30 juni 2011

Inte alla är förunnade rikedom

Den bitande kylan mötte Eva så fort hon öppnade dörren, och suckande såg hon att bilens rutor isat igen på insidan igen. ”Hoppas att dörrarna går att öppna nu bara.” sade hon för sig själv och klev i sin mans alldeles för stora graningestövlar.

Eftersom det fortfarande var lite halvmörkt ute tände Eva den gamla ytterlampan som på grund av sin höga ålder egentligen skulle ha bytts ut för länge sedan. Den blinkade till några gånger innan den bestämde sig för att fortsätta lysa. ”Tack för det!” sade Eva ut i dunklet och svepte om sig en gammal militärjacka som hon fyndat på myrornas. Det vita lammfodret var varmt och gott mot hennes kropp, och Eva knäppte den noga ända upp till hakan innan hon plockade ner mössan som mostern en gång gett henne med orden ”Den har nog hade alla jordens färger, och det passar väl dig som är så färgstark.”

Ute på gården ven vintervindar runt knutarna på deras älskade timmerhus och den korta grusvägen från landsvägen hade yrt igen. För en kort sekund funderade Eva på att strunta i jobbet och krypa ner i goa värmen hos sin man och sina små, men visste att det var en total omöjlighet eftersom hennes inkomst var det som gjorde skillnaden mot att bo på gatan.

Med svidande händer skrapade hon rutorna på bilen och startade upp den med hjälp av böner och slag. ”Snälla rara Gud, bara en dag till så lovar jag att be kvällsbönen två gånger ikväll.” Efter en hård spark på däcket satte hon sig i bilen och vred sakta om nyckeln. ”Snälla!” ropade hon högt och svepte av sig mössan som oavbrutet rasade ner över hennes ögon. Eva kände en rännil av svett under armarna och tänkte för sig själv på sin chef. ”Kommer du för sent nu igen! Du sover väl för länge antar jag. En riktig latmask är vad du är. Nåväl, men kom inte försent fler gånger för då anställer jag någon annan.” Så hade han sagt förra veckan när bilskrället vägrat att starta och Eva varit tvungen att lifta till jobbet.

Plötsligt startade bilen och avgaserna låg tätt efter backen som ett stort grått moln. Den lät som sju svåra år och hela bilen skakade.

Eva skyndade sig in och åt upp brödkanten de fått över från gårdagen tillsammans med lite mjölk som de fått av bonden de hyrde huset av, sedan gick hon snabbt in och kollade till alla barnen innan hon satte sig i bilen och for iväg. ”Attans! Försenad igen!” mumlade hon för sig själv och satte på radion som fungerade halvdant.

Hos Icahandlare Jönsson var det redan full fart och lilla Emelie som pryade där gick omkring och prismärkte varor. Bland grönsakerna stod Bosse och rensade ur allt som var ruttet eller skämt. Det som inte såg alltför hemskt ut lade han i en röd hink som Eva brukade få med sig hem. Kassaledare Mirjam lade lådorna som innehöll alla pengar på sin lilla vagn och körde sedan ut det i butiken till sina anställda.

Allting stannade av när de såg Eva komma in genom dörren, och de väntade på Jönssons utbrott.

”Jag kan inte ha anställda som ignorerar tider och alltid kommer för sent. Det går inte! Förstår du det?” Jönsson var högröd i ansiktet och såg ut som om han skulle spricka. Magen guppade medan mannen tog ord efter ord i sin mun som helst skulle förblivit osagda. Han spottade när han talade och Eva ville bara försvinna. Med tårar i ögonen försökte hon förklara vad som hade hänt och lovade att det inte skulle upprepas. ”Utan min anställning hamnar vi på gatan. Erik kan ju inte jobba, och försäkringskassan vägrar klassa honom som sjuk. Snälla!”

Icahandlare Jönsson tittade på Evas nödtorftigt hopsydda skor och det långa gråsprängda håret som skulle behövt en klippning, medan han inom sig funderade på anledningen till att deras värld kunde vara så illa beskaffad att någon kunde ha det så dåligt som henne. ”Nåväl, du får en chans till.” sade han och gick tillbaka till sitt kontor. Eva log genom tårslöjan och tackade honom.

Dagboksinlägg 30 juni

Klockan har inte ens hunnit passera fem när jag väcks av Lillemans skrikande efter välling. Han borde väl ha slutat med den, men eftersom gårdagen var tuff och han ramlade i säng redan sex är Hampuz hungrig, och välling är ju nyttigt.
Peter möter mig i dörröppningen när jag kommer tillbaka till vårt sovrum. Han är trött och gnuggar bort de sista resterna av John Blundsand.
Jag känner mig pigg trots att vi inte lade oss förrän strax efter midnatt, och beslutar mig för att inta skrivposition och författa ihop dagens text till skrivpuff.
Det finns så många roliga utmaningar skrivmässigt på till exempel sajten 1av3.se och glömda ordMen allvaret väntar i form av ett oskrivet bokmanus, och tre ungar som förväntansfullt sitter vid frukostbordet.
Gårdagens solning gav mig rött bröst och solsvedda lår, så idag blir det antagligen bad här hemma i poolen istället.
Inatt skrev jag på Ica-kurirennovellen, men insåg efter ett tag att den växt sig för stor, och har idag börjat klura på en annan ide´.
Den första får åka till Umeå istället. Det finns redan ett färdigt filmmanus till novellen.
Nu skall jag utfodra ungarna som står och stampar.Ha en underbar dag.

