31 december 2010

Sammanfattning av mitt 2010

Av någon underlig anledning tycks jag alltid hamna i dramats centrum. År efter år ser jag samma mönster när jag skriver den avslutande årskrönikan.

Samtliga barn är födda under stor dramatik, och Zabine 5 år är en riktig dramaqueen som säkert kommer att inta scenen på ett eller annat sätt en dag. Razmus 7 år är vår estradör som älskar publik, och säkert som amen i kyrkan också hamnar på samma ställe. På senare tid har han utvecklat en stor talang för att måla mycket speciella detaljerade teckningar.

Januari blev en mycket innehållsrik månad.

Den 1 januari tittade jag nyfiket in på facebook för första gången och öppnade ett konto i min bloggs namn. Därefter fick jag kontakt med kvinnor och män som liksom mig älskar att skriva. Jag fick vänner över hela landet, och vi delade tips och länkar. Peppade, tröstade och skickade kramar.

De dagliga skrivpuffarna som jag försiktigt börjat med 2009 var så roliga att skriva att jag gjorde det varje dag. Bloggandet blev allt intensivare och fingrarna dansade över tangenterna när jag redovisade min dag, eller delade med mig av en novell.

Min tid som föräldraledig var nu över och jag letade jobb överallt utan att få ett enda napp. På arbetsförmedlingen sade han att det var mycket svårt att få tag i någon arbetsgivare som var villig att anställa en 45-årig trebarnsmorsa. Han bad mig kolla på skolor och alternativa vägar.

Min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL hade getts ut 2009, men det var segt att få ut den på marknaden. Ett reportage i aftonbladet om min svåra kamp att få barn resulterade i några sålda böcker, och en helsida jag skrev i expressens bilaga resulterade i ytterligare några intressenter på min blogg.


Pocketblogg.se recenserade boken med resultatet två stjärnor av fem. Domen var att den var för realistisk och att det var för mycket elände i den.
Fakto var att texten var en direkt kopia av mina dagboksblad. Att vara gravid med barn är ingen lustig historia när allt felas. Våra tre barn är ju som sagt små dramatiska saker, och det hade jag allt märkt.

Min kille Peter lyckades till min stora skräck nästan krocka med en stor älgtjur och svängde åt sidan för att fortsätta ned i diket. Historien slutade på ett sjukhus där personalen av misstag försnillade Peters förlovningsring. Som tur var hade han inte brutit något.

Månad lades till månad och naturen förändrades sakta men säkert.

Vår älskade Razmus började i klass ett på Olbergaskolan som är en pittoresk liten, gammal skola där det går få elever. I hans klass var de ynka fem grabbar. Perfekt trodde jag, men…ack så fel jag hade.


Efter bara några veckor insåg vi att vår son var utsatt för mobbing, och en hård orättvis kamp börjde där han stod som den stora förloraren.
Lärarna vägrade att inse vad som hände, och den som mobbade slutade inte trots att jag flera gånger hade långa samtal med honom.
Mitt hjärta blödde för honom, och tiden på skolan blev kort så kort eftersom han inte trivdes. Klockan två ville han obönhörligen hem.

Vi kollade på en annan skola, men det är fullt.

Zabine som haft en underbar dagmamma är nästan otröstlig när dagmamman drabbades av cancer och måste sluta. Båda småttingarna hamnar på Olberga Dagis där hon inte alls trivdes. Lilleman skolades in under protest, men fann sig så småningom.

Jag gjorde ett allvarligt försök att starta en skrivarsajt för unga, men insåg att den tog alltför mycket tid från mitt familjeliv och lade ned projektet efter några månader.

I mitten av januari gjorde både jag och Peter en varsin tatuering till barnens ära. Det gjorde ont så ont, men blev både ballt och snyggt.


VILDSINT startade tävlingar om vilka noveller som skulle vara med, och min kvalade in. I en recension fick jag utnämnandet bästa novell, och stolt som en tupp sträckte jag på mig, och ryste inuti av välbehag.


Samtidigt som jag hittade mer och mer att skriva om började mina händer och fötter att motarbeta mig. De värkte ständigt och var iskalla.
En läkare kollade mig, men ansåg att jag var frisk.
Till slut gick jag till en akupunktör jag anlitat tidigare, och som ett mirakel blev jag bra efter några omgångar med nålar.

Min bok ”Ja älskar däj ja” som jag jobbade med växte snabbt och kapitel efter kapitel skjutsades ut på nätet till allmän beskådan. Eftersom den är självbiografisk kändes det lite kymigt att skriva alla sexscener, men det jag gjorde då är ju ett utagerat kapitel och tillhör nästan forntiden.

En dag såg jag en annons om att Botkyrka kommun sökte en författare som ville ha en mentor. Naturligtvis nappade jag och skrev ett mejl som resulterade i ett ja. Tobias och jag träffades några gånger och han gav mig lite tips.

Jag skickade ansökningar till potentiella arbetsgivare, men får ständiga NEJ TACK till svar. Rädslan för framtiden pockade på. Vad skulle det bli av mig?
Det var bara att krasst konstatera att som 45-årig trebarnsmamma var jag utkastad från arbetsmarknaden och värd noll i arbetsgivarnas ögon. Sorgligt men sant.

Men jag kavlade upp ärmarna och satte igång jobbet med att skapa en hemsida. Jag visste inte ett skvatt hur man bar sig åt, men läste på internet och i datatidningar tills det klarnade. Hemsidan www. anithaostlund.se blev en perfekt presentation av mig och mina bokprojekt.
Det var inte med lite stolthet jag förkunnade på facebook att jag var klar.

I april drabbas allihop av en elak kräksjuka som snurrar varv efter varv i vår allt smalare familj. Måltiderna bestod av nyponsoppa, välling eller annan lättmat. Det var med stor lättnad jag märkte att läget stabiliserades.

Bygglovet vi lämnade in 2009 ändras lite, och planerna på att starta i år gjorde att jag blev ännu intensivare i mitt jobbsökande. Tyvärr fick jag inte ens några svar från många, och modet sjönk.

Det kändes som om pengarna rann genom fingrarna med avgifter till kommunen, arkitekten och andra som gjorde att kassan sinade snabbt. Men vi hade startat upp ruljansen och måste fortsätta.
Tyvärr, tyvärr måste livet sätta upp några fler hinder innan allt kunde starta upp. Men skam den som gav sig. Arkitekten fick en hjärtattack och kunde inte slutföra sitt jobb, jag fortsatte att vara arbetslös och…

En dag fick jag ett mejl från en kille som heter Fredrik Lindqvist. Han berättade att han gillade min blogg och gärna ville ha med sin bok ATT SKRIVA FILMMANUS på den.


Klockor klämtade vilt och jag frågade om det inte fanns en filmmanusskrivarkurs i Botkyrka. Jag hade för mig att jag läst om det året innan, men var då föräldraledig och kunde inte anmäla mig.
Fredrik skickade en länk om Manuspiloternas ettåriga kurs i Subtopia.
Hela mitt inre ropade ja, ja när jag läste den svartvita texten. Hjärtat slog snabbare och benen skakade när jag slog numret till Peter. ”Kan jag? Får jag? Går det?” Skrattande sade han efter viss tvekan ja, och lycklig som ett barn mejlade jag över ett prov på mina texter och allt annat som behövdes.

Dagen efter hittade jag ett mejl från min nuvarande lärare i mejlboxen. Magen gjorde volter och fylldes sakta av fladdrande fjärilar. Så det var därför jag inte fått jobb…ödet ville att jag skulle börja på skola och utbilda mig till det jag älskar mest av allt. Skriva, skriva, skriva…

Men än var det inte slut på hindren jag skulle över…

Gång på gång skrevs långa artiklar om människor som blivit bitna av fästingar och blivit allvarligt sjuka. Så en dag tog jag min två äldsta i handen och klev in till vårdcentralen.
Om jag vetat då vad jag vet idag…ja då hade jag backat ut därifrån illa kvickt. För resultatet av sprutan blev för stackars mig över en månads konvalescens i soffan, med yrsel och illamående.
Läkarna tvistade på varsin kant om vad yrseln berodde på, men kunde inte helt utesluta att det berodde på sprutan. Eller? Hade jag cancer? Eller? Var det någon annan allvarlig sjukdom.
Jag var fullständigt livrädd, dels för att inte kunna gå skolan, men mest för att inte överleva.
Som tur var släppte yrseln, och jag blev mitt vanliga skuttande jag. Faktiskt tyckte jag att livet var ännu underbarare efter den där pärsen.

Simskolan byttes av med Cirkus Cirkörs kurser för barn, och dagarna tillbringades på stranden.

Den varma sommaren medförde miljontals (I alla fall kändes det så) med getingar. De randiga krypen hatade min blotta närvaro och gjorde utfall så fort jag kom utanför huset.
Peter och jag gjorde nattliga räder mot deras läger, och jag tror aldrig att jag dödat så många getingar någonsin.

En hundgård byggdes till hundarna med möjlighet att krypa in i huset för att få värme, och taket på vårt hus lämpades in i källaren på vårt gästhus där de krossade pannorna fick agera fyllning.

Jag skrev skrivpuffar, noveller, böcker you name it…och stormtrivdes med livet.

Manusförfattarskolan började och jag njöt enormt av att få lära mig om det jag är mest intresserad av. Ett filmmanus skapades varsamt med min lärares hjälp.
Bokmässan i Göteborg bankade på dörren, och diskussionerna hemma var att vi skulle åka dit, men då måste jag göra en ny bok att visa upp.

Jag hystade ihop en novellsamling som jag kallade Pappersskärvor. Den fanns med i Papertalks monter på bokmässan. Där stod de alla tre böckerna jag varit med och skapat. VILDSINT, TRE ÄNGLAR och Pappersskärvor. Det kändes stort…


Tyvärr var mässan överfull och kaosartad, så jag flydde efter att Peter behändigt nog ringt och kallat på hjälp med Lilleman. Stackaren hade ju tre småttingar att hålla reda på…inte alltför enkelt i trängseln på stan.
Vi sov över på Göteborgs vandrarhem, och jag lämnade mina böcker kvar i biblioteket de hade där.

Razmus hittade sakta sin plats på den nya skolan vi flyttat honom till, och småttingarna gjorde detsamma. Zabine blommade upp och fick massor av nya kompisar. Hon studsade glatt både till och från skolan. Lycklig som få.

En dag när vi var på väg till affären längs vår kurviga väg kom det en vettvilling farande alltför fort i kurvan och hotade att mosa oss sönder och samman. En snabb svängning på ratten resulterade i en bortsliten sidospegel, och chockad ser jag idioten fortsätta bortåt i snabb fart. Skakande inser jag vilken tur vi haft, och famnar ödet ytterligare en gång.

Kung Bore ryter till och det blir kallt så kallt, och massor av snö.

Naturligtvis går bilen sönder mitt i värsta trafiken, men lagas snabbt om än för dyra pengar.

Mitt i allt detta byggde vi till en våning. Stormarna hotade flera gånger att rasera vårt projekt, men enträget kämpade vi och vann.


Idag har vi ett härligt stort hus att jobba vidare på, men nu inomhus. Till sommaren skall vi fortsätta, och då skall Peter som är plåtslagare till yrket sätta på ett svart snyggt plåttak.


Som en underbar avslutning på året fick jag min bok recenserad av Kristina Simar, och hon ansåg den vara värd hela fem stjärnor av fem möjliga. Glädjeskriken ekade över skomakarbacken den kvällen…jag lovar. Äntligen! Så jag hade kämpat…
Att bli känd författare är inte lätt, men trägen vinner…ellerhur?


Efter några dagar sansade jag mig och tog itu med beställningarna som ramlade in. Gissa om det är kul att skriva sin autograf och veta att någon uppskattar det man skriver?

Hela familjen ligger nu i förkylning och vi har beslutat att låta sista dagen på året passera utan vår medverkan.


Nu undrar jag vad nästa år skall erbjuda, och drömmer mig bort.
Bokkontrakt? Filmkontrakt? En snyggt inredd övervåning till barnen? Kanske en tipsvinst på en sisådär tre, fyra, fem miljoner?
Det mest viktiga trots allt är att vi får behålla hälsan…för vad spelar det för roll om man är rik, om man är sjuk?


Ha ett underbart GOTT NYTT ÅR
Själv tänker jag gotta ned mig i soffan, slå på en film, greppa tag i ett av barnen och dra ned det i famnen, sedan äta godis tills jag storknar.
Vi syns nästa år!
Kramar!

D.s Det var väl ett år som heter duga?

30 december 2010

TEMA Att minnas

Som vanligt hittade Erik hustrun djupt försjunken i en bok. Han stod tyst och studerade henne från trappan som gick till övervåningen där deras gemensamma sovrum låg. Ett svagt leende gled över Eriks ansikte och han lade handen på träräcket. Det silvriga håret låg tätt efter hjässan.
Ilse vände bladet och försökte tyda hieroglyferna på sidan, vände tillbaka det och drog med fingret över bokstäverna som dansade framför ögonen. Hon försökte febrilt att minnas vad barnbarnet läst dagen före, och ville inte på några villkor visa för sin man att hon inte förstod ett enda dugg av det skrivna. Ilse hörde Eriks andetag och lutade sig lätt framåt i fåtöljen. ”Hej! Varför kommer du inte ned? Jag läser en jättebra bok.”
Ilse lade ifrån sig boken, plockade upp en veckotidning och bläddrade lite förstrött i den. ”Vad tror du om det här? Kan inte det vara något för oss?” Hon vände sidan mot Erik. Han satte sig på huk vid fåtöljen och tog hennes hand. ”Hur är det egentligen? Har synen blivit sämre?” Ilse nickade utan att lämna tidningen med blicken. Erik vände upp hennes ansikte med pekfingret. ”Hur mycket?” Ilse skakade på huvudet och de gråa ögonen fylldes av tårar. Hans ansikte drog långsamt ihop sig och han flyttade handen till hennes kind. Med gammelmanshänder smekte han bort det våta som rann och tog tidningen ifrån henne. ”Lilla du, varför har du inte berättat? Vad jag vill minnas varnade doktorn för att det här kunde hända?” Erik reste sig upp och tog hennes hand i sin för att få med sig Ilse. ”Kom! Nu går vi ut och fikar. Än så länge ser du ju i alla fall koppen?” Han försökte sig på ett litet leende, men möttes av Ilses ilskna blick. ”Det är inget att skämta om Erik…jag är på väg att bli blind, fattar du…blind.” Hon slog ilsket i luften och han såg att tårar glänste i ögonvrån på henne.
Just när Erik tänkte krama om Ilse ringde det på dörrklockan. En hög gäll röst hördes genom brevinkastet. ”Farmor…skynda dig och kom. Jag har en överraskning till dig.” Ett lågt gnyende hördes och någonting krafsade på dörren. Erik och Ilse tittade förvånat på varandra. ”Bobby?” Haltande tog de sig till dörren och Ilse vred med skakande händer om nyckeln för att släppa in barnbarnet.
Utanför stod Bobby med viktig min med en liten valp bredvid sig. ”Hej farmor! Hej farfar! Mamma har skickat mig för att ge er en present.” Han satte sig på knä och klappade hundens huvud. ”Pappa kom hem med henne igår och sade att farmor Ilse behövde lite sällskap på sina promenader.” Bobby reste sig upp och gav farmodern kopplet. Han tittade underfundigt på farföräldrarna och log. ”Men vet ni vad Elsa kan? Hon är utbildad för att hjälpa blinda i hemmet, och kan till och med vara ledarhund om det behövs.”
Erik log och lade handen på pojkens huvud. ”Du har en klok pappa och mamma du. Kanske det kunde smaka med lite saft?” Bobby klev in genom dörren och tog av sig skorna, sedan skuttade han in i köket med glada hopp. Elsa sprang in och luktade överallt innan hon gick fram till Ilse och lade sin tass på hennes knä.
Bobby sörplade i sig saften som farfadern ställde fram och pratade i ett om bilmässan han och pappan varit på, sedan gick han hem efter ett snabbt hej och en klapp över Elsas mjuka päls.

Dagboksinlägg/Dagens dilemma

Natten har jag tillbringat med sammanställningen av filmmanusprojektet Ett slag för mycket.

Det verkar lösa sig med alla kringelikrokar i dramat, och det är bara att sätta sig ned och skriva färdigt manuset.

Dilemmat för dagen i familjen Meijer/Östlund är om fakturan på jobbet skall hinna betalas på denna sidan året. För att få ta del av ROT-avdraget måste man obönhörligen ha betalat fakturorna i år, och i detta nu är de på väg via posten. Dessutom har snickaren inte dykt upp trots att de lovade att komma. Puh! Nerverna ligger verkligen utanpå kroppen.

Dock händer också roliga saker...

Min bok Pappersskärvor har börjat säljas mer och mer, och jag skall ringa till tryckeriet idag för att få en mer exakt summa. Biblioteket i Tumba har pratat om att jag skall komma dit och prata om den en kväll.

Idag tänkte jag ge mig på att försöka få till en deckarnovell till SEMICS tävling http://www.semic.se/pressrum/nyhetsarkiv_/2010/4748/

Men jag undrar om jag kan få ihop något vettigt...skrivtiden är bara tills den 10 januari, men å andra sidan jobbar jag bättre när det finns en deadline.

Nåväl, nu skall jag stänga av internet och bege mig ut i fantasin.

Ha det

29 december 2010

Mina projekt runt skrivandet

Alla ni som älskar noveller får gärna köpa min novellsamling Pappersskärvor som fick fem stjärnor av fem möjliga i betyg av recensenten Kristina Simar och snart kommer nästa betyg av Britt-Marie Kullin.
Jag har några få ex som jag kan sälja för 99:- plus frakt, men skynda på. Som extra bonus får ni min autograf i boken.


Som om det inte var nog är jag med i tävlingen om att få vara med i VILDSINT 2 som kommer ut i mars.

Mitt bidrag heter Skam och Skuld och hittas här: http://www.kapitel1.se/vildsint-2/samtliga-bidrag/skam-och-skuld#1



Jag har några få ex kvar av VILDSINT 1 som jag säljer för ynka 99:- plus frakt, och då får du min autograf på köpet.

Mitt bidrag där heter Betalningen och börjar så här:
Sanna satte på sig lurarna och drog på musiken på högsta volym innan hon reste sig upp från skrivbordet som den senaste timmen varit hennes studieplats. Vilken tur att skolan hade kvällsöppet så att hon kunde få lugnet som behövdes för att klara läxorna.

Hennes två vilda småsyskon gjorde att hemmet såg ut som en tyfon dragit fram, och trots att Sanna hade eget rum fick hon inte vara ifred. ”Sanna, vill du leka med oss?” lät det ofta från treåriga Emelie som nog var den som var ihärdigast och gärna ville sitta i hennes knä.
Mamma Bea fångade för det mesta de små i sin famn precis innan de steg in, och förmanade dem strängt. ”Låt nu Sanna vara ifred, ni kan leka själva. Hon måste läsa sina läxor.”
Fyraårige Simon ville hellre leka med sina älskade bilar och höll sig därifrån, men lockades då och då till rummet av Emelies skratt.
Nu började höstlöven singla från träden, och allt gick i orange och rött. Solen gick ned tidigt på kvällarna och mörkret sänkte sig över staden redan innan det var dags för kvällsmaten. Den här tiden på året tyckte Sanna nästan var den bästa. Det var så skönt att kränga på sig en tjock tröja och ett par varma gosiga kängor innan man gick till skolan, och slippa allt tjafs om bantning och snygga klänningar.
Hon var en söt tjej med några få kilon för mycket. ”Det där är bara valpfett som rinner av dig på ett kick när du passerat arton.” sade hennes mamma och nöp henne i kinderna. De långa benen som säkert var ett arv efter hennes mormor bådade om att hon skulle bli en lång tjej, och Sanna brukade suktande titta på fotografierna av mormodern när hon jobbat som modell. ”Tror du att jag blir lika lång som dig och mormor?” frågade Sanna sin mamma som mindes sin egen oro när hon var ung. ”Klart du gör. Kan inte du vara snäll och se efter Simon och Emelie när jag tar tvätten?” Sanna tog upp sin lillebror i famnen och öppnade en pekbok som de tittade i, och mamman gick ner till tvättstugan och hängde sjungande upp tvätten som luktade sommar av sköljmedlet hon använt.
Sanna knäppte noga igen jackan och virade den hemstickade halsduken flera varv runt halsen, sedan öppnade hon de tunga dörrarna och rusade nedför den första delen av den gamla stentrappan. Först hade hon tänkt åka på det breda trappräcket resten av biten ned, men besinnade sig. ”Jag fyller arton nästa månad, och måste väl försöka bli lite mer vuxen.” sade hon högt för sig själv och gick med glada hoppande steg nerför trappan.
Bara några meter från skolan gick en slingrande väg som ledde in i den lilla parken som omgärdade skolan. För att komma hem var hon tvungen att gå genom ett litet skogsparti, men eftersom skolan låg på en höjd syntes den hela tiden, och det tyckte Sanna kändes tryggt.

Plötsligt ringde mobilen och hon plockade upp den rosa kittytelefonen och såg några okända siffror. ”Hallå?” Det var alldeles tyst i luren, men hon kunde höra lätta andetag. ”Hallå? Vem är det?” Mörkret kändes hotfullt och kompakt, hon drog igen den tjocka jackan och tittade i väskan om larmet hon fått av sin farmor låg kvar.


Dessutom är det en novelltävling med tema Troll i fantasygenren på G. Du hittar alla inkomna bidrag här:

http://www.kapitel1.se/j--starsmoor/trolltema gå in och kika på bidragen och rys. Det finns många talangfulla människor på kapitel1.

Som ni ser är det massor av saker på G.

Slutresultat för dagens vedermödor




Första sidan


Andra sidan


Och såhär ser det ut inuti


Vårt yttepyttehus har nu blivit ett stort härligt 230 kvadrats hus och tillhör byns största härligheter. Nu skall vi bara fixa till det inre, men det blir när värmen kommer.

Dagboksinlägg 29 dec

Inatt skrev jag på filmmanuset och vaggade Lilleman som hostade. Klockan var närmare två när jag lade mig bredvid honom på soffan...som förvisso inte är speciellt bekväm, men med lite god vilja får vi plats bredvid varandra.

Jag älskar att vara uppe nattetid när allt är tyst. Ute hör jag en och annan fågel som skriker, och ett rådjur som skäller, men i det stora hela känns det som om jag är i ett svart vakuum av tystnad.

Det är på natten mina noveller, böcker och manus växer bäst. Det är då orden och bilderna ter sig som starkast och präntas ned i en enda röra. Ett underbart flow kommer över mig och bokstäverna slås ned på datorn i rasande fart.

På morgonen ringer klockan sex och jag hör Peter stöka i köket och äta frukost med Razzel. Jag sluter ögonen och lägger mig igen. Njuter av att vara nära Lilleman och Zabine som kommit till oss inatt och ligger huvud mot huvud med mig i hörnsoffan.

Sakta sträcker jag på mig och kliver upp när våra snickare anländer.

Idag pappade de det sista och byggde igen ena sidan.


Jag och barnen drog iväg och åkte pulka en liten stund.





Nu sover Lilleman i mitt knä, och barnen leker med Geomag ute i köket. De gör vackra konstverk som jag sedan fotograferar för att de skall kunna ha sönder dem och bygga nya.

Jag skall fortsätta redigera och bygga om mitt manus, och även plugga lite.

ha det

28 december 2010

TEMA Befalla

De blåa ögonen stirrade stint in i mina, och den vackra amourbågen som omramade dotterns mun var lik ett tjockt streck. Håret stod åt alla håll och hon fräste fram orden. ”Du lovade mamma, du lovade.” Händerna rörde sig yvigt åt alla håll och det syntes klart och tydligt vems dotter hon var.

För några sekunder mindes jag min egen ilska när min mamma nekat mig något jag så innerligt längtat efter, och skrattade till. Dottern lutade huvudet mot min axel och sänkte rösten så den blev mjuk som en kurrande kattunge. ”Mamma? Snälla?” Det var svårt att värja sig när tösen gav mig den smeksamma blicken, och jag kände hjärtat slå några slag extra av kärleken som strömmade genom mig.

Innan jag hunnit säga något vände hon åter i humöret och de blå ögonen blixtrade. ”Jag befaller dig att göra det! Hör du det!” Hon reste sig upp och gick fram och tillbaka på golvet med stampande steg. ”JAG BEFALLER DIG!” De små händerna slog på bordet jag satt vid, och för andra gången idag blev jag förflyttad till min egen barndom då jag stampat med fötterna när något gått mig emot.

Istället för att svara henne räckte jag ut armarna och log mot henne. ”Stumpan, kom! Du vet att jag älskar dig mer än livet självt, men ibland måste jag bryta löften för att de är omöjliga att uppfylla.” Hon satte armarna i kors och trulade med munnen, små, små tårar banade sig väg över den barnsligt rundade kinden. ”Du…du…du lovade.”

För några sekunder försökte jag hitta en väg till att göra som hon ville, men det var totalkört och jag var den enda som kunde jobba när Elias var sjuk. ”Jag måste jobba älskling…annars ligger tanten där hela dagen utan att kunna ta sig upp. Mitt jobb är att hjälpa henne i hemmet och sig själv, och Elias är mycket dålig och kan inte jobba. Älskling…jag lovar att gottgöra dig.”

När jag hoppade in i min bil och for till jobbet var det med tungt hjärta. Dottern stod och vinkade i fönstret med ledsen min, och jag grät inuti.

27 december 2010

TEMA Rulla

”Nå, har vi fått med oss allting?” Petra står med händerna på höfterna en bit från oss andra, väl medveten om att vi ser upp till henne som om hon vore en Gud. Hon slänger med det höftlånga håret och får oss småtjejer att längta ännu mer efter samma kalufs. Att det sedan är fejk alltihop bryr vi oss inte om. Petra är ball och häftig, punkt.

Jag rullar in alla attiraljer i tygstycket jag stulit från mamma och kollar ytterligare en gång så att tändstickorna ligger i fickan. Ett skramlande hörs från ytterdörren och vi hukar oss skrämt, rädda att bli påkomna mitt i gärningen. Skrattande reser vi oss upp när vi hör mammas jollrande röst försvinna in igen med vår katt Rolle i famnen.

Fnissande går vi längs byvägen till farfars lada som numera är tom och mycket sliten. Jag är fullt medveten om repressalierna om mamma eller pappa skulle komma på oss., men längtan efter det som komma skall är alltför stor.

Jag haspar upp den stora, skeva rödmålade dörren och ett högt gnisslande hörs när den åker upp av sin egen tyngd. Vi skyndar oss in i det mörka utrymmet, och stänger noga igen efter oss.

Pia plockar upp det hon noga samlat in och sparat på sitt rum hela sommaren. Erika tar fram de små hemgjorda pappersrören som hon rullat ihop av vanligt vitt papper och klistrat med Karlssons klister, och jag lägger varsamt ned det hoprullade tygstycket på brädorna som knappt kan kallas golv. Genom de breda springorna växer maskrosor, vildvuxet gräs, och några hundkex som sprider väldoft.

Jag och tjejerna sätter oss i en ring med allvarliga ansikten. ”Törs vi?” Orden ekar i våra huvuden medan vi funderar över dem. ”Tänk om det är så farligt som alla säger?”

