29 april 2010

TEMA Skam

Min mamma var äldst av allas mammor och kvinnan som bodde i vårt hus var hennes. Eliza var både rolig och snäll och dök upp i vårt liv en sommardag när regnet föll som spön i backen. Pappa var som vanligt på kontoret och jobbade extra som det så vackert hette. Jag hade nog sett blickarna han gav sin nya unga sekreterare. De var både heta och utlämnande. När jag pratade med min syster om vad jag sett hyssjades jag ned. ”Tyst Ella, mamma kan höra och bli ledsen. De är säkert bara goda vänner.”


Månaderna därefter var det rutin att pappa kom hem sent, ibland långt efter att vi lagt oss. Då hörde jag mamma anklaga honom för att vara otrogen och att hon tröttnat på hans horerier. ”Vi lämnar dig Roger, du kan se dig om efter någon annan dörrmatta. Jag har tröttnat! Jag sköter ungarna, diskar, tvättar, och jobbar sjuttiofem procent på ett jobb jag hatar.” Sedan tystnade det och jag hörde bara låga stön och att sängen gnisslade infernaliskt.

En dag kom mamma hem med blossande kinder och stjärnögd blick. ”Vi har fått en ny anställd som är så rar. Vilken kvinna hon är. Ni skall få träffa henne snart.” Resten av dagen gick hon omkring sjungande och trallande medan hushållssysslorna gicks igenom. Inte en enda gång skrek hon och ryade åt oss. På kvällen när pappa kom hem hörde jag dem diskutera lågmält i sovrummet. ”Hur gör vi med barnen? Jag tar dem gärna allihop, men då måste vi få bo kvar i huset.” Jag hörde på pappas röst att han var ledsen och orden han sade gjorde ont i mig. ”Ja mig spelar det ingen roll. De får komma och hälsa på när de vill. Jag och Minna tänkte försöka få egna barn så småningom.”

Den natten kunde jag inte sova alls, ögonen var fyllda av grus och John Blund hade timme efter timme vakat vid min säng för att söva mig. Orden jag hört ekade i min hjärna, gång efter gång. Pappa ville inte ha oss. Inte mig och inte min syster.

På skolan började de viska när jag var i närheten och pekandet ersattes snart av glåpord. Jag förstod ingenting förrän en rödhårig kille som gick i klassen över mig en dag skrek ”Din mamma är lesbisk” över hela skolgården. Jag gick in till min plats, tog ned min jacka och min väska, och gick hem.

”Mamma, vad är lesbisk?” Vid kvällsmaten ställde jag frågan som cirkulerat i mitt huvud hela dagen. Fröken hade ringt upp mamma och berättat vad som hänt på dagen, och att jag bara gått. Hon hade bett mamma att informera mig och ge en förklaring varför barnen betedde sig så konstigt. ”Det är din skyldighet.” La kvinnan till innan hon lade på luren.

Min syster blev röd som en tomat i ansiktet och viftade avvärjande med händerna. Mammas axlar sjönk ihop, men samtidigt fick ögonen en underlig strålglans. ”Jag borde ha berättat det här för er för längesedan, förlåt.” Hon tog sina döttrars händer och smekte dem över knogarna med sina pekfingrar. ”Jag har alltid tyckt om både killar och tjejer, ända sedan jag var barn” Hon lät orden sjunka in i barnens medvetande.”När jag träffade er pappa berättade jag sanningen, men han ville ha mig ändå. På ett villkor, att jag aldrig, aldrig bedrog honom med en kvinna. ”Sådant kan göra en man impotent.” sade han då och skrattade. Nu blev det ju tvärt om. Er pappa har gått bakom ryggen på mig i flera månader. Den nya sekreteraren och han har planerat ett liv tillsammans. Utan er och utan mig.” Jag och Lisa kramade mammas hand så hårt att de blev vita. Tårarna lurade innanför ögonlocken, men vi svalde för att inte gråta. Viskande med en röst som knappt bar frågade jag det både jag och syrran anade. ”Den nya kvinnan på kontoret, är ni ett par?” Det lät underligt att prata om en annan kvinna som älskare eller partner så jag letade länge de rätta orden. Mamma harklade sig och ansiktet antog en röd ton. ”Nja, par och par, vi tycker väldigt mycket om varandra, och har träffats lite. Hon kommer hit imorgon.”

Efter den dagen blev ingenting normalt. Eliza stormade in i vårt liv som en virvelvind, och mamma blommade upp. Hon sade upp sig från sitt jobb och startade eget. Efter bara några veckor flyttade Eliza in och jag hörde hur det stönades och skreks från sovrummet om nätterna. Jag lade ibland kudden över ansiktet för att slippa höra, och såg på min systers trötta ögon att hon hörde samma som mig.

Skolan blev en pina och kamraterna drog sig ifrån oss. De såg närmast äcklade ut när de kom med sina kommentarer och jag grät mig ofta till sömns.

En dag fick vi nog och klev in på socialkontoret för att söka hjälp. Eftersom staden var liten visste kvinnan bakom disken vilka vi var, och dagen efter var skvallret igång att det gick hett till i sängen på Klövervägen 3. ”Jag ville inte illa.” Min syster var arg på mig, ja närmast rasande. ”Hur kunde jag gå med på någonting så urbota dumt? Jag kan inte bo kvar här. Flyttar du med mig till pappa om han tar emot oss?” Där står vi idag. Pappa lovade att fundera på saken, men berättade att hans nya väntar barn till hösten.

28 april 2010

TEMA En bluff forts. på gårdagens puff

”Sanna?” Han försökte resa sig upp, men drogs flämtande av smärta tillbaka till sängen av slangar som satt fast på bröstet. ”Vad har hänt?” Eriks röst var tjock och halsen sved. Läpparna var torra som fnöske och när Sanna satte sig på sängen såg hon att ena sidan av läppen var tjock och lätt blåaktig. ”Du har gått igenom en by-pass eftersom ditt hjärta gav upp. Läkarna säger att du hade en enorm tur som kom hit i tid. Ella och Eivor såg dig ramla ihop och ringde ambulansen.”
Hon lyfte upp den lilla bebisen som fortfarande var namnlös och lade honom bredvid Erik. ”Du skrämde mig rejält. Förlåt mig , jag har levt i en bubbla sedan jag kom hem från BB. Det känns som om jag är en bluff som mamma och jag har bara väntat på att någon skall komma och tala om det för mig. Jag kan ingenting om små bebisar förutom det lilla de lärde mig på sjukhuset.”

Erik lyfte sakta och mödosamt upp sin hand och lade den på hennes. ”Jag vill ju så gärna hjälpa dig. Du har inte ens låtit mig hålla i honom. Förresten tycker jag att du är världens bästa mamma, Lilleman mår ju hur bra som helst.”
Sanna lade sig bredvid dem hon älskade mest av allt. Tårarna rann i en strid ström över kinderna. Hulkande drog hon upp en servett ur fickan. ”Tttttiiiiitttttaaaa vvvvvaaaaadddd jjjjjaaaaggggg ggggggööörrr.” Den lilla bebisens tröja hade blivit våt av tårar och han protesterade med ett högt skrik.
Erik kände bandaget som täckte hans bröst och ryste till. ”Sanna, kan vi börja om tror du? Stryka ett streck över det som varit. Jag kommer hem om några veckor och blir sedan sjukskriven ett tag. Du kanske kan träffa en väninna om jag passar Lilleman? Få lite egentid borta från oss. Vad säger du?”
Sanna funderade en lång stund på hur hon skulle uttrycka sig och reste sig upp innan hon svarade med allvarlig snörvlande röst. ”Erik, jag funderade på om vi passar ihop, men saken var nog den att jag inte passar i mig själv just nu. Mammarollen som jag kämpat så länge för att få är svår att axla. Jag vill inte vara från er, ni är ju mitt allt!” Erik log och tryckte hennes hand. ”Så…vad skall han heta vårt lilla hjärtegryn?"

27 april 2010

TEMA Sakna bekräftelse

”Jag älskar dig Sanna, det vet du vad?” Erik lade sig på sängen bredvid sin flickvän med kläderna på. Jobbet som advokat lockade honom inte alls idag. Erik ville gona ned sig med Sanna i sängen och älska passionerat med henne hela morgonen. Precis som de gjort för några år sedan. ”Hörde du vad jag sade?” Den smala ryggtavlan tycktes avvisande och kall. Han lutade sig över Sanna bakifrån och pussade i halsvecket. ”Jag älskar dig gumman, och naturligtvis vår lilla charmknutte här.” Erik lade pekfingret mot kinden på sonen som snusade sött i sin mammas famn. Det ljusa håret lockade sig i nacken och en tjock länk av Sannas mörka hår låg som ett täcke över honom. Hon låg naken och var knappt vaken. Natten hade varit tuff och Lillemans envisa hostande hade väckt både henne och honom. Erik pussade Sanna på axeln innan han reste sig upp från sängen med slokande axlar.


De hade längtat så länge efter att vara en familj, men ingenting av det de läst stämde på dem. Sanna tillbringade nästan hela graviditeten på sjukhus och kände sig lurad på tiden när hon till slut födde fram sin son akut under stort kaos. Nu var hon trött intill döden och grubblade ständigt på om Erik verkligen var den rätte för henne. Det kändes som att hans omsorger kvävde kärleken. Han jobbade hela dagarna och Sanna tyckte att helgerna var långa och tråkiga i hans närhet. De hade inget att prata om förutom barnet, och hon kände sig fet och ful i mammakläderna. Den degiga magen som mötte henne i helkroppsspegeln dämpade Sannas morgonhumör och fick henne att hålla sig inomhus. ”Bada? Aldrig!” Snäste hon när Erik kom med förslaget att åka till stranden och mysa.

Sanna gick omkring i Eriks gamla t-shirtar och ett par sladdriga gympabyxor som var kladdiga av kräk. Håret satte hon upp i en tofs som spretade åt alla håll, och smink hade hon inte använt på mycket lång tid.

Erik satt på kontoret och tittade ut över folket som flanerade på gatan utanför. Det sved av längtan efter Sannas kärlek i hans bröst. Han saknade de varma ögonkasten när han kom hem och leendena hon förut gödslat över honom. Det var tomt på kontoret eftersom de andra gått på lunch. Erik hade ingen matlust och satt nu med en cocacola. Plötsligt brast det inuti honom och han lade sig gråtande över skrivbordet. ”Varför kan vi inte prata med varandra längre? Jag älskar ju henne.” Han kände plötsligt något krama hjärtat hårt och fick svårt att andas. Smärtimpulserna etablerade sig till armarna och han låg som ett hjälplöst kolli över skrivbordet. När han panikartat försökte dra efter luft värkte det ännu mer i hjärtat och han vågade inte andas. Som i en dimma såg Erik arbetskamraterna störta in i full fart.

