30 augusti 2014

En början-719

Älvorna delade svamparna i två delar och lade dem i korgarna de spänt fast på den blåskimrande skalbaggen. Ekorrarna försökte hjälpa älvorna men var mest i vägen. Långt uppe i skyn flög svalorna och fångade myggor som skulle bli älvorna och deras vänners lunch. Högt uppe i den gamla eken som stod ute på ängen kilade några nyfikna vesslor. Deras smala ansikten tittade med jämna mellanrum ut mellan grenarna. 
"Vi behöver mer frukter", ropade Pamela med klingande röst. "Det blir torrt att bara äta svamp."
"Jag fixar det", visslade blåmesen och flög iväg med en väska dinglande över kroppen.
Duvorna hoppade omkring på marken och åt korn som bonden tappat vid tröskningen. Det var väl känt att av dem fick man ingen hjälp. "Latare fåglar får man leta efter", muttrade Älvpojken och slog ilsket med vingarna när en duva kom för nära.
Plötsligt dalade svalorna mot marken. En efter en for i baken med hårda dunsar och låg stilla så stilla.
Det blev tyst.
Älvpojken smög närmare de döda fåglarna och petade försiktigt på en av dem. När den inte rörde sig tog han ytterligare ett steg närmare och lade handen över fågelns hjärta.
"Stendöd", sa han och gick mot nästa fågel.

29 augusti 2014

En början-720

"Det är en återvändsgränd!" skrek jag och tryckte mig mot den gråa porten. "Vad gör vi nu? De kommer vilken sekund som helst." Jag tittade upp mot den svarta himlen och såg på stjärnorna. Skulle jag aldrig mer få se dem? Var det här slutet på mitt fria liv?
"Där! Ser du!" skrek Magnus och svingade sig upp mot muren vi följt. Han satte in handen i en pytteliten skreva och drog upp sig till en avsats. "Ta min hand."
Jag mätte avståndet med ögonen och kände tvivlet övermanna mig. Det skulle aldrig fungera. Lilla jag, knappt en tvärhand hög skulle säkert ramla ned och slå ihjäl mig.
"Kom igen nu. Du klarar det", sa Magnus med lugn röst och sträckte handen mot mig.
Jag hörde dundret av hästarnas hovar närma sig och backade för att ta sats.
"Hugg bara tag i mig så lyfter jag dig som ingenting", sa Magnus och darrade på rösten. "Jag älskar dig Altea. Vi måste komma härifrån innan de kommer.
Skriket från männen som närmade sig i galopp gav mig onaturliga krafter. Det var som om jag flög upp bredvid Magnus.
"Uppåt! Klättra uppåt!" skrek han och jag gjorde som han sa. Med händerna trevande efter hörn eller smala skrevor tog jag mig meter för meter tills jag stod på toppen av muren.
"Vi gjorde det!" skrek jag och såg männens förvånade och vansinniga min när de rundade berget. De skrek och hytts med sina lansar, tryckte in skänkarna på hästarna samtidigt som de slog dem med blodiga piskor.
"Hoppa", sa Magnus och tog min hand. "Vi hinner inte klättra ned. Vi måste hoppa."
"Vad finns därnere?", sa jag och kände obehag. Gröna riskor dolde nedfarten.
"Ingen aning", sa Magnus, och hoppade.

En början-718

Torkel höll den vita fjärilen över vingarna och satte den mot det flackande ljuset. Lukten från de svedda vingarna kittlade honom i näsan, och han nös. En, två, tre gånger. Fjärilen sparkade förtvivlat för att komma loss och det vita hade blivit svart.
"Men, vännen. Vad gör du?" sa Robert och tog ifrån sonen resterna. "Förstår du inte att det där är farligt. Du kan bränna dig."
Torkel släppte inte fjärilen utan mosade istället den mellan fingrarna.
"Kom här. Det är dags för frukost", sa Robert och tog sonens hand i sin. 