TEMA Lyssna och Undra

Gömd i vedlåren hör Amanda pappa skälla på mamma. Hans röst är hård, och innehåller en metallisk klang som hon inte alls känner igen.
”Amanda har det bra hos mig. Du behöver inte anstränga dig längre. Vi klarar oss utan dig.” Ett lågt ritschande hörs, och prasslet från något som han tar fram. ”Skriv bara på så slipper du oss sen. Svårare är det inte.”
Amanda sitter tyst och lyssnar på vad han säger, och undrar vad som händer.
Det enda hon vet med säkerhet är att lägenheten de bor i ligger några gator bort, och att hennes älskade nalle Ludde sover i den underliga sängen där.

Tanten som hyr ut till pappa luktar både armsvett och gammalt matos, men verkar vara snäll och har bjudit Amanda på godis flera gånger.
En dag hittade pappa några slitna röda leksaksbilar i förrådet intill, och frågade om det var okej att Amanda lekte med dem.
Tanten såg ledsen ut och nickade, men det kändes som om hon inte ville att någon skulle använda dem, så Amanda lade tillbaka dem på hyllan.

”Kom inte och säg till mig att jag är kärlekslös!” Pappa skriker till mamma som snyftar något ohörbart. ”Du vet inte ens vad kärlek är.” fortsätter han och rösten blir lite mjukare. ”Din dotter är det underbaraste som finns. Om du bara tog dig tid att lära känna henne så…”
Mamma avbryter honom och mumlar ”Jag vet, men min karriär…”
”Det enda du tänker på är pengar!” säger pappa innan hon avslutat meningen. ”Jag vet att pengar är bra att ha, och håller väl delvis med…men…snälla rara du…Amanda är redan åtta år….snart kommer hon inte ens att ha lust att umgås med oss.”
Amanda hör mammans hasande steg, och hur hon tänder en cigarrett. Pappa exploderar av ilska.
”Ibland undrar jag hur du kan vara med i Greenpeace samtidigt som du blossar på de där giftpinnarna. Jäkligt underlig inställning till vad som är bra!” Rösten glider mellan ilska och förtvivlan. Han slår med handen på köksbordet, och Amanda håller för öronen.
”Helvete, Anna…skriv bara på. Dina behov har alltid gått före mina och Amandas, men jag går inte med på det längre. För hennes skull måste jag göra något.”
Mamma släcker cigarretten i kranen med ett fräsande, och sätter sig vid bordet.
”Tack Katja, vi finns på den här adressen några veckor, sedan är tanken att Amanda och jag skall dra iväg utomlands. Ja, med din tillåtelse förstås.” Han reser sig upp, och går ut i hallen. ”Har du invändningar kan du väl komma med dem nu. Din dotter behöver lugn och ro, och tanken är att vi skall resa jorden runt.”
Amanda drar efter andan. Resa bort? Men…hur skulle hon då kunna leka med sina skolkamrater? Amanda öppnar vedlåren och kliver ur den…

29 juni 2011

En ny familjemedlem, och dopp i havet

Långt inne i hjärtat har jag vetat att jag är en kattmänniska, men trotsat det och skaffat hund efter hund. Oftast för att det är så mycket enklare att ta med sig en vovve, men även för att barnen skulle lära sig att ta ansvar för någon annan än sig själv.
En läkare påstod att vårt beslut att införskaffa en ny hund när min första dog precis efter att jag fått barn skulle göra att vi slapp allergibarn. Hm...jag vet inte om det stämmer, men alla ungarna tål allt utom mjölk.

Våra nuvarande doggar fyrvägskorsningen Zilla och hennes älskling Yorkshireterriern Chicco har följt med i några år nu, och jag har hela tiden kikat på kattannonser.
Hela min själ längtar efter ett kurrmonster som invaderar min dataskärm eller lägger sig på min tidning. Jag älskar katter för att de är så underbart egensinniga. Undrar om det beror på att jag var katt i mitt förra liv?
Nåväl, Peter var inte svårövertalad, så steget från tanke till handling var minimalt.

Det var med stor sorg jag googlade runt på alla katthem som var överfyllda av övergivna katter. Hur kan man lämna någon som varit älskad en gång?
Det förstår jag inte alls.
På midsommarafton hämtade vi underbara Zally som då bodde i en trång lägenhet på femte våningen.
Hon är femton veckor och av rasen Russian Blue/bondkatt.

Jag var lite orolig hur Zilla skulle ta emot den lilla, men eftersom kattungen var van hundar blev det odramatiskt och idag är de vänner.
Trodde aldrig att jag skulle få se vår kattilskna hund i det här läget.

Apropå det ja...ha, ha...numera har Zilla en antiskällapparat runt halsen som sprutar citrondoft när hon sätter fart. Gissa om hon blev paff första gången?
Nu gäller det att hon förstår vad jag vill. Hittills har hon skällt som en galning så fort jag lämnar huset.

Idag höll jag barnen hemma från fritis och dagis för att vi skulle ned och bada.
Det var tjugo grader i vattnet, men brr...jag tror dem INTE.
Barnen kastade sig i en efter en, men jag lät överkroppen stanna kvar över ytan.
Nej, det kommer inga bilder på mig. Egentligen skulle jag väl ställa mig i vassen, men vad faan...efter tre barn tar kroppen stryk och vägrar rätta sig efter vad ägaren tycker.

En snygg karl kom med sina barn, och gav mig lite tittgodis. En sådan där muskulös man med rutor på magen ni vet. Mums...

Efter några timmar i solen fick jag nog, och vi vinglade hem.
Zabine är en riktig snurrmaