31 augusti 2013

Erotisk novell-13

"Ta av dig kläderna röt Anna och slog med piskan över Davids lår. Hon såg att röda ränder bildades och tvekade några sekunder innan nästa slag ven genom luften.


David log åt hennes tvekan. Svedan fick honom att tända, hade alltid gjort. Ju mer smärta desto mer åtrå. Då hade det varit andra kvinnor, inte Anna. 

Anna drog av sig klänningen gjord av blanksvart siden och blottade könet. Hon tvinnade ut flätorna och lutade sig bakåt för att skaka ut håret. En rysning brände i nacken och gled nedåt, kota för kota, fastnade kvillrande på benet som svanskotan lutar mot och rann vidare nedåt. Hon ville se honom lida, men ändå inte. Fattade inte var all råhet funnits förr. Vad har han gjort med mig? tänkte hon och lutade sig framåt, vände honom och gled med tungan över den brunbrända huden.

David hade svårt att andas. Ville ta ett hårt tag i det svarta håret och tvinga henne att rida honom. Ha de kraftiga låren lindade runt sig och känna doften av henne. Se henne tvingas över kanten, hänge sig totalt.

Anna klarade det inte längre. Spänningen krävde sitt. Hon ville ha hans bröst mot sitt, krypa in i famnen och omslutas av doften från aftershaven. De skulle inte ha gjort så här. Allt var hennes fel. En fantasi som David ville uppfylla. På hennes villkor. "Jag..." stammade hon och lade piskan på golvet. 

David hörde hennes andhämtning, kände tårarna mot ryggen och kunde inte bestämma sig om han var besviken över utvecklingen eller lättad. Det hela var som en underlig dröm, och det var väl precis vad det var, hennes dröm. Erektionen gav med sig och darrningarna stoppade. När hon knöt upp repen runt handlederna skakade han dem för att få fart på blodcirkulationen och smekte hennes kinder. Kyssen var först trevande, tungor möttes, svepte runt och smakade, tänder bet, först lätt sedan hårdare.

Hon sveptes med igen. Lade sig bakom honom och följde hans kroppslinje med ett finger. "Förlåt, det var dumt, blev fel. Fantasier ska nog stanna vid det. Men jag fattar inte hur jag kunde göra som jag gjorde i drömmen. Repen lyste som om de var levande och jag ville bara ha mer. Såra, slita huden i småbitar med piskan. Jag är inte sådan. Inte nu, inte förr. Älska med mig David. Visa hur man gör. Visa mig hur kärlek är."

David vände sig om och tog hennes ansikte mellan händerna. "Min lilla Panter. Du är som antik porslin. Går sönder alltför lätt. Jag gillade det. Litegrand, inte mycket, men...jag gillade det. Njöt till och med. Kände inte repet som skar in förrän efteråt. Lägg dig tätt intill mig. Huvudet på min arm. Sådär, blunda nu och låt mig ta befälet."

Anna blundade. Drog in luft genom näsan och sköt ut den genom munnen. Kände hur känslan av välbehag intog hela hennes kropp. Täcket var neddraget till fötterna och genom fönstret såg hon fullmånen.

David drog sig från henne och sträckte sig mot piskan. Tog sats och slog med yttersta spetsen på lädret.
"Aj! Vad tar du dig till?"sa Anna och satte handen på stället han slagit och blängde ilsket mot honom. "Det gör ont."
"Vet jag väl", sa David och hämtade fjädern han gömt i sängbordet. "Lägg dig."
När hon lagt sig till rätta igen svepte han lätt över huden med fjädern och pussade henne i nacken, drog lekfullt med pekfingret längs ryggraden och gjorde en cirkel vid springans början. "Har du gjort alfabetet någon gång?" sa han och öppnade upp hennes ben. "Det här är A", fortsatte han och fladdrade med tungan över hennes kön. "Och det här...är B."
"Alfabetet", viskade hon och drog ett djupt andetag. "Det...det har jag aldrig gjort förut." 
"Ska jag fortsätta", viskade han och drog med handen över knävecket. "Du är så len gumman. Som en nyfödd baby."

Anna nickade. "Fortsätt, sluta inte. Fortsätt snälla." Det virvlade runt små dunbollar i magen och huvudet som studsade mot kanterna i evighet. Hjärnan brann. Han får inte sluta, tänkte hon och tog tag i hans axlar, pressade honom mot underlivet. "Mer, ge mig mer."

David log och fortsatte. "Det här är C, och det här...är D som i David."

Anna skakade som av frossa. Tänderna slog hårt mot varandra i stackato. Svetten rann över pannan och ned över öronsnibbarna. När hon drog med tungan över läpparna smakade det salt. "D som i David", mumlade hon och tryckte honom mot underlivet igen.

Han njöt av att pressa henne högre upp, ligga precis på kanten, vibrerande och törstig på honom. "E", viskade han och drog ett långt och tre korta streck med tungspetsen. Hon smakar liv och sol, tänkte han och reste sig upp på knä.

Det blev kyligt när han reste sig, tänkte Anna och drog över sig täcket när han stoppade henne med en handrörelse. Hon blundade igen och tänkte intensivt på bokstaven F. Så hårt att hon såg den framför sig.

Jag kan inte längre. Vill tränga in i hennes härliga kropp och fylla varenda vrå med mig själv, tänkte han och log när han hörde henne viska bokstaven som är på tur. David drog henne mot sig, så nära att ollonet låg precis i öppningen. En röd ros av hud mötte honom. Anna böjde sig i en båge och stötte underlivet mot honom, gungade fram och tillbaka. Jag kan inte vänta längre, tänkte han och försökte drar sig tillbaka, men stoppades av Anna.
"Jag...vill...ha...dig", säger hon med hög röst. "Nu." Med klolika händer drog Anna honom mot sig och gled ned över hans organ. Höll honom fast. Klöste revor över ryggslutet.

David såg hennes ögon lysa upp som om de hade en lampa i sig. Ett leende flög över de rosa läpparna och kroppen riste till, sedan var det slut. Hon försvann under honom, krympte och sjönk ned i madrassen. Han hörde hennes andhämtning - korta, snabba tag.

"Tack vännen", mumlade Anna och såg en massa stjärnor och planeter snurra runt huvudet. "Så fucking jävla skönt. Du är lika fantastisk som när vi möttes. Älskar dig."

David log när han tänkte på vad grabbarna på hockeyn skulle säga imorgon. 

Början på något

Den här skrev jag när jag gick på barnbokskursen men den skickades aldrig in, och färdigställdes.
Det blev en lång början på något större.

Nu gjorde hon det igen, tänkte Stefan. Hoppade så att vaserna i mammas bokhyllor skramlade. Hur kunde hon vara så dum?
   Elsa skuttade omkring med armarna viftande och det ljusa korta håret spretade åt alla håll.  Hennes fötter var bara och klänningen hon hade på sig var alldeles för stor.
   Musiken som strömmade ur spelaren verkade slå sig in in i Stefans huvud och det gjorde ont i öronen.
   ”Stäng av!” skrek han så högt det gick.
   ”Va?” ropade Elsa och fortsatte hoppa runt, runt med huvudet slängande än hit än dit.
   ”STÄNG AV!”
   Elsa stannade äntligen. Stefan såg att hennes ögonbryn var rynkade och att ögonen var blanka. ”Jag är bara så glad. Kan du inte dansa du med?”
   ”Tjejtrams”, sa Stefan och dolde den egentliga anledningen till att han ville ha tyst på henne. Snart skulle Pierre komma och hälsa på för första gången och Stefan skämdes över systerns tokerier. Hon betedde sig som en idiot.
  ”Varför säger du så?” sa Elsa och tog ur skivan ur spelaren. ”Jag spelar i mitt rum istället. Idiot kan du vara själv förresten.” Hon lyfte på hakan och gick förbi honom med länga, bestämda steg.
   Stefan ställde vardagsrumsbordet tillrätta och gled med blicken över de röda fåtöljerna och soffan. Han gick fram till mammas bokhylla där en av hennes vaser stod farligt nära kanten. Hon hade berättat att den var en gåva från pappas farmors mor och värd väldigt mycket pengar.
   Han rättade till filten i soffan och gick ut i köket för sjätte gången och kollade att allt var okej.
   Signalen från dörren ljöd genom lägenheten och Stefan sprang för att öppna.
   ”Hej”, sa Pierre och mötte blicken utan att blinka. ”Va fint du bor.”
   ”Tack”, sa Stefan och rodnade. ”Vill du se mitt rum?”
   Elsa kom ned för trappan och blinkade med ena ögat åt honom när Pierre passerat.
   Stefan skyndade sig efter vännen och funderade på hur han skulle säga det som var skälet till att han ville ha med Pierre hem.
   ”Snygg teve”, sa Pierre då de stängt dörren och satt sig på sängkanten. ”Min är mycket mindre.”
   Stefans tunga satt fast i gommen. Som om någon lagt Karlssons klister på den och tryckt upp den där. Han drog med tungan över läpparna och svalde.
   Pierre satte sig tätt intill honom och fingrade på smycket han bar runt halsen. Stefan iakttog hans händer. De grova fingrarna lockade honom. Bad honom att ta fast dem.
   När Stefan lyfte handen såg han att Pierre gjorde detsamma.
   ”Du är fin”, mumlade Pierre.
   ”Du med”, sa Stefan och hade svårt att andas.
   ”Ska vi spela något?”
   ”Något särskilt du tänker på?”, sa Stefan och drog ett djupt andetag.
    ”Har du Skräck?
   ”Jag är mörkrädd”, sa Stefan och funderade på hur han skulle få ut Elsa från rummet.
   Felix mötte hans blick

En början-428

"Vem sjunger du för?" sa Minna och lutade sig närmare Kasper. "Du har suttit så där i flera timmar nu. Ungefär som om du har någon framför dig."
"Det har jag", sa han lågt och hyssjade henne. "Tyst, vi är upptagna."
Minna rynkade på ögonbrynen och gick ut från rummet. Kasper hade blivit underlig efter seansen de bevistat och hans röst hade förändrats.

30 augusti 2013

En början-427

Vägskälet hade vi passerat flera gånger, ibland på natten, ibland på dagen. Det var ingen hemlighet för någon av de närvarande, men idag, var det något hemlighetsfullt över sättet att köra förbi de stora körsbärsträden som stod i slyet, och päronträdet med ljusgula frukter. Sanningen om vad som hänt i huset som inte längre fanns där hade lamslagit hela bygden. Platsen blev helig, varje skugga tyddes till spöklika gestalter på jakt efter hämnd. Ingen, absolut ingen bromsade in och sträckte på benen som människor gjort förr i tiden. En stor sten stod på samma plats som huset stått, med en grov inskription som knappt gick att tyda. Ibland längtade jag efter att stanna och läsa, något drog och slet i mina tankar.

29 augusti 2013

En början-426

"Det gick fort. Jättefort. Ena sekunden stod han på land, andra låg han nere i vattnet och ropade på hjälp", viskade jag och hoppades att revorna inte skulle synas på mina armar. Jag drog ned ärmarna på jumpern så långt att de nådde över knogarna och höll fast så hårt att händerna värkte.
" Var ni ensamma på klippan?" sa den unga polisen och skrev något på blocket.
Jag nickade.
"Bara en fråga till", fortsatte han och tittade ut över havet. "Varför räddade du inte honom? Du hade kunnat hoppat efter." Han tog ett hårt tag i min ena hand och jag kände ärmen åka upp. " jag vill inte låta elak, men..."
"Jag kan inte simma", sa jag så snabbt att bokstäverna snubblade på varandra. 

28 augusti 2013

Städa ut en skilsmässa

Igår städade jag ett hus. En så kallad flyttstädning. Det var en man och kvinna som beslutit sig för att skiljas. De gnodde på under tiden som tystnaden byggde upp sig som en hög mur. Det låg sorg i luften och förväntan. Kvinnan sjöng lågt och jag med. Mannen var tyst...gick runt i huset. 
När kvällen kom och jag hämtat barnen kände jag en enorm lättnad - att inte vara i deras läge och över att jag och Peter kommer så bra överens och pratar mycket - om allt. Kommunikation är A och O i ett förhållande. Det har jag lärt mig för länge sedan. Tystnad stänger ut den andre, mer än när man bråkar.

Idag har jag lämnat barn på skolan och skyndat mig till macken för att tanka bensin, sedan hem och kikat på nätet plus skrivit på en novell till Jenny Bäfving. Jag går en kurs för henne, men nu över sommaren har det varken blivit bloggande eller skrivande. Jag har mest jobbat...och sovit. Ha, ha...sova ja...inatt sov jag inte. Anledningen till det var två pojkar som trängdes med mig i sängen. Jag har inte hjärta att säga nej när de kommer, men sanningen att säga hade det varit skönt att sova själv. Jag öppnade fönstret på vid gavel vid två, lade mig skafötters klockan halv tre, vaknade, vaknade, sov, sov. ja du förstår säkert vad jag menar. Lite tossigt av mig att inte lägga mig i Razzels säng, men det är samtidigt så mysigt att han, vår lilla tioåring vill ligga bredvid mig och sova. Lilleman kommer nästan alltid gående på natten. Han är inte lika varm. Nåväl, jag sov en gnutta och var lite pömsig klockan sex när det ringde.

Idag ska jag städa företag. Ett fem-sextimmars uppdrag. Efter det ska jag fortsätta städa huset från igår. Det innebär att klockan hinner landa på kväller innan jag kommer hem. Men, det gör inget, för jag bor nästan granne med huset.

Nej min vän nu ska jag skriva på novellen och ta ut hundarna innan det är dags att fara iväg.
Ha en underbar dag

En början-425

Det är sista dagen i juli 1945, en stekhet eftermiddag som får männen att lätta på slipsen och kvinnorna att tacka Gud för att de är född till kvinna och får ha korta kjolar. Tornuret ovan kyrkans kupol slår  halv fyra. Gatorna är nästan öde. De vita stenplattorna får ögonen att kisa utan att jag vill det. En spårvagn tar sig stånkande uppför backen till torget och stannar med ett högt gnisslande för att släppa ut en drös människor - män i hattar och kvinnor med snäva kavajer och kjolar. Sist av alla kliver en ung kvinna av. Hon trycker ned en vit näsduk i väskan och tar ett tveksamt steg ned på backen som är belagd med så kallade kullerstenar. Hon heter Anna och är min syster. Hennes blonda hår är snyggt uppsatt i knut och när jag går närmare ser jag att hon har Putte med sig. Han hoppar skällande ur väskan när hon ställer ned den bredvid sig och försöker hyssja ned honom genom att lägga handen runt hans nos. Det är tio år sedan vi sågs och jag vet inte vad jag ska säga till henne.

27 augusti 2013

En början-423

Morgan Myra sköt undan stråna som agerade lock till stacken och tittade ut. Regnet öste ner. Långt, långt nedanför honom byggde arbetarmyrorna på drottningens kammare. Det var bara ett stort problem - de hade ingen drottning, än. Morgan hade blivit utsedd av stacken att leta upp den vackraste myrflickan han kunde hitta, och föra henne till de stacken. Han suckade och stängde igen locket igen. Allt, precis allt var emot honom idag.

26 augusti 2013

En början-422

Jag älskade min mamma. Önskade intensivt att mitt ljusa hår skulle bli lika rött som hennes. Vi var inte alls lik varandra utseendemässigt, men jag kände i mitt hjärta att vi hörde ihop. Hon följde mig vart jag än gick och lät inte mina vänner komma in förrän hon via datorn googlat på deras föräldrar. Vårt hem liknade en borg och över fönstren hade hon placerat grova, vita järnstänger. De skulle hålla bort elaka människor sa hon och jag nickade när hon bistert la till att min pappa säkert skulle velat det om han hade stannat kvar. Att jag varit hans ögonsten, men att han svek oss och stack iväg med en annan kvinna.
   En dag när mamma åkte iväg från mig för att göra veckohandlingen frågade jag om jag kunde få följa med. Mamma skakade på huvudet och rättade till kjolen på den röda dräkten hon bar. Efter att dörren låsts utifrån hörde jag bilen starta och åka iväg med en rivstart. Snabbt sprang jag upp på övervåningen och satte mig med läxorna i historia som jag lovat mamma. Hon lärde mig allt om livet och berättade att en dag skulle jag också få gå ut. En dag när världen lugnat ner sig och det var riskfritt att gå ut. Jag hade aldrig frågat mamma hur det kom sig att hon kunde gå ut, men...jag var bara nio och förstod att förklaringarna skulle komma med det andra.

25 augusti 2013

En början-421

Jag vaknade av att fåglarnas kvittrande tystnat. Olas sovsäck var iskall så han hade gått upp för länge sedan utan att väcka mig. Antagligen för att studera korparna. Jag höll mig därifrån, tyckte de var läskiga med sin otäcka stirrande blick, och den vassa näbben. Sakta drog jag ned dragkedjan på tältet och möttes av stickande solsken. I trosor och t-shirt klev jag ut i gläntan och ropade på Ola, men fick inget svar. "Vännen, var är du? Ola? Hallå?" Det var då jag såg dem. De satt överallt. I granar och tallar, på bergets sluttning, till och med på stenarna utanför tältet. Tysta studerade de mig med iskalla ögon. Någon flaxade med vingarna, en annan pickade med näbben mellan klorna som om den rensade bort något, Försiktigt backade jag in i det fladdrande tygstycket och tänkte krypa in när korparna lättade och flög upp i en spiral. Runt, runt flög de. Högre och högre. Hundratals. Täckte himlen som ett svart tak.

24 augusti 2013

En början-420

"Sara! Lena! Katrin! Rappa på!"
Det är morfar August som ropar på henne och syskonen. Hans grova näve rör sig i en snabb rörelse fram och tillbaka. Han låter arg och de tittar på varandra en lång stund innan Sara kryper fram från gömstället under trappan. Det var alldeles för kallt för att de skulle kunna sova ute, och pappa...han skulle kanske inte ens komma hem.

23 augusti 2013

En början-419

Jag stannade mitt i den upplysta gläntan och tittade upp mot grantopparna. Det kändes som om naturen höll andan. en gren knäcktes under min fot och himlen fylldes av stora, svarta fåglar. Jag hukade när några av dem flög tätt över mitt huvud och kastade mig på marken när ett högt skrik etablerade sig och ekade genom skogen. 

22 augusti 2013

En början-418

Jag vaknade av att svart sot vällde in i rummet. Ordet jordbävning for genom huvudet när jag slet till mig klänningen som låg på sängkanten. Mina händer skakade och tungan satt fast i gommen. Vad var det moster hade sagt?

20 augusti 2013

Höstkänningar-skolstart

Jag lade mig sent inatt igen. Klockan var någonstans vid ett, kanske två. jag vet inte så noga. Klocakn sex imorse ringde klockan oavbrutet och tvingade mig upp trots att jag mycket hellre legat kvar och gosat med Lilleman som kom tidigt i gryningen.
Barnen vill inte heller gå upp. Timmarna tickar iväg och det blir mer än bråttom, nästan panik. jag velar mellan shorts och byxor, känner kylan mot benen då jag går ut. Dörren till huset är fylld av vattendroppar, bilrutorna likaså. Det är nog höstkänningar.
Vi hinner till skolan. En minut har vi tillgodo. Razzel ska på utflykt och ställer sig med klasskompisarna utanför, Zabine ska till klassrummet, och Lilleman...han ska också till klassrummet. Zabine vill pussas, Hampuz vägrar släppa taget och pussas om och om igen. Det känns underligt att lämna honom i ett klassrum. Han är ju min minsting...ska inte vara där...ännu...känns det som. 
Fylld av känslor och tårar som ligger bakom ögonen och trycker går jag till bilen och åker hem. Stolt över att barnen är så stora och duktiga.

Nu har jag rastat hundarna och beundrat spindlarnas mästerverk ute i skogen, hälsat på myrorna och fåglarna och slutligen skrivit dagens början.
Idag ska jag städa ett företag och laddar med att skriva lite och surfa på nätet.
Vad gör du?

Ha en kanondag.
Kram

En början-417

På södersluttningen vid norra änden av sjön, just där skogen slutade och bildade skydd mot norr låg en liten gård gjord av tjocka bruna timmer. Bredvid stod ett fallfärdigt skjul som någon försökt måla svart, men som en gång verkade varit grönt. Den slingrande grusvägen slutade vid huset. Bakom det låg en hög skog med tjocka tallar och granar i en salig röra. Gården kallades Ödegården men beboddes av en gammal kvinna som påstods vara över hundra år.

19 augusti 2013

En början-416

"Femtio armhävningar - NU!" skrek den grönklädde mannen och pekade på Mattias. "Efter det springer du tjugo varv runt huset. FÖRSTÅTT!"
Mattias gled med blicken över de andra och såg att ingen av dem gjorde en min. De hade stenansikten. Pelle som nyss viskande berättat att mannen framför dem bodde granne med honom, stod nu tyst och tittade rakt fram. Hugo som verkade vara clownen i gänget stod rak i ryggen med händerna tätt efter sidorna.
"Andersson - femtio armhävningar - NU!" skrek mannen illande röd i ansiktet och tog två snabba steg mot Mattias. "Fattar du trögt?"

18 augusti 2013

En början-415

Det hände på några sekunder. Soffan vi satt i sprack i miljoner delar och bordet vi haft kopparna på flög över muren och försvann ur vår åsyn. Solen som nyss gassat gick i moln och ett högt, skärande ljud nådde mina trumhinnor. Jag visste det inte då, men blev strax varse vad som hänt.
Med en snabbhet jag inte visste att jag besatt hoppade jag över stolarna som låg huller om buller och skyndade mig ut på gatan. En bil stod tvärs över vägen och över den låg flera andra. Människor skrek. En kvinna kom stapplande gående mot mig, liknade mer en robot än en människa. Hon upprepade ett ord om och om igen, omväxlande högt och lågt. Hennes hår stod på ända och klänningen var uppdragen över höfterna så jag såg hennes prickiga trosor.

17 augusti 2013

En början-414

En sådan här dag borde man väl vara glad. Solen skiner, knopparna sväller på buskarna i trädgården, krokus och snödroppar blommar och myrorna har vaknat i stacken under den stora granen i skogsbrynet. Men jag är inte glad. Om det inte lät så högtravande skulle jag säga att jag är "sorgsen intill döden", men eftersom det låter värre än det är stannar jag vid ordet sorgsen. Vad har jag för värde i livet? Idag? Imorgon? Jag står alldeles ensam i världen. Mamma och pappa ligger flera meter under jorden, Alex, min älskade bror har flytt landet sedan länge. Jag är ensam. Jag stänger fönstret för att slippa höra kvittrandet från vårglada fåglar och drar ned rullgardinen. 
   Ljudet från fjädern i dörrklockan når mina öron, om och om igen. Den slutade fungera för flera år sedan. När knackningen ljuder genom rummet hoppar jag högt.

16 augusti 2013

En början-413

Jag hörde det karakteristiska klippkloppandet långt innan doften nådde mina näsborrar. Solen gjorde asfalten nästan flytande och jag anade att det inte var alltför lätt för hästen att gå på vägen. Mannen som red tittade bort när han passerade och jag såg en lång, vit sladd hänga ned vid ansiktet och förstod att han hade hörlurar instoppade i öronen. Jag cyklade in så långt på sidan som jag kunde och motstod impulsen att klappa på djurets bakre del.
Ett lågt morrande fick mig att hoppa till. Den stora kattens huvud blev synligt i samma sekund som jag stannade och klev av cykeln. Försiktigt smög jag ned i diket och lade mig platt på mage.

15 augusti 2013

En början-412

Doften från rosen var berusande. Leif tittade sig runt i rummet flera gånger, men såg ingen vakt och flyttade varsamt bort en av kvistarna och sköt in handen långt in i busken. Taggarna bet honom i armen men han rev försiktigt bort ett skott från den och drog sedan ut handen igen. Äntligen var Polyanthean hans.

14 augusti 2013

En början-411

"Du läser in så mycket i mitt beteende. Fråga mig istället", sa Nicklas och slog med handen i bordet.
Mia lade huvudet på sned och iakttog honom en lång stund innan hon suckade och sa:
"Min mamma..."
"Se, nu är du där igen. Har du inga egna åsikter och tyckanden? Måste du ALLTID lyssna på den där kärringen?"
"Nicklas! Så där säger man väl inte? Mamma kan måhända vara lite jobbig ibland, men hon har huvudet på skaft och kan mycket. Sådant där som inte vanliga människor kan."
"Du sätter henne på piedestal Mia. Högt, högt upp. Är det inte dags att hon tas ner?"

13 augusti 2013

En början-410

Mina bara fötter nuddade redan vid vattenytan. Det isade i tårna och jag försökte tänka bort repet men kände hur huden drevs ihop och hotade spricka. Rösten inom mig sa envist åt mig att hoppa.

12 augusti 2013

Världen=kaos

Det är måndag morgon och gässen flyger i ett v över mitt huvud medan tuppen gal hos grannen. Gräset är grönt och regnet som fallit inatt älskas av allt grönt.
Jag öppnar dagens tidning och läser om en man som dödat en kvinna bara för att han tagit beslutet att göra det.
-Det var jakt! Dyker det upp ett tillfälle som är rätt, som uppfyller tillräckligt många kriterier, så var tanken att det skulle ske, ja, säger han till Sydsvenskan.
Han mördade henne och skadade hennes vän utan att ens ha yttrat ett ord till dem. Frågan är nu: Ska han sitta av sitt straff och komma ut igen? Har en sådan här man egentligen någon "rätt" att komma ut igen? För han gör det. En dag.
Läser vidare om två unga män som dött i ett främmande land i ett krig de frivilligt gett sig in i. Är de hjältar, eller dumbommar? Varför åker en svensk till ett annat land och krigar? För att det är spännande eller kul? Jag hade en vän som gjorde det och aldrig återhämtade sig. Han sitter alltid med en vägg bakom sig, hoppar till vid minsta smäll. Skulle du åka om du kunde? 
I min barndomsstad fajtas de mot vattnet som väller in i princip överallt. Är det våra avgaser och sprayer som förstör ozonskiktet, gör så att naturen löper amok, försöker sätta sina krafter mot oss?
Justin Bieber vill köpa Neverland och bo där, hm...jag undrar hur mycket droger det cirkulerar kring honom. Han kanske blir en ny Michael Jackson, en spillra som förtvivlat försöker leva som vanligt men inte orkar med trycket. Efter att ha sett Robbie Williams show undrar jag hur han orkar göra samma sak om och om igen, i stad efter stad. Inte bara han förresten. Alla dessa artister som åker runt för att roa oss borde ha en megafamn med rosor för att de står ut. Det är nog ganska lätt att ta till droger för att orka. Nädå, jag är inte för droger, men jag har svårt att fatta hur de kan göra samma sak gång på gång på gång.

Om en liten stund ska jag till mitt städjobb. Ikväll ska vi antagligen gräva upp plantor hos en man som inte vill ha sin buskar kvar längre och skänker bort dem. Återkommer med bilder. Det lär inte bli lätt och stickigt av attan. 

Ha en fantastisk dag. Kram

En början-409

Den vita tvättlinan slingrade sig i min hand som en galen orm, tvinnade in mina smala händer och fick mig att släppa blicken på henne, den andra kvinnan i min mans liv. Jag hade gjort det - beviset fanns mitt framför mig, liggande i en underlig ställning med tungan hängande som en slips. Jag skrattade till när jag såg framför mig hur Anders skulle hitta henne. Nu var hon minsann inte så vacker den jäkla häxan. Nu hade hon fått sitt straff. Kruxet nu var att få det att se ut som ett mord begått av honom, inte mig. Faktum var att jag egentligen befann mig trettio mil härifrån, på semester med barnen. Det hade inte varit så lätt att smita ifrån dem, men min älskade mamma hjälpte mig. 

10 augusti 2013

En början-408

Jag strök med handen över det vitmålade staketet och följde ån som rann under bron med blicken. Skulle det vara som vanligt där hemma, skrikigt och bråkigt med pappas tordönröst och mammas låga, rädda? Jag såg att gubben Persson som vanligt satt och metade. Han hade berättat för mig att han inte hade någon mask eller ens någon krok. Det var bara ett sätt att koppla av. Jag nickade mot honom när jag passerade och hann se att han nickade tillbaka innan jag vände bort blicken. Korvmojen var öppen och jag sneglade försiktigt in för att kolla om den unga killen fortfarande fanns där. Visserligen hade det gått några år, men han kanske jobbade heltid nu, till och med ägde stället. Jag mindes inte hans namn, men såg de vackra, blåa ögonen framför mig. Sexton år gammal lämnade jag stan och fortfarande kände jag igen den unkna doften från ån som blandade sig med avgaser och oset från korvfabriken.

9 augusti 2013

En början-407

"Det här förstår ni är ett ben från en dinosaurie", sa mannen och höll upp en vit bit. "Den är mycket, mycket gammal. När tror ni att de levde här på jorden?" fortsatte han och gled med blicken över flickorna som stod och fnittrade. "Ni där? När?"
"Jag vet inte", sa en mörkhårig flicka och kröp ihop som om hon inte alls ville höras.
Mannen tog av sig glasögonen och sänkte blicken för att studera de bruna, bara benen på dem. Några hade så korta kjolar att deras trosor syntes, men de flesta dolde till och med knäna. Det skulle nog bli en bra dag idag också, tänkte han och harklade sig. "Nå?"

8 augusti 2013

En början-406

Jag såg dem på långt håll. Tessans gula klänning och Fias turkosa shorts lyste. De skrek och viftade med händerna och jag försökte höra vad de hojtade. Flickorna var alldeles röda i ansiktet och håret stod på ända. Fia höll det röda hundkopplet i handen.
"Mormor, mormor, Tulle har blivit ormbiten", flämtade Tessan fram när hon kom fram. Hon stod framåtlutad och försökte få luft. "Han ligger på ängen och ser jättekonstig ut."
Mitt hjärta stannade. Tulle var min älskade jycke som snart skulle fylla fem. Mitt ljus här i världen.
"Hur är det med er? Såg ni ormen? Hade den sicksack på ryggen? Kom det vit fradga ur munnen på Tulle?" Frågorna sprutade ur mig i samma takt som hjärnan skickade ut dem. Jag såg Tulle framför mig kämpande efter luft. 
"Den var svart, eller kanske brun, eller...jag minns inte riktigt. Allt gick så fort", sa Tessan.
"Jag springer och ni väntar här", sa jag och satte på mig tennisskorna. "Ta ned lappen med telefonnumret till veterinären som jag satt på kylskåpet och ring honom. Säg att jag är på väg."

7 augusti 2013

En början-405

"Sanningen svider, eller hur? Jag hade inte tänkt säga något, men..."
"Nu njuter du va?" sa Nils och bet sig hårt i läppen. 

6 augusti 2013

En början-404

"Jag äger dig. Bestämmer vart du ska gå och vad du ska äta. Så länge jag betalar räkningarna lyder du mig. Begrips?"
"Du är inte min pappa. Du är bara en fånig ersättning i sängen för min far", skrek jag och hann inte stoppa orden jag hållit inom mig. Jag hann inte ducka.

5 augusti 2013

En början-403

"God morgon", sa hyresvärdinnan och log så att hennes snus syntes.
"God vet jag inte, men likväl är det morgon", muttrade Bill och stängde tröjan med ett hårt ritschande. "Jag har för övrigt inte sovit en blund, så...ja vad kallar man då morgonen? Uppvaknande? Mer öppnande av ögonen?"
"Såja, inte ta på dig butterkepsen nu. Du skulle ha passat på att läsa en bok eller nåt. Jag har..."
"Jag vill inte ha dina råd så sluta babbla i ett. Har tidningen kommit?"
"Ha, ha...du är rolig du. Tidningen ligger i facket som vanligt, men inte förrän klockan blir åtta. Frukosten kan du hämta inne i cafe´t, också som vanligt."
Bill släntrade ned till cafe´t och satte sig vid ett av de små, vita borden. Han kände sig ensammare än vanligt. Att bli gammal bestod av två saker - gå på begravningar och hälsa på sjuklingar.

4 augusti 2013

En början-402

Utsiktsplatsen var en stor alm på hitsidan av floden som till hälften hängde över vattnet och som hade en samling tjocka rötter som dinglade långt ner från flodbankens svarta mylla. Det var vår, eller rättare sagt början på våren. Fötterna befann sig fortfarande i tjocka kängor och benen fylldes av knottror om den mötte vinden. Håret på henne föll vilt nedför ryggen och förenade sig med en blå ryggsäck. Svarta slingor låg tätt mot bleka kinder och hon hukade sig när ljudet av en båt ekade över vattnet.

3 augusti 2013

En början-401

Ewald höjde bössan och siktade på mannen framför sig. De var jaktkamrater sedan länge och hade delat både säng och mat. Hur kunde han svika mig så? tänkte Ewald och tryckte lätt på hanen. och hur kunde min fru sjunka så lågt?

2 augusti 2013

En början-400

Viskande, rödbruna löv. En silverfärgad hink med rostigt handtag. Ett par slitna, militärgröna tofflor. Det var förutsättningarna för dagen.

1 augusti 2013

En början-399

I samma sekund som jag lade mig på gräsmattan gick solen i moln. Min bleka hud skulle inte få sin väl behövda dos med vitaminer idag heller. Två dagar in i semestern var det bara att konstatera fakta: sommaren i år var kall, och mycket regnig. Det var då han klev in på tomten. En äldre man klädd i kostym och hatt, hållande en svart käpp i handen. Jag reste mig från badlakanet samtidigt som han tog tag i dörrhandtaget till mitt hus.

#ÖstergårnMyskje Renovering av stallkammare och stall

Stallkammaren är viktig för en hästmänniska, ja för hästen med förstås. Allt som behövs ska finnas där. Peter fick min gamla stallkammare fö...