Bordet stod dukat ute i köket och vid ena änden satt en gammal kvinna med det gråa håret uppsatt i knut. Hon studerade en fluga som hamnat i hennes mjölkfyllda tallrik.
"Mamma, ge Torkel frukost. Jag måste iväg till jobbet."
Kvinnan nickade sakta och reste sig från stolen. Kläderna hängde runt den smala kroppen och på fötterna hade hon ett par turkosa tofflor.
"Mormor fixar mat till dig. Jag kommer hem om några timmar", sa Robert och hjälpte sonen med stolen. "Gör inget dumt idag."

28 augusti 2014

En början-717

"P.A.P.P.A", stakade sig Pella fram. Brevet var fullt av kaffefläckar och något annat oidentifierbart som hade en gröngul färg. Hennes guldfärgade hår var uppsatt i en slarvig tofs mitt på huvudet och de blågrå ögonen tittade rakt in i mina.
"Duktig flicka, men nu gör vi något annat. Det här brevet är gammalt", sa jag och försökte dra till mig arket.
"Vänta. Jag vill läsa mer", sa Pella och drog till sig brevet igen. 
Jag suckade tungt och gav henne det, väl vetande att hon snart skulle komma till orden jag skulle få svårt att förklara.

En början-716

Jag hörde ugglan hoa långt ute på heden. En tjock vit dimma hade lagt sig över gräset och emellanåt svingade sig svarta fladdermöss över mitt huvud. Det här är helt befängt, tänkte jag och slog på ficklampan som mer eller mindre dött. Ett möte ute i natten skulle vara romantiskt, inte innehålla rädsla och osäkerhet.
"Malte, är du där?" viskade jag ut i mörkret. "Hallå?"
Det var bara tystnaden som mötte mig. På himlen såg jag massor av klart skinande stjärnor och det enda avbrottet i tystnaden kom från planen som passerade högt över mitt huvud. Gröna och röda lampor dinglade på långa osynliga trådar någon satt upp mellan palmerna. Undrar om det finns orm här ute? tänkte jag för mig själv och hoppade till när ett väsande ljud hördes vid min högra fot.
Jag tittade på närmaste palm och funderade starkt på att försöka hasa mig uppför den kala stammen.
"Pst. det är bara jag", väste en röst jag kände igen.

25 augusti 2014

En början-715

"Nattmarerna ä värst", sa jag och märkte inte att jag glidit in på mitt modersmål. "Ja kan inte värja mäj."
Den nästan svarta mannen log och bländade mig med sina tänder. Mörkt bruna ögon glittrade och jag förstod att han inte fattade ett ord av det jag sa, men fortsatte ändå, i längtan att bli hörd av någon.
"Första gången fatta jag inte nånting ja inte. Ja vakna svettig å dan."
"No comprende", skrattade mannen och slog ut med händerna. "No comprende."
Jag hade svårt att vänja mig vid hettan i landet, och svetten rann ned i ögonen, över ryggen och mellan brösten. Sjoken av svart, tjockt tyg gjorde det inte bättre, och jag visste att det var förenat med livsfara att ens dra upp tyget över vaden. Vakterna stod bara en bit från oss med vapnen lutade mot axeln. Visserligen var vapnet en gammal modell jag aldrig mött tidigare, men det kunde säkert skada, och döda.

22 augusti 2014

En början-714

"Du måste gå under ytan", sa Lasse och tryckte ned Tinas ansikte så näsan nuddade den spegelblanka ytan. "Du ser ingenting om du inte gör det."
Han lade sig ned på bryggan och lade handen bakom hennes nacke. "Djupt ner. var inte så fessig nu."
Tina blundade och tog ett djupt andetag, sedan gled hon ned i vattnet med hela överkroppen. Hon kände att Lasse följde med när hon lät hela kroppen sjunka. Under vattnet hördes det mer ljud än hon trott. En båtmotor. Bubblor som strömmade mot hennes kropp. Många underliga ljud som hon aldrig hört förut. Lasse slog henne lätt på axeln och hon öppnade ögonen. Så vackert det är, tänkte hon och kippade efter andan. Munnen fylldes med vatten och hon fick panik. Upp, jag måste upp, tänkte hon och skakade av sig Lasses hand.
"Är du inte riktigt klok?" fräste han och slog hårt mot vattnet. "Vi kunde ha drunknat."
Tina drog med handen över håret, tog bort en slinga som förvirrat sig in i munnen. Hon hostade och spottade vatten. 

20 augusti 2014

En början-713

Första slaget kom utan förvarning.
Det andra hann jag avvärja, men smärtan exploderade i min underarm och det flimrade framför mina ögon.
"Jag hatar dig", väste hon med låg röst. "Hatar, hatar, hatar." Hon slog mig för varje hatar, sparkade på mitt underliv och gav mig örfilar. Var kom den här kvinnan från, minns jag att jag tänkte. Var har hon gjort av min underbara tjej? När mobilen åkte i golvet, blundade jag och väntade på fler slag, men de uteblev. Istället grät hon. Hysteriskt. Kroppen skakade och hon hackade tänder.
Stående med skärvorna av glaset från mobilen i handen såg jag henne glida ned till liggande på golvet.
"Förlåt",viskade hon och följde min en och nittio långa lekamen med blicken. "Förlåt."
Jag släppte skärvorna på köksbordet och satte mig på en stol, oförmögen att förstå det som hänt.
"Du", sa hon och satte sig upp. "Du." Hon lade ned huvudet i mitt knä och tog min hand. "Du."
"Ja, jag", sa jag och reste mig. "Jag. Din man."
De mörkt blåa ögonen som nyss varit svarta, fylldes av tårar. "Jag är ledsen. Jag vet ..." Hon tog ett djupt andetag och famlade efter min hand. "Jag vet inte vad som for i mig. Jag ..."
Plötsligt tyckte jag synd om henne. Min lilla söta fru, knappt en och sextio lång. Rösten stockade sig först, men sedan kom de, frågorna som samlat sig i hjärnan under tiden misshandeln pågick. Kunde det bli bra i ett förhållande när något dylikt hänt? Fanns det någon väg tillbaka?
Teresa reste sig upp med slokande axlar. "Du går va?", sa hon och suckade.
"Har du gjort så här förut? Innan min tid?" sa jag och hörde mitt hjärta slå. Eller, var det måhända hennes? Det kändes som om någon stoppat in bomull i mina öron och en rännil av blod gled över min kind. Fötterna var fastklistrade på golvet som om jag trampat i cement.
"Mm", viskade hon och tittade ner i golvet. "För länge sedan. Kanske tio år."
Hennes leende bröt sig in i mitt hjärta och jag fylldes av kärlek. Vi var själsfränder och tyckte så lika om så mycket. Hon var den som öppnat mitt hjärta och fyllt det över brädden. I hennes sällskap träffade jag aldrig farbror Tråkig eller Ångest. 
"Vad hände?" sa jag och stålsatte mig inför det som skulle komma.
"Han lämnade mig", viskade hon. "Lova mig älskade du att inte du gör det. Då tar jag livet av mig."
Någonstans inom mig ringde en varningsklocka som jag ignorerade. Kyssen smakade salt och hennes smala midja rymdes precis mellan mina händer. Jag hade säkert provocerat henne. Med vad vet jag inte, men något hade jag säkert gjort.
"Kom", sa hon och drog med mig mot sovrummet. "Jag vill ha dig. Nu."

En början-712

Speldosan startade. Vit snö föll över ett silverfärgat slott som stod på ett högt berg och runt det flög vita svanar. Jag gömde mig under sängen och drog ned överkastet. Hur kunde de säga att jag hade schizofreni. Vad visste de andra om mig? Inte ett skit. Mamma ringde åtminstone en gång i veckan. 

19 augusti 2014

En början-711

De två männen tog tag i varsin arm på mig och baxade in min smärtande kropp i den hemsnickrade två gånger två meter stora buren. Gallret av bambu sviktade när jag tryckte mig mot det, men gav inte vika. En doft av gyttja kändes och mina ben hade domnat bort av kylan och läget. Sittande på golvet med huvudet lutat mot knäna kändes värken i ryggen mindre. Slaget mot ändryggen hade nog varit hårdare än jag trodde. I månskenet såg jag en stor blåskimrande skalbagge gå mot mig. Var den månntro giftig? tänkte jag och funderade på att slå ihjäl den med knuten näve. 
Ett klafsande ljud närmade sig bakom mig. 
"Nu är du inte så cool längre", sa en röst jag kände igen. Det var den mörkhyade mannen som fångat mig. Han var säkert två meter lång och hade fötter storlek fyrtiosju. En jätte. 

18 augusti 2014

En början-710

"Titta vad jag fick tag på", sa Karsten och ställde upp fällan på bordet i köket. "En vit den här gången. Det kommer Bronco och Buster att älska. Ringer du upp grabbarna så drar vi iväg på stört?"
Lasse hörde ett ynkligt mjauande från träkonstruktionen, och kände en stark doft av urin. "Räcker det inte med den förra? Hon blev helt itusliten stackarn?"
"Äh, det kryllar av sådana här odjur i vårt samhälle. Det är ingen som saknar dem där."
Lasse tog upp mobilen och ringde upp Måns. Det gick flera signaler och han hörde katten snurra i fällan. Med jämna mellanrum krafsade den på väggarna för att försöka gräva sig ut.
"Titta", sa Karsten och vände buröppningen mot honom. "Är den inte fin? Ett öga är blått och det andra grönt. Jag såg ingen tatuering i örat, men pälsen är välskött och den har inte lika mycket fästingar som den andra."
"Var hittade du den?" sa Lasse och tittade på katten medan han slog numret igen. "Måns är nog inte hemma."
"Äh, han sover säkert. Det gör han alltid", skrattade Karsten och lyfte upp fällan. "Vi åker dit och väcker honom." Han busvisslade. "Buster, Bronco, kom till husse. Nu ska ni få ha lite kul igen."
Två stora bestar kom springande med svansen viftande. När de kände vittringen av katten hoppade de upp mot den och dreglade. Den vita katten fräste högt och drog sig längst in i buren där den tryckte sig mot väggen och morrade lågt.
"Ska vi inte släppa den?" sa Lasse och hörde magen kurra olycksbådande. "Det är djurplågeri för faan." 
"Coola ner dig nu", sa Lasse och ställde ned buren på golvet. "Vilken kärring du blivit. Jag trodde lumpen gjorde män av pojkar, men du har banne mig blivit blöthjärtad. Det blir säkert vadslagning igen."
En röd bil kom åkande på den lilla grusvägen. Den körde extremt sakta och en liten flicka i baksätet satt med blicken riktad ut genom fönstret. Med jämna mellanrum ropade hon:
"Trisse! Var är du?"
Kvinnan som körde stannade bilen och tittade på Karsten som gömde buren bakom en buske. Han tvingade ned hundarna tätt intill den, och hyssjade ner dem.
"Hej", sa kvinnan och vevade ned rutan i botten. "Har ni sett en vit katt? Han har ett blått och ett grönt öga. Jag tror att han har ett svart halsband med ett litet hjärta hängande på."
Lasse svalde flera gånger. Han sneglade på buren och bet sig i underläppen. Vad fan skulle han göra nu då? Karsten skulle mörda honom om han sa något.
"Trisse har varit borta flera nätter", snyftade flickan och torkade ögonen med baksidan av handen. "Jag saknar honom jättemycket."
Katten jamade lågt, men tystades av hundarnas morrande. Bronco som var störst lade tassen över buren. 

16 augusti 2014

En början-709

"Sökandet efter femåriga Rafaela avslutades tidigt imorse och polisen anser sig ha gjort allt för att hitta henne. Nu återstår inget annat än några enstaka människor som går omkring i skogen och ropar hennes namn."
Pär sänkte volymen på radion när han hörde Kristina närma sig vardagsrummet. Hon visste nog inget om försvinnandet och hade sovit när han smög ut på onsdag natt. Fortfarande kunde han känna den lilla kroppen tätt intill sin. Tejpen och allt det andra låg väl gömt i en ryggsäck som inte längre användes.
Kristina öppnade dörren ut och ropade på katten. Pär visste mycket väl att hon inte skulle få någon respons - någonsin. Kattkräket låg djupt nere i marken, inpackad i en svart säck. Det sved fortfarande i rivmärkena hon gjort.
"Har du sett Mirri?" frågade Kristina och tog upp tevekontrollen och ökade volymen. "Har du hört om den lilla flickan? Stackars föräldrar. Tänk om Ritva skulle försvinna på det sättet, bara huxflux. Jag skulle inte orka leva om något skulle hända henne."
Pär tittade upp från tidningen som han rafsat till sig när hon klev in. "Ursäkta, vad sa du?"
"Flickan. Hon som försvann i onsdags. De har fortfarande inte hittat henne", sa Kristina och suckade. "Du har inte sett det va? Jag fattar inte att du kan vara så världsfrånvänd."
Pär skakade på huvudet och återgick till tidningen.
"När började du läsa veckotidningar", skrattade Kristina. "Den där innehåller nog inget för dig", fortsatte hon och ryckte den från honom. "Det är Ritvas."
"Äh, jag bläddrar bara lite", sa Pär och reste sig upp. "Jag går ut ett slag." Han grimaserade när doften från hennes parfym nådde näsborrarna.
"Pär, jag vill fråga dig om en sak. Minns du den blåa ryggsäcken jag köpte för länge sedan. Jag och Ritva behöver en extra när vi åker till stranden och den vore perfekt. Sist jag såg den låg den i garaget. Ja, så var det visst. Garaget."
Han hörde henne gå ut i hallen och sätta på sig foppatofflorna, sedan öppnade hon dörren ned till källaren och gick nedför den gråa cementtrappan. Ett. Två. Tre steg.
"Jag kan hämta den", skrek han och rusade efter.
"Pappa, kan du hjälpa mig?" ropade Ritva och kom springande nedför trappan till övervåningen.

15 augusti 2014

En början-708

Det hade varit en tuff dag. Jonas och jag jobbade så hårt att våra t-shirts var våta av svett. När jag lämnade av Mia vid tågstationen för att istället hämta två killar som skulle bo på vårt bed and breakfast några dagar, torkade jag mig med tröjärmen över ansiktet i syfte att se någorlunda anständig ut. Mia och jag kramades länge. Hon var min bästa vän och barndomskamrat, visste allt om mig och mina drömmar.
"Tack för att du kom", sa jag, och smekte hennes kind. "Jättegulligt av dig."
"Äh", sa hon och kramades. "Vi är väl vänner. Bästa vänner."
"Sköt om dig nu", sa jag utan att svara. "Jag älskar dig."
"Detsamma", sa hon och sprang till tåget som tuffade in på perrongen. "Ha det bäst, gumman. Hälsa Jonas och tacka för god mat."
Två killar i min ålder kom gående nerför trappan med en varsin ryggsäck över axeln. Den ena hade ljust, lockigt hår som låg tätt mot huvudet. En färgglad scarf var knuten över pannan och jag såg att det rann svett över hans ansikte. Det skulle säker bli ännu en varm dag, tänkte jag och registrerade att den andra kille hade mörkt, nästan svart hår.
"Är det ni som ska till Karlstens herrgård?" sa jag och tog emot den mörka killens ryggsäck.
"Mm", sa han och lade sin hand i min. "Ralf, heter jag, kommer från Hudiksvall."
"Nästan mina hemtrakter", sa jag och kände värmen från honom strömma mot mig. "Det finns vatten vid förarsätet om du är törstig."
Den ljusa killen kom också fram, tittade ned i backen en lång stund innan han slutligen höjde ansiktet mot mig och log. "Kul att ses. Micke Forsström, crossåkare från Forsa", sa han och log ännu mer. "Det var länge sedan."
Hjärtat slutade slå och marken rämnade och försvann. "Men", stammade jag. "Jag trodde. Att. Du var ..."
"Död? Nja, jag har fortfarande emfysem, men jag har ändrat livsstil, lagt av med både sprit och cigg. Just nu tävlar jag i crossåkning och har lite småskador, men annars mår jag tipp topp. Efter omständigheterna så att säga.
"Ditt efternamn stämmer inte", sa jag och kände att mina ben skakade. Bilder från min ungdom for framför mina ögon. Hjärnspöken som förföljt mig.
"Nytt liv, nytt efternamn", sa han utan vidare förklaringar.
"Hur kunde du ...?"
"Hitta dig?" fyllde han i och tog upp ett papper. "Kan man missa det? Du är inte direkt hemlig."
"Är du gift? Har du barn? Fru?", sa jag och längtade efter att kasta mig i hans famn. Minnet av hans doft hade väckt mig många gånger efter att vi gjort slut, och nu kände jag den igen.
Micke skakade på huvudet. "Nope."
Ralf kom fram till oss och gled med blicken från mig till Micke flera gånger. "Är det några problem?" sa han och ställde ned ryggsäcken.

13 augusti 2014

En början-707

"Och hur var det här då?", frågade Bror Tvättbjörn och granskade Räven Max ansikte. "Det var en otäck reva du fått. Är det katten Zita som varit i farten igen?"
Max skakade på huvudet och tittade ned i marken. "Nope."
"Inte", sa Tvättbjörnen och tog fram en stor spruta med genomskinlig vätska i. "Du får den här för säkerhets skull. Jag behöver nog inte sy."
"Nog", mumlade Max och tittade upp när dörren till mottagningen öppnades. "Hur stor vana har du av sådant här, egentligen? Jag menar ...." Räven samlade ihop sina kläder och lade dem över ena armen. "Du är väl ingen riktig doktor?"
Bror Tvättbjörn krökte på munnen och muttrade något.
"Vad sa du?", sa Max och suckade.
"Jag är måhända ingen riktig doktor, men jag är den enda som kan sy", sa tvättbjörnen och öppnade ytterdörren åt Räven. "Om det blir värre får du återkomma."
"Vad kostar det här?" sa Max och tog fram plånboken.
"Två råttor, egentligen tre, men du får rabatt idag."

12 augusti 2014

En början-706

"Du måste ha hört fel Maria. Vi kan omöjligt vara syskon. Min pappa heter Bernard Henriqe och din Stephen Mills."
Jag höll min älskades hand och försökte ge honom lite av min styrka. Hur berättar man att ens livspartner är ens bror? Hur kunde det här hända? Det var som om insikten kylt ned mina känslor för honom. Som om jag klivit in i ett kylskåp och fastnat där, sittande på en av de där silverfärgade metallhyllorna.
"Maria?" sa Fredrik och släppte den vanliga franska brytningen han lagt sig till med. "Jag har ett dopbevis som jag hittade i byrålådan när mamma dog. Med mitt, pappas och hennes namn."
"Jag är så ledsen Fredrik. Vi har båda blivit förda bakom ljuset av vår mamma. Pappa ville inte ha några barn, inte dig och inte mig. Vi är så kallade misstag. Mamma lurade honom att hon åt p-piller. Det står här i hennes dagbok. Jag fick den på posten idag. Hon vågade inte ens se mig i ögonen och berätta det innan hon dog."
"Nu förstår jag varför hon bad oss vänta med att ha sex tills du fyllde sexton", sa Fredrik och lade sin hand bakom min nacke. "Hur länge har hon vetat om det här? Och varför har inte jag bott med er?"
Jag blundade och drog in hans doft, ville krypa in i hans famn och luta mig mot det varma bröstet.
"Nå?" sa Fredrik och drog sig ifrån mig. Inte så långt, bara så att mina händer precis nådde honom. Min kropp saknade hans och en rysning kröp ned längs ryggraden när jag insåg att vi aldrig mer skulle ligga i sked, aldrig mer kyssas, aldrig mer vakna och krypa tätt intill varandra. Plötsligt hatade jag min pappa. Ett svartglödgat, intensivt hat. Hur kunde han vara så egoistisk? Hur kunde han bara låta mamma lämna bort Fredrik? Det var många frågor som flockades i hjärnan samtidigt.
"Hur kunde hon?" snyftade han och vände sig bort från mig. "Jag älskar dig." Han sjönk ihop på golvet på knä och lade huvudet mot golvet. Med hårda slag slog han mot ytan om och om igen.

11 augusti 2014

En början-705

"Vad ser du egentligen i det där fönstret", frågade jag min bror som ryckte till och såg mycket skyldig ut.
"Jag bara tittar ut", stammade han blodröd i ansiktet med fingrarna i en återkommande rörelse över kinden som om han smekte sig själv.
"Gör inget dumt bara", sa jag och stängde hans dörr, men stannade och kikade igenom nyckelhålet. Roger är inte min riktiga bror, bara min låtsasbror, eller fosterbror som mamma säger. Han har en sjukdom som heter MS och sitter periodvis i rullstol. Det sägs att hans riktiga mamma lämnade honom utanför stans barnhem och inte ens lämnade en lapp.
"Jag hör dig andas", sa han högt och rörde sig inte ur fläcken. I ena handen höll han en liten stjärnkikare och i den andra ett block.
Jag fortsatte titta på honom och var helt oförberedd när han stack in en mejsel i nyckelhålet. "Är du inte klok?" sa jag lågt och tittade nedåt trappan så att inte någon av de vuxna hört mig. Min mamma Karen var hörselskadad men hörde ändå bäst av alla när något hände i huset eller omgivningarna.
Roger skrattade och rörde med mejseln i låset. Han sa inte många ord på en dag min bror, ibland inte ett enda. Pappa sa att han säkert förstod mer än han ville visa och att vi en dag skulle få se det.
Jag hörde steg innanför dörren och förstod att min bror gick tillbaka till platsen vid fönstret. Någar sekunder funderade jag på att luta mig fram mot nyckelhålet igen, men vågade inte och gick ned till köket för att kolla om mamma möjligtvis gjort äppelpaj. Visserligen borde jag då ha känt doften, men jag kände att jag måste dubbelkolla.
"Är du kvar?", frågade Roger och öppnade en låda i sitt skrivbord. Jag hörde att det var låda nummer tre. Den som han alltid låste. Det hade jag kollat för länge sedan. Jag kan förresten tala om att hårspännen är dåliga låsöppnare. För mig fungerar de inte alls.

10 augusti 2014

En början-704

"Jag ger mig inte. Det förstår du va? Aldrig, aldrig, aldrig" sa polisassistenten med låg röst.
Nadja svepte bak den långa , mörka luggen och bet sig inne i kinden på det där vanliga ärriga stället. Hon ville inte säga ett ord om det som hänt och tänkte inte yppa sin och mammas hemlighet för någon utomstående. Inte den här översminkade fåniga, kvinnliga polisassistenten och inte någon annan heller. De kunde tjata ett stort hål i hennes huvud, men skulle inte få någon belöning. Var höll förresten mamma hus? Hon hade gått in i rummet bredvid med en manlig polis och inte kommit ut än. Eller? Hade hon det? Nadja tittade mot utgången och såg olika människor passera, men ingen rödhårig, lätt grånad dam med glatt färgade kläder.
Polisassistenten tog ett lätt tag om Nadjas haka och spände ögonen i henne. "Du vet säkert att det du gör är straffbart. Att undanhålla bevis när ett mord begåtts kan betyda att du blir straffad, inte den som borde bli det." Hon pekade på Nadjas bröst med pekfingret, tryckte in det mellan revbenen. En doft av mint trängde ut mellan de ojämna tänderna, och Nadja grimaserade, ville hålla för näsan.
När doften banat sig väg tillräckligt långt upp, kom dem, tårarna. De jävla förbannade tårarna. Hon kunde inte stoppa dem, men ville det mer än något annat i hela världen.
"Nåväl, du sitter kvar här tills du bestämmer dig för att prata. Din mamma hälsar förresten att hon älskar dig."

7 augusti 2014

En början-703

Tjingeling
Idag ska du få en uppgift igen.
Tre korta sekvenser ska bindas ihop till en enda lång text.
1. Nadja balanserar på kanten av den gråsvarta muren. Långt därnere ser hon bilar som kör alldeles för fort och vinglar till när en vindpust tar tag i hennes vida klänning. 
2. Bror kör förbi en bil som vinglar fram och tillbaka på vägen. Han tar upp mobilen och slår 112, men trycker på avstängningsknappen när han får svar. "Det är inte min sak att leka polis", säger han högt, och bromsar in.
3.Ilja suckar när ingen svarar i andra änden. Att jobba på sambandscentralen var inte längre lika kul. Hennes vardag bestod av att skicka poliser och ambulanser till olika platser, då och då en brandbil. I hennes fantasivärld fanns inte de långa pauserna mellan samtalen, och framförallt inte alla tjuvringningar. Hade inte ungarna något bättre för sig? tänkte hon och suckade när ringde i hennes telefon.

Good luck, my friend.
Länka gärna till din berättelse i kommentaren.

6 augusti 2014

En början-702

"Tappa mig inte nu", viskade jag i den stora honans öra. Hennes gråa hud stack mot mina bara ben, och doften av elefant fastnade på mina ben. Hon slängde med snabeln och lunkade i maklig takt efter sina vänner, men stannade med jämna mellanrum och drog till sig några saftiga, gröna blad. Guiden hade lovat att vi skulle träffa på tigrar och jag skakade i hela kroppen av förväntan och skräck. Det enda kattdjuret i den storleken som jag träffat förut var vår lilla djurparks raggiga lejonhanne. Rambo var född i fångenskap och tänderna som en gång varit skarpa och farliga hade reducerats till trubbiga, vita saker, obrukbara att tugga kött med.
"Are you okay?" frågade guiden som smugit sig upp på min elefant. "You look sp sad. Why?"
"I´m okay", sa jag och viftade bort en envis myggliknande sak som satte sig på mitt sjalförsedda huvud. Jag såg att pojken som inte kunde vara speciellt gammal hade en svettblank panna och förstod att han tyckte det var lika otrevligt som jag. I en guidebok jag läst stod det att befolkningen i landet ofta hade siesta mitt på dagen när solen gassade som mest.
Plötsligt visslade pojken som red längst fram. Högt och gällt, men med melodi.
Guiden slängde sig handlöst ned från min elefant och pilade fram mellan benen på elefanterna. Med ett graciöst skutt hoppade han upp på sin elefant och vände sig om.:
"Look, look everybody, a tiger is eating his meal."
Först såg jag ingenting, men efter en stund framträdde svarta ränder på en hukande gestalt, långt inne i det höga gräset. 
En av männen klev upp från sin elefant och ställde upp ett kamerastativ på ryggen på djuret. Hukande ställde han in fokus på tigern och knäppte foto efter foto.
"Are you totally crazy? Out of your fucking mind?" skrek guiden och pekade på mannens stol som var fäst på elefanten. "Sit down Sir. The tiger eat you in one second."

5 augusti 2014

En början-701

Framför oss stod ett slott av is. En svart drake seglade sakta över det och verkade bevaka ett av fönstren. Min pilbåge var gjord av renaste guld och längst ut på spetsen hade jag strukit på gift. Milla lade handen på min överarm som för att stoppa mig, men jag skakade av mig den och tog sikte. En sköld av svart ebenholts hade strukits över drakens bröstkorg, och om jag ansträngde mig riktigt hårt såg jag skarpa klor som säkert skulle slita mig i stycken om jag inte stoppade den.
Milla tog ett hårt grepp runt min arm och drog mig bakåt. Hon tog ett steg in i djungeln vi just lämnat och skrek till. Ett gutturalt, ickemänskligt skrik som fick mitt blod att isas.
Doften av rutten fisk seglade runt oss och fick mina ögon att tåras. Genom dimman såg jag en underlig växt resa sig och bli lika lång som jag. Ett svart öga stirrade in i mitt, och utan att jag hann stoppa det virade den in min kropp i sina stjälkar. 
Millas skrik trängde igenom mitt medvetande och jag såg hennes kropp hänga högt uppe ovanför mitt huvud i drakens klor. Hon låg blickstilla för att inte klorna skulle tränga in längre in kroppen än de redan gjort.
Växten släppte mig i luften och jag föll till marken med en hård duns. En tuggummiliknande massa hade smetats ut där stjälkarna hållit mig. Stora, röda märken blossade upp och en skärande sveda lik den från brännässlor kastade mig in i medvetslöshet.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...