30 januari 2015

En början-816

Vad menade han med att lämna mig? Varför skulle jag överhuvudtaget vänta på honom? Tankarna snurrade i huvudet medan jag per autopilot diskade, tvättade och ammade barn. Tvillingarna hade för en gång skull somnat direkt, och lilltrulsa som nyss fyllt fem, låg på soffan med tummen i munnen. Jag lade en filt över henne och kollade termometern på väggen. "Sjutton grader, brr", sa jag lågt och hällde upp ett stort glas vatten som jag bälgade i mig. Brösten ömmade fortfarande och det hade blivit lite si och så med sömnen när vi kom hem. Håret var tovigt och skitigt. 
Jag hörde att grannen gick omkring och hoppades innerligt att hon inte skulle sätta på teven fullt så högt som igår. Naturligtvis gjorde hon det. Ljudet studsade i rummet och jag både hörde och såg att tvillingarna sträckte på sig och kände obehag inför ljudet. Min kropp skulle säkert återhämta sig, men just nu gjorde alla rörelser ont, allrahelst när jag sträckte mig. Såret som gick tvärs över min mage bestod av stora, silverfärgade klammer som skulle tas bort om några dagar. Det äcklade mig. Min egen kropp äcklade mig. Jag undrade om man kunde sätta livet på rewerse, men visste alltför väl att det inte går. Om jag haft vetskap om hur Jim skulle fungerat som pappa, hade jag aldrig haft sex med honom. Sådär, nu var det sagt. Jag ångrade mig så starkt att det gjorde ont. Att vara ensam mamma till tre barn var ingen lek. När de två fortfarande onamnade vilddjuren slet i mina bröst funderade jag på att ta bort dem. Men, så gör man inte. 
Tvättmaskinen pep till och jag reste mig från stolen med ett kvidande av smärta. Alla dessa gravidtidningar bestod av en stor bluff. "Lycka över moderskapet. Hah", sa jag och haltade fram till maskinen. Inte så att jag ångrade barnen, ånej. Det var valet av man jag ångrade. Att jag aldrig lärde mig. Lilltrulsas pappa stod i alla fall ut ett år innan han flyttade. Jim och hon älskade varandra. Älskade. Vad är egentligen kärlek?

29 januari 2015

En början-815

Musiken pumpade ut från högtalarna och röken låg som en tjock dimma över dansgolvet. Då och då nåddes ljudet från mobiler mina öron. Den svarta kostymen jag bar fick mig att se androgyn ut. Som en det. Bakåtslickat mörkt, nästan svart hår och en stor guldring i ena örat förstärkte det manliga, såväl det kvinnliga. Svart kajal runt ögonen, och ännu svartare ögonskugga. Bootsen som jag hittat i en antikaffär var säkert från åttiotalets början. Väl ingådda och lite repiga vid nosen. Under kavajen hade jag bara en behå. Blickarna som nådde mig var ibland arroganta, ibland nyfiket frågande.  
"Hej"
Jag vände mig mot mannen som ställt sig bredvid mig, lutande nonchalant med armbågen mot bordet. Kan du inte bara gå, tänkte jag och tittade bort mot dansgolvet.
"Du är inte härifrån, va" fortsatte mannen och tog upp ett cigarettpaket, tände en cigarett och sträckte den mot mig. "Jag förmodar att du röker? Vill du ha?"
Jag svarade inte. Ville bara att han skulle gå. Det här var min enda frihet på dagen. Inga barn som skrek, inga grälsjuka kunder. Det var min hemliga vrå av ensamhet. Mitt i crescendot av röster och musik fanns min vila.
En kvinna kom in iklädd brudutstyrsel. Efter henne kom fem kvinnor. De styrde mot bordet bredvid mig och pratade med gälla röster. Bruden var mer än full, nästan okontrollerbar. Hon välte glasen på bordet och torkade sig med baksidan av handen när hon dreglade. Kronan hängde på sned och den vita, korta klänningen såg solkig ut.
"Shkål, för fan", sluddrade en av hennes väninnor, och riktade sig mot mannen vid mitt bord.
Ett äckel vällde upp inom mig. Hur kunde en människa tillåta sig själv att bli så full? hade hon ingen självrespekt? Jag såg att mannen höjde sitt glas och log. Vilken idiot. Han hoppas väl på att få med sig henne hem.
"Du då? Vad dricker du", frågade kvinnan och puffade på min axel. "Ha, ha, säg inget. Du dricker viiiiiiiiiiin."
"Nope", sa jag och höjde mitt glas med vatten, hällde i mig det och gick därifrån.

Ute i garderoben såg jag tre män komma in och hänga av sig jackorna. Den ena av dem hade tänder som spretade åt alla håll och så kallade blomkålsöron. Hans ögon fångade mina en kort mikrosekund.
"Har du en bricka?"
Jag tittade på den unga kvinnan och sträckte fram min bricka. 
Hon slet ner min skinnjacka från galgen så hårt att den ramlade på golvet med en hög skräll. 
"Tack", sa jag och krängde på mig jackan.
När jag passerade mannen med blomkålsöronen böjde han sig mot mig och viskade något i mitt öra. Naturligtvis i det jag var hörselskadad på. Jag uppfattade enstaka ord och pusslade ihop det till att han gillade mig och ville träffas. Lappen han gav mig var vikt om och om igen, som om han vecklat upp den flera gånger. Den killade mig i handen när jag trädde på mig vanten och gick ut.

Stockholm by night, tänkte jag och gick längs nybrogatan, förbi alla fashionbutiker, matställen och annat. Lappen killade mig fortfarande inuti handen. Ibland undrade jag varför jag fortsatte gå ut på krogen. Jag älskade min man och att vara hans fru. Sökte ingen annan.
En man kom snabbt gående på gatan. Han tittade ner i trottoaren och hade dragit en mössa långt ner i pannan. Snöflingorna som föll smälte så fort de landat, men några hade fastnat på hans axlar. Kängorna han bar var halvöppna och jag skymtade ett par joggingbrallor, modell extrapösig.
"Hej", mumlade han.
"Hej", sa jag och log.
"Skön kväll, eller hur", fortsatte mannen.
"Jo", svarade jag och undrade om han hoppades på ett sista-minuten-ragg, eller bara var allmänt trevlig.
"Jag måste vidare. Kul att ses", sa han och drog upp en påse som hittills legat gömd innanför jackan. "Tjejen väntar."
"Ha det", sa jag och skämdes över mina lumpna tankar. En trevlig kille så klart. Vad annars.

Hissen i huset stod fortfarande stilla mellan två våningar. En stor vit skylt med orden TRASIG satt fasttejpad på gallret.  Jag gick upp. Alla fyra våningarna. Lappen killade mig fortfarande.
Adam öppnade dörren när jag tog i handtaget. Håret stod åt alla håll och jag hörde Linus gråta i bakgrunden. "Vi kan inte ha det så här. Jag vill inte ha den här oron längre. Du bara försvinner utan ett ord. Jag har ringt dina föräldrar. De hämtar Linus om en stund."
"Varför då? Jag kommer ju nu. Har hämtat lite luft bara. Fyllt på med syre", sa jag och såg Adams bröst höja och sänka sig fort.
"Klockan är tre på natten", sa Adam och blundade. "Tre."
Jag räknade sakta, visste att urladdningen skulle komma. Tre, fyra, fem ...
Han öppnade ögonen igen. Blå, kloka, fyllda av visdom jag ännu inte fått. Äldre än mig. Mycket äldre. Välbärgad. Ett kap som mina föräldrar sagt när vi gifte oss. Snäll. Sex, sju, åtta, nio ...
"Jag flyttar", mumlade Adam och hämtade sin resväska. "Tillfälligt i alla fall. Du är sjuk. Sök hjälp innan du råkar ut för en olycka. Manne följde efter dig och såg vad du gjorde. Han ringde nyss."
"Gjorde", sa jag frågande. "Jag har inget att dölja för dig. Inget." Lappen skavde i handen.
"Ditt bekräftelsebehov äter upp oss", sa Adam och fångade upp Linus som kom gående.
 

28 januari 2015

En början-814

"Stör jag dig på något vis?"
"Ja", sa Rosita och satte fast en papiljott i håret. "Du stör mig." Hon knöt fast en sjal över huvudet och tog upp handväskan.
"Ska jag gå?"
"Du gör som du vill. Jag äger inte affären."
"Hittar du någon bra bok?"
"Många, men ingen jag vill köpa."
Mannen med hatten bockade och gick några hyllor bort. Rosita såg att han sneglade på henne, men låtsades inte om honom. Han drog över böckerna med ena fingret och smackade med munnen. Gick närmare. Tog några steg bort.
Rosita irriterade sig på papiljotterna som skavde mot hårbotten och svor över att hon inte hunnit ta ut dem. Nu blir det bergis sår, tänkte Rosita och drog i en av pinnarna som var instucken i håret. Vill man vara fin får man lida pin, log hon och hörde mormoderns ord i huvudet.



En början-813

Sotflagorna fyllde luften och människornas skrik hördes långt över isen. Soldaterna skulle inte hinna fram innan rövarna hann försvinna, det visste både jag och mannen som låg bredvid mig. Hans skjorta hade trasats sönder och byxorna saknade ett ben. Jag bar pyjamasen jag sovit i och kände tallbarren sticka mot huden. I handen höll jag ett gevär årsmodell hundra år tillbaka och visste inte ens om det fungerade. Krutet jag lagt i doftade starkt och jag önskade mer än något annat att allt bara skulle vara en dröm som jag vaknade upp från. Kylan fick det att ånga från munnarna och jag såg den andre dra upp en sjal över ansiktet för att inte visa rövarna var vi fanns. Jag var fullt medveten om att de visste att vi fanns, men inte var eller vilka vapen vi hade tillgång till.
Min sjal låg som en andra hud runt mitt sårade huvud. Blodet som stelnat luktade sött och när jag drog med handen över kinden blev fingrarna röda.
Plötsligt kom en jeep körande i full fart mot vårt gömsle. På antennen satt en svart flagga med två korsade vita kvinnoben på. Jag fnissade utan att egentligen vilja det, men drog ändå på smilbanden. De kom tillbaka. Mycket riktigt steg tre män ut ur bilen och gick runt i vårt läger. De petade på mina vänner med sina svärd och jag kunde se deras vapen hänga i byxlinningen. Den äldste av dem höjde svärdet och skar av min bäste väns huvud som om han var en frukt eller grönsak. Huvudet rullade över marken och stannade några meter från mig. Olars gröna ögon stirrade på oss, och jag kände håret resa sig.
Den andra rövaren kastade in några brädor i elden och fick den att flamma upp. Han öppnade upp jackan och tog fram ännu ett vapen.

27 januari 2015

En början-812

Pojken som kom mot oss hade en svart bindel över ögonen och bar ett bultande rött hjärta i sina händer. Han kunde inte vara mer än tio, kanske elva år, och i en väska han bar över ena axeln skymtade jag ett hoprullat brev med svedda kanter.
"Vem är du", sa jag så lugnt jag kunde. 
"Fabio Salvatore, greve på slottet du ser bakom dig. Jag förlorade synen för många år sedan och måste ha ögonen skyddade.
Jag tänkte för mig själv att det väl fanns bättre sätt än en bindel, men sa inget, rädd att förarga honom.  
"Och hjärtat", sa Mino med skälvande stämma.
Greven skrattade och gav hjärtat till en äldre man som kom framskyndade när en av de andra männen knäppte med fingrarna.
Jag tittade på Mino med sträng blick. Att han aldrig kunde hålla näbben, tänkte jag och lade handen på min pilbåge. Det lena träet smekte min fingertopp och jag kände mig genast mycket lugnare.
Det fanns många slott i den här landsänden. Så många att det nästan var löjligt. Det ena pompösare än det andra, med tinnar och torn. Numera tomma och kalla. Kriget hade tagit alla män, och pojkar med förresten.
Jag hörde att en häst kom galopperande bakom oss och vände mig om. Den liknade inget jag tidigare sett. Orangeröda flammor av eld syntes runt den, och jag kan nästan svära på att jag såg ett par röda vingar på dess rygg.
Mino gapade av förundran, men jag vägrade låta mig imponeras. Allt gick att fixa numera. Trickfilmning säkert, tänkte jag och försökte lugna mitt hjärta som hotade att slå sönder bröstkorgen.
Fabio hivade sig upp på hästens rygg och galopperade iväg tills han bara var en liten prick.
"Teknik", sa jag och tog upp vattenflaskan ur ryggsäcken. "Teknik."
"Vad menar du", frågade Mino och sträckte sig efter flaskan precis när jag tänkte dricka upp det sista.
"Hjärtat?"

Vi såg inte pojken mer den dagen, och fåglarna tystnade samtidigt som ekorrarna som följt oss på resan försvann. Vinden mojnade och suset från träden förvandlades till en tom tystnad.

26 januari 2015

En början-811

"Jag tycker han börjar tappa fart", gnällde Erik och hoppade till när en stor blågrön insekt satte sig på hans axel. "Jag vänjer mig aldrig vid de bestarna till insekter. har väl aldrig känt mig så utsatt som här i Thailand. Allt är så himmelens stort. Förutom människorna då. De är så erbarmligt små och tunna. Det ser ut som om de skulle gå av på mitten när som helst." Han tittade på mannen som sprang med kärran de satt i. "Vilka benmuskler han måste få, den arma saten."
Jag suckade och blundade. Jag älskade doften av landet. Här fanns allt det som fanns hemma, men bara mycket, mycket mer och större. De röda hibiskusträden blommade och i ett av stånden vi passerade låg mängder av nyplockade rambutan. En frukt jag förälskat mig i och alltid letade i Sverige.
Mannen som drog kärran vi satt i var liten och senig. Svetten rann på hans bara rygg och på huvudet rörde sig det svarta håret i takt med hans steg. Sandalerna av mörkt läder lät knappt och emellanåt fick jag en vision av att han flög fram över gatorna som gränsade till djungeln.
En stor svart fjäril med röda band ytterst på vingarna kom flygande över oss och fångade min uppmärksamhet. Stor som en fågel och med svartblåa antenner som glänste i solskenet. Jag hade försökt att fotografera den flera gånger men misslyckats.
"Stop", skrek jag och hoppade ur sulkyn innan Erik hann hindra mig. Nu skulle jag ha tag i fjärilen.
"Paula", hörde jag Erik skrika innan jag försvann in i djungeln med kameran höjd framför mig.

25 januari 2015

En början-810

Den hade stått i exakt fem dagar i vårt kök nu. Svartmålad med tre stora lådor. De mässingsfärgade handtagen rymde min hand precis på millimetern, det hade jag kollat. Många gånger.
Ytan var inte i bästa skicket, och pappa sa att den var över hundra år. Dammet från byrån låg numera på golvet. Mamma sa att hon inte orkade dammsuga golvet och att det här bara var ett av pappas underliga infall.
Mira kom tassande över golvet och anslöt sig till mig. Vi satt på golvet och betraktade träets alla vackra snirklingar. En snickare skulle bli lyrisk över arbetet.
Mammas steg hördes innan vi såg henne.
Mira och jag gömde oss under bordet och såg till att duken räckte över alla kanter. Vårt stora,  svarta ekbord var så tungt att jag visste att ingen orkade flytta det. Flyttgubbarna placerade det mitt på golvet den där dagen för länge sedan, och där stod det sedan dess. Vi anpassade oss efter bordet, istället för tvärtom.
Jag hörde mamma sjunga på en visa jag hört förut. En så kallad slagdänga som snurrat flera månader i radion. Hon dukade fram tallrikar till alla fem i familjen och ställde flingorna med en smäll på diskbänken. När mamma vände ryggen till oss och skar upp tomater och gurka, tog jag tag i Mira och drog med henne ut i hallen. 
"Sch", sa jag när jag såg henne öppna munnen för att säga något. Jag tecknade åt henne att vi skulle stå tysta. Att vi måste låtsas komma ner från trappan. Mira tecknade tillbaka att hon förstod.
"Barn", ropade mamma.
Vi smög till trappan och jag svarade: "Ja."
"Där är ni ju", sa mamma och lade handen på byrån som om hon beskyddade den. Jag har gjort frukost. Äggen är snart färdiga."
"När ska vi öppna lådorna?" Frågan kom innan jag hann stoppa den. Jag lade handen över munnen och hoppades några sekunder att hon inte hört mig.
"Pappa ska göra det. Ingen annan", sa hon och hällde upp fil i en tallrik. "Vill du ha flingor?"
Hon gick runt möbeln och ställde den vita tallriken på bordet framför mig. "Vill du ha en smörgås?"
Jag skakade på huvudet.
"Det finns säkert lönnfack i den", mumlade mamma och syftade på byrån.
"Kan vi inte bara öppna lådorna och se vad som finns i", sa jag och lade skeden på bordet. "Det kan väl inte vara så svårt?"
Mamma vände sig mot mig med ögon som var svarta av ilska. "Din pappa har sagt vad som gäller och så får det bli. Hon gav Mira en tallrik och ställde ner den så att skeden som låg i skallrade.

18 januari 2015

En början-809

Ljudet från Lommen ekade över den blanka spegeln. Jag lät mina fötter hänga över bryggkanten och doppade tårna i det ljumna vattnet som för bara några sekunder sedan omslutit min nakna kropp. Den hade varit med ett tag nu, ja kroppen alltså. Helt fri från skavanker var den inte längre, men jag kände mig stolt över att vid sextio års ålder kunna se mig i spegeln utan att vilja dölja mig. Fyra barn hade kommit ur den. Barn som numera lämnat vårt hem och skaffat egna bon. Min stolthet, min bara min. Pappan lämnade mig för en yngre kvinna. En klyscha, jag vet, men så var det. Det var det bästa som kunde hända mig. Jag och barnen flyttade in i en stor lägenhet och fortsatte leva som förr, men ändå inte. Vi brydde oss mer om varandra och tillbringade inte speciellt mycket tid på internet och annan media. Vi spelade spel, riktiga spel som Fia med knuff, Yatzy, och alla de andra. Läste böcker. Jag gick igenom vår bokhylla från toppen till botten, läste högt för ungarna och diskuterade i det oändliga. Vi levde med och för varandra.
"Sitter du här?"
Jag vände mig om och mötte Karls blick. Hans kropp var senig och det mörka håret låg slickat mot huvudet. En drömman som gett mitt liv en annan dimension av lycka. Fortfarande lät jag teven stå tyst och böckerna i bokhyllan hade utökats med nya, modernare. Jag till och med skrev själv ibland.
"Hallå, älskling?"
Karl lade sin hand på mitt huvud och smekte det gråsprängda håret som jag låtit växa ut och bar i en lång fläta. Jag lutade huvudet bakåt och lät hans hand glida ner över mitt ansikte. Trygg. Jag kände mig som ett litet barn vid hans sida. Varje dag lärde denna man mig nya saker om livet. Ett leende från honom fick mina fötter att lämna jordens ytan några sekunder. Fick det att bubbla i magen som om jag hällt i mig en hel champagne.
"Jag älskar dig", sa jag och lade min hand över hans. "Det vet du va?"
Han nickade och böjde sig mot mig, viskade i mitt öra: "Jag älskar dig med."

17 januari 2015

En början-808

Jag vill inte sitta här längre, tänkte Elin och tog av sig bilbältet. Det här är tråkigt. Hon försökte se Nils någonstans i folkmängden utanför bilen, och möttes av ett öronbedövande vrål av musik när hon tog av sig lurarna. Musikerna headbangade och slog med gitarrerna på scenen, skrek sig hesa och hoppade omkring. 
Ljudet slog mot henne som en vägg när hon öppnade dörren.Människor stod på bilarna som samlats på ängen och uppe i träden klängde andra. För sjuttiofjärde gången samma kväll längtade hon hem. Bara tanken på att gå in i röran av ben och armar var motbjudande. Elin tryckte in hörselpropparna hon fått av Nils och scannade av ytan framför sig. Nils röda toppluva med bandets bild på, syntes ingenstans. Jag går hem, tänkte hon och tog upp mobilen för att skicka ett sms. Död. Telefonskrället är död. Nåväl, jag skriver en lapp i bilen till honom, resonerade hon och klev in igen. 
När Elin öppnade luckan framför sig, ramlade det ut massor av brev och ett flertal bläckpennor. 
Hon skrev ner några rader till Nils och satte fast den på ratten med ett tuggummi som kändes mer som papper efter att det valsat runt i munnen en lång stund. Elin rafsade ihop breven som ramlat ut och såg att ett låg med framsidan uppåt, adresserat till Nils. Oöppnat och prytt med små tecknade hjärtan och rosor. Konstigt, tänkte hon och studerade det närmare. Vem kan det vara från?
Musiken utanför tystnade och en av musikerna pratade. Människorna skrattade och jublade om vartannat, klappade händer och stampade med fötterna.
Plötsligt knackade det på rutan, först lätt, sedan hårdare. Nils ansikte syntes och han såg arg ut.

16 januari 2015

En början-807

Sievert hängde lien på väggen och tog spaden i handen. Nog skulle väl husbond tåla ve att han tog jänta hanses. Ja som ä så bra å hugga i, tänkte Sievert och lade in en stor snus under läppen. Den gråa kepsen hade halkat på sidan och hängde över ena örat tillsammans med luggen som ofta togs för en hästman. Hanna skulle nock övertala fadern sin, det var Sievert övertygad om. Hon var bra på sånt dära. Att övertyga alltså. Han skrattade till och kände hur det spratt till i benen. Det här måste vara lycka, tänkte han. Renodlad sann lycka. En käresta och kanske så småningom ett litet hus. 
Sievert öppnade stalldörren och hoppade upp på kärran som stod utanför. Den var fylld av dynga som skulle köras ut på åkrarna. Han smackade igång den gamla märren och kliade sig i nacken. Förbenade mygg, skulle de aldrig ge sig. Sievert böjde sig fram och klappade Lucky på länden. Hon var fin lilla gumman, och de hade levt ihop länge nu. Hela tre år.
När grinden öppnades av lillpojken slängde Sievert till honom en slant och en kola.
"Vänta Sievert, vänta", skrek en röst han kände igen. "Du har fått brev."
Hannas kinder blossade och de blåa ögonen flackade från honom till dörren hon nyss stängt. "Jag måste skynda in, annars blir far galen. Jag älskar dig", ropade hon lågt till honom och sprang tillbaka till huset.
Sievert vände och vred på kuvertet. Det såg ut som mors stil, men han var inte säkert. Jodå, där syntes avsändarkontorets stämpel. Sievert tog upp morakniven ur fickan och sprättade upp den skarpa vikningen. De hade inte setts på tre år nu.
Kära Sievert
Far ligger för döden och du måste omedelbart komma hem och hjälpa mig. En ko har kalvat och fler är på gång. Taket på stallet har släppt på några ställen och hotar att lossna. Kära, älskade barn, du måste komma. Jag är full medveten om att du inte vill, men jag klarar inte allt själv.
Varma hälsningar Mor

Sievert släppte brevet och såg det singla ner mot marken. 
Ja kan låtsas som att jag inte fått de, tänkte han och fick en våldsam värk i huvudet. Det var som om hästen sparkat honom där. Vad gör jag nu? Hanna och ja hade tänkt gifte oss. Ja, om nu far hennes går me på det. 
Han hoppade ner och tog upp brevet som smutsats ner av dammet på vägen. Kunde det va så illa? Mor kunde nog va lite hispig ibland.
"Vem var det från", ropade Hanna viskande från fönstret. 
Sievert vände sig mot henne och såg att solen lekte i det gyllene håret. Hans Hanna. Vad blir väl av oss om jag far iväg, tänkte han och vinkade åt henne. Jag kan inte prata. Inte nu. Det får bli senare. "Seså, gumman, nu far vi", sa han till märren och klickade med tungan.

14 januari 2015

En början-806

Knut gick fram till bilen som stod utanför deras port. Han tog tag i figuren som var placerad längst fram på motorhuven och försökte dra loss den. Figuren föreställde en man som hade långa horn och en vinge på varje fot. Stora, långa, vita vingar. Han var naken och sträckte upp handen mot himlen.
Ytan var skrovlig och den vackra silverfärgen hade rostat i veck och där vingarna satts fast. Bakom figuren fanns ett stort segel som blänkte i olika färger. Knut kände med fingrarna på vingarna. De verkar vara tillverkade av tunna silverflak som rör sig när man nuddar dem, tänkte han och tittade runt sig innan han tog ett hårt tag runt figuren igen, och drog allt vad han förmådde. Först hände ingenting, sedan sprack de tunna ringarna som höll i vingarna och lossnade. Knut for med full fart ner i marken och slog sig rejält på armbågarna. 
En äldre dam stod och tittade på honom. Hon slog med käppen i backen, fnyste högt och gick fort därifrån. 
"Vad håller du på med?"
Knut snodde runt och hann inte se vem som pratade innan han kopplades fast med handbojor. De gjorde ont och han vände sig om, men fick ett hårt rapp över kinden. 
"Den här kostade över en miljon", fortsatte rösten. "Den är specialbeställd från Saudarabien."
Knut förstod att han inte hade en chans. Han skymtade en svart uniform och antog att det var en polis. Hur kunde jag vara så urbota korkad att jag valde en snuts kärra", tänkte han och tittade i skyltfönstret där personen bakom honom avspeglade sig. Det verkade vara en ganska ung kille, normallängd, mörk.
"Vad håller du på med", sa jag.
"Jag såg vad han gjorde", sa en ung kvinna och pekade på Knut. "Han verkade vara ute efter din figur." 

13 januari 2015

En början-805

"Jag hittar ingen balja", sa Karl och tuggade på naglarna. "Jag vet att jag köpte en, men den är puts väck. Hur ska vi nu kunna tvätta Maja?" Han tittade på dottern som låg på golvet invirad i en filt. "Har du någonsin sett något så vackert", sa han och satte sig ner vid henne. Ett slörpande ljud hördes från filten.
"Nu måste vi bada henne", sa Beatrice och virade upp filten. "Ta något annat vet ja. Något som är lagom stort att stoppa ner henne i.
Det slörpade till igen och en illaluktande doft spred sig i rummet.
"Det verkar vara bråttom", fortsatte Beatrice och lyfte upp Maja. "Hämta papper till att börja med. Massor med papper."
Karl gjorde som hon sa och gick ut i köket medan han mumlade: "Lagom stort, hm ..." Han tog ut ett av litermåtten. "Den här kanske ..." Skrattande ställde han in den igen och plockade ut allt i skåpet. Längst in stod en stor rund bakbunke.
Maja skrek när han kom in till Beatrice. 
"Den här då?"
Beatrice viftade bort bunken med irriterad min. "Skynda dig. Du kan väl se själv att hon är för stor. Hitta något bara. Leta i källaren."
Karl ställde in bunken och öppnade dörren till källaren. Han tryckte på strömbrytaren som klickade men inte tändes. "Vet du var ficklampan finns?"
"För i helvete Karl, jag har inte en aning. Sätt fart bara. Använd en av lyktorna. Tändstickor finns i kökslådan."
Han gjorde som hon sade och gick ner i källaren med lyktan i handen. Det stod saker staplade överallt. Vid foten av trappan stod en stor kastrull som de brukade koka äppelmos i. Karl måttade med händerna, jo, den skulle bli perfekt. Dammet yrde och han nös. Med kastrullen i händerna gick han upp och sköljde ur den.
"Men, vad tänker du med egentligen", fräste Beatrice och satte ner Maja i kastrullen. Hon slutade gråta och log, slog med händerna mot vattnet.

12 januari 2015

En början-804

Che stoppade i den sprattlande ödlan i kassen och kollade var de andra vännerna höll hus. Lie stod några meter bort fullt koncentrerad på en ödla som var på väg ut från sitt bo. Han hade sjunkit ner till knäna i leran men vägrade som vanligt att ge upp. Under ett träd fyllt av stora, gröna stjärnformade blad stod Kia, den enda tjejen i gänget. Hon höll upp en vit kasse fylld av ödlor och skrek något som inte Che hörde. men han såg hennes mun röra sig och satte upp tummen i luften.
Lie tittade upp och hyssjade dem.
Ödlan Lie studerat tog ett steg ut och tittade sig om, verkade sniffa i luften innan den tog ytterligare ett steg, och fångades av Lies nävar. Efter en kort kamp hamnade den i kassen med de andra.
"Såg ni?" ropade Kia och gick mot pojkarna. "Hur många har ni fångat?" Hon tittade i sin kasse och tryckte ner en ödla som försökte ta sig ut. "Jag har hittat ...." Kia räknade ödlorna så gott det gick och skrattade. "Jag har hittat fem stycken."
Che snurrade ihop sitt svarta hår och stoppade ner det innanför sin tröja. Byxorna var lappade och längst ner hade de fransats upp, skor fanns inga. Han öppnade sin kasse och räknade kräldjuren som rörde sig i den. "Allt som allt har jag hittat ...." Che räknade ödlorna och höll upp fem fingrar. "Vi kommer att bli rika."
"Huvudsaken jag får mat", muttrade Lie och höll handen över sin knorrande mage. "Vi kanske kan grilla dem?"
"Aldrig", sa Kia och försökte ta hans kasse. "Vi ger dem till Monsieur Barton och får pengar. Han har lovat mig en femma för varje."
"Mig lovade han en tia", sa Che och ryckte till sig Kias kasse. "Om vi förhandlar med honom kan vi säkert få femton."
Ungdomarna gick mot Monsieur Bartons hydda. Den liknade ingenting de tidigare sett. Taket som vanligtvis bestod av vass var på hans hydda av plåt, och själva huset var uppbyggt i två våningar istället för som brukligt i en. 
Kia som var femton gick upp på hans veranda och knackade på dörren. Ingen öppnade.
"Han är inte hemma", suckade Che och knöt ihop sin kasse. "Vi får lägga dem i skuggan, annars dör de. "Förresten, har inte du buren kvar?" sa han och vände sig till Lie i samma ögonblick som dörren öppnades.
"Ja", röt monsieur och strök bak det gråa håret som stod rakt upp. "Vad är det frågan om?"

9 januari 2015

En början-803

Jag skulle resa till Amerika. Brevet från Jonathan hade fått mig att ta beslutet. Talet om jorden han fått sig tilldelad och kvinnorna som var vackra som älvor kunde jag nog förstå att jag måste ta med flera nypor salt. Men en viss sanning fanns det säkert. Allt var så mycket större därborta. Nu handlade det om att få ihop pengarna till resan och skriva ett brev till Jonathan och be honom ge mig husrum de första veckorna. Engelskan skulle det nog bli besvärligt med, men var sak har sin tid, resonerade jag och packade väskan medan far och mor var ute på åkern.

När mor kom in för att göra mat gick jag ut i köket med kepsen i handen. Måtte hon inte säga nej, tänkte jag under tiden som kattan envist strök sig mot mina ben.
"Tog du in någon ved", frågade mor och såg sträng ut. "Eller satt du bara och drömde som vanligt?"
"Jodå mor, veden är intagen, och hästen är i hagen. Hundarna står i koppel och väntar på att far ska komma hem och gå ut på jakt", sa jag och vågade inte möta hennes blick.
"Du skulle komma ut var det sagt", muttrade mor och tog av sig hucklet. Hon hade fortfarande kvar den mörka färgen och såg yngre ut än hon hunnit bli. Det fanns ingen i byn som kunde se att hon fött tre barn, varav två dödfödda. Jag var bara sexton år men visste att hon innerst inne sörjde över förlusten. Mycket hårdare än far visste om.
"Jag tänkte resa jag med", hasplade jag ur mig och tappade kepsen på golvet. "Jonathan skriver att han fått jord så det räcker åt oss båda och att flickorna är vackra som änglar."
Mor klappade mig på huvudet : "Emil lilla, hur ska vi klara oss utan dig? Min skraltiga kropp kan inte bära fram fler barn, och far, ja du vet hur det är ställt där. vi behöver dig."
Det syntes mig som om mina drömmar flög sin kos på svarta vingar. Jag tryckte med tungspetsen på framtänderna och vickade på huvudet. "Mor klarar sig utan mig. Jag är bara en till i maten."
"Jo visserligen, men vi blir äldre. Vem ska ta torpet om du åker? Förresten tror jag inte resan är säker. Tänk bara hur det slutade för den där stora båten", hon lade hakan i handen och tittade upp i taket. Funderade en lång stund. "Titanic, så var det den hette."
"Men mor, det var en båt av flera andra. En mycket stor och tung sak. Minns du inte att vi läste om det där nere på affären?"
Vi hade inte råd att köpa tidningar, men fick läsa dem innan den användes att få fjutt på elden i spisen nere hos handlaren, en snäll, tjock gubbe med hatt och cigarr.

8 januari 2015

En början-802

Hon var så vacker. Min underbara, enormt generösa kusin. Vi hade pussat varandra under citronträdet ibland, men inget mer. Aldrig mer. Nu skulle hon gifta sigNamnet Alfonso gav mig vibbar jag inte gillade. När jag lyfte armen för att krama henne och gratulera till valet, såg jag att håret på min arm rest sig.
"Grattis kära kusin", sa jag och kramade henne hårt.
"Tack älskling", svarade hon och rättade till min slipsknut, pussade mig på munnen, dröjande som om hon smakade på ett vin.
Hennes halvsyster Diana smög bakom mig och lade sina svala händer över mina ögon. Naglarna var målade i starkt lila och lätt böjda.
"Ska vi gå in i kyrkan då", sa faster Louise.
"Jag kommer att sakna henne", mumlade jag och knäppte upp kavajen för att nästa sekund knäppa den igen. Inte förrän nu, precis innan vigseln hade jag insett vart jag befann mig. Det är försent, viskade en röst inom mig. Du måste gå vidare.
 

7 januari 2015

En början-801

Jag blötte fingrarna och släckte ljuset. Det var dags att lägga sig. Klockan hade passerat två och de enda som var vakna var jag och kattan. Hon var fortfarande namnlös, och egentligen skulle vi sålt henne. Kattan rullade ihop sig i fotänden av min säng och började kurra. Såren jag plåstrat om hade äntligen läkt. Vi visste fortfarande inte vad som hänt henne, och räkningen för veterinärbesöket låg på skrivbordet, obetald. Min hund Zacha gillade inte alls besökaren och låg mest och morrade när de vistades i samma rum. Det berodde kanske på att hon tagit hans plats i min säng. Jag log för mig själv och kröp ner under täcket. Kylan som mötte mig gjorde mig klarvaken och tröttheten försvann.
Jag vände mig hit och dit i sängen, försökte räkna får, sjöng lågt, räknade stjärnorna jag såg utanför fönstret och lyssnade på ljuden i rummet. Förgäves. Mina ögon vande sig vid mörkret och jag trummade med fingrarna mot sängkanten. "Sov då", viskade jag. "Sov."

När jag tittade upp nästa gång hade solen vaknat. Fåglarna sjöng utanför fönstret och någon vänlig själ hade ställt det på glänt lagom så att inte kattan skulle smita ut. Hon satt i fönstret med tassarna mot glaset, jamade när hon hörde mig och krafsade i öppningen.
"Såja gumman", sa jag och klev upp och tog henne i famnen. Hennes päls var fortfarande tovig och hon löste massor av hår som fastnade på min bara hud. Shortsen jag sovit i fick tassmärken och jag kastade ner henne på golvet. "Vad i?" Min blick vandrade runt över golvet och såg en pöl med gulgrön gegga. "Fuck", flämtade jag. "En spya." Jag kände äcklet vandra uppför strupen och var nära att spy själv. Snabbt krängde jag av mig shortsen och lade dem i tvättkorgen som stod vid min säng. 
"Kom hit", ropade jag till kattan och satte mig ner på huk. "Förlåt gumman. Hur mår du egentligen?"
Hon tryckte sitt huvud mot min hand och kurrade högt, gnuggade sin kropp mot mina ben och bet lätt i min hand då jag försökte ta upp henne. "Vänta lite", sa jag och rullade upp några varv från hushållsrullen. Med långa drag torkade jag upp sörjan och tjoffade ihop papperet. Jag svalde flera gånger för att stoppa spyan som ville upp. 

Ute i köket stod kaffebryggaren och puttrade. Kastrullen med ägg kokade och ur brödrosten hoppade två fyrkantiga, ljusa bröd upp. Ett landade på diskbänken. Jag slängde papperet i sopkorgen och hämtade juicepaketet i kylskåpet, hällde upp två glas och ställde det ena på andra sidan bordet. Skulle han komma upp idag, tänkte jag och lade en näve flingor i en skål. Väl vetande att Ralf hatade mixen jag gjorde av musli, sockrade flingor och puffar fortsatte jag lägga dem. Det frasade när jag hällde mjölk över blandningen.
"Är inte det där för sött?"
Jag skrattade när han kom in i köket.
"Vad är det som är så kul", muttrade Ralf och drog ut stolen.
Han luktade svett, inte stark svett, men svett, och sex.
"Du kom hem sent igår", sa jag så lugnt jag kunde. Inombords kände jag mig som en vulkan nära utbrott.
"Mm."
"Hade du kul?"
"Mm."
"Gick ni vidare? Efter firmafesten menar jag?"
"Mm."
Han knaprade i sig smörgåsen och drack massor av juice, riktigt hällde i sig. Ögonen var svullna och röda på det vita. "Är kattrackan kvar?"
"Ja, naturligtvis. Hon har ingen annanstans att ta vägen."
"Det finns katthem", mumlade han och tryckte ner två mackor i rosten. "Flera stycken."


6 januari 2015

En början-800

Hanna sprang nedför trappan och hann inte komma ut genom dörren innan tanten som var husets vaktmästare, greppade tag i hennes arm. "Vad har jag sagt om att springa med träskor i trappan? 
Hanna tittade ner i golvet. Hon lade benen i kors och tänkte:  Jisus vad jag är pissnödig. "Jag måste gå", sa hon och drog åt sig armen. "Nu."
"Du går ingenstans förrän jag fått en ursäkt", fräste tanten. Papiljotterna på huvudet for hit och dit när hon rörde sig. Hennes naglar var rödmålade och i glipan på morgonrocken syntes en röd spets.
Hanna tryckte ihop läpparna och stirrade tanten rätt in i ögonen. Det sved i magen, så kissnödig var hon.
"Nå", sa tanten igen och tog ett hårdare tag runt Hannas arm. Det hade fastnat rött läppstift på framtänderna och en stark doft av kaffe och tobak kändes när hon lutade sig mot Hanna.
"Hör du inte vad jag säger? Varför springer du i trappan? Några av hyresgästerna jobbar natt och måste sova på dagarna. Jag är en av dem och blir snart galen på allt oljud."
Dörren till porten öppnades och Hanna såg sin chans. Med ett hårt ryck slet hon sig loss och sprang ut i friheten. Om tanten gick upp och pratade med mamma skulle det bli bråk. Men de flesta i huset var lite rädda för pappa och undvek att knacka på. Förhoppningsvis tänkte tanten likadant.

Nere vid parken hittade hon vännerna. Sara och Sofi spelade kula, och Kalle och Bobbi sköt på förbipasserande med en slangbella och gömde sig i buskarna.
"Varför är du sen", sa Sara och kastade iväg en kula.
"Äh, kärringen bråkade igen."
"Igen?"
"Hon gillar inte mig."
"Ha, ha, och det skulle var konstigt? Du har för fasen jävlats med henne sedan ni flyttade in", sa Sara och flätade en smal fläta i sitt långa, svarta hår innan hon sköt iväg ytterligare en kula.
Hanna sparkade på en sten som låg på vägen. "Det var hon som började."
"Hade ni varmvatten imorse", frågade Sofi och reste sig upp. "Pappa var urförbannad imorse. Tydligen har pannan gått sönder."
Hanna nickade. "Jo, jag kunde inte duscha och fick kattvätta mig. Mamma sover fortfarande."