”Erik?” En okänd röst svävade in i hans öron, och Erik kände att andningen var normal igen. Efter ett djupt andetag öppnade han ögonen och såg en ljushårig sköterska vid sin säng. En bit bort från sängen satt Sanna med Lilleman i famnen med tårade ögon.

26 april 2010

TEMA Att möblera

”Sådär, nu är bilen tom. Nu sticker vi hem och tittar på matchen.” Anders tittade sig runt i rummet och skrattade till. ”Du har ju göra flera dagar framöver. Hur kan du ha samlat på dig så mycket skräp? Anna skrattade och drog upp en låda som det stod BÖCKER på med tjock tuschpenna. ”Det mesta av det här är böcker. De skall in i bokhyllorna vi bar in nyss, men det måste du ha sett hemma hos mig.


”Nja, jag har nog inte tittat så noga måste jag medge. De har ju alltid stått där, tillhörde inredningen så att säga. Nä nu måste jag kila. Ha det.” Klampandet av hans fötter fyllde porten några minuter för att avslutas av en hård smäll när ytterdörren for igen.

Hon öppnade kartongerna och lyfte ur innehållet. Böckerna fyllde vardagsrumsgolvet och Anna började ställa in dem i bokstavsordning. ”Det här kommer ju att ta evigheters evigheter. Nä det får jag fixa någon annan dag.” Hon skyfflade in böckerna huller om buller i den svarta trappformade bokhyllan och såg hyllorna bågna av tyngden. Bokryggarna glänste i olika färger, och som vanligt njöt Anna av att handskas med dem. ”Jag skulle blivit bibliotekarie istället för försäljare.” sade hon för sig själv och bläddrade förstrött i en av de vackra böckerna.

Efter en stund kom hon till de sista lådorna med böcker. Anna log för sig själv när hon öppnade kartongen med ett lågt ritschande. BARNBÖCKER stod det med röd tusch. ”Undrar om jag någonsin får några barn?” Låda på låda plockades upp och fyllde en av bokhyllorna. De var utplockade exklusivt på olika antikvariat och auktioner enbart på grund av sitt vackra tecknade innehåll. Anna sparade på dem av någon underlig anledning som inte ens hon själv visste om. Samlandet hade börjat när Anna hämtat sina gamla barnböcker i barndomshemmet och blivit fascinerad av teckningarna i dem. Efter flera års sparande hade hon nu en gedigen samling som både fascinerade och skrämde killarna hon dejtade.

”Såååå du vill ha barn?” Hade en av dem sagt dröjande. Anna hade ryckt på axlarna och skrattat. ”Ja, det vill jag väl. Så småningom. Allvarligt talat vet jag inte varför jag sparar på dem, men…” Hon hade tittat på fotot av sina syskonbarn. ”Jag får väl ge dem till syrrans ungar om jag ledsnar. Annars kan man ju alltid sälja dem. Samlingen är ganska värdefull har jag fått höra.”

När de tre bokhyllorna stod på plats fortsatte hon med resten av lådorna, och höll på tills magen protesterade med ett högljutt kurrande. ”Det får bli Seven eleven idag.” Sade Anna och slängde på sig en jacka för att sedan springa över till den lilla butiken tvärs över gatan. ”Hejsan! Jag är nyinflyttad här. Bor mitt över gatan, så vi lär ses en hel del. Har du en korv jag kan få köpa av dig?” Mumsande på den tjocka bratwurstliknande korven gick hon tillbaka till sin lägenhet och fortsatte.

Det tog tid att få ordning på kartongerna, men till slut på morgonkröken slog Anna ihop den sista flyttkartongen. ”Nä, nu måste jag sova.” Klockan i köket stod på fem och ögonen var fyllda av John Blunds grus efter att han jobbat febrilt med att få henne i säng.

Knappt hade hon lagt huvudet på kudden förrän ögonen gled ihop.

Hon väcktes av ett underligt surrande ljud och öppnade långsamt ögonen för att mötas av en obarmhärtigt starkt lysande sol. ”Gardiner, jag måste fixa gardiner idag. Undrar var jag har lagt dem?” Surrandet tilltog i styrka och hon hörde ett lågt dunk med jämna mellanrum. ”Vad i?”

Efter att Anna satt på sig kläderna gick hon ut i det stora vardagsrummet som ekade av tomhet. Några möbler hade inte hon fått ännu, men de var beställda. Mot rutan flög en gulsvartrandig geting som ettrigt försökte ta sig ut. ”Lugn lilla vän, så skall jag hjälpa dig.” Anna öppnade fönstret på vid gavel och insekten skyndade sig ut.

Hon gick in i köket och öppnade kylskåpet där hon hittade ett paket yoghurt och en passionsfrukt.

Med en sked och en tallrik i handen letade hon fram en banankartong som hon vände upp och ned för att använda den som bord, sedan åt hon njutningsfullt upp sin frukost. ”Hm, hur får jag isär den här utan kniv?” Anna snurrade på den lilasvarta knöliga frukten och försökte skala den med fingrarna utan större framgång. ”Målarkniven!” Hon studsade upp från sin plats på golvet och gick in i det lilla gästrummet där målarstativet stod. Först ville inte skalet klyvas av den tunna kniven och stod obändigt emot alla försök till att skäras itu, men till slut brast det och det gulgröna köttet rann ut på banankartongens botten. ”Mmmmm så gott. Nu orkar jag fortsätta min uppackning.”

Plötsligt hördes ett lågt metalljud i hallen i hallen. Anna sprang dit och plockade upp ett vitt brev som kommit. Tyvärr måste jag meddela att möblerna ni beställde är tre veckor försenade. Jag hoppas att ni inte får alltför stort besvär på grund av detta. Vänligen Möbelland

25 april 2010

TEMA Att möta sanningen

Det hade varit ett hetsigt budande innan hon vunnit auktionen på den mycket speciella kavajen och lyckligt betalat in pengarna. Nu satt den som en andra hud på hennes kropp, och färgen passade perfekt till de Gråblå ögonen. Hennes nyfärgade hår glänste i lampans brutala sken. Sanna hämtade sina knähöga svarta stövlar i garderoben och gled samtidigt in i badrummet för att ge håret en sista dusch av den extra hårda sprayen. ”Sådär, nu skall jag bara hämta cigaretterna så är jag klar. Akta er grabbar, ikväll är jag farlig!” Hon skrattade åt sin egen spegelbild och krängde på sig kappan.


Utanför diskoteket stod en lång, lång kö av förväntansfulla människor i olika åldrar. Sanna konstaterade snabbt att de flesta var yngre än henne, men ignorerade blickarna och ställde sig med de andra. Med ena handen rättade hon till kjolen som knappt täckte rumpan. Den hade varit dyr som stryk, men Sanna hade envist budat tills den var hennes. Traderas auktioner hade gett henne många vackra kläder, men även gett Sanna ett extratillskott i kassan. Allt gick att sälja. De gamla lappade jeansen som knappt höll ihop hade sålts för nästan tusen spänn, och hennes solglasögon från åttiotalet hade varit eftertraktade som sjutton.

Två yngre tjejer framför Sanna stod viskande med huvudena tätt ihop. Deras smala ben bar stövlar liknande hennes och deras frisyrer var exakt likadana. Som två tvillingar tänkte hon och studerade dem ingående. Ögonen var kolsvarta och lösögonfransarna hade lossnat i ena kanten. Det vita limmet kunde ses som en liten utbuktning när hon såg flickan i profil. Stora klumpar av svart mascara hade målats på både övre och undre ögonfransen. De var lite påverkade och vinglade då och då till. Sanna såg dem hålla i en liten burk som de öppnade och satte ned fingret i med jämna mellanrum, sedan gnuggade de behagfullt med fingret på tandköttet. Vad i? Vad gör de? Kön ringlade sig långsamt framåt och Sanna såg snart ingången där två kraftiga vakter stod posterade.

”Ja du behöver ju ingen legitimation. Får jag fråga vad du egentligen gör här? Jag menar…” Han sträckte ut handen för att visa de andra som stod i kön. ”Du verkar ju lite väl gammal för att gå in här. De här killarna kan vara dina söner.” Han skrattade hånfullt och tittade på sina kollegor för att få medhåll. Sanna fnyste till och visade upp legitimationen. ”Jag är kanske lite äldre än de andra gästerna, men jag älskar disco och tänkte dansa ikväll. På ställen för min ålder spelar de inte min sorts musik.” Hon tittade på killen som stoppat henne. ”Än du då? Har du åldern inne för att stå här? Du verkar lite ung tycker jag.” Dörrvakten tittade henne rakt in i ögonen. ”Det har inte du med att göra. Äh, gå in då. Kassan ligger till vänster.” Den svarta pupillen var vidgad och i hans ena näsborre såg Sanna små vita korn av någonting. Näsvingen var sårig och tunn.

Vid garderoben mötte Sanna de två tjejerna igen, och såg dem slinka in på toaletten med ett hårt grepp om den lilla burken. ”Betalar jag nu eller sen?” Sanna räckte sin kappa till den hårt sminkade tjejen. ”Senare.” Sade hon och tuggade på sitt tuggummi med en kos frenesi.

Med några snabba steg gick Sanna upp till diskot och såg att golvet börjat fyllas av dansande människor. Hon trängde sig fram och gick ned till de andra. Med vaggande kropp följde Sanna rytmen och kände kroppen fyllas av gladendorfiner. Visst var hon äldre än alla de andra, men sinnet var ungt.

En ung tjej körde in sin armbåge i Sannas sida och tittade elakt på henne. ”Vad gör du här? Jävla hagga! Stick hem och virka en duk istället.” Killen hon dansade med tittade uppskattande på Sanna och log. ”Bry dig inte om Lena, hon har snedtänt lite. Kom nu gumman så sätter vi oss en stund så du får lugna ned dig.” Han lade sin hand på Sannas axel. ”Det är första gången för henne, och jag tror att vi feldoserade lite.” Killen log igen mot Sanna och mötte hennes blick. ”Vad går du på?”

Övertygad om att hon hört fel skrattade Sanna till och repeterade hans ord. ”Går på? Vad menar du?” Han lutade sig mot henne och viskade i hennes öra.

Några minuter senare lämnade Sanna det larmande, livligt blinkande diskoteket med klapprande klackar. Chockad av det hon såg när hans ord gått in, och det som utspelade sig helt öppet på stället.

Så blind jag var. Livet ute på krogarna är inte som förr. Fyllan har ersatts av droger som köpts i mörka hörn. Det är inte min ålder som är problemet. Det är min syn på användandet av droger.

24 april 2010

TEMA Efterlängtat möte

Dagens skrivpuff är ett utdrag ur min bok LIVET, INGEN ENKEL HISTORIA
Resume: Petra har flyttat ihop med Ola som hon jobbar med och de strular, men Ola backar utan att förklara varför. Efter några månader träffar Petra en kille som heter Mats ute på krogen och de närmar sig varandra försiktigt med träffar då och då. Petra är osäker på vad det egentligen är hon känner för Mats och skall nu träffa honom.

Fredagen kom och efter jobbet skjutsade Ola henne till Mats i väsby. I bilen tittade hon på Ola och saknade hans närhet. Nu var han stel och oåtkomlig med hopknipna läppar som inte ens försökte sig på ett leende. För Petras del skulle träffen med Mats bli det slutgiltiga testet.


Mats hade fixat varma mackor som de åt när hon kom dit. Hans syster var där och presenterade sig nyfiket. ”Hejsan! Lena heter jag. Ja jag är Mats syster som du kanske förstår.” Hon vred en hårlänk runt sitt finger. ”Kul att träffas! "

Systern gav brodern en snabb kram och en puss på kinden, sedan viskade hon något i hans öra och gick. Mats kramade om Petra hårt, hårt och ville inte släppa henne. ”Jag har längtat efter dig!” sade han med tjock röst och tog hennes hand.” Jag har saknat dig med. ”viskade hon med hes röst och kände att det var så.
De hånglade rätt grovt, men gjorde inget annat. Plötsligt höll han Petra en bit från sin kropp och studerade henne noga. ”Du är inte så lätt att komma underfund med du.” Han låste hennes blick. ”Jag vet inte riktigt var jag har dig om jag skall vara ärlig. Du verkar liksom vara överallt om du förstår vad jag menar?" Han svepte med sin fria hand som en cirkel runt sin kropp. Petra log och tittade in i hans grön/grå ögon med en något beslöjad blick eftersom hon blev rörd över hans rättframhet. ”Jag gillar dig mycket, men känner dig ju inte, ännu i alla fall.” Lade hon till och smekte honom över den sträva kinden som hade lite skäggstubb. Mats kramade om henne igen, och böjde sig ner för att kyssa henne när han mumlade ”Kan du inte sova över här inatt?”

Petra fick lite lätt panik över vad som kunde hända men jublade samtidigt inuti, ”Visst kan jag. Skall vi lägga oss nu?” Klockan hade passerat ett på natten och trots den sena timmen kunde ingen av dem sova. Mats drog sitt långa ben mot hennes och smekte henne lätt över pannan. Med bultande hjärta mottog hon smekningarna och tänkte för sig själv. Jag är kär! Banne mig jag är kär! Upp över öronen.

När gryningen kom hade Petra inte sovit speciellt mycket, men var lycklig. Över sin kropp hade hon hans arm som en stor kraftig stock. Han var inte krallig, men lång så lång.

23 april 2010

TEMA Ett oönskat möte

”Åh nej! Hur är det möjligt? Vilken maximal otur! Min väninna slår bestört handen för munnen och lägger stöttande andra armen över mina axlar. Jag avbryter mitt räknande av stenplattorna som vi går på och tittar upp för att mötas av anblicken av mitt ex med sin nya flamma. Magen vänder sig ut och in och mina ben skakar. Det känns som om jag ramlar ned i en djup avgrund av sorg. Min hjärna vägrar acceptera det jag ser. ”Ser jag rätt?” Viskar jag och vacklar till. Min väninna ler sorgset och klappar min kind. ”Lilla, lilla gumman…jag hade ingen aning, kunde inte ens tänka mig att han skulle hit. Förlåt..” De förbannade tårarna väller över i mina ögon och jag blir arg över att han skall se hur illa han gör mig.
Hatet som väller in över hela mitt sinne överbrygger en del av sorgen och när de nått fram till oss och hon glatt räcker fram sin hand, belönar jag henne med att väsa ett hatiskt ”Hora! Din förbannade hora! Du visste att han hade tjej! Sååååååå jävla lågt. Hon sjönk ihop i kroppen när hon förstod vem jag var, tog Arturs hand som stöd och klev ett steg bakåt.


Mitt hat var gigantiskt. Hade jag haft en kniv i min hand hade jag mördat dem en efter en. Slitit dem i stycken och… ja vadå? Jag hade älskat honom och trott att det skulle vara vi för alltid. I min fantasi fanns inte utrymme för det han gjort. I min värld gjorde man inte så. Jag var blåögd och trodde alla om gott, även okända kvinnor. Hon visste så väl att vi var ett par jag och Arthur, ändå älskade hon med honom strax innan han gick till vår säng. Gång efter gång, månad efter månad.

Arthurs leende hade slocknat och han sköt tillbaka den nya med sin hand ytterligare ett steg, sedan tog han mitt tårade ansikte mellan sina händer och grät. ”Förlåt Anitha, förlåt. Det var inte…”

Innan han avslutat meningen slog jag bort hans händer med ett vrål. ”DRA ÅT HELVETE! JAG HATAR DIG! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!” Jag puttade bort hans kropp från min närhet och kände plötsligt att jag vacklade. ”Jag kan inte äta! Inte sova! Försvinn! Låt mig vara ifred! Snälla…” Det sista lade jag viskande till medan jag långsamt föll på knä och lade ansiktet i mina kupade handflator.

Nettan satte sig bredvid mig och höll om min skakande kropp. ”Hjälp mig. Jag klarar inte det här. Få honom att försvinna.” Det värkte i hjärtat och min hjärna hade kortslutits.

Nettan reste sig upp och bad Arthur gå. ”Hon vill inte träffa dig. Du förstår kanske varför. Hon älskade dig.” Nettan lade handen på hans axel. ”Det trodde jag inte om dig, du som verkade så ärlig, och hur kunde du vara så rutten att du varje veckoslut gav henne rosor och lade med ett kort där du bedyrade din kärlek? Det vet jag att Anitha ältar om och om igen. Men framför allt, varför i helvete höll du det hemligt i TRE MÅNADER?! Stick nu, innan jag nitar dig.”

Jag hörde de ack så välbekanta stegen när han gick iväg och undrade för mig själv hur mycket sorg man kan ta innan man knäcks? Hur länge skulle det dröja innan jag skulle ha tillit till en kille igen? Skulle jag någonsin få det? När skulle minnena överbryggas av nuet? När skulle jag bli hel? Min mage krampade och jag spydde grön sliskig galla över den ljust grå trottoaren.

22 april 2010

TEMA Möte i tanken

Redan innan jag plockade upp den högljudda telefonen anade jag vem det var. Hon hade väckt mig tidigt i tanken och talat om att hon skulle ringa.


Vi sågs inte så ofta som vi önskade, men försökte att hålla kontakten per telefon så gott det gick. Vi var stöpta i samma form, men ändå så olika. Hennes bakgrund innehöll så mycket smärta och tårar, medan min varit av Bullerbyform. Min älskade vän hade för några år sedan bara varit en liten spillra av ett liv, redo att ta farväl i förtid.

Men en dag hittade hon sin gren på livsträdet och klängde sig sakta men säkert uppåt till den hon var idag. Det hade varit tufft och inneburit livsval som inte passade in i andras mallar, men hon hade stått på sig, stolt över sitt val och redo för fajt.

Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop.

Leende svarade jag i den ålderstigna telefonen som var en kvarleva från min farmor. ”Ja hallå, Nitha här!” Hennes glada finskbrytande röst babblade på och jag kände små bubblor av glädje i min mage.

Innan vi avslutade samtalet pratade vi som vanligt om att ses. Jobb och livet stod emellan våra möjligheter till möte och det blev istället ett evigt tjatande om att kanske ses som aldrig uppfylldes.

När jag lade på luren log jag mot mina barn som var en del av det som stod emellan och önskade om igen att hon fått uppleva glädjen i att älska.

21 april 2010

TEMA På tågstationen 1984

Det kändes underligt att se dem gamla vyerna igen, det gamla kraftverket som inte slutat släppa fram sina kaskader av vatten nedför de två breda cementerade rännorna, den gamla fabrikens långa skorsten som strävade högt, högt upp i skyn.


Suckande reste jag mig upp och kände om igen för att vända kosan hemåt igen. Jag kunde ju ringa mina föräldrar och säga att jag tyvärr blivit magsjuk och inte kunde komma. Svårigheten skulle väl bli att krångla sig ur faktumet att de stod där väntandes vid stationen i detta nu, och att jag inte skulle kunna ringa dem förrän jag var hemma i Stockholm igen.

Jag samlade ihop mina ryggsäckar och lyfte upp kattburen. Tågets bromsar gnisslade högt när de saktade in, och jag såg min gamla väninnas hus som med ålderns rätt började flagna i färgen. Den lilla staden var lika död som när jag lämnade den för cirka tre månader sedan, samma gamla raggarbilar snurrade runt busstationen med nedvevade rutor och skrålande musik.

Tåget stannade med ett litet knyck som gjorde att jag vinglade till, och jag öppnade dörren ut. Min katt Mimmi jamade förskräckt av det plötsliga solljuset som flödade in i buren och jag kunde redan känna svetten rinna under ryggsäcken som var fylld av kläder jag rensat ur min garderob. Lillasyster skulle nog rata en del av dem, men inte allt.

Nu såg jag min mamma kliva ur den ljusgröna Volvon. Hennes silverfärgade hår gnistrade till i solen. Klänningen hon bar var av ungdomligt snitt och smet åt över de smala höfterna. Jag hade inte åkt hem eftersom jag inte längtade hem, eller kände någon samhörighet med det som kallades familj. Mamma och pappa hade bara varit benämningen på det som avlat mig, inget annat. Min lillasyster och jag hade också kommit ifrån varandra. Jag visste knappt var hon bodde nuförtiden. Än mindre vem hon var tillsammans med.

I min nya hemstad hade jag startat upp ett eget liv med stort besvär och envis som jag var ville jag klara mig själv. Nu hade jag äntligen hittat ett boende som kanske skulle räcka längre än en månad.

Min mamma hade tårar i ögonen när hon gick mot mig på perrongen. I hennes blick fanns en fråga som jag inte vågade svara på av rädsla att såra. Jag släppte buren och gick henne till mötes med ett stort påklistrat leende. ”Heeeeeeej!” Jag kramade henne men kände inget speciellt. Min blick vandrade runt över perrongen i jakt på kända ansikten. Hon borrade in ansiktet i min axel och sade med grötig röst. ”Lilla, lilla gumman vad vi har längtat. Älskade unge varför har du tagit så lång tid på dig? Vi har saknat dig.” Hon drog med handen över mitt hår och jag hörde ett knastrande ljud från min mohikanfrisyr som var mitt främsta kännetecken, och krävde massor av hjälp för att stå sådär uppstudsigt ballt som jag ville. ”Är syrran hemma?” Mimmi jamade övergivet och jag gick tillbaka för att hämta henne och resten av bagaget. Mamma hjälpte mig med en kasse och studerade uppmärksamt varje rörelse jag gjorde. ”Ja, Monica är hemma. Hon har visst sin nya kille med sig. Jag har bara träffat honom några gånger, men han verkar snäll.” Hon gick några steg och stannade. ”Du då? Har du träffat någon?” Jag ruskade på huvudet. ”Nä, jag är…ensam”

I samma stund som jag sagt ordet förstod jag att det var precis så det var. Jag var ensam så ensam där borta, utan vänner, syskon och föräldrar. Jag hade byggt upp en mur mot alla, rädd att bry mig och rädd att förlora. Kärleken hade knackat på min dörr flera gånger, men min rädsla att inte få behålla hade gjort att jag förnekade den.

Vi satte oss i bilen och som vanligt ville den inte starta direkt. Leende tittade vi på varandra och hon vred om nyckeln flera gånger tills ett högt motorljud förkunnade att den var igång. Hon rattade med varsam hand oss ut från parkeringen och vi styrde hem till barndomshemmet. Jag hade kanske tänkt fel? Borde ha bett om hjälp. De var snälla och älskade mig högt, det tvivlade jag aldrig på.

”Det är skönt att vara hemma igen.” Jag sade orden som rullat en lång stund på min tunga och kände att sanningen låg väldigt nära.

20 april 2010

TEMA Möte i en hiss

Vi nickade avmätt till varandra, och tystnaden bredde ut sig i den lilla hissen. Jag stängde dörren och drog igen det tröga gallret för att sedan trycka på knappen till min våning.


I hans nacke såg jag en mörk virvel av hår och mina fingrar längtade efter att dra i det. Profilen var lite sned, och jag visste så väl att orsaken var boxningslektionerna som han trots sin läkares varningar fortsatte ta. Hans ansikte var stelt och jag såg hans öra där ligisterna på hans skola dragit loss en ring utan att öppna den. Ett v-format jack återstod av såret, och han hade tagit ett nytt hål intill det gamla för att sedan placera en tjock guldring i det. Jag hade alltid varit svag för den där lilla detaljen på honom, och han visste säkert att jag studerade den nu.

Hissen gick igång med ett gnisslande, och segade sig våning för våning till den kom till plan två. Den stela ryggtavlan kom i rörelse och jag såg hans grova händer dra isär grindarna. Jag kunde se dörren till lägenheten där min kropp spenderat flera år. Min ande hade varit hos en annan, och när jag insåg hur fel jag tänkt och gjort var det försent.

Plötsligt vände han sig om. ”Jag älskade dig.” De grå ögonen var dimmiga av sorg och den smala munnen hade neddragna mungipor som om gråten skulle komma när som helst. Tystnaden var kompakt och i mitt huvud gick jag igenom olika ord jag skulle säga, men hittade inte de rätta.

Med en uppgiven gest smällde han igen dörren till hissen och den fortsatte upp till nästa våning.

I lägenheten var det mörkt och kallt och jag kände mig underlig till mods. Att köpa en bostadsrätt i samma hus som sitt ex var en urbota dum ide som jag fått när vi separerade. Jag gillade grannarna och området. Nu hade värdet minskat radikalt och att sälja nu vore att begå ekonomisk självmord.

Så det var bara att bita i det sura äpplet och se min älskade före detta dag efter dag utan att få hans efterlängtade kärlek.

19 april 2010

TEMA Något rosa

Färgen rosa var för mig som barn inget alternativ. Den stod för pipiga, nuttiga småflickor som stod i ring runt fröken. Och var dessutom fruktansvärt dum att bära om man skulle klättra i träd eller leka kurragömma i skogen. Alla skulle se en och smutsen skulle hitta till mig på två sekunder.


Jag tyckte den var riktigt hiskligt ful, och min snälla mamma gav mig röda kläder istället.

Så fick jag som vuxen kvinna en liten ängel med ljusgrå ögon och guldlockigt hår i min famn. ”Inget rosa!” sade jag bestämt, men överröstes av det horribla av alla släktingar.

När flickan var två älskade hon rosa och prinsessa skulle hon bli. Dockorna kläddes i rosa tyllklänningar liksom hon själv, och naturligtvis var favorittidningen Barbie.

Min mamma skrattade när jag klagade, och till slut …kom jag på mig själv med att köpa ett par rosa tennisskor som jag faktiskt trivdes väldigt bra med.

Så nu när våren kommer går jag där i mina rosa skor och femåriga dottern kliver precis in i sin lila period.

18 april 2010

Skrivarungar.se

Skrivarungar.se: "En ny skrivarsajt för barn mellan åtta och arton år"

Kika på den här filmen som är reklam för min skrivarsajt, och säg vad ni tycker

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL: "Min självbiografi om missfall, komplicerade graviditeter och förlossningar"

Kika på den här filmen om min bok och säg vad ni tycker.

Världens gulligaste drake?

Lilleman har fått på sig sin favvokostym och springer runt i huset på jakt efter offer.

Dagens arbetsplats

Slitigt som attan , men samtidigt skönt.
Ja så kan jag sammanfatta min dag.
Det finns väl inget skönare än jobba med kroppen.
Mitt jobb är att per handkraft slänga in stenar i diverse storlek för att så småningom fylla den gamla källaren på gästhuset och på så sätt stadga till huset som i dagsläget håller på att rämna.

TEMA Vända om + Lova

Eftersom inte tiden fanns till skrivande igår, blir det dubbelpuff idag.


Färden på den lilla grusvägen var mycket vinglig och mamma Erika satte då och då händerna för ansiktet för att slippa se. ”Akta björken!” Hon skrattade till nervöst när dottern svängde ut mot mitten. Rolf hängde som ett snöre i pakethållaren och hans långa ben nästan trasslade in sig i varandra. Hans vita skjorta var inte längre vit, och de bara fötterna var fulla av små nästan osynliga sår efter stenarna som låg på vägen. Men han vägrade trots smärtan att släppa greppet om sin dotters cykel. Vanja hade tjatat länge om att få hjälp med att lära sig den svåra, men ändå så självklara konsten. Idag hade han utan vidare planering bestämt sig för att kolla hur duktig hon var på att hålla balansen, och hade blivit redigt överraskad!


”Vanja, sakta in lite och vänd om nu. Mamma blir orolig om vi försvinner ur hennes åsyn.”Rolf kände att det doftade svett om honom och rösten hackade när han sprang. ”Vänd om!”

Plötsligt svängde Vanja tvärt och ramlade nästan omkull. Rolf tappade greppet och for rätt ut i skogen. Med en svordom rullade han ned i full fart i diket och slog huvudet i en sten som låg längst ned.

Dottern cyklade iväg utan att märka vad som hände och ropade med glad röst till sin mamma som kom henne springande till mötes. ”Mamma! Mamma! Jag kan cykla!” Hon bromsade försiktigt in som pappan lärt henne och tittade bakåt för att prata med honom. Förvånat såg Vanja att det var tomt, och att pappa Rolf kom haltande långt där borta.

Erika satte sig snabbt på huk och lade händerna runt sin dotters kinder. ”Min duktiga, duktiga flicka.” sedan sprang hon mot sin man.

När Erika nådde fram såg hon att Rolf blödde från ena kinden. ”Hur gick det? Gjorde du dig illa?” Han tog sig över ena armen och log. ”Ingen fara. Såg du? Den där lilla kommer att bli en stor trafikfara här i byn. Erika lade huvudet mot hans axel och skrattade. ”Jo du, det vill jag lova.”

De gick hand i hand fram till sin dotter.

16 april 2010

TEMA Aska

Det gick inte att se på utsidan av huset att sorgen grävt djupa oreparabla sår, och mannen som skymtade innanför fönstren såg helt normal ut i betraktarens öga. Inte heller kunde man se på huset att tre av dess invånare dött en abrupt, grym död och att de lidit länge innan döden befriat dem ur smärtans klor.


De tre små människorna hade haft hela sitt liv framför sig som en oskriven sonat eller ett omålat blad. Den påverkade kvinnan hade gjort något som få kvinnor ville kännas vid.

Askan som strötts ut över minneslunden vid den vackra ålderstigna stenkyrkan hade varit grå som sorgen i Eskils hjärta. Minnena av alla härliga stunder de haft tillsammans gled genom hans hjärna i ultrarapid under prästens mässande om gud och barns relation till varandra. Vem hjälper mig? Jag som blev kvar. Mina älskade ungar ni var mitt livselixir. Era glada skratt fyllde vårt hus.

En liten flicka som stod bredvid honom tittade med sina rådjursögon på Eskil och drog ned honom till sin nivå med ivriga rörelser. ”Jag ser dem farbror, jag ser dem där.” Hon pekade med sin lilla barnahand mot lundens mitt. ”De dansar.” Hon log och pillade in sin hand i hans. ”De har inte ont längre.”

Eskil mindes ansiktsuttrycken i barnens ansikten när han hittade dem i sina sängar den där sena kvällen för några veckor sedan. ”Jag skulle ju bara gå ett ärende till grannen.” sade han och tittade på flickan bredvid sig. De bruna ögon såg gammelmanskloka ut och hennes ord tydde på att hon var en av dem som kunde se. ”De dömer inte dig farbror. Du är ju deras älskade pappa fast de dött.” Hon vinkade och log mot de osynliga. Den svarta korta kjolen rörde sig i vågor av hennes rörelser och polotröjan som ideligen halkade upp över hakan trycktes ned om och om igen för att till slut ignoreras totalt. Eskil såg bara de två ögonen som var fyllda av människokärlek.

Prästens predikan var slut och Eskil vände sig mot platsen där flickan stått för att finna den tom. Några grässtrån som lyckats undvika gräsklipparen och istället böjt sig ned svajade till och fångade hans blick. Leende såg han i sitt inre sina älskade ungar dansa ringdans och ilskan mot den galna kvinnan ebbade ut. ”Adjö mina älsklingar. Pappa älskar er!” Små kristallklara tårar banade sin väg på Eskils fårade kind.

15 april 2010

TEMA Komma på fötter + fixa

Sammanslagning av två skrivpuffar igen då.
Den rafflande fortsättningen på soptippshistorien

Erik hörde att det föll ned en massa skrot i det smala hålet och stannade. ”Evelina!” Han smög försiktigt närmare, men kände att marken rörde sig under honom och stannade. ”Evelina!” Nu ropade han högre.


Mannen sköt tillbaka kepsen långt bak på huvudet och såg ut som ett levande frågetecken. Vad i all världen händer? Försiktigt steg han ned på marken och smög fram mot Erik som nu lagt sig ned.  "Vem är därnere?” Viskningen ekade i Eriks öron och han hyssjade mannen. ”Allting rör sig. Vi måste komma på hur vi skall få upp henne. Det är min syster.”

Obekymrad av skrikandet ovanför smög den stora råttan närmare flickan som nu låg alldeles stilla. Prövande bet hon på den vita armen och fick med sig en bit hud. Smaken var söt och gav mersmak. Evelinas huvud värkte och en stingande smärta etablerade sig plötsligt upp till hjärnan. ”Aj!” Hon slog reflexmässigt mot det som orsakade smärtan och kände något hårigt mot sin hand. Råttan! Vad i? Den smala svansen slet sig loss från den kraftlösa handen och råttan sökte skydd på säkert avstånd. Hon kände den friska doften av nytt blod.

”Evelina! Men herregud svara då!” Erik hade kommit fram till den bräckliga kanten på hålet och såg flickan svepa iväg odjuret. ”Evelina!” Han såg blodet som rann ymnigt från hennes huvud. Det knakade under honom och när han såg hur illa sammansatt platsen var och bilarna som mycket enkelt kunde bestämma sig för att falla kände han en kall kåre bana sin väg efter ryggraden.

Hon måste höra fel. Prövande lade Evelina huvudet på sned och försökte förbise smärtan i benet som etablerade sig till hennes höft. Håret hade klistrat sig fast i marken och ett otäckt ljud skapades när hon lyfte på huvudet. Högt ovanför henne såg hon Eriks välbekanta huvud. "Erik!” Hon skrattade och grät samtidigt. ”Jag är skadad.” Evelina såg att omgivningen svajade och undrade för en kort sekund om hon såg i syne. Den gamla soptippen hade haft ett hårt liv och när sak lades på sak blev det små mellanrum som nu gjorde allting ostabilt. ”Det är inte säkert här, vi måste få ut dig snabbt. Kan du resa dig upp?” Erik vände sig viskande till mannen bakom honom. ”Har du ett långt rep i bilen?” Den andre nickade jakande och smög iväg.

Efter en kort stund kom den kepsförsedda tillbaka med ett tjockt rep över axeln. I änden hade han knutit en snara och drog nu ut det i hela sin längd för att fästa det runt sin kropp. ”Okey, nu kör vi.” Erik firade ned änden till sin syster som mödosamt och flämtande av smärta kommit på fötter. Hon kände att det svartnade för ögonen och svalde energiskt ned spyan som halkade fram flera gånger. Höften knakade betänkligt och smärtvågor gick till hjärnan som varken visste ut eller in var det gjorde ont. Det blev för många impulser att hålla reda på.
”Kom igen Evelina, fäst linan runt din midja som drar vi upp dig.” Hon tog emot öglan och lade den runt sig själv, sedan tog hon ett hårt tag om repet och höll andan.

En liten stund senare låg Evelina stönande av smärta på backen bredvid lastbilen medan mannen som hjälpt dem ringde dit en ambulans. ”Vilken fixare du är brorsan. Ett tag var jag rädd att jag skulle bli kvar där. Såg du råttan förresten? Hon bet mig.” Evelina frös och hackade tänder. ”Det gör så jäkla ont!” Hon tittade på benet som svullnat upp rejält. De hörde ljudet innan de såg bilen, och mannen vinkade till sig ambulansen som kom vaggande uppför den gropiga gamla vägen.

När den farit iväg vände sig Erik till mannen och presenterade sig.                 ”Erik heter jag, och jag är dig evigt tacksam för din hjälp. Jag hade aldrig fått upp Evelina själv. Är det okey om jag liftar med dig?” Mannen räckte fram sin ena hand och lade den andra på Eriks smala axel. ”Olof heter jag och jobbar som sopgubbe som du nog förstått. Behöver du ett jobb?” Han log med hela ansiktet och tittade pojken rakt in i ögonen med fast blick. ”Jag behöver någon som inte är rädd för lite smuts under naglarna.” Olof vinklade upp sina egna naglar och visade dem för Erik. ”För smutsig blir du i det här yrket. Jag lovar! Men tänk på saken du så far vi till sjukhuset till din syster under tiden.

Olof tittade en lång stund på pojkens ansikte som visade sådan stor lycka att det var svårt att låta bli att le, sedan startade han lastbilen och de for iväg.

13 april 2010

TEMA tilltal forts. på gårdagens puff

Evelina vaknade av att hon kände sig iakttagen, och när hon mödosamt öppnade ögonen med ett stön såg hon en stor råtta sitta knappt en meter ifrån henne. Den lutade huvudet åt sidan och hon såg de små morrhåren rycka. Framtassarna var svarta av smuts och de svarta ögonen såg inte alls vänliga ut. Med jämna mellanrum reste den sig upp i sin fulla längd på bakfötterna som för att visa sin storhet. ”Schas! Iväg med dig!” Hennes röst skrämde iväg råttan och hon suckade av lättnad.


Evelina kände med händerna över kroppen, men fann inga skador, i alla fall inga allvarliga. Det värkte i hennes rygg och hon hittade smala, långa rivsår på sin ena överarm. Hon kunde se dagsljuset långt, långt ovanför sig i en liten cirkel. Var har jag hamnat? I hennes huvud radades upp olika lösningar på situationen och hon reste sig försiktigt upp. Det krasade av glas och plåt.

Erik sparkade irriterat på en sten som låg på vägen. Vart tog hon vägen? Typiskt Evelina, hon har väl hittat något intressant. Jag väntar max fem minuter till! Han tog upp en tändare ur fickan och tände fimpen han hittat, sedan drog Erik djupa, njutningsfulla drag av den nikotinstinna biten. Hoppas inte Evelina kommer nu, hon blir galen! Han såg sin pappas sista andetag för sin syn och mindes dunkelt smärtan inuti när mamman gråtande vänt sig till Erik och Evelina. ”Det är slut nu.” Det hade känts som om någon slet ut hjärtat på honom utan bedövning.

Pappa Olof hade drabbats av den allvarligaste sjukdomen av dem alla, cancer. Metastaser spred sig snabbt över hela hans kropp, och döden hade kommit som en befrielse. Andningen hade försvårats av tumören som likt en svamp trängt in i stämbanden och gjort att rösten sakta men säkert försvann och ersatts av ett lågt kraxande. Mitt i allt elände hade pappans darrande hand dag efter dag öppnat cigarettpaketet och mödosamt tagit fram en av de illadoftande pinnarna medan Erik tigande, och fascinerat stått bredvid.

”Nä nu jäklar! Evelina!” Erik reste sig upp och gick samma väg som systern. ”Evelina! Åh, vad hon skall få skäll när jag hittar henne. Vänta bara… ” mumlande en massa eder trampade han över gamla tamponger, tidningar och konservburkar.

Råttan hade kommit tillbaka, men den här gången gick den lite närmare, sniffande i luften blottade hon sina skarpeggade tänder. Ungarna i boet ville ha mat, kunde det här vara något att ha?

Evelina kände plötsligt något vasst tränga in i sin hand, och tittade på den. En skärva av glas hade gått in en bit i handen och blod sipprade sakta ut ur såret. Hon drog bort skärvan med sin andra hand och såg samtidigt råttan. En rysning gick genom Evelinas kropp. Plötsligt hörde hon en välbekant röst. ”Jag är här!” Evelina Reste sig upp, ställde sig på tå och satte händerna som en tratt runt munnen. ”Jag är HÄR!” Hon hörde Eriks röst avlägsna sig och kände paniken växa. NEJ! Vänta! Gå inte! ”ERIK! Gå inte, snälla.” Hon sjönk ihop med händerna för ansiktet. Över pannan rann en tunn nästan osynlig sträng av blod.

Råttan sniffade i luften, kände den välbekanta doften av något gott och närmade sig försiktigt, steg för steg.

Erik gick svärande fram och tillbaka över den blåsiga kullen, såg hålet i marken och vände om. ”Evelina!” Han höll händerna för öronen som var röda i kanterna av kylan. ”Faan vad det blåser här. Hon kanske står där nere och väntar. Plötsligt hörde han ett högt motorljud och upptäckte en stor lastbil som svängde mot platsen de lämnat sina hittade saker. Med andan i halsen sprang han ner för att rädda sina skatter. Evelina slår ihjäl mig om jag inte skyndar mig! Hoppas, hoppas att hon står därnere. Flåsande kom Erik fram till högen av prylar i samma ögonblick som lastbilen stånkande tog sig uppför backen mot honom.

”Här får du inte vara! Det är förbjudet enligt lag.” Mannen hade en tändsticka i mungipan och en fläckig vit keps på huvudet. Han öppnade dörren och studerade pojken intensivt. ”Ta ditt pick och pack och försvinn härifrån.” Erik stod framför deras hopsamlade hög och darrade av skräck.                         ”Men, men, men…” Hans hjärna var tom på ord och tungan var slipprig som en ål. Han tittade sig oroligt runt efter Evelina, men det enda han såg var måsar som skränande flög fram och tillbaka på jakt efter matrester. Mannen tittade på klockan och såg att det snart var lunchdags.                                    ”Äh Pysen, ta och dra härifrån nu. Det är farligt här! Jag skall bara lasta av lite mer skräp så kan du åka med mig ner till bygden. Skräpet kan vi slänga i bak. Ingen dör väl av att du tar det.” Han räckte fram handen till Erik och lyfte upp honom i lastbilen medan han registrerade att pojken var mycket tunt klädd för årstiden och dessutom hade trasiga skor. Sakerna lade han i en stor svart säck.

Med ett högt brummande åkte de uppför kullen och den stora bilen gjorde sig redo att göra sig av med sin last. Genom de öppna rutorna hörde Erik måsarnas glada skrik när de insåg att mera mat var på ingång, och en röst som ropade hans namn. Stopp nu! Mitt namn? Men…                                      ”STANNA! Det är Evelina!” Mannen tryckte på bromspedalens så abrupt att motorn dog. Nu kunde båda två höra det desperata skriket från underjorden. ”HJÄLP! ERIK!” De kastade sig ut ur hytten och gick mot ljudkällan. Soprester ramlade ned i det djupa hålet i marken och en järnbit rasade ner i Evelinas huvud. Med ett stön förlorade hon medvetandet.

12 april 2010

TEMA Avfall

De två barnen vred och vände på allt de fann. ”Titta vad jag har hittat!” Erik kom springande över krönet och hade en vit elefant i sin famn. Evelina tog emot den tunga pjäsen och ställde ned den på backen med en smäll. Bitarna for åt alla håll och en liten skärva listade sig in i hennes ben. ”Aj! Se nu vad du ställt till med.” Hon vände sig argt till Erik som chockad tittade på förödelsen. ”Mamma kommer att bli galen! Det här är mina sista byxor. Vi skulle bara leta nyttiga saker. Har du glömt det?” Evelina tog tag i sin lillebrors ena öra och ruskade det som hon sett sin mamma göra. ”Du är så dum ibland. Man kan väl inte äta en porslinselefant?” Erik höll sig för örat som antagit en tomatröd ton och en ensam tår rann på hans kind. Den smala underläppen darrade. ”Jag tyckte att den var så fin, och ville ge den till mamma i present. Hon fyller ju år snart.” Han drog åt det smala läderskärpet i midjan eftersom byxorna riskerade att hasa ned. ”Det var länge sedan vi åt. Jag är hungrig!” Erik tittade på de vita skärvorna som låg utströdda över sakerna de plockat ihop. ”Tror du att det går att få bort det där?” Evelina drog ihop sin långa kjol som hade små hål här och var. ”Vi måste försöka. Förlåt mig. Jag blev så arg.” Hon försökte torka av sina smutsiga händer på förklädet, men den kletiga smeten var svår att dra bort. ”Vi borde tagit med oss handskarna. Det här är ju äckligt!” Erik satte sig på huk och hjälpte sin syster ta bort skärvorna. ”Soptippen döljer förvisso många fynd, men det är jobbigt att riva i allt skräp som täcker det. Men det värsta av allt är lukten. Den förföljer mig in i drömmarna.” Evelina rynkade på näsan och fnös. ”Kan vi inte gå hem nu? Snälla?” Erik tittade med bevekande ögon på sin syster. ”Först rensar vi upp här och letar upp en väska att lägga sakerna i.” Hon knöt det flera gånger avslitna och hopknutna snöret till kängorna och reste sig för att gå lite längre upp på berget för att kanske hitta en stor resväska, eller kanske till och med en ryggsäck att lägga sina fynd i. ”Jag kommer snart!” Hon lyfte försiktigt på gamla kläder och konservburkar som låg i enda röra.


Plötsligt rämnade marken och hon föll handlöst ned i hålet som bildats inuti soptippen.

11 april 2010

TEMA Anfall

Det här är ett utdrag ur min nya bok Livet, ingen enkel historia.
Resume:
Petra 20 år har flyttat till Stockholm och hamnar i en karusell av killar, nya vänner, andrahandslägenheter och jobb som snurrar allt fortare.
Hon har precis flyttat ihop med Ola som jobbar på samma jobb som henne, och blivit attraherad av honom. De dras sakta mot varandra utan att kunna stoppa skeendet.


Ola kom in genom dörren precis när hon lagt på luren. Han slängde av sig jackan på golvet innanför dörren, och stönade.
”Gud vad jag är hungrig! Finns det någon mat?” Han hoppade upp i barstolen vid köksbordet.
Petra blev rosenrasande.
”Tror du att det här är någon jävla restaurang? Fixa din egen mat vet ja! Eller?” Hon samlade ihop sig för att inte skrika hysteriskt. ”Eller be din flickvän komma hit och fixa käk.”

Plötsligt smärtar det till i hennes hjärta och hon viker sig stönande över köksbordet. Ola kastar sig upp och lägger en arm över hennes rygg.
”Hur är det? Var gör det ont?
Petra är oförmögen att svara eftersom någon lagt en tjock ogenomtränglig mur av smärta runt hennes hjärta, och hon kippar panikartat efter luft.
Ola vänder hennes ansikte mot sig och frågar om igen vad som felas. ”Herregud tjejen, du är ju likblek. Var har du ont?” Frågorna haglade och Petra hörde honom tala som i en burk långt ifrån. Orden ekade i hennes huvud och smärtan vägrade släppa sitt grepp. Plötsligt släppte det och Petra tog ett djupt andetag.
Hon insåg att det inte var ide att hemlighålla anfallen och berättade om de som varit. Ola tittade Petra djupt i ögonen och tog båda hennes händer i sina.
”Du måste gå till en doktor med det där. Lova det.” Hans händer sände små pirrningar i hennes och hon ville ha honom nära. När Ola släppte henne kändes det som om muren mellan dem snabbt byggdes upp, lika ogenomtränglig som förr. ”Lova mig?” sade han och pussade Petra på pannan innan han sträckte på sig och frågade om hon var hungrig. Ja på dig tänkte Petra sorgset och reste sig upp.

De åt en uppvärmd pizza som de hittade i frysen. Satt på varsin sida av bordet med tallriken mellan sig.
Så snart pizzan försvunnit ner i deras magar satte de sig framför teven under tystnad. Petra försökte lätta upp stämningen lite genom att berätta om gymbesöket hon gjort på dagen. Petra hade haft tanken att gå hem och stretcha efter passet, men det hade blivit lite dåligt med det. Hon kände musklerna strama och ömma.

För en gång skull stannade Ola hemma, och under kvällens gång kikade han då och då oroligt på Petra som satt i soffan och läste samtidigt som hon då och då kikade på teven.
Till slut kröp de ner i varsin säng efter en snabb kram.

9 april 2010

TEMA Att skapa med händerna

Vad gör man när något inte finns? Självklart startar man upp det själv, och det är precis det som Anitha Östlund gjort. Skrivarungar hade ett klart koncept som redan cementerat sig i hennes hjärna, och bara väntade på att få inledas. Sagt och gjort. Två veckor senare hade hon för första gången i sitt liv anmält sig till ett webbhotell och började det trassliga, men mycket berikande jobbet att göra en snygg hemsida som dessutom skulle vara användarvänlig.


Det enträgna skrivandet på hennes blogg Novellbloggen var uppmärksammat och hade lett till att hon satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna hon lade in var idel positiva och manade henne vidare. Fantasin lämnade henne aldrig i sticket och de första texterna växte snabbt till över trehundra. Allt fanns på nätet till allmän betraktelse.

Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det fakto att hon tillhörde skaran av arbetssökande. Anitha märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av hennes person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit, och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att Anitha invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i Cv:t. och skrämde de som hade det minsta intresse av henne.

Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett hennes många år som butikschef och fina betyg som skrivits av de forna arbetsgivarna. Att hon dessutom var en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.

Suckande insåg hon fakta och började titta inåt sig själv vad hon var bra på. Tre bra saker fann hon som lyste starkare än de andra alternativen. Som säljare hade Anitha varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet hade hon med sig från barnsben och var antagligen en kvarleva av mammans forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få hade Anitha alltid varit, och nyfikenheten hade drivit henne att söka svar på många frågor. Internet hade blivit en stor effektiv uppslagsbok.

Marknadsföringen av boken hon skrivit om barnens tuffa tillkomst gick segt och istället för att översätta den till engelska lämnade Anitha den ett tag för att påbörja nästa skrivprojekt. Som ett experiment delade hon med sig av det skrivna till sina läsare på en blogg under samma namn som boken.

Mörka nätter när de tre små barnen sov skrev Anitha kapitel efter kapitel, och minnen som lagt långt bak i hjärnan plockades fram och sattes på pränt. Boken var en självbiografi om tiden som nyinflyttad och började när Anitha fyllde tjugo för att sedan följa den lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.

8 april 2010

TEMA Något efterlängtat

I samma ögonblick som jag såg de bruna stövlarna med sned hög klack visste jag med absolut bestämdhet att jag skulle ha dem. Kosta vad de kosta ville, mina skulle de bli. Jag klickade på knappen för att lägga dem i mina minnesanteckningar och fortsatte sedan surfa runt bland sajtens auktioner.


Hela tiden såg jag bilden av stövlarna klart och tydligt framför mig, och till och med kände hur de skulle sitta perfekt på min fot. Min längtan blev större ju längre dagen led och jag kikade om och om igen in på Traderas annons där de fanns. Utgångspris femtio kronor stod det, och jag funderade en kort sekund på om jag skulle klicka in för att visa mitt intresse, men nej…nu gällde det att vara smart! Inte visa att jag suktade efter dem. Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat.

Dagarna gick och jag gick in på sajten flera gånger om dagen för att kika på de efterlängtade stövlarna. Några hade budat och summan hade trippat upp till etthundra kronor jämt.

Skuldmedvetet tittade jag in i min garderob som svämmade över av både kläder och skor. De vita dubbeldörrarna gick inte längre att stänga, och dörren bågnade av tyngden alla vackra behås gav. Kläderna hängde i snygg ordning färgmässigt om än lite trångt. Sanningen å säga hade jag nog tappat fokus på vilken stil jag ville ha på mina kläder, och därför var där regnbågens artilleri. Här och där skymtade vita prislappar. När jag gick in på mitt bankkonto visade det att jag hade några enstaka tusenlappar kvar till lön, och jag visste att stövlarna egentligen borde få komma till någon annan tjej, men jag ville såååååå gärna ha dem.

Barnen stojade friskt när slutligen dagen D kom, och jag satte mig sammanbitet ned vid datorn redo för en match med dallrande nerver. Tricket med Tradera var att vänta, vänta och vänta tills minuterna blivit till sekunder, och DÅ gällde det att snabbt som sjutton kasta in ett bud som var mycket högre än det som just då var högst. Med darrande fingrar satt jag med händerna startklara över tangenterna. Tryckte sakta på tangenterna för att likt en panter kasta mig in i leken, och vinna.

För naturligtvis vann jag, och en vecka senare tryckte vår trevlige lantbrevbärare dem med stort besvär ned i vår trånga vita brevlåda.

Känslan när jag drog på mig dem var precis sådan som jag föreställt mig, och de var ursnygga. Att klacken kanske var lite väl hög fick jag leva med. Och de tvåhundrafemtio spännen jag lagt ut för dem skulle jag enkelt få tillbaka om jag sålde dem.

7 april 2010

TEMA Att anpassa

Att sätta en fyrkant i en cirkel fungerar inte

Inte heller går det särskilt bra att placera en tvål i vatten

Att lägga en isbit i solskenet eller låta en fisk stanna på land är lika illa.

Ibland blir det riktigt fel i livet, som när en bohem träffar en pedant.

En polis kan säkert förälska sig i en brottsling och en man som slagit kan säkert vara snäll, ibland

Man kan fånga grodyngel till våren och sätta dem i en burk, men de dör antagligen eftersom de är gjorda för att bo i naturen.

Ett människohjärta måste ha blod för att slå och syre för att få blod.

Allt går inte att anpassa till vår vilja även om vi vill så gärna.

För svart är svart och vitt är vitt trots att vi mixar ibland.

Egen bokutgivning

Är det någon ide att ge ut en bok själv?
Vad kostar det?
Hur marknadsför jag den?

Tre mycket vanliga frågor som trillar in när man börjar kika på andra vägar till utgivning än per bokförlag.
Här har jag samlat ihop några nyttiga sajter som kan hjälpa dig.

http://e-bookreaders.biz/sv/creating-your-own-ebook/

http://minebok.com

http://marknadsforing.bloggproffs.se

http://rundkvadrat.com/tag/e-bok/

http://e-junkie.com

http://word-battle.dk/

http://vulkan.se/

http://spsm.se

http://smashwords.com

http://lulu.com

http://ebookstarter.com

http://createspace.com

http://clickbank.com

http://amazon.com/

http://bokrondellen.se

http://debutantbloggen.se

http://forfattarforbundet.se/

http://kb.se/isbn

http://publit.se

http://sollentunaforfattarna.se

http://soloforetagaren.se

http://stipendier.se/


Här har du några sajter vars ägare trycker dina böcker mot betalning.


http://boklyan.se

http://books-on-demand.com

http://createspace.com

http://filedby.com

http://gordinegenbok.se

http://instantbook.se

http://kulturdasset.se

http://papertalk.se/

http://poeter.se

http://solentro.se

http://vulkan.se
http://publit.se

Jag skrev min bok och skickade den sedan till flera olika förlag, som faktiskt svarade ganska snabbt. Den som svarade först gjorde det efter två veckor.
När det stora vita kuvertet damp ned i min låda förstod jag att jag blivit refuserad, men var ändå inte riktigt hundra. Mina fingrar skakade och jag var alldeles torr i munnen när jag sakta snittade upp det.

Inuti låg ett vitt pappersark där någon skrivit att boken förvisso var mycket bra och berörde ett mycket angeläget ämne, men att de tyvärr inte hade råd att ge ut den eftersom boken tillhörde en för liten nisch. Den gav helt enkelt för lite avans för förlaget.

Efter fem stycken liknande brev gav jag upp och bestämde mig för att ge ut den själv.
Genom skrivarsajten kapitel1 som jag hittat på nätet fick jag reda på att papertalk hjälpte till att trycka den, och mejlade till dem.

De ville ha boken i pdf och bad mig fixa det, eller också kunde de göra det mot betalning.

Jag skrev ett inlägg på kapitel1 och fick kontakt med Billy Bratt som utan betalning hjälpte mig både med redigering och att göra om texten till pdf.
Tänk om jag haft en aning om vilket jobb det var att redigera de få 160 sidorna.
Det blev ändringar hela tiden och sakta men säkert växte den klara pdf:n fram.
Det är ju faktiskt så att som författare så är det du som styr handlingen, och kan lägga till eller ta bort så mycket du vill. Och varje gång jag läste texten blev det ändringar. Det var ord som kändes konstiga eller meningar som ändrade ordningsföljd.
Nåväl, efter flera månaders redigeringsjobb sände jag in texten till Papertalk som efter cirka en vecka mejlade och berättade att paketet fanns för avhämtning.

När jag öppnade kartongen och plockade upp boken hade jag nästan samma känsla som när jag födde barn.

6 april 2010

TEMA Glöd, ny vana och ha jag-dag

Eftersom vi håller på att röja ur vår källare har inte tiden funnits att läsa eller kommentera texter i påsk, så nu kommer tre teman i ett.
Håll till godo!

Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.


Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.

Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.

På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.

”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”

Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”

Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.

3 april 2010

TEMA Att köa

Astrid såg att den långa raddan av folk ökade minut för minut, och klev efter att ha tagit ett djupt andetag in som sista man.


De som stod på första, andra och tredje plats förberedde sig genom att kavla upp ena armen. Astrid tyckte att människorna var förbluffande lugna med tanke på vad de skulle gå igenom, och fann sina egna klapprande knän och darrande händer vara löjliga. Det lilla sticket kändes inte mer än ett myggbett och det var välkänt att om gudarna var med en skulle nästa dag innebära att mannen som förordat sprutan kallade på en.
Kvinnorna som stod i kön var allihop uppklädda och sminkade, redo att möta sin mästare. Alla höll sin tummar så att de var blå. Den starka viljan att vara speciell och få de andra gröna av avund cirklade i luften ovanför dem. Allihop var de drivna av längtan efter den stora kärleken till honom, en man som de aldrig sett, bara hört talas om i sägner.

Astrid såg att kön minskade i snabb takt och kände svetten rinna i handflatorna. De smala knäna klapprade mot varandra och hennes mage gjorde saltomortaler. Hon drog med handen över den långa kjolen som mamman gjort enkom för Astrids inträde hos mannen. De smala fingrarna som mycket väl kunde tagit hennes enorma musikalitet vid pianot till större höjder rörde sig oroligt av och an som spindelben på marsch. Håret som krullats och färgats var svettigt in mot ansiktet och hade raknat på några ställen. De stora blå ögonen som noga målats lyste av fasa.

Nu var det bara två före henne, och en kvinna som stod jämte det grå tältet tecknade åt Astrid att hon skulle rulla upp sin ärm. Sakta drog hon undan draperiet och sköt in nästa kvinna. Det var tyst så tyst att man lätt skulle kunna höra en knappnål falla. Små korta andetag kom från Astrid och ögonens svarta blev större för vart steg.

På tältet stod något med svarta stora bokstäver, men de som stod i kön hade aldrig fått privilegiet att lära sig läsa och kunde därför inte se att det var loggan till den stora läkemedelsfabriken. Mannen som ägde den behövde friska kvinnor att testa sina cancermediciner på och hade spritt ut ett rykte under många år att han var en utvald.

Kampanjen hade lyckats över förväntan och bland den fattiga befolkningen uppe i bergsbyn där han förlagt sin fabrik gick ryktet han behövde. Visst dog människor av biverkningarna, men en rik man som han hade inga problem att dölja sådant för yttervärlden. En värld som inte var intresserad av några människor som tagit beslutet att leva i skymundan.

Astrid klev in och satte sig på den slitna grå snurrstolen som den äldre kvinnan klädd i sköterskeuniform anvisade. Sticket gick fort, och smärtan försvann när hon svimmade.
Den vita långa tunneln som Astrid kom in i kändes underligt ljus och de tre som tog emot henne räckte ut sina händer.
”Moster Ann? Men? Du är ju död?”

2 april 2010

TEMA Trögflytande

Pellinea kastade några stenar i vattnet och såg några underliga bubblor som kom från botten.


Hon gick fram till vattnet och såg skuggan av Pompejis stolthet, vulkanen Vesuvio torna upp sig. Det klara vattnet rann genom hennes bruna fingrar och den nästan svarta flätan gled ned mot hennes bröst när hon böjde sig ned. ”Konstigt! Undrar varför?...”

Några förskrämda fiskar svischade iväg genom vattnet, och hon grubblade på varför det plötsligt blivit så tyst. Den vanliga kakafonin av fågelröster hade tystnat, och det var bara suset från träden som störde tystnaden.

Pellinea satte sig på klipphällen igen och hörde ett underligt mullrande i marken. Det kändes som om det rörde sig under henne, den mäktiga vulkanen hade vaknat.

”Mamma! Vi måste åka härifrån. Vesuvio har vaknat! Mamma skynda!” Hon slet och drog i sin mors kjol, och mamman tittade på henne. ”Inte vaknar hon. Det vet du väl vad farfar brukar berätta. Vesuvio snarkar bara.” Mamman tog Pellineas hand och drog med henne till fönstret. ”Titta! Det syns ingen rök. Om hon skulle få ett utbrott skulle vi märka det direkt. Nu är det dags för kvällsmat, sedan måste vi sova om vi skall orka med skörden imorgon. Farfar har redan lagt sig.”

Suckande tittade Pellinea ut genom fönstret i lerhuset och såg att solens sista strålar gled genom vattnet för att sedan sänka sig ned alldeles. Hon tittade på sin farfar som låg på golvet med uppdragna ben under den trasiga filten som agerade täcke. Han var en vis man som närmade sig sjuttio.

Pellinea drog fram sin vassmatta och rullade ut den, sedan hämtade hon filten och lade sig i rummet bredvid. Månskenet gjorde så att skuggorna av trädet utanför syntes på väggen, och Pellinea följde grenarna med blicken fram och tillbaka tills hon slutligen somnade.

Ute i vattnet dök bubblor av olika storlekar upp på ytan och fiskarna som lekt vid stranden flydde.

Den stora vulkanens inre vibrerade, och från jordens inre kom en stråle av trögflytande lava. Den orangea massan gled sakta över kanten och fortsatte av tyngden i sig själv nedför vulkanens branta sidor. Ett svagt mullrande fyllde luften, och en svag doft spreds över nejden nedanför. Den trängde in i de små lerhusen som ställts sida vid sida i en lång rad.
Gasen fyllde deras lungor när de befann sig i drömmarnas rike, och dödens medhjälpare stod vid deras sida när de vaknade och blickade skrattande in i deras panikfyllda ögon.

1 april 2010

TEMA Lura

”Du är inte min pappa!” Lisa stod framåtböjd med händerna på höfterna i deras lilla hall och var arg, så arg på mannen framför henne som ville att hon skulle kalla honom pappa. Nu hade han om igen tillrättavisat henne inför mamman som stått stilla och tigit.


Lisas ansikte hade antagit en rosenröd färg, och hennes ögon var hårt hopknipna av ilska. ”Säg någonting då mamma, stå inte bara där!” Hon vände sig mot mamma Eva som inte riktigt visste hur hon skulle tackla problemet. Flickans styvfar Torsten var en snäll man, men hade inte så bra hand med barn, framför allt inte obstinata, hormonstinna ungdomar.

Eva trodde att det skulle komma med tiden när Lisa fattade att Torsten inte hade för avsikt att trampa på hennes pappas minne. Hittills hade hans trevande försök att närma sig styvdottern resulterat i hätska ord och avståndstagande.

