En början 1013

Lisa svepte bak sitt långa mörka hår i en tofs hon hittade på handfatskanten och drog fram makeupspegeln som satt på väggen vid badrumsskåpet. Nog borde medlet verka fortare än så här, tänkte hon och gnuggade med fingrarna på fräknarna som envist höll sig fast i det brunbrända skinnet. Vänta 20 minuter, stod det på förpackningen, sedan skulle de vara väck. Men inte då. jag kommer att se ut som en prickig korv ikväll, med röda stråk fyllda av torkat blod. Kärringjäveln lovade mig på heder och samvete att det skulle fungera. Inget en prick skulle återstå. Inte-en-fucking-prick.

David tittade in i badrummet, men drog snabbt bort huvudet när handduken kom farande mot honom. 

"Försvinn. Du får gå själv ikväll. Jag följer INTE med. Inte så här."

En början-1010

Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede. 

Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.

Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år  en cell kan förvränga en hel del av det man tror.

En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.

Ett slut-4

Vi fyllde säckarna, bar ut dem genom grinden och slängde dem på flaket till pickupen. Jag tror att både jag och Bodil kände oss extremt betydelsefulla. Att lyckas med bedriften att göra slut med våra män samma dag som vi rensat bort alla deras kläder, och nu menar jag ALLA kläder, borde väl egentligen vara värt en guldmedalj?

Solen hade gömt sig bakom molnen och svalorna flög högt uppe i det blå och vägrade komma ner ens för korta stunder. Det doftade från Schersminbusken och fjärilar samlades på Buddlejan. Blåsten tvingade mitt hår att hålla sig från ansiktet och dörren till vårt stora hus hade äntligen fått en blå dörr.

Jag körde ner händerna i fickorna och ställde mig innanför grinden. 

"Din taxi kommer snart", sa Bodil.

"Mm", mumlade jag och sänkte axlarna. "Du vill inte följa med då? Du får gärna ..."

Bodil slog ifrån sig med händerna och tittade på vårt hus. "Nej, inte en chans. Dealen var att du skulle få pengarna och jag huset. Jag tänker hyra ut din våning, och vem vet, det finns många vackra män därute." Hon svepte med handen framför sig och skrattade.

Taxin kom och en ung man steg ur.

"Ha det bra nu, och se inte tillbaka", sa Bodil och tog fram en cigarrett, tände den och drog ett djupt halsbloss. Hon hostade och blev tårögd.

Jag kramade henne så hårt att det stack i armarna. Klarade inte av att prata.

Taxichauffören ställde in mina väskor och trummade med fingrarna på motorhuven.

"Gå nu", sa Bodil och kastade ciggen på marken, trampade på den och vinkade. "Gå nu, innan jag ber dig stanna kvar."

"Dumbom", sa jag och klev in i taxin, hukade för att inte slå i huvudet. "Jag älskar dig gumman."

"Jag dig också", sa hon och gick in genom dörren som för att om igen be mig åka iväg.

Jag tittade på den blåa dörren och knackade chauffören på ena axeln. "Arlanda tack. Utrikesterminalen."

Ett slut - 3

Sosso rätade långsamt på kroppen och reste sig upp, såg ut över den stora stäppen och anade de lurviga öronen. Som i ultrarapid såg han tigern hoppa upp i luften och vända sig mot honom. Sosso kisade mot solen som letade sig ner och spred ett rött sken över landskapet.

"Sosso", ropade Linda och brydde sig inte om hans viftande med handen att hon skulle vara tyst. "Du måste komma, Leonora ska alldeles strax föda." Hon följde hans blick och skrattade: "Du måste låta honom leva sitt liv nu. Snart är vårt hem fyllt med tigerungar som behöver din hjälp." Hon klappade honom på huvudet och drog den smala kroppen intill sin. "Det kommer alltid nya."

Sosso följde med Linda, men vände sig mot solen en sista gång innan han stängde grinden till reservatet och vinkade till pappan som satt i stolen på verandan och rökte cigarr. Han skyndade ifatt Linda och stoppade henne. "Du får aldrig tala om att jag släppte ut honom. Det måste bli vår hemlighet."

"Jag lovar."

"Tummis?"

"Tummis."

Ett slut - 2

Spaden stötte mot något och Anna slutade gräva. Munnen var full med damm och eggen på spaden hade blivit ojämn.

”Är det den”, frågade Dennis och satte händerna i sidorna. ”Eller, är det ytterligare en ask du grävde ner som barn? Du måste ha haft en extremt tråkig barndom”, fortsatte han med konstaterande ton.

Den nasala rösten kändes mer irriterande än någonsin och Anna funderade på hur hon skulle göra.

”Nå?”

Hon öste bort jorden och skavsåren på insidan av tummarna hettade. Ryggen värkte, men smärtan var inte av den värsta sorten. Vattenflaskan hade tömts och låg på sidan av hennes skor.

Brädorna blottades under jorden och det verkade som om de inte nötts ett dugg. Brukar inte trä ruttna, tänkte hon och tog bort all jord, bröt upp en av brädorna och tryckte in handen i den smala springan. Jodå, den låg kvar. Lädret hade buktat sig och det svarta var mer grått.

Dennis lutade sig ner över gropen och tog tag i hennes axlar.

”Du menar inte att du gjorde det här som tioåring? ”

”Jo”, svarade hon och hade svårt att inte hånle.

Han skrattade och slet till sig byltet hon tagit ut. Rullade upp det och tog ut boken.

”Hur i helvete klarade du av det? Är det här allt?”

”Ja”, svarade hon och tog sig stånkande upp ur gropen. ”Där har du det du söker. Din barndom, din ungdom och allt det andra. Mamma skrev ner varje steg vi tog.”

”Vi?”

”Ja, du och jag.”

Dennis öppnade upp sidorna och drog med fingertoppen över en sida, läste lågt och stakade sig med jämna mellanrum.

”Anna och jag har badat idag, eller egentligen var det nog Anna som badade mig. Hon älskar vatten och stänkte ner mig totalt.”

Han vände sig mot Anna och sträckte boken mot henne:

”Det står ju inget om mig. Din lilla lögnare…”

Dennis lade sina händer runt hennes hals och tryckte.

”Vänta”, väste Anna. ”Titta på femte maj.”

Han släppte henne och bläddrade fram till sidan. Läste. Rynkade pannan och kastade ifrån sig boken.

”Det kan inte stämma. Skulle du och jag vara syskon? Ha samma pappa? Aldrig.”

”Välkommen hem käre bror.”

”Det är en omöjlighet.”

”Vänta lite, Dennis”, sa Anna och klappade med handen på marken bredvid sig. ”Sätt dig.”

Hon tog fram ett brev ur bakfickan och sträckte det mot honom. ”Pappa ville aldrig lämna dig. Mamma däremot ville att du skulle få ett annat liv. Ett bättre liv.”

Dennis tittade på Anna och lade handen över sitt hår.

”Hur kan det komma sig? Jag är inte rödhårig.”

”Inte jag heller”, skrattade Anna och drog med fingrarna genom håret. ”Det är färgat förstås.”

”Varför har du inte sagt något förut?”

”Jag ville inte dra in dig i vårt miserabla liv. Du hade det bättre hos familjen som adopterade dig.”

Dennis höll upp brevet framför sig. ”Vet du vad det är?”

Anna skakade på huvudet. ”Nej, men jag har mina aningar.”

Han sprättade upp brevet, vek upp papperet och läste högt:

”Förlåt mig min son. Jag hade inget annat val.”

Dennis knycklade ihop brevet mellan händerna och kastade bort det.

”Alla har ett val, och han valde bort mig.”

”Döm honom inte för hårt”, sa Anna och lade sin hand på Dennis axel. ”Han ringde gång på gång, men mamma lät honom inte träffa vare sig dig eller mig. Hon förbjöd mig att ge ut din adress och jag minns att vi ibland åkte hemifrån när pappa skulle komma. Jag kunde inte göra något för att förhindra det.

”Hon hälsade på mig”, mumlade Dennis. ”Kom ofta.”

Han reste på sig och drog upp Anna. ”Skit i dem. Nu vill jag lära känna dig.”

Hon studerade hans minspel.

Dennis skrattade och tog hennes händer i sina. ”Jag menar allvar, syrran. Tänk att jag haft en syster hela mitt liv och inte vetat om det. Syster”, sa han sakta som om han smakade på ordet. ”Syster.”

Nyckeln till självständighet

Kerstins bröst häver sig hetsigt fram och tillbaka och de runda kinderna är rödblossande av ilska. Över munnen som är hårt sammanbiten syns små svarta hårstrån så tunna att de bara kan anas när hon står med solljuset mot sig.

