag tittade på Mr Day som vi döpt farfars mops till, och lade försiktigt ner honom i en svart säck.

"Nej", ropade farfar och tog säcken från mig. "Lägg honom i en hans favoritfilt. Det är det minsta jag kan göra. Rulla in kroppen och lägg den i en låda. Då tar det längre tid för likmaskarna att nå honom."

Det var typiskt farfar att vara praktisk i sorgen. När farmor dog för några år sedan gjorde han likadant. Sörjde på sitt vis. Farmor hade begravts veckan efter, utan att han gråtit en enda tår på vägen dit, eller under begravningen heller förresten. Hennes namn nämndes aldrig mer i huset och om någon yppade det, tystade personen med en huvudskakning.

Jag hämtade Mr Days favoritfilt och rullade in honom i den, sedan gick jag ner i källaren för att leta en kartong. Det finns säkert en vid pannan, tänkte jag.  Farfar brukade skära kartongerna i strimlor och tända med hjälp av dem.

Jag tryckte på strömbrytaren, men den tändes inte. 

"Typiskt", muttrade jag och letade upp en ficklampa i lådan i köket. Min blick svepte över hyllorna och jag mindes farmors alla katter hon haft på väggarna och på hyllorna. Inte en enda fanns kvar, bara skuggorna på väggen som vittnade om dem. Egentligen förstod jag inte varför alla fotografier måste försvinna. Borde inte farfar vilja ha kvar minnen? 

Med ficklampan framför mig gick jag ner i källaren och in i pannrummet. Det luktade illa och jag skyndade mig att lyfta upp en kartong som såg lämplig ut. En tjock packe brev med ett rosa sidenband ramlade ut på golvet.

Det hördes steg ovanför mig, och jag gömde packen under en presenning.

"Hur går det", skrek farfar. "Hittar du någon kartong, eller vill du ha hjälp?"

"Jodå, jag hittade en. Kommer strax", svarade jag och satte mig framför pannan. Ljudet från brasan inuti lät hemtrevligt, men jag rös trots hettan. 

Breven hade avsändare Hans Hilmertz och kom från Tyskland. Jag såg inte riktigt datumet, och undersökte flera brev utan framgång. En del var öppnade, men de flesta såg ut att vara igenklistrade. Jag öppnade ett och ögnade igenom det. Det var till farmor, och Hans Hilmertz kallade henne sin lilla pärla. 

"Kärleksbrev", viskade jag och drog ihop högen för att gömma den igen.

"Vad gör du", frågade farfar och klev in i rummet. "Varför sitter du där? Jag väntar på dig."

En början-920

Tänk om jag anat för några år sedan att bilarna skulle se ut så här - utan ratt och växlar med enbart en spak att styra med. Skenorna över staden hade till en början irriterat befolkningen, men de vande sig snabbt och nuförtiden reagerade ingen när bilarna svischade ovanför deras huvuden. En silverfärgad snabb sportbil passerade mig i säkert tvåhundra knyck och jag saktade som vanligt in, ifall att. Efter olyckan i somras var jag ett riktigt fegsnöre och nästan en trafikfara. En metallisk röst talade om för mig att min fart var nere i trettio och under tillåten nedre gräns. Långt under mig såg jag stadens höghus och vägarna som numera enbart var tillåten att beträda för gångtrafikanter och cyklar. Solen reflekterade sig i väggarna och jag kisade. En stor örn hade förvirrat sig upp till trafikbanorna och jag såg att den mötte bil på bil, vek undan men antagligen skulle krascha in i de silverfärgade stålskenorna vilken sekund som helst.

Landets regering hade påtalat riskerna flera gånger, men röstats ner av befolkningen som på det här sättet blivit av med köer och fått massor av extratid med sina nära och kära. Borta var köandet och långa arbetsdagar.

Örnen vek av från en stor lastbil som kom dundrade i hundranittio, klarade sig och åkte rätt in i en svart sportbil. Efter kraschen fanns bara ett moln av fjädrar kvar. Bilen var gjord av ett speciellt framtaget stål som klarade sig utan en skråma och fortsatte som om ingenting hänt.

"Du kör nu under godtagbar fartgräns och fråntas körkortet. Var vänlig stig ur fordonet för avhämtning av patrullbil."

Suckande stannade jag min bil och satte på hörsnäckan. Om de fick se att jag tagit av mig den kunde jag få ännu mer böter, i värsta fall aldrig mer få tillbaka körkortet.

Den knallgula patrullbilen kom flygande genom luften. Det var en blandning av bil och flygplan som jag läst gick på luft. Uppfinningen var avsedd enbart för polisväsendet och hemlig. 

"Inte du igen", sa mannen som öppnade min dörr. "Vad är det som är så svårt? Trycka på pedalen kan väl vem som helst."

Jag klev ur bilen och skakade ut kläderna som skrynklat till sig när jag satt. De vita sjoken var fula som stryk och alla måste använda dem, till och med de rika. Vita, naturligtvis. Svart var förbjudet.

Snacket om apartheid vibrerade fortfarande efter färgvalet och regeringen diskuterade om de skulle godkänna fler färger.

Jag blev förd in i deras fordon och kände hur det hisnade i magen när vi lämnade skenorna. Min bil kördes till depån via datorn. Ganska patetiskt att vi människor ansågs styra våra bilar, när det kunde styras från högre ort och säkert ofta gjordes.