Just nu var deras relation så pass infekterad att Eva grubblat på om hon skulle be Torsten att flytta. Hemmet fylldes av skrik och bråk dagarna i ända, och Evas hjärta grät av sorg när hon lade sig på kvällarna.

Jobbet som börsmäklare var lukrativt och krävde full uppmärksamhet, men var ändå lugnare än hemmet. Stressen som förstört hennes mage fodrade dyra läkarbesök och mediciner som hade en del biverkningar.

Eva tittade på Torsten och tyckte om vad hon såg. Han var en man på nära femtio, men hade kunnat tas för fyrtiofem. Livet hade varit snällt mot honom, så några bekymmersrynkor prydde inte hans höga panna. Det lockiga håret hade väl tunnats ut lite med ålderns rätt, men det täckte fortfarande hans huvud, och förresten skulle han passa i rakat eftersom hans huvud hade en så vacker form. Den raka näsan hade kunnat tillhöra en indianhövding, så stolt var den.

Torsten vände sig mot Eva och stoppade henne med handen. ”Nej, stanna där! Lisa och jag måste reda ut det här nu en gång för alla.” Han vände sig mot den ilskna tjejen som nästan hoppade av ilska.” Du är faktiskt ingen barnunge, och jag vet att jag aldrig kan ta din pappas plats, men…” Torsten funderade en stund innan han fortsatte tala. ”Äh, kan vi inte bara prata med varandra som två vänner? Måste det alltid skrikas och bråkas? ”Han sänkte sina händer som han sträckt ut mot flickan utan att få någon respons. ”Jag älskar Eva och vill att du skall trivas att ha mig här. Nu slutar vi munhuggas och går in i köket och fikar istället.”

Utan att vänta på svar tog han Evas hand i sin och drog med henne ut i köket där Torsten tröstade sin kärlek så gott han kunde.

I hallen stod Lisa kvar en lång stund med ilskan ångande som ett lokomotiv. Lågt för sig själv sade hon ”Han skall få se den jäkeln. Han skall få se. Inom en månad skall han vara härifrån. Komma och bossa mig som om jag var hans dotter. Aldrig!” Muttrande gick hon upp till sitt rum, men kunde inte undgå att se sin mor gråtande luta sig mot Torstens axel.

Uppe på rummet tryckte hon på strömbrytaren till sin dator och snart ljöd hög musik som gränsade till oljud.
Hon satte sig ner framför skrivbordet och började chatta med folk ute på nätet. Klagandet över hennes situation fyllde skärmen och de andra försökte trösta.
En kille som kallade sig Fille poppade upp på sidan och sökte hennes uppmärksamhet. Han sade sig veta råd mot idiotiska män som försökte bestämma, och bad Lisa mejla honom på en annan adress.
När hon gjort som han sade tog det bara några sekunder innan killen svarade. ”Vem är du?” skrev Lisa och sände iväg det.
”Nobody and anybody” svarade han och hon blev ännu mer nyfiken.

Långsamt lärde Lisa känna killen på andra sidan datorn och gillade vad hon såg.
När de chattade om jobbiga föräldrar gav han henne ett råd som hon trots tvekan skulle försöka använda.

I skydd av mörkret tassade Lisa på tå ned till köket iklädd bara trosor. Hon öppnade kylskåpet med ett ryck så att flaskorna som stod på hyllorna i dörren klirrade. Efter bara några sekunder hördes tveksamma steg.
”Hallå! Vem där? ”Torstens yrvakna gestalt trädde in i köket. I handen höll han ett baseballträ som tillhörde hennes döda pappa och blicken i ögonen var irriterad och arg.
När Torsten såg Lisa ställde han ner baseballträet och skrattade till, men lät lite irriterad.” Jaha, var det bara du? Gud vad du skrämde mig. Vad gör du uppe nu?” Han ställde sig bakom Lisa och tittade in i kylskåpet. ”Är du hungrig? Hm, det förstår jag i sådana fall. Du åt ju aldrig någon kvällsmat, vad hände?” Styvfadern böjde sig framåt över henne och sträckte sig efter fatet med kyckling som blivit över. ”Kom så äter vi lite nattamat. Visserligen är det inte så bra för min mage” Han klappade sig över den platta muskulösa brädan och log. ”Men jag är nog lite sugen jag med.”

De satte sig bredvid varandra och plockade med fingrarna i sig av maten.
Plötsligt sträckte Torsten fram en tjock vit kycklingbit till hennes mun. ”Gapa.” När hon girigt slickat i sig av det han gett henne, slickade han sig själv om fingrarna och blundade.
De tunna kalsongerna visade att han var upphetsad, och styvfadern försökte inte dölja det för flickan.” Vänta lite, jag tror mamma gjorde i ordning juice som vi kan dricka till. ”Lisa reste sig upp och råkade i farten snudda hans bröst med sina. Utan att riktigt märka att hon gjort det hämtade Lisa bunken med drycken och ställde den på bordet. Torsten smekte henne snabbt över rumpan, så fort att hon inte ens var säker på att han gjort det.

”Måste vi alltid vara ovänner?” Han tog Lisas hand och tryckte ner henne i stolen bredvid sig. ”Det vore mycket trevligare för oss alla om vi kunde enas och istället göra roliga saker tillsammans.”
En hostning hördes från övervåningen och båda två stirrade tysta mot trappan, men ingen kom och de lutade huvudena ihop och fortsatte viskande prata med varandra.
”Mamma älskar dig, men jag har faktiskt en pappa även om han är död.” Hon lade sitt ena ben tätt mot hans.

Torsten lyfte tvekande sin hand och lade den över hennes nacke. ”Jag kan aldrig ta hans plats, men du kan väl åtminstone låta mig leva med er? Jag har träffat Eva i ett år nu, och vi trivs tillsammans. Jag gillar dig Lisa. Du är en söt och sexig tjej som naturligtvis vill bestämma saker själv, men ibland, ja ibland måste vuxna vara med och bestämma.” Han flyttade sakta handen nästan omärkligt från nacken till bröstet vars bröstvårta styvnat och lockade hans erfarna fingrar. ”Jag gillar dig också.” sade Lisa och gav honom plötsligt en smällkyss på munnen.
Han tyckte att den smakade som smultronen om sommaren, och hon doftade tvål.

I hans huvud startade en film som bestod av urgamla instinkter, men var fel så fel. Hans erigerade organ stod i salut och väntade darrande på att få beträda förbjudna marker som lockade.
Efter att hon lutat sig fram mot Torsten och kysst honom hoppade Lisa snabbt tillbaka till sin stol och var förvånad över sina känslor. Varför kände hon så?
En snabb blick under bordet visade att den gett resultat och eggad av makten hon hade började Lisa lekfullt att reta honom med sin ena fot. Sakta, sakta drog hon under andäktig tystnad foten fram och tillbaka över hans ben.

Ingen sade ett ord och spänningen var så stor att den hade kunnat gå att ta på.

Torsten drog dröjande ner sina kalsonger så att hon såg hela hans prakt. Efteråt log han inbjudande och klappade på sitt ena knä.
Lisa stirrade på hans erektion och kände att det pirrade därnere av lust. Hennes händer längtade efter att nyfiket få utforska den., och långsamt, långsamt förflyttade hon sig från sin stol till hans knä.

Torsten kände att det sjöng i huvudet, och benen darrade av känslan som infann sig i hans hjärna. Lisas läppar glimmade inbjudande och hennes ögon var simmiga av åtrå. Hans lem var hård och stor, väntande på att få träda in i det finaste som finns. Ungflickskött som aldrig fött barn, och aldrig haft sex. Det dånade som av en vild fors i Torstens öron och alla andra ljud försvann.
En kort sekund glimmade Evas ansikte förbi, men han tryckte snabbt undan synen och sade med hes röst. ”Du har en underbar kropp Lisa, och en vansinnigt sexig häck.”
Hon flyttade sig lite närmare honom, och han kunde känna stjärtens rundning mot ena halvan av sin mage. Egentligen ville han ta tag i henne och våldsamt trycka ner henne över sin lem för att till slut få utlopp för all energi som lagrats under sista timmen, men Torsten visste att han måste ta det försiktigt om han ville ha något så underbart som detta. Han tryckte sina läppar mot hennes nakna hals och fick sin belöning. Lisa famlade med oerfarna händer över hans organ och det var med stor svårighet han kunde hålla tillbaka.

”Har du älskat med någon förut?” sade han hest och vände henne mot sig.
”Nej, bara hånglat.” Hon andades kort och stötigt.
”Jag skall vara försiktig jag lovar.” Torsten reste henne upp för att hon skulle kunna kliva på. ”Ta det nu varligt.” sade han och beredde sig på njutningen som skulle komma.
Lisa blundade och sänkte sig så att hans lem kunde komma in. Hennes ben darrade och svetten lackade i den smala rännan som gick på ryggen. Med långsamma rörelser började hon rida hans heliga.

Plötsligt tänds lyset i köket, och i dörröppningen står Eva med tårarna sprutande. Hon greppar tag i flaskan som står på bordet och kastar den på Torsten som står naken med kalsongerna nere vid fötterna och lemmen i giv akt. Ett högt kraschande och ljud av krossat glas fyller köket.
”Hur faan är du funtad? Hur kan du? Hon är ju ett barn. Dra åt helvete! Försvinn!” Eva vänder sig mot sin dotter arg så att hon skakar. ”Och du min sköna, vad tänkte du på? Han är gammal nog att vara din pappa! Försvinn upp i ditt rum! Och ta de här med dig!” Eva kastar sin dotters trosor efter henne och vänder sig om igen mot sin karl. ”Torsten? Varför? Varför?”
Han vänder insidan av händerna mot henne och drar upp axlarna i en uppgiven gest ”Förlåt mig.” mumlar han och vet inte vad han skall göra först, krama om Eva eller dra upp kalsongerna.

Sekunden efter ber hon honom dra och kastar ut hans kläder genom ytterdörren.
När Torsten lämnat huset iklädd bara sina kalsonger och skor med resten av kläderna över armen lägger sig Eva gråtande i sin säng.

Uppe i Lisas rum sätts datorn på och snart chattar hon med Fille som nyfiket frågar hur det gick. ”Problemet är avklarat” skriver hon kort och lägger sedan till ”Tack för tipset!”

#ÖstergårnMyskje Renovering av stallkammare och stall

Stallkammaren är viktig för en hästmänniska, ja för hästen med förstås. Allt som behövs ska finnas där. Peter fick min gamla stallkammare fö...