4 januari 2015

En början-799

Mannen harklade sig och öppnade jackan. "Har ni våfflor", frågade han och tog upp en vit, sprucken kopp. "Annars går det bra med pannkakor, eller plättar."Han sprätte bort en flisa från koppen.
Några av restaurangens kvinnliga besökare vände sig om och följde hans långa lekamen med blicken. Det var inte alltför ofta en man med den kalibern syntes i den lilla staden. Hans huvud hade nästan slagit i dörrkarmen när han gick in och överarmarna såg ut att vilja spränga isär jackans sömmar. Över höfterna hängde ett mörkt bälte med ett tomt pistolhölster.
Rut kunde inte låta bli att beundra hans extrema ögon. De var gyllengula. Hon tvingade sig själv att vända sig om och böjde sig över disken in till köket där kocken stod och stekte fläsk. "Kan du fixa våfflor?" Hon var fullt medveten om att främlingen tittade på hennes bakdel och rodnade.
Pedro drog med handen över sin svettiga panna och torkade av händerna på en handduk som hängde över ena axeln. "Visst. Hur många?"
Rut fäste blicken på mannen: "Hur många?"
"Femton", sa han och rafsade till sig tre hårdmackor och tre paket smör. 
Rut böjde sig in till kocken och satte upp båda händerna mot honom. "Gör tjugo."
Dörrklockan pinglade och ytterligare en man kom in. Han hukade och drog upp ett vapen.
Men, främlingen var snabbare. På några sekunder var scenen över och kvar på golvet låg den andre i en blodpöl.
"Hur fort går det", suckade främlingen. "Jag måste härifrån innan snuten kommer."
"Några minuter skulle jag tro. Minst", stammade Rut och såg att främlingen inte ens darrade på handen när han tryckte ner pistolen i hölstret. Krasandet från smörgåsen fyllde lokalen. Han åt sakta och blundade som om varje tugga var en njutning.
Några män ställde sig på knä runt den andre och petade försiktigt på honom. En stor blodfläck syntes där hjärtat satt. Rut mådde illa.
"Han är död", sa främlingen och reste sig upp. "Den här tar jag hand om", fortsatte han och bände loss den andres pistol från hans fingrar. 
Rut ställde fram tallriken med rykande heta våfflor. "Varsågod. Vill du ha jordgubbssylt?"
Han nickade och satte sig igen. Lade den andres pistol på bordet bredvid tallriken. "Gott. Mycket gott."


2 januari 2015

En början-798

Maria lyfte flaskan och hällde i sig de sista dropparna, ställde ner den på byrån och tittade in i spegeln som var placerad ovanpå. En oval som visade en skev bild av hennes ansikte. Hon blundade en lång stund. Ljudet från trafiken utanför hördes in i rummet. Maria lyfte flaskan, höjde den mot ansiktet och kastade den in i spegeln som splittrades i fyra lika stora delar.
Kylan från golvet kröp in i fötterna och fingertopparna hade antagit en ljus, nästan vit färg. Hon hatade kylan. Och doften av Schersmin som seglade runt i rummet. Och livet i storstaden. Allt annat än Joseph.
Maria drog med fingertoppen över sprickorna. Ett lågt raspande hördes när glaset skar upp huden. Inte mycket, bara högst upp på toppen. 
Hon satte sig i en av de gamla fåtöljerna. Den med blåa och vita ränder. Slickade i sig blodet och lade händerna på träet som spikats fast på översidan av armstödet. Mörkt, mycket levande material som tilltalat henne redan i skyltfönstret. Tyget såg levande ut och Maria brukade fundera på om det var en vit fåtölj med vita ränder, eller en blå fåtölj med vita ränder. Hon ville vara vacker imorgon. Extremt, fördömt vacker, omöjlig att motstå. Joseph skulle krypa på sina knän. Be om att få tillbringa sin tid med henne.
Boken hon läst när han ringt låg fortfarande på golvet. En löjlig historia om en kvinna som blir kär i en rik advokat. Naturligtvis slutade den som vanligt - prinsen kom på en vit springare och fick både prinsessa och kungarike. Tråkig var bara förnamnet. Den hade varit förströelse för stunden, inget annat. Maria läste sällan - hon skrev istället. Långa reportage om djungeln i Mexico och andra underbara platser. Det var på en sådan resa de träffats. Hon och Joseph, en fattig student som letade gamla grottor. Där hoppades han hitta fladdermöss som ingen annan hört talas om - ännu.


1 januari 2015

En början-797

Det var som om ungdomarna vuxit upp ur marken. De stod stilla, bredbent med armarna i kors över bröstet. Elsa antog att de var i femtonårsåldern. Max, hennes barnbarn hade ungefär samma längd. Gänget bestod av två pojkar helt klädda i svart och två flickor med hängiga byxor och svarta kängor på fötterna. 
Elsa stödde sig på käppen och kämpade för att få fram glasögonen som hängde i en rem runt halsen. Dragkedjan på jackan krånglade, men öppnade sig till slut. Två äldre män passerade långt borta på andra sidan gräsmattan. Den ena av dem gick med rullator. Han stapplade fram.
En av pojkarna tog ett steg framåt och några gråsparvar som suttit i en buske, flög upp och flög iväg, ivrigt tjattrande. 
Elsa backade och funderade på om hon skulle kunna balansera på sina två ben samtidigt som hon slog  pojken med käppen. Det skulle inte bli lätt. De var för många.
En av flickorna öppnade sin jacka och tog fram något, sedan tog även hon ett steg framåt.
Blodet dånade i huvudet på Elsa. Håret stod upp på armarna och hon frös.
"Vill tant ha hjälp", frågade pojken, och log.
Så det är den metoden de använder, tänkte Elsa och skakade på huvudet.
Flickan stoppade pojken med handen och fällde ner huvan hon haft uppfälld över huvudet. "Ser du inte att tanten är rädd?"
Nog fanns det en underton av ironi i meningen, tyckte Elsa och höll krampaktigt i käppen. Hon skulle inte ge sig utan kamp. Aldrig. Elsa tittade på ungdomarna och undrade för sig själv vilken slags uppfostran de fått. Ge sig på gamla tanter på det här viset.
"Var inte rädd", sa den andra flickan och gick fram till Elsa. "Vi vill bara hjälpa dig. Det har varit flera överfall och vi har bestämt oss för att stoppa dem."
Den andra pojken kom också fram. Han lade sin hand under Elsas armbåge och lutade sig mot henne.
Är det nu första slaget kommer, tänkte Elsa och höll blicken fäst på flickans hand. Det blänkte till av något och Elsa flämtade. En kniv. Nu är jag räddningslöst förlorad. Jag har inte en chans att freda mig. Åh herregud.
"Det här är vårt nyårslöfte", fortsatte den andra pojken och ställde sig vid hennes sida. "Det var min farfar som föreslog det. " Han pekade mot ett rött trevåningshus. "Farfar bor i femman."

#ÖstergårnMyskje Renovering av stallkammare och stall

Stallkammaren är viktig för en hästmänniska, ja för hästen med förstås. Allt som behövs ska finnas där. Peter fick min gamla stallkammare fö...