"Varför?" frågade mannen i passagerarsätet. "Du har fått flera varningar."

Jag tittade ner på höghuset vi passerade och såg att trädgården på toppen var fylld av både blommor och frukter. Vattnet i poolen blänkte i solskenet och jag såg två solstolar stå bredvid. En hund sprang ut genom balkongdörren och hoppade rakt ner i vattnet.

En början-919

Han märkte knappt träffen, men den kändes. Det skarpa ljudet fortplantade sig in i lurarna och musiken försvann några sekunder. Mikael såg spetsen komma mot sig, men hade inte sinnesnärvaro att ducka. Smärtan exploderade och allt svartnade. 

När han vaknade hördes skrik och gråt från de andra passagerarna. Blodet rann från armen, men en efter en snabb titt kunde Mikael konstatera att såret bara var ytligt. Han slet sönder tröjan som hängde på sätet bakom honom och såg blå himmel genom ett stort hål, längst bak i planet. Musiken från hörlurarna pumpade ut och fyllde planets svarta eko. Långa, genomskinliga slangar hängde ner över det som fanns kvar av sittplatserna och en vagn med kaffetermosar låg vält över golvet.

Ett barn skrek ihållande, ville inte stoppa. Två säten framför låg en man vikt i en konstig vinkel. Hans ögon syntes inte eftersom han bar solglasögon med spegelglas.

Den sötaktiga doften av blod blandade sig med både bensin, avföring och parfym. 

"Hur är det", frågade en ung man och rynkade på näsan när han såg såret. "Du måste få det där rengjort. Det kan bli kallbrand annars."

"Det är lugnt. Har du kollat piloten?"

Mannen nickade. "Det finns ingen cockpit, bara ett stort hål där med." Han pekade mot hålet längst bak. "Vi sitter fast i ett träd, cirka tio meter upp. Jag visste inte ens att det existerade så här höga träd."

"Tio meter?"

"Ja, cirka. Jag har ju inte mätt, men ..." Den unga mannen ryckte på axlarna. "Inte för att vara ironisk, men det är liksom skit samma i det här fallet. Frågan är hur vi tar oss ner."

Mikael reste sig upp från sätet och hela världen snurrade till. "Hupps, jag har tydligen fått hjärnskakning."

"Sätt dig ner igen. Jag kollar upp och återkommer", sa mannen och kryssade mellan kroppar och väskor för att ta sig bakåt i planet.

Mikael lutade huvudet mellan benen för att stävja yrseln och tog flera djupa andetag.

"Spänn fast dig din galning", skrek en man som låg på golvet. "Vi kraschar."

han lade sig i fosterställning och höll händerna runt huvudet.

"Lugn", sa Mikael och lade en filt över mannen. Sakta tog han sig sedan bakåt efter den andra mannen. Det kändes tryggare på något sätt.

Överallt låg det skadade människor och barn som grät eller låg alldeles tysta med blicken riktad mot taket. Då och då gnistrade det till i de tunna ledningarna som satt fästade längs listerna i taket. Värmen och doften gjorde Mikael illamående. Han ville ut i friska luften. Nu.

En början-918

"Vad säger du?"

"Jag säger att jag kan ta bort det. Om du vill."

"Bara sådär?"

"Ja, eftersom du klagar så." Hon kände att ögonen fylldes av tårar och drog med baksidan av handen över ögonen.

"Gråter du?"

"Nä, inte alls. Fick bara något i ögat", sa hon och lade handen över den rundade magen.

"Hur långt gången är du?"

Hon tog bort handen över magen och försökte avskärma sig från det som levde i henne. "Vet inte riktigt, fem, kanske sju veckor."

"Du vet att jag ska plugga i London ett år?"

"Ja, jag vet det", sa hon och ritade ett hjärta i sanden. 

Några barn byggde ett torn längre ner på strandkanten och vågorna sköljde bort det gång på gång. Den minsta var knappt två och ögonen skimrade i grönt när hon mötte blicken. Den andra flickan hämtade en stor, röd hink, fyllde den med sand och vatten och byggde ett torn högre upp på stranden, men stoppades av den lilla som slet hinken från den henne och fortsatte sitt byggande på första stället.

Varje gång vågen tog tornet skrek och hoppade hon av ilska.

"Och du vet att jag inte har råd att försörja dig", fortsatte han.

"Jodå", sa hon och drog en pil genom hjärtat. "Jag klarar mig själv. Är ingen barnunge längre."

"Hur många tester har du tagit? Ett? Två? De är ju inte helt tillförlitliga som du vet."

"Jag tog två igår och ett imorse. Alla visar positivt", sa hon och log när barnen kramades och dansade med varandra i vattenbrynet.

"Och du skulle ta bort det? Om jag sa till dig?"

"Jo", sa hon dröjande och smekte med handen över magen. "Jo, det skulle jag nog."

"Älskar du mig så mycket?"

Hon såg honom framför sig och funderade några sekunder. Ett barn skulle hon ha blodsband med, män fanns det många. Vad känner jag egentligen för honom", tänkte hon och rynkade pannan. Telefonen hettade mot handen och ett moln lade sig över solen.