   ”Ta ditt pick och pack och försvinn!”

 Hon tar av sig en silverfärgad nyckel som hon bär i ett tunt sammetsband runt halsen. ”Jag älskar dig Per, men att du är min son ger dig inte vilka privilegier som helst.” Kerstin kastar nyckeln som hamnar med en dov klang på trappan. ”Du får flytta till min övernattningslägenhet tillsvidare, men…” Kerstin lägger handen över hjärtat och försöker lugna ned andningen. ”Missköter du dig kastar jag ut dig på gatan.” Hon stryker bort en liten tår som letar sig nedför kinden. ”Jag älskar dig vansinnigt, men de här bataljerna mellan oss tar snart livet av mig. Jag orkar inte slåss längre. Du är lat och behandlar mig som din privata betjänt.”

   Per rycker på axlarna och fräser: ”Du kväver mig morsan. Jag kan inte andas här. Det ska bli så skönt att slippa höra ditt tjatande. Jag är faktiskt sexton år.    

   Han går ut på trappan och plockar upp en liten röd ryggsäck, sen sparkar han igen ytterdörren med foten. Med en lätt nedtrampning på skateboardens kortsida får Per brädan att slå upp mot handen och klämmer den mellan tummen och pekfingret.     

Med ett skutt tar Per sig över den vita grinden som är ärgad av regn och sol. Han hänger nyckeln runt halsen och drar med pekfingret över det tunna lilafärgade sammetsbandet.

Bakom gardinen står Kerstin och tittar på honom med sammanbiten mun.

   ”Inte ropa. Inte ropa” viskar hon till sig själv. ”Låt honom gå” säger Kerstin högt och placerar handen på fönstervredet. Hon ser att några starungar som sitter i trädet bredvid huset lättar när grannens katt kommer smygande uppför trädstammen.

   ”Barn måste lära sig livets läxor själv” viskar hon och lägger den andra handen på den som sökt sig till vredet. Kerstin lutar pannan mot det kalla fönsterglaset och blundar tills hon vet att sonen är borta.

När Per öppnar dörren till mammans lägenhet är han fylld av ilska och söker ett sätt att få utlopp för den. Utan att ta av sig skorna halvspringer Per in till köket och sliter upp skåpen. Ett efter ett åker de rosmönstrade tallrikarna i golvet och splittras. Glasen tar samma väg, och exploderar när de blir utsatta för övervåld. Ljudet studsar in i trumhinnan och Per njuter.

   ”Hoppas att mamma gråter när hon ser vad jag gjort.

   Ångestens kalla klor hugger plötsligt tag i Pers hjärta, och med sorgsen min sätter han sig på stolen och betraktar bitarna. ”Vad har jag gjort?” Kvider han och lägger händerna över ansiktet.  Genom fönstret ser Per några barn plaska omkring i vattenpölarna som bildats av regnet som öser ned och längtar för några sekunder tillbaka till den där sorglösa tiden. Barnen är dyngsura men skrattar lyckligt. Per blir stående med skyffeln i handen. Det höga antika fönstret är tomt sånär som på en liten sko. Långt inne i honom väcks ett svagt minne till liv och han hör mammas glada röst.

   ”Jag har hittat dina gamla skor älskling, De första du bar. Är det inte kul?”

   Med stor skam minns Per orden som dräpte hennes glädje och de andra som följde. Han lyfter skon med pekfingret och studerar de extremt små kängorna. Om igen hör Per mammans lite hesa röst.

   ”Du anar inte vad jag letade efter dem. Ja herregud så vi letade pappa och jag. Vi ville att vår älskling skulle vara varm om fötterna.”

   Per minns doften av pappa Raol och saknaden lägger metervis av taggtråd runt hjärtat. Cancer är inget vackert ord, men inte heller något som är vackert i sig. Utmärglade lemmar, ett insjunket ansikte, förlamande tunga armar som inte orkar krama. Längtan efter bättring som uteblir år efter år.

   

Ett lågt ljud tar Per tillbaka till verkligheten och han torkar snoret från näsan med baksidan av handen.

   Dörren öppnas och han hör steg.   

   ”Hallå! Är det någon hemma?”

   Per går ut i hallen där det står en liten tjej.

   ”Jag säljer majblommor, vill du köpa?” Flickans ljusa flätor, och rödrutiga klänning får honom att tänka på en målning från förr, innan mobiltelefoner och datorer trängde in i hemmen, tiden då barnen satt hopträngda kring bordet och pysslade.

    När Per inte svarar vänder hon om och tänker gå. Flickan kastar en blick mot köket där det fortfarande ligger krossat porslin.

   ”Har du tappat dem?” frågar hon och nickar mot tallrikarna.

   Han ler svagt och skäms.  

   ”Jag har kastat dem.”

   Flickan ler tillbaka och fnissar.

   ”Så skulle jag också vilja göra ibland.

   Han lägger handen på hennes axel.  

   ”Vill du kasta några?”

   Först backar hon förskräckt, sedan skrattar hon högt.  

   ”Är det säkert? Får jag?”

    Per tar tag i flickans hand och leder henne in i köket.

   ”Varsågod, ta för dig.” Han plockar ut fyra tallrikar ur skåpet och räcker dem till henne.       ”Kasta en i taget, det låter mest.”

Under tiden som ljudet av kraschat porslin hörs från köket hämtar Per en hammare i städskåpet och spikar upp löparen som legat på vardagsrumsbordet över fönstret. Flickan kommer in och tittar på honom med stora förvånade ögon.

   ”Sådär, nu har jag gardiner. Vad tycks?” säger han och lutar sig nöjt mot dörrkarmen med armarna i kors.

     ”Man spikar inte upp gardiner.” svarar hon med en röst full av skratt. ”Ville du köpa några majblommor? Pengarna går till Cancerfonden.”

   Utan att svara drar Per upp plånboken ur fickan.  

   ”Hur mycket?” Han bläddrar med sedlarna. ”Vilken klass går du i?”

    Flickan ler blygt och sträcker fram asken med de lilavita majblommorna.

   ”Den enkla kostar tjugo, och den här kostar femtio. Jag går i sjätte klass.”

   ”Jag tar fem av den enkla” säger Per och ger henne en hundralapp som blivit vikt ett otal gånger och nästan rämnat i en av vikningarna.

När flickan lämnat lägenheten plockar Per upp en svart jacka ur ryggsäcken, öppnar ytterdörren och låser noga innan han går iväg. Målet är järnaffären som ligger runt hörnet.

   ”Jag vill köpa fem olika färger.” säger Per.

   Försäljaren tar fram en burk och öppnar den. Den är fylld av klargul smetliknande vätska.  

   ”Vad ska du måla?”

   ”Jag ska måla golvet.” Per scannar av färgschemat som sitter på hyllan. ”Vilka färger har ni? Finns det mörklila, nästan svart?”

   ”Allt går att fixa…ge mig bara lite tid.” svarar mannen och startar en underlig maskin som har ett mycket högt skallrande och gnisslande läte. ”Vänta nu…lilasvart…det blir…”

   Per tittar intresserat på vad som händer framför hans ögon och ignorerar först signalen från mobilen, men drar sen upp den tillräckligt långt för att se att det är Kerstin som ringer.  

   ”Kan hon aldrig ge sig?” muttrar han och mannen stoppar maskinen.

   ”Ursäkta, sade du något? Den här tingesten låter så överdjävligt att jag inte hör ett ord av vad du säger. Egentligen ska vi bära öronkåpor när den används, men…” Han rycker på axlarna och ler skuldmedvetet.

    Per skrattar lågt och skakar på huvudet.

   ”Du måste vara rädd om öronen. De är inte utbytbara.”

En halvtimme senare går han till sin nya bostad med kassen full av färgburkar, några penslar och lacknafta.

   Utanför dörren ställer Per ned kassen och trycker ned handen innanför skjortan där nyckeln glidit ned. Fingrarna nuddar vid den mjuka sammeten och med hjälp av pekfingret drar han upp nyckeln, sätter in den i låset och vrider om.

Den natten sover inte Per. Istället ligger han på alla fyra och målar parkettgolvet i vackra färger. Ruta för ruta blir täckt och det tråkiga rummet blir fyllt av färgglädje samtidigt som månen tar över från solen.

På morgonen väcks han av dörrklockan och ramlar ur soffan med en duns.

    ”Per, älskling…?” ropar Kerstin med tjock, mycket tveksam röst. ”Kan du inte öppna?”

Hon knackar igen och trycker på dörrklockan. ”Vännen…?”

   Per kliar sig i håret, sträcker armarna över huvudet, gäspar och reser sig upp.       Doften av färg gör honom yr och han ser i ögonvrån att fönstret blåst igen. Tveksamt öppnar han dörren på glänt och kikar ut. Kerstin är rödögd och kläderna är felknäppta.

   Per drar in henne i lägenheten.

   ”Kom in”, säger Han och sätter händerna över hennes ögon. ”Jag har en överraskning till dig.”

   Per leder Kerstin till vardagsrummet och håller andan när han tar bort händerna.

   ”Tadah…vad tycks?”

   Kerstin blir stum, och massor av tankar flyger genom huvudet medan hon vänder sig till sonen.

   ”Per…allvarligt talat…hur kan du komma på den urbota idiotiska ide´n att måla golvet. Det kostade massor att slipa upp .”Kerstin sätter sig på soffan med händerna hårt tryckta över munnen. ”Jag hoppas verkligen att det här går att återställa. Fastighetsägaren kommer aldrig att godkänna något dylikt. Aldrig.” Ett försiktigt leende glider över hennes läppar.  ”Men jag måste medge att det är vackert…lite exotiskt sådär. Vi kan…”

   Per fyller i: ”Spara det. Varför måste vi svenskar vara så tråkiga och grå? Titta på människor i utlandet. De är lyckligare än oss och jag tror att det delvis beror på att de omger sig med vackra ting och färger.”

   Kerstin inser att det ligger mycket sanning i sonens ord och studerar den bestämda munnen som är ett arv från pappan. Pers gröna ögon verkar lysa av ett inre sken och hudens lätt chokladfärgade yta ter sig mycket friskare än hennes vita.

   ”Nåja, det går nog att ordna. Tills vidare kan vi behålla det. Men…” Hon pekar leende på gardinen Per spikat upp. ”Den där får du byta ut om du ska bo här.”

   Per nickar och håller andan när de kommer till köket.

   Till hans stora förvåning uteblir skället och Kerstin pekar bara på röran.

   ”Det där får du städa upp, sedan kan du köpa in några roligare. Naturligtvis står du för betalningen.”

   Per nickar tyst, men ler.

När de skiljs åt kramar han Kerstin och säger stammande: ”P…p…på lördag bjuder jag på middag om det är okej?”

   

Novellen hemkomst

Sanna trädde på sig de urgamla vita skidpjäxorna och ställde in skidans silverfärgade hållare så att den passade till hennes fötter. Storfot hade barnen kallat henne. Hon hade vägrat ha vita skor och bett mamma köpa svarta som var ett nummer för små. Med tårarna bakom ögonlocken trängde hon ned fötterna i dem och hade ansträngt sig för att inte skrika rakt ut.

   Sanna hade varit ett ensamt barn och flyttat hemifrån så fort hon kunde.

   Nu var hon tillbaka. Femton år i storstaden gjorde sitt och det kändes nästan löjligt att tänka tillbaka på det som varit. Så mycket tjafs för ett par fötter, tänkte hon och tog upp stavarna som låg slängda på backen. Nedanför gården låg stora täkter och väntade på henne.

   De första stavtagen kändes osäkra och hon funderade flera gånger på att vända om. Skaren gnistrade i solskenet och här och där syntes hål från sorkar som gömt sig under täcket av hård snö. Rådjuren gick som vanligt nere vid den istäckta sjön för att äta mat som fadern lagt ut.

   En timme senare befann Sanna sig långt hemifrån och kände hur svetten rann mellan brösten och på ryggen. Några rådjur kom springande och vek av när de såg henne, men stannade så fort de kommit förbi.

   Sanna visste ungefär var hon befann sig men var inte helt säker. Den gamla grusvägen de alltid cyklat på borde befinna sig någonstans i närheten, tänkte hon och kavade på åt det håll hon trodde var rätt.

   ”Sanna är det verkligen du?” ropade någon bakom henne.

   Hon såg direkt vem det var och förbannade sig själv för att hon varit så ouppmärksam. ”Erik Hagrell”, stammade hon och grubblade intensivt på vilken väg som var närmast hem. Vilken tur att hon hade skidorna.

   ”Hej Sanna”, sa han och tog av sig vantarna. ”Vilken överraskning. Är inte du långt hemifrån fortsatte Erik och tog ett steg upp på drivan. ”Länge sen sist.”

   Sanna tittade tillbaka över täkten och lyfte ena skidan för att vända. Erik hade varit bäst på gymnastiken men hon såg att han lagt på sig ett antal kilo och snön var djup. Jag hinner säkert, tänkte hon och var oförberedd när han tog ett hårt tag om hennes handled.

Podcasting

"Du kan podcasta, och lägga in ljudet via mp-3", sa killen framför mig, och orsakade ett myller av frågor som jag aldrig ställde.

"Kvinnor kan inte sådant här. Det är jättekul att träffa någon som är så kunnig", fortsatte han och böjde sig ned över datorskärmen. "Du har fått till en skitsnygg sida ju. Kan säkert ge massor av kulor i framtiden", sa han och mötte min blick. "För du tänker väl satsa på det här på heltid?"

Jag nickade och grubblade på hur jag skulle lösa mysteriet han presenterat för mig. Jag hade en svag hum om vad podcasting var, men var absolut ingen expert, eller...ens visste hur det fungerade i realiteten.

Det fanns inte i min värld att erkänna min okunnighet. No, no...aldrig...för vad jag förstod var Patrik imponerad av mina kunskaper, och alla snabba handpåläggningar och smekningar tydde på att han var intresserad.

Hm, det blev många var i mitt huvud, men...vad gör jag som ensamstående mamma, på gränsen till sammanbrott både i ekonomi och huvud? Jag greppar alla chanser att hitta en man som kan stå vid min sida den där dagen då socialen ville träffa mig. Ensam är inte alls stark.

Naturligtvis skulle jag så småningom erkänna min okunnighet, men förhoppningsvis skulle vi vara ett par då, och han förtjust i min underbara son. Så förtjust att han inte ville gå. Kanske till och med förälskad i mig.

Mitt bidrag till Skrivas novelltävling

Inte kom jag med den här gången heller..

Men novellen som vann var jättebra tycker jag.

Mitt bidrag till tävlingen var det här;

Total svartblästrad förvirring råder hos Adam när han vaknar i soffan bland urdruckna flaskor och askkoppar fulla med läppstiftkantade cigaretter.

   Adam har ingen aning om var han befinner sig, vilken dag det är eller hur han hamnat där.

En telefonsvarare står och blinkar på skrivbordet i samma rum, och några böcker instoppade i bokhyllan ger ett någorlunda hum om lägenhetsinnehavarens kön.

   Han vrider huvudet vågrätt för att se titlarna bättre, och känner igen några av dem från en gammal flickväns hyllor.

   Ryggen värker, och Adam förstår varför, när han hittar en docka djupt nedtryckt i soffan.

En liten flicka kommer in i rummet. Hon trular med munnen och sträcker fram handen utan att säga ett ord.

”Hej, var är din mamma?”

 Flickan pekar med fingret mot rummet bredvid.

 ”Tack.”, säger Adam. ”Vad heter du?”

 Flickan går iväg.

 Med ångesten etsad i ansiktet går han efter den lilla, och knäpper jeansen i samma ögonblick som en tjock påk träffar honom.

Nästa gång Adam vaknar är han bunden.

Bredvid honom står en kvinna cirka 175 cm lång, smal med armarna fulla med tatueringar.

”Så du vaknar nu.”, säger hon och fjättrar hans armar vid ett element..  ”Varför kom du hit? Festen var privat.”

   Adam försöker erinra sig vad som hände igår, men det är blankt som en nyspolad isbana. Han minns ett ansikte, en bil, några takter ur en låt och ljud av knycklad metall.       ”Jag tror…”, börjar Adam.

”Det du gjorde är oförlåtligt. Sebastian...” Kvinnan gråter.

”Jag…”, mumlar Adam och känner det som om han hänger i intet och väntar på en dom från Ödet. ”Jag minns ingenting. Vem är Sebastian?” Adam uttalar namnet med försiktighet. Skallen värker, och han anar att ögonbrynet spruckit.

”Du misshandlade min bror när han öppnade. Slog in skallen på…” Hon tystnar när luften i lungorna tar slut, andas djupt och fortsätter. ”Sebastian ligger på intensiven, sju stygn i pannan, tretton på hakan.”

Flickan går fram till honom, låter blicken vila i hans, och spottar en lång loska.

”Tindra!! Kvinnan tittar förebrående på dottern. ”Lugna dig tills vi hört fakta.”

Adam skakar på huvudet. ”Jag har inga…”

Plötsligt rasar bilder in i hjärnan, skrämmande sådana fyllda av sprutor och sprit. Adam är påtänd och sitter i knäet på en tjej som bär spår av alkoholism i sitt ansikte. Föraren vänder sig om och pratar med dem. Möte.  Adam skriker.

”Vi krockade…”, viskar han. ”Med en mötande lastbil.”  

Kvinnan sätter händerna i sidorna och skrynklar ihop läpparna till ett analliknande russin.

”Jag ville ha hjälp…er hjälp, men ni kastade ut mig. Påstod att jag var en inkräktare ”

”Utan att känna min bror har du dömt honom till minst rullstol, eventuellt döden. ”

Adam sänker huvudet mot bröstet.

”Min andra bror är på väg hit. Han har kontakter, vet var man gör av ett lik. Han får avgöra ditt öde.”

När ytterdörren öppnas några timmar senare känner Adam knappt av sin rumpa, och är stel i nacken efter att ha sovit sittande.

”Är det han?”, säger den nyanlände mannen. Näsan är klassiskt rak, ögonen blå och händerna verkar aldrig ha sett något hårt.

”Vad skall vi göra Jörgen? Vi kan inte bara låta honom gå. Om vi lämnar honom till polisen så är han ute samma dag.”

”Har du hört något från sjukhuset?”, säger mannen.

I det ögonblicket ringer telefonen. En lång ihållande signal.

”Hallå, ja det är Gerda Backeus. Är det om Sebastian?” Hon sjunker ihop som en punkterad ballong. ”Död? Hjärtattack? Men han var ju bara trettio?”

   

Brodern tar luren från henne och vänder ryggen mot dem. Han drar oavbrutet med handen över en skarv i tapeten. ”Tack, vi kommer.”

Brodern vänder sig mot Gerda. ”Han dog för några minuter sedan . De…de kunde inte rädda honom.” De förenas i en intensiv kram., gråter och smeker kinder.

Tindra ställer sig framför Adam. ”Jag älskade farbror Sebastian. ”

Hon riktar en svart pistol mot honom.

Adam förbannar drogerna som invaderat hans liv då Tindra obevekligt trycker med fingret på det smala metallblecket.

Hemligheten

"Sällan syrran, sällan..."

"Snälla August, om du lånar mig din moped berättar jag en hemlighet för dig. Något du aldrig kan ana..."

Hon låter avsiktligt bli att säga mer i förvissning att brodern blir nyfiken.

"Moppen är ny, och du har bara haft kortet i två dagar."

"Snälla August, jag lovar att köra såååå försiktigt." Hon bläddrar i en av tidningarna mamma Gunilla lämnat på vardagsrumsbordet. "Annars får du inte veta hemligheten..."

"Nja, jag vet faktiskt inte. Pappa sa att du skulle få en egen. Kan du inte vänta tills dess?"

"August, snälla, snälla, snälla?" Elisabet knäpper händerna och ställer sig på knä framför honom. "Om du får veta vad jag vet blir du jätteglad.

Vad i all världen skall jag hitta på? August blir galen när han får veta att jag ljuger. Om inte...

Hon stiger upp och är på väg ut ur rummet med bestämda steg när broderns stoppar henne. "Vänta!" han skyndar ifatt henne och lägger händerna på hennes axlar. "Jag vill veta hemligheten, men kan inte låna ut moppen. Den är för ny Elisabet, och dessutom är den jättetung."

"Okej, jag förstår, men jag måste ta mig till Sibble innan sju, och det går inga bussar."

"Jag ringer till min kompis, så skjutsar han dig." August släpper systern. "Nå, berätta...berätta hemligheten."

Elisabet vrider på sig, biter på tumnageln och drar med fingertoppen över duken. Det får bära eller brista, till syvende och sist är nog sanningen det bästa. "Jag ljög."

"Ljög?" 

"Jag sade så bara för att få låna mopeden av dig. Tänkte..." Hon tvekar och går några steg från honom, gör sig beredd att springa. "Jag vet hur nyfiken du är, och..."

August fattar att han blivit lurad och jagar henne runt i huset...uppför trappor...nedför trappor...in i rum...slirar på mattan...ramlar in i bordshörnet...sväljer tårarna.

"Det är fult att ljuga.", säger han sammanbitet.

"Förlåt...jag..." mumlar Elisabet och tar sats. "Kan din kompis köra mig tror du? Det är rätt viktigt..."

August studerar systern. "Lovar du att aldrig ljuga för mig? Hedersord?"

"Hedersord."