Jag ruskar på huvudet och tittar stoiskt på Petra som tvekande tar det insamlade i sina händer och silar det genom fingrarna. ”Vi måste.” Hon spänner ögonen i oss och ler. ”Hur skall vi annars få veta?”

Vi andra nickar instämmande, och jag petar in de tunna, torkade mörkröda bladen i det vita pappersröret. ”Vi har ju inget filter…” Erika viskar fram orden som om någon står och tjuvlyssnar på oss. ”Men det kanske inte gör något?” Lägger hon till och ler urskuldande mot Petra som girigt greppar tag i det jag tillverkat och nonchalant tänder den medan vi andra tittar på henne med öppna munnar.

Efter bara några bloss hostar Petra till och pratar med kvävd röst. ”Skitgott! Testa själv.” Hon räcker den hemrullade cigarretten till mina darrande fingrar, och jag suger i mig av vår hemgjorda cocktail av mammas torkade rosor och farfars piptobak. Det doftar gott och illa samtidigt och smaken är vidrig. ”Mmm det här var gott…testa du med.” Cigarretten lämnas över till Erika och sedan till Cassandra.

När cigarretten gått några varv runt är den slut, och en underligt sällsam doft av nikotin och rosor ligger över oss. Vi är snurriga i huvudet och allmänt fnittriga.

Plötsligt öppnas dörren med ett brak, och min pappa kikar in i dunklet. ”Tjena tjejer! Vad sysslar ni med då? Lina…du skall hem, förresten vet du väl att farfar blir skitsur om han får veta att ni är hans lador?” Han sniffar i luften och rynkar pannan. ”Vad konstigt det luktar. Nä kom igen nu ungar. Skynda er ut härifrån. Morsan blir galen om hon får vänta med maten.”

Han låser igen ladan med hänglåset som legat gömt på en av de timrade stockarna, och lägger armen över mina axlar när vi går hem. ”Nästa gång du skall tjuvröka får ni sätta er ute. Det kan faktiskt börja brinna därinne, och då är ni chanslösa.” Hans ord är inte hårda, men inte heller mjuka. Bara konstaterande och bestämda.

I love the clove cigarrettes Pictures, Images and Photos

26 december 2010

Dagboksinlägg annandagen

http://www.imdb.com/title/tt0219699/

 Stormen vi befarade skulle dra över oss uteblev, och det enda som ändrats under natten är snömängden. Sååååå skönt att slippa dessa pinande, elaka vindar som tillhört vardagarna innan. Däremot är hela familjen fortfarande krasslig och hostar ikapp.
Nötskrikorna äter fågelmaten jag lagt ut och ett och annat rådjur hälsar på. Måste medge att jag står med benen i två läger när det gäller rådjuren...min pappa som är jägare matar rådjuren hela vintern medan jag vet att de små bastarderna tillhör orsaken till mängden fästingar som exploderat härute. Förra vintern var det 47 stycken rådjur ute på täkten. Haja läget! 47 stycken...Det är bara att begrunda mängden äckelfästingar som följer med i deras fotspår.
Idag ligger skottning på schemat, och diskning. Vi tillhör den utdöende rasen som INTE har diskmaskin, men skall väl så småningom skaffa en. Jag gillar faktiskt att diska, det är meditativt.
Igår tittade vi på filmen The Gift med bl.a Cate Blanchett, Katie Holmes, Hillary Swank och inte att förglömma, snyggingen Keanu Rieves
Det var en film som var spännande från första stunden, snyggt gjord och precis sådär mystisk som jag älskar, dvs man får tänka själv, och försöka hitta ledtrådar. Det var bara en dum sak, och det var slutet som inte alls blev trovärdigt pga en liten detalj, en näsduk. I mitt nya yrke som manusförfattare har jag lärt mig att allt skall hänga samman, men snälla, snälla... inte till varje pris. Peter blev lika störd som jag trots att han inte vet ett dyft om vare sig författande eller filmmanus. Då är det riktigt, riktigt illa.
Men till syvende och sist måste jag ändå säga att filmen berör, skrämmer och är jäkligt bra.
Nu skall vi käka frukost, sedan är det dags att ta itu med en gigantisk klädhög som ligger i vårt kalla (brr) niogradiga sovrum. Det är bara att sätta på sig en tjock fleecetröja och köra igång.
Ha en underbar dag!

25 december 2010

Dagboksinlägg juldagen


Julaftonen tillbringades i stan hos svärmor och hennes gubbe med resten av Peters släkt. Det var god mat och högljudda diskussioner om dokusåpornas vara eller inte vara, och om BlondinBella som ansågs supersmart av tjugoåringen medan vi andra ryckte på axlarna och bara kallade henne smart.

Vår lilla treåring blossade snabbt upp i hög feber för att en stund senare rasa ned till normal temperatur. Jag var både hostig och snorig, och hade helst velat lägga mig under täcket och sovit.
Barnen fick MASSOR av julklappar, och visste inte var de skulle börja sin lek när allt var klart. Det blir som ett sort limbo när tomten lämnat huset. Barnen blir stökiga och går runt ,runt bland alla leksaker.

Klockan åtta, lagom till kaffet...kommer lilltösen fram till mig och berättar att hon är trött, och en timme senare kommer Lilleman och berättar att han är trött och vill hem NU...
Ja kära vänner då är det bara att gilla läget, för när Hampuz blir trött måste han i säng snabbt, eller iallafall sättas i bilstolen. Jag hade redan packat klapparna, och satte på våra små ytterkläderna.
Vägen var fylld av gnistrande is, och drivor av snö låg på vägen, men inte alls så farligt som jag befarat.
Väl hemma lade vi snabbt småttingarna till sängs och satte oss i soffan för att summera kvällen.

Mitt i natten gråter Lilleman, och jag inser snabbt att han har feber igen, sedan vaknar de andra barnen tätt efter varandra...alla med feber. Jag blir galen! Razmus har nu haft FEM febertoppar på lika många dagar.
Imorse vaknade jag och snöt mig själv, Zabine och Hampuz innan jag drog över dem täcket. Febern var puts väck igen! Peter stackaren låg i soffan, less på vår hackhosta.

Efter en god frukost tog vi fram alla spel och legobyggsatser som barnen fått, och lekte med dem.
Ute har det stormat hela natten, och nu med, men den befarade snön har uteblivit som tur är. Jag har absolut ingen som helst lust att skotta idag!
Lilleman sätter ihop brorsans Geomag, och Peter bygger Puzzleball med äldsta sonen. Lillstintan leker med Betty Spagetti.

Min Trollnovell är hopsatt, men ännu inte redigerad. Jag hoppas kunna ta itu med den idag, men...nja...det är ju trots allt juldagen.

Ha en underbar dag!


24 december 2010

Dagboksinlägg julafton


Jaha, så var det julafton då. Med tindrande barnaögon, snö i mängder för en del stackare, och julens första dödsolycka. Mina tankar går idag till alla de stackars barn som sitter gömda i en garderob av rädsla för sina föräldrar.
Eller varför inte till alla uteliggare som febrilt letar ett ställe att värma sig på.
Helt enkelt till alla de som inte har lyxen att njuta av en mysig, varm dag med massor av kärlek.
Min morgon började med att jag vaknade av Lillemans gråt. Han hade sovit i växasängen inatt och kände sig ensam. Jag funderade några sekunder innan jag knölade ned mig i den ca 120cm långa bädden. Lilleman suckade belåtet, lade sin arm runt mig och somnade om.
När jag vaknade nästa gång fick jag varsamt veckla ut mig för kroppen var stel.
Barnen fick sina första julklappar, och nu leker de med dem.
Egentligen tycker jag att julafton blivit ett enda köpcrescendo...med vansinniga mängder saker som bara öses över ungar och vuxna.
Peter går omkring och längtar efter att få gå upp på taket och snickra, och jag vill skriva. Men...eftersom barnens feber gett med sig skall vi till svärmor och fira julafton med god mat och massor av julklappar. Vilket förvisso är trevligt.
Jag fick ett par härligt varma tofflor av Peter och för första gången på flera veckor fryser jag INTE öm fötterna.
Julkramar till er allihop!

23 december 2010

Morgoninlägg 23 dec


Tidigt imorse innan tuppen ens öppnat ögonen väcktes jag av Lilleman som grät. Han var brännhet! Jag klädde av honom och kollade temperaturen. 39 heta grader slutade den på.
Vi somnade om och sov en timme innan det var dags för nästa...nu var det Zabine som gråtande kom till sängen, sjöblöt av svett och med matta ögon. "Mamma, jag är blöt och fryser." Det var bara att kravla sig upp försiktigt för att inte väcka Lilleman. Hon fick ny pyjamas och bäddades ned. Även hon brännhet.
Efter några minuter lägger sig lugnet över rummet igen, och snarkandet från två snorungar fyller rummets alla vrår.
Nästa gång jag vaknar är det Peter som väcker mig med en puss. "Godmorgon älskling! Frukosten är serverad. Hur mår ungarna idag?" Jag lägger handen på Hampuz panna och konstaterar att han fortfarande är het som en kamin och berättar för Peter att barnen haft feber inatt. Han suckar och konstaterar fakta. "Det blir nog en jul hemma i år. Vi kan ju inte åka till morsan med sjuka barn."

Hampuz dricker lite välling och somnar om medan syrran sover tungt i växa sängen intill. Razmus har frisknat till och är full av bus. De mörka ögonen plirar mot mig och han frågar med andan i halsen om han får spela playstation. Om igen funderar jag över faktumet att ett spel kan ta upp så mycket tid i ett liv, och nekar bestämt till spel på morgonen. Sura miner accelerar över den lilles ansikte tills Peter lägger till att Razzel får spela en timme när småttingarna vaknat.
Jag mäter temperaturen på en motvillig treåring och får den till 39 grader. Han är däven och blossig och får lägga sig på soffan för att titta på Dumbo tillsammans med brorsan som just nu har den som favorit.
Nu skall jag fortsätta på trollhistorien jag började med igår.
Ha en underbar dag

22 december 2010

Dagboksinlägg 22 dec


Tjenixen!
Har ni drunknat i all snön därute?
Här i Grödinge hade vi 22 minus inatt, så imorse var det tji i helskotta att få upp dörrarna på bilen. Men bra karl/kvinna reder sig själv...jag hämtade hårtorken + skarvsladd och satte igång. Det tog inte många minuter innan problemet var löst. De andra dörrarna fick jag slå upp inifrån.

Idag var jag till bvc med Zabine och Hampuz.
I vanliga fall brukar barnen roa sig med att tävla om vem som ser mest röda bilar, men idag tävlades om något helt annat...nämligen hur många bilar som kört av vägen. Störst jubel orsakade en stor lastbil som helt sonika plöjt rätt ned i diket.
På bvc:t mättes och vägdes lilleman som inte alls ville vara naken, och plötsligt blev vansinnigt blyg när han skulle bevisa hur duktig han var på att prata. Ha, ha...syrran babblade desto mer och berättade allt om vår tillbyggnad härhemma, och hur duktig hon var på att stå på ett ben.
Lilleman öppnade munnen efter några minuter och sade bara det nödvändigaste, för att när vi kom utanför bvc;ts dörr bryta ut i en enorm munsvada. De är roliga de små liven.

Efter Mac Donalds åkte vi till järnaffären och inhandlade ett antal ficklampor.
När jag står därinne på affären och spanar på olika sorter får jag plötsligt en novelltext om troll i huvudet, och letar febrilt efter en pappersbit tills jag inser att mobilen fungerar perfekt att skriva ned anteckningar på.
Hemma står snickaren och jobbar på taket, men det är isande kallt och jag skyndar mig in.
Efter att jag langat in alla varor går jag och småttingarna över till grannen. Jag hjälper henne att slinga håret medan vi pratar om hemsidor, hundar och snö.

När jag kommer tillbaka hem ser jag att äldsta grabben är blossig om kinderna...jaha...feber tänker jag, och visst är det så. Det kanske blir en lugn jul i hemmets vrå för oss. Nåja, vad är väl julafton egentligen? En helt vanlig dag som upphaussats av smarta köpmän. Det blir ju några tusenlappar som sprids ut när det är jul.
I år har jag varit lite försiktig med julklappar, det blir ju lätt ett enormt överflöd till ungarna som knappt hinner ta in vad de fått förrän det är dags för nästa. Förra året blev det mycket secondhand, och i år har jag också fyndat.
Man skall ju tänka på miljön
Nä, nu skall jag lämna jordelivet ett tag och kika in i fantasins värld. En trollhistoria skall det bli idag.

Glöm inte att köpa min bok PAPPERSSKÄRVOR som fått magiska fem poäng av fem möjliga i en recension som du hittar här: blogg.passagen.se/krisim/entry/pappersskärvor_av_anitha_östlund

Ha det gott


20 december 2010

Dagboksinlägg 20 dec

Tror ni inte att jag fick stå där idag igen? Med svetten rinnande över ryggen, och värkande armar. Snön som jag och Peter haft ned från vårt pågående byggprojekt hade lagt sig exakt där den inte kunde stanna...på verandan. Med risk för att skiten skulle brala ihop som en krossad sköldpadda.




"Nåja, det är ju bara skönt att röra på sig." Säger jag till mig själv och sätter på mig de varmaste vantarna jag äger och sätter igång. Verandan skottas med hjälp av tre småttingar som har jätteroligt när de åker med på spaden och på snökaran. Snön dränker nästan lilleman när han kiknande av skratt rasar ned på utsidan av verandan och försvinner ned i allt det vita.



När vi några timmar senare stampat av oss snön och forcerat in i huset (genom en dörr som blir svårare och svårare att öppna) är vi röda om kinderna och har lyckotindrande blickar. Jag tycker att det är så outsägligt vackert härute just nu, och fotograferar så mycket jag hinner.



Väl inne äter vi lite mat och sätter oss framför en film. Lilleman slumrar till och om sanningen skall fram gör nog jag det med.



Peter ringer och kallar mig tillbaka till verkligheten med frågor om julklappar och mat. Underligt egentligen att han är den pysslige i vår familj, medan jag älskar att jobba med kroppen, och att han inte alls tycker om att greppa en penna och skriva, medan jag älskar det skrivna ordet. Så olika men ändå lika.



Folk ringer och mejlar för att gratulera mig till den fina recensionen, och jag börjar väl så sakteliga dala ned mot jorden igen. Nu gäller det att surfa på vågen och skriva ännu mer!



Jag har köpt på mig en massa böcker om seriemördare och övergrepp och skall börja med nästa manus som handlar om just sådant. Det är både intressant och skrämmande att läsa om det. Men jag gillar att tränga in i psyket på karaktärerna som samlas runt mitt bord och berättar sina historier. Ja inte i verkligheten alltså, bara i min fantasi som ibland kan te sig mycket verklig.



Mörkret har lagt sig över byn och snön skimrar i månskenet. Kylan sitter som ett kylande omslag runt mig, och jag skall strax förflytta mig från mitt iskalla kontor till vardagsrummet för att skriva filmmanus.



Ha det gott



TEMA Bro

Steg för steg tog Amina sig ut på bron. Den var täckt av is och de tunna skorna hon hunnit få på sig vid flykten från hemmet rådde knappt på kylan. Med händerna djupt instuckna i fickorna tog hon ett trevande steg, men halkade och var på väg ned i det isande kalla strömmande vattnet när någon greppade tag runt hennes smala midja.


Mannen sade ingenting, bara lyfte upp henne i sina armar och gick med bestämda steg över bron. Pälsen han bar luktade lite unket, och Amina märkte att han hela tiden tittade bort från henne.

När mannen ställt ned Amina vände han snabbt på klacken och gick tillbaka innan hon hann reflektera över hans underliga sätt. Amina satte händerna som en tratt runt munnen och skrek av sina lungors fulla kraft. ”TACK FÖR HJÄLPEN!” Sedan halkade hon vidare mot de små stugorna som låg en bit därifrån.

Huttrande tog hon sig flämtande till en av de små hemtrevliga röda stugorna med de så karakteristiska vita knutarna. Stelfrusen med vitnande händer bankade hon om och om igen desperat på en svart dörr med en vacker julkrans hängande utanpå.

Efter några sekunder öppnades den och en kvinna med rosiga kinder och degkladdigt förkläde tittade ut. När hon såg Amina förändrades hennes ansiktsuttryck snabbt från välkomnande till avståndstagande. ”Du har träffat honom…så du är inte välkommen här. Sådant ställer bara till besvär.” Med en smäll slog kvinnan igen dörren i ansiktet på Amina som började att gråta.

Några stugor bort stod en gammal man med käpp och såg det hela. Han vinkade till sig Amina och bjöd in henne i efter att han borstat av henne snön.

När de satt med varsin kopp te vid brasan berättade mannen som hette Filip historien om brogubben medan han varsamt lade sin ärrade, rynkiga hand över Aminas.

19 december 2010

Jag har fått en recension av min bok


Idag har jag fått min recension på pappersskärvor och snurrar runt på rosa moln högt ovanför trivialiteter som snö och förkylningar.
Ni hittar den här: blogg.passagen.se/krisim/
Jag fick fem poäng av fem möjliga och idel lovord. Det känns underbart att få bekräftelse på att det man skriver är bra. Nu hoppas jag att någon höjdare i något bokförlag slänger ett getöga i den och fastnar som min recensent gjorde.
Boken hittar ni här: www.ordochbok.se/visa_produkt.asp
Min egen hemsida hittar ni här: anithaostlund.se/
Just nu jobbar jag med två filmmanus, en bok och har en ide snurrande i huvudet på en ny bok.
Vilken tur att jag har en sådan förstående man. Han får sitta ensam framför teven många kvällar.
Tre änglar och tre mirakel som är min självbiografi om barnen skall skrivas om till en tjock bok där jag skriver ned allt som hände runtom mig då graviditeterna pågick.
Det blir ett tufft jullov.
Idag har vi varit insnöade och jag har skottat vår stora tomt tre gånger. Jag älskar snö, men nu får det vara nog. barnen ville till slut inte ens gå ut eftersom de sjönk ned i snön och försvann. Vi ringde till en bonde som skall komma och skotta ren vår väg imorgon klockan 5. Jag måste nog säga att det är urskönt att slippa ge sig ut på vägarna imorgon.

TEMA Majestät


Kung Bore låter landet drunkna i snö. Han styr i ensam majestät över de små vackra olikformade flingorna som faller över land och hav.
Fladdrande ljus i stuga efter stuga visar att snön som lagt sig i tjocka sjok på ledningarna stoppat alla moderniteter. Brasor tänds och människor umgås genom spel och prat.

Teven står död och stum i all sin härlighet, omöjlig att använda. Barn blir åter igen barn, och slår upp böcker som nästan dammat igen av ledsenhet över att inte bli lästa.

Ytterdörren går knappt att få upp när dagen randas sitt slut, och skrattande får fäder ta källarvägen ut. Snö i mängder kastas i stora drivor runt huset, i syfte att värma. En gammal sed som glömts bort i elektricitetens spår.

18 december 2010

TEMA Oordning


Det lilla huset i utkanten av byn hade stått obebott i åratal, och råttorna kilade upp och ned för trapporna som om det var deras eget krypin.
Maten som lämnats av de gamla ägarna var för länge sedan uppäten, och mormor råtta som var äldst av dem beordrade sina släktingar att ta sig till byn på natten för att hitta mer.
”Visthusbodarna är fyllda av mat vid den här tiden…så ta er dit.”
Hon rörde makligt på sin tjocka åldriga kropp och grävde ned sig i sängen som fått lapptäckena sönderrivna. Dunfjädrar låg över hela golvet blandat med små, små svarta kulor. Stanken var olidlig.

Den natten syntes en lång karavan av små gråsvarta pälsklädda kroppar som skickligt tog sig in i bod efter bod där de tog för sig av det som fanns. Här och där lämnade de sin avföring, och små bitmärken i osten visade vad som hänt.

Precis innan gryningens första strålar sken över byn skyndade sig de mätta råttorna hemåt, tjocka och dästa av all den goda maten de vräkt i sig. I munnen bar de stora köttstycken som gammelmor skulle få.

Viskande sinsemellan skyndade de sig upp för trappan och lade upp fynden på golvet.
Antalet individer ökade snabbt, och över hela rummet skapade de sina egna privata vrår. Böckerna från bokhyllan tuggades sönder och blev till isolering, och alla kuddar revs sönder och spreds över rummet.

Anna och Jesper tittade nyfiket upp på det gamla husets fönster. För en sekund tyckte Anna att hon såg ett ansikte och ryckte till.
”Det…det…det bor någon där!” Hon höll handen för munnen.
Jesper skrattade och gick uppför den skrangliga trappan som knappt höll för hans tyngd. Den spensligt byggde pojken lade prövande handen på dörrhandtaget, tryckte till och sparkade lätt på den. Knirrande gled dörrens sakta upp, och nattsvart mörker mötte honom.

Anna ställde sig vid Jespers sida och sökte hans hand.
”T…t….törs vi? S…s…skall vi inte gå hem ist…stället?”
 Jesper skrattade och lösgjorde sig från hennes grepp.
”Äh, var inte en sådan fegis nu…här finns inget annat än spöken.”
Hon spärrade upp de blå ögonen och lade handen för munnen.
”Spöken? Hua…jag tänker i alla fall INTE gå in. Jag väntar här.”
Jesper tog ett litet ministeg in i mörkret och sträckte ut sin hand.
”Kom! Det är inget farligt. ”
Hand i hand gick de in i hallen och sakta vande sig ögonen vid dunklet.
Meter för meter tillryggalades och de slappnade av mer och mer.
”Undrar varför ingen bor här längre? Nere i byn skvallras det om att det spökar här, men jag tror att det är skitsnack.” Jesper knyckte på nacken.
Anna tittade sig skyggt omkring med andan i halsen. Hon kände att benen darrade, men gjorde allt för att inte visa Jesper hur rädd hon var.
”Ja…ja…jag vet i…i…inte.” Anna bet sig i läppen så att den började att blöda. ”Vad är det för underliga märken i golvet?” Hon drog försiktigt med foten över de v-formade djupen.”
Jesper kände med fingrarna på golvet och drog ihop ögonbrynen. ”Konstigt…??? Det är som i en stor cirkel.”

Tiden var som ett vakuum runt dem. Överallt satt små råttor och väntade på stunden då allt skulle ändras. De små morrhåren darrade av förväntan. Bloddoften strömmade mot dem.

Jesper lösgjorde sig från Anna och satte sig på knä. Han drog med handen längs golvet och skrek till när en sticka borrade sig in i det ljusa köttet.
”Aj! Känner du vad underligt de luktar? Så starkt att ögonen tåras.”
Anna satte upp näsan i luften och kände samma sak som Jesper. Hostande rynkade hon på näsan och gick vidare in i rummet.
”Vi skyndar oss. Vilken oordning det är här.”
I samma stund som han avslutat meningen gick golvet sönder med ett brak, och de båda barnen rasade genom golvet med ett högt brak.

Som en gråsvart våg sprang råttorna ned längs väggen för att få en smakbit av det ljusrosa köttet som doftade underbart.

17 december 2010

TEMA Dölja

Innan Lisa gick ut från lägenheten hämtade hon den mångfärgade sjalen och virade runt sitt huvud. Egentligen tyckte hon att sedvänjan att dölja ansiktet var urdum, men Lisa vågade inte på några sätt trotsa fadern som var något av en hustyrann som höll familjen i tukt. Lisas vänner förstod inte när hon gång på gång försökte förklara deras regler, och att huset stängdes klockan åtta på kvällen.


Lisa sög i sig de andras beskrivning av nätterna i dekadans där de fick dansa och dricka så mycket de orkade. Hon läste om världen i böckerna som hennes kamrater smugglade in i huset och längtade sig sjuk efter att få resa iväg.

Hon kände sig som en gyllene svan klädd i guldfjädrar, utan flygförmåga av tyngden.

En natt tvättade Lisa bort den röda skarpa pricken i pannan, och smög ut genom sovrumsfönstret och över garagetaket. Hon hade precis nått den svarta asfalten när någon måttade ett hårt slag mot nacken på henne.

15 december 2010

TEMA Stötta


En av de godaste dofter jag vet är nystötta kardemummakärnor. Visserligen är det sällan jag får njuta av det nuförtiden, men när jag var liten tillbringade jag massor av tid med min älskade farmor som ofta bakade.

Hon var en redig bonnmora som gjorde all mat från början. Köpebröd ratades och mjölken kom från korna.


Jag minns så väl den gråa stora morteln som plockades fram och känslan när de små kärnorna krossades och spred väldoft.

Än idag tänker jag på stunderna vid farmors bakbord när jag äter kardemummabullar, och av någon underlig anledning ser jag hennes löständer liggandes i ett glas med vatten.

14 december 2010

Pappersskärvor och VILDSINT


Snart, mycket snart kommer Kristina Simars recension av min bok Pappersskärvor som du hittar här:
anithaostlund.se
Jag är även med i uttagningstävlingen till VILDSINT 2 med novellen Skam och skuld. Du hittar den här:blogg.passagen.se/vildsintthebook/entry/läs_bidrag_nr_28_till1
Känsliga läsare varnas.
Köp gärna Pappersskärvor och VILDSINT 1 av mig a´99:-/st plus frakt. Då medföljer min vackra autograf som kanske, kanske i framtiden blir mycket värdefull. Man vet aldrig vad nästa dag för med sig.

TEMA Favorit


”Kom då Kasper! Skynda dig!” Lisa sprang gatan fram med hunden hack i häl. Som vanligt hade hon glömt att knyta kängorna trots att farmor tjatat sig blå i flera år om det. Kasper kom in i Lisas liv när föräldrarna omkom i en trafikolycka. Farfar Kalle bar in det lilla knytet och lade det i Lisas armar en kall novembermorgon när isarna precis lagt sig.

Lisa älskade sin hund över allt annat, och ville knappt gå över till sina vänner Rita och Karsten. ”Kan inte ni komma till mig? Kasper blir ledsen när jag lämnar honom.” Barnen lekte och stojade dag efter dag i det stora dragiga huset som egentligen skulle mått bra av att få lite färg och några extra lager isolering.

Lisas stora rum var fyllt av leksaker, och farfar som var snickare hade byggt ett prinsesstorn där hennes säng var inrymd. Kasper blev större och större för att till slut inte växa mer. Kärleken till Lisa var obegränsad och han förvandlades snabbt till valp igen när hon jollrade med honom som en mor till sitt barn.

Farfar gillade inte riktigt att Kasper gick efter vägen, och sade till Lisa flera gånger. ”Bilar är hårda och hundar mjuka, tänk på det.” Lisa glömde snart förmaningen och sprang glatt ut i trafiken med sin älskade hund. Tills en dag…

Bilföraren hann aldrig uppfatta den röda virvelvinden som kom farande ut mellan de parkerade bilarna, och den lilla flickan som sprang efter slog i sidan på bilen med en hög smäll.

På darrande ben steg föraren ut och såg svansen som låg under däcket. Flickan låg flämtande på backen med en tunn strimma blod rinnandes från näsan. ”Kasper? Var är Kasper?” Folk kom rusande från husen runtom, och konstaterade snabbt att det var Lisa och hennes älskade hund. Kvinnor grät och tröstade sina barn, medan någon bad bilföraren att backa och drog fram kvarlevorna av Kasper.

Kaspers ögon var täckta av en grå slemmig dimma, och de tittade oseende på världen.

Lilla Lisa såg hunden, och brast i gråt. Snyftande sade hon samma ord,om och om igen medan farmodern höll om henne. ”Han var min favorit, han var min favorit.”

13 december 2010

TEMA Rik och ideal


Inatt sov jag först i Razmus säng, sedan kröp jag ned i växasängen hos Hampuz och somnade med benen hopknycklade. Gissa om jag hade värk imorse när jag vaknade?
Det är ju inte precis ett idealiskt val av säng. Mina knappa en och sextio ned i en en och tio bädd. Men Hampuz kröp tätt intill och myste, ingenting är som att ha sin älskade mamma nära, nära.

På morgonen vecklade jag försiktigt ut mig och fann värk överallt.

Efter en halvstökig frukost satte jag på småttingarna deras tomtedräkter och fotograferade sötnosarna.(Bilder kommer)
Klockan tickar snabbt fram mot halv åtta då kranbilen skall komma och lyfta upp takstolarna till resten av taket, så vi stressar på barnen ytterkläderna, och sätter igång bilen som står som en stor isklump ute på gården.

Men panik i kubik! Lastbilen är redan på gång och jag har bara hunnit få en yttepytteliten glugg på rutan. Barnen får kasta sig in i bilen, och jag knäpper fast dem snabbt. Sedan är det bara att snabbt som attan ratta ut från gården och förbi åbäket som tar upp hela vägen, men nu snällt backat för att släppa förbi oss.

Ute på vägen svänger jag in till kanten och skrapar rutorna medan isen sakta försvinner på bilen.

Som vanligt ligger en bil i diket…det gäller att vara ytterst försiktig med gaspedalen på våra kringelikrokiga vägar. Isen blänker i varje kurva och dal. Vi är en lång rad av bilar som sakta tar oss framåt.

Jag går in med småttingarna på dagiset och pratar lite med personalen. Zabine och Hampuz pussar mig ideligen, och jag känner mig så rik som har dessa underbara änglar. De är ursöta och trippar fram på tå som de vet att tomtenissar gör.

Nåväl, verkligheten väntar för mig, så jag lämnar dagiset för att gå till skolan och prata med Razmus som tyvärr inte fick med sig sin hjälm imorse. Hans kompis Victor vet dock råd. ”Vi kan dela på min,” Säger han och skrattar. Därmed är problemet löst, och jag lämnar ännu en pussgurka för att åka till skolan där jag är nu.

Idag skall vi lyssna på en kille som heter Reza och gått på Manuspiloterna för några år sedan. Nu har han gjort en skitbra film som heter Knäcka. Den har gått på svensk teve.

Klockan tre lussar småttingarna på skolan, så jag får åka tidigare från skolan idag(snyft), men, men…vad gör man inte för sina älskade, högt efterlängtade barn.

11 december 2010

Dagboksinlägg 11 dec

Nu är jag stelfrusen in i märgen!


Hela dagen har gått åt till att ta reda på efter snickarna som kastade ned vårt gamla tak på backen nedanför huset. Trä, tjärpapp och plast låg i en enda röra som vi redde upp med stort tålamod.

Peter for iväg med hela packet till soptippen, och parkerade bilen nedanför huset, redo att ta reda på morgondagens brädor och papp.

Jodå, imorgon är det samma visa igen! Då skall sista biten av vårt gamla tak säga adjö, och på måndag skall det nya upp. Vårt hus blir så vackert! Tänk att ett tak kan göra sådan skillnad.

Skrivandet har legat på is idag, men efter att vi fått igång gasolkaminen tinar jag sakta upp. Så min natt skall tillbringas framför datorn.

Igår natt tittade vi på en underbar film som heter Slumdog millionaire, underbar på ALLA sätt. Ett skitbra skrivet manus som fick mig att oa och aa gång på gång. Rekommenderas varmt!

Nu skall vi gosa och njuta av familjeliv några timmar innan allvaret drar igång.

Ha det gott!

TEMA Genvägar


Ordslingan ”Genvägar är senvägar” har satt sig i min hjärna och vägrar släppa greppet.
De kom från min mamma när jag var liten och jag har för mig att det handlade om att jag inte skulle gena med bilen på en skogsväg som var både lerig och trasig. Den gången tog åkturen nästan en timme längre än om jag kört runt.

Med tiden har jag lärt mig att genvägar inte alls alltid är senvägar, och att man ibland kan hoppa över tråkiga partier genom att gå direkt på kärnan.

Kontentan av det hela är att mammor inte alls alltid vet bäst som de påstår, och ibland…kan genvägar leda till nya äventyr som gör att man växer.

Trots det slänger jag alltid ur mig samma ord när någon pratar om att gena. De sitter som fastsatta med karlssons klister i hjärnbarken.

10 december 2010

TEMA Det förgångna


I det förgångna var jag en man…förvisso rätt feminin, men dock en man med snopp och hår på bröstet. Rösten lät som om jag var kvar i målbrottet och mina tankar på flickor slutade vid att jag kände mig som en väninna. Vi satt med dockorna och dansade runt i vackra tyllkjolar som deras mammor köpt till dem.

Pappa var galen…fullständigt , komplett galen. Han bombarderade mig med gevär och dataspel som gick ut på att döda. Ingenting var för dyrt för hans älskade son, med stark betoning på son. När han anmälde mig till kursen i karate utan mitt medgivande fick jag mamma på min sida. Uppbragd i det innersta ställde hon sig beskyddande jämte min sida och hytte med fingret åt honom.
”Kalle vill ju inte…låt honom bara vara. Allt det där hinner han ju sedan.”
Jag var bara sju stackars töntiga år och tyckte livet var pest.

Skolan klarade jag galant, förutom en sak…gymnastiken…
Det var en enda lång pina att brottas med grabbarna och spela tuffa basketmatcher där de körde en armbåge i mig eller något dylikt.
En enda lång sträcka av upptåg för att visa mig hur grabbiga de var.

Som femtonåring fann jag till sist mig själv. I mammas garderob en ljuv sommardag då resten av familjen var på midsommarfest.
Jag minns att syrran bar en underbar blommig klänning som gjorde mig grön av avundsjuka. När hon kramade mig innan de for drog jag sakta under andlös förstumning över den glatta, tunna väven av sammanbundna silkestrådar.
”Du är jättevacker.” Min röst var hes.
Emma log och smekte mig över kinden utan att säga något.

Egentligen tror jag att hon förstod långt innan mig vad som var på gång, och inte brydde sig speciellt mycket. Jag var hennes älskade bror, punkt. För Emma fanns inget svart eller vitt. Hennes vänner var av olika nationaliteter och olika läggningar.

Familjen lämnade huset och jag strosade in i mina föräldrars rum. Gled med händerna över mammas genomskinliga nattlinne, och kände doften av parfymen hon bar för dagen.
Sakta drogs jag utan att tänka på det mot mammas garderob. Öppnade den på vid gavel och flämtade till.

Den dagen fann jag mig själv. Klädesplagg efter klädesplagg provades, och jag var fylld av en underlig eufori av alla vackra färger som omslöt min smala nästan magra kropp. För första gången i mitt liv sträckte jag på mig och verkligen såg i spegeln på mig själv.

Dagen efter gick jag till en psykolog som var förstående och både länge och väl vände och vred på mitt liv och min själ. Han lovade att prata med läkarna och att hjälpa mig.

Nu gick det inte fullt så lätt, men jag var envis och alla prövningar jag gick igenom gjorde så att jag växte. Pappa hatade mig, och bad mig flytta samma dag. Emma var ganska förstående och kramade mig hårt. Och mamma, ja mamma hon bara grät.

Men nu står jag här. Carolin Nilsson nitton år, och okysst.

9 december 2010

TEMA Fråga


”Vill du?” Eriks ord var snabba, så snabba att jag knappt hann uppfatta dem.
”Vadå vill du?” Jag släppte det jag hade för händer och lade all uppmärksamhet på honom.
”Gifta dig med mig.” Han sträckte fram händerna mot mig, och jag backade. Herregud, inte en till…Patrik som jag dejtade innan Erik hade tagit upp frågan bara tre månader in i förhållandet, och jag…ja jag flydde. Giftermål fanns inte precis på min prioriteringslista…i alla fall inte innan jag passerat trettio. I och för sig var mina känslor för Erik starkare än de varit för någon annan, men…nä…giftermål var en kvarleva från dinosaurietiden. En ring på fingret var INTE det jag strävade efter. Patrik tittade ned i backen.
”Förlåt Mimma…jag glömde…” Han vände mig ryggen och gick iväg mot cafeterian.
”Vänta!” Jag sprang efter mån om att trösta. Erik var en jättegullig kille och säkert ett bra giftoämne, men…
”Glöm att jag sade något.” Mumlade han och fortsatte bort. Det syntes på den släpande gången att han var besviken, och det vanligen så käcka leendet var slocknat när han tittade på mig.

Patriks kompis Leo kom gående mot oss, och tittade underfundigt på honom. Han slog hårt med handen mot hans axel och skrattade.
”Nå, när blir det av?” Patrik skakade på huvudet.
Jag kom ifatt precis när Patrik vände upp ansiktet mot sin kompis, och såg till min stora förskräckelse att han GRÄT. Mitt hjärta sved och  jag förbannade min stora frihetslängtan som gjort mig så kall.
Leo tittade anklagande på mig och lade armen runt Patrik.
”Faan Mimma, du är inte shysst. Bättre kille än Patrik hittar du inte. Han svepte med händerna över honom.
”Killen är perfekt! Varenda muskel sitter på rätt ställe, och han har en sjuhelvetes go. Pengarna på banken sitter väl inte heller helt fel, eller?”
”Jag vet, men…jag är bara arton…och livet har ju precis börjat.”
Patrik satte upp handen mot Leo för att lösgöra sig från hans omfamning.
”Låt henne vara. Mimma vet nog vad hon gör. Du och jag åker iväg på den där Australienresan istället. ” Han vände sig mot mig.
”Då kan du fundera.” Med högt huvud lämnade han mig mitt på skolgården och gick in till sitt klassrum.

8 december 2010

TEMA Något perfekt

”Snälla Jonas? Snälla, snälla du?” Erika hörde honom muttra och såg hans vackra ansikte framför sig. En känsla av saknad riste genom kroppen på henne som hon skakade av sig. Erika lade luren mellan örat och axeln medan hon fortsatte med middagen. ”Jonas?”

Efter en lång, djup suck svarade han. Det tog emot att gå in i Erikas perfekta paradis med man och barn. Olycklig kärlek var inte alls ljuv, inte alls…
”Okej! När kan jag komma?” Hon hörde att Jonas röst var spänd och förstod hur svårt det var för honom. ”Jag är ensam hemma imorgon eftermiddag. Kalle och Emil blir hämtade av Mats.” Jonas kände det som om en kniv vred om i hans hjärta.
Han hade aldrig sett Erikas man, och ville inte heller göra det. De två barnen träffade han då och då när Erika kom till badet där Jonas jobbade.

Han log för sig själv när han mindes alla gånger de legat i bubbelpoolen nattetid och tittat på stjärnorna. Kroppen doftade klor flera dagar efteråt eftersom personalen lagt i extra innan de stängde. Jonas slutade med sådana dumheter efter att Erika gjorde slut. Det kändes inte lika underbart att ligga ensam och glo upp i himlen.

”Du är för ung ” Med dem orden ströp Erika hans lycka. Jonas som vävt drömmar om hus och barn samma dag de träffades, och blev kär redan när hon tog emot pengarna damp ned på jorden med ett brak.
Tio år passerar fort när man är olycklig, femton med…

Det fanns inga andra i Jonas liv. Han levde för de få korta, euforiska ögonblick då Erika behövde hans hjälp. 

7 december 2010

dagboksinlägg 7 dec


Idag har vi haft skrivardag hela dagen, men...tyvärr måste vi vara på skolan.
Jag som är van att sitta hemma i lugn och ro har väl hittat ett ganska bra ställe att sitta på (jag och några andra sitter tro det eller ej...i ett torn.) Skrivandet har gått hyfsat idag, men det nya manuset som väntar i kulisserna pockar på och vill bli skrivet NU! Ha, ha...det är bara för mig att vifta med vita flaggan och ge upp.
Ikväll var tanken att jag skulle färdigställa en informationstext om författarens verktygslåda och sedan börja, eller rättare sagt fortsätta med mallen på det nya manuset.
Meningen är att vi skall tillbringa hela veckan skrivandes på skolan, man lilleman var lite varm i pannan när jag hämtade honom på dagiset, och Zabine kraschade i sängen när vi kom hem, och somnade....?
Antingen har hon haft en tuff dag, eller också har hon något virus i kroppen. Lillan har ju inte varit förkyld som mig och brorsorna...så...ja...hoppas, hoppas att vi slipper träffa farbror Virus igen. Han bökar bara till det i vårt liv.
Efter att jag skottat av tomten gick jag in och startade en brasa i spisen, för det är kallt ute...jättekallt.
Nu har vi spelat spel och pusslat lite, och barnen sitter framför en varsin teve, med en film. Ha, ha...när jag var liten fick jag vara glad om det fanns EN teve, och kanske, kanske ett barnprogram. John Blund missade jag aldrig...eller alla braiga, vackra naturprogram som samlade hela familjen.
Ja, ja...nu skall jag stänga av internet och göra lite nytta.
Ha en god natt, så syns vi imorgon igen.

TEMA Att ha tid


Tiden är aldrig tillräcklig.
Det är ungefär som med pengar…får du mer, spenderar du mer.
Om du får mer tid…hittar du på mer att göra av just den anledningen.

Nu skall jag ju inte dra alla över en kam, men jag ser det här hända gång på gång.
Om dygnet skulle få 26 timmar eller kanske till och med 30 timmar så skulle vi säkert som amen i kyrkan putta in någon kurs eller något annat.

Tid som blir över (just nu är det ju lite taskigt med sådan, men annars) spenderar jag ofta i skogen, eller med att bara vara. En slags kort meditation som gör att jag ramlar tillbaka i livet som en människa istället för en hamster som springer i sitt hjul, för det är bara att inse.
Pusslet med hundar som skall ut och rastas, morgontrötta ungar som knappt klarar att hålla ögonen öppna, och skola som skall skötas är inte lätt. Sedan har vi ju en mycket, mycket stor sak som nog är viktigast av allt. Att måna om sin älskade…hm…

Kväll efter kväll går ut på att tända en brasa för att få upp värmen i huset, få i barnen mat och läsa läxor med Razzel, sövning av barn och slutligen mina egna läxor. Puh! Min stackars karl kan på sin höjd få en puss om dagen, knappt det.

Hjulet snurrar på allt fortare…

Men snart har jag jullov, pilutta er och skall umgås med ungarna dagarna i ända. Skrivandet hoppas jag kunna sköta mitt i lekandet och stojandet.

6 december 2010

TEMA Verktyg


Min lärare på filmmanusskrivarkursen jag just nu går har tagit fram en mall som är bra att ha både för vanliga författare och filmmanusförfattare.
Den är baserad på Joseph Campells Monomyten och handlar om i vilken ordning man skriver.

Först av allt skriver du en så kallad Ghost, dvs karaktärens backstory, och vad som orsakat traumat i livet. Den här texten använder du som stöd när du fortsätter skrivandet. Den skrivs inte i boken.

1. Första delen av boken och filmen skall man visa upp huvudkaraktärens tre p:n, dvs det privata, personliga och professionella i hennes/hans liv.

2. Ungefär samtidigt tar du upp karaktärens brist/behov

3. Nu serveras karaktärens bästa och sämsta egenskaper

4. Och vips kommer den initierande händelsen (= Det som leder till första händelsen, som leder till intrig)

5. Nu träder karaktärens begär in (=Vad karaktären tror att han behöver/vill ha. Något utifrån.)

6. Ungefär här träder bundsförvanterna/vännerna in

7. Och DÄR kom antagonisten med i leken. Nu har en fjärdedel av filmen rullat fram, och vi träder snabbt ned i den så kallade Special World.

8. Nu kommer ett uppdagande för karaktären

9. Han/hon gör en plan/motplan

10. Driften driver dramat

11. Ungefär här kommer bundsförvantens/vännernas attack dvs vänner, käresta eller någon annan ifrågasätter karaktärens handlande.

12. Det skenbara nederlaget / uppdagande 2 kommer och alla i publiken/ läsarna tror att nu är det endos finito. Ha, ha…lurade blir de.

13.  Uppdagande 3 kommer nu och karaktären måste ta ett beslut. Ingenting finns att göra längre, vilket gör att huvudkaraktären måste förändra sig själv.

14.  Exakt här i mitten på filmen/boken kommer Ordealen, dvs då karaktären möter rädslan från det man inte vågade möta förut. Ett stort beslut tas.

15. Ökenvandringen/ späkelsen börjar och karaktären har tuffa tider.

16. Dödsögonblicket som kommer här här är slutet på Ordealen.

17. Elixiret hittas som kan leda vidare, dvs karaktären förstår något eller hittar något som kan användas. Kallas även uppdagande 4

18. Karaktären hamnar i Limbo…ett tomt ögonblick då tankarna är tomma och filmen står still.

19.  Karaktären har hittat/fått ett elixir och blir självgod, och hamnar i den falska självbelöningen.

20. Nu åker vi in i den så kallade Ordinary world igen och har en pånyttfödelse. Till exempel möter karaktären människor han/hon haft problem med tidigare och tar upp kampen med dem.

21.  Uppdagande 5 uppkommer på grund av att det . En ny kunskap uppstår i berättelsen.

22. Men bu och bä…karaktären lyckas inte lösa grundproblemet trots elixiret, och går tillbaka till det första skeendet.

23. Efter ett tag får karaktären en självpånyttfödelse och förändrar sitt sätt/ tänkande. Kallas även uppdagande 6

24. En ny jämvikt skapas och allt blir bra. Karaktären lyckas eller…misslyckas om det är en tragedi.

Nu har du skrivit den ultimata filmen/boken, och det är bara att vänta på miljonerna.

Lycka till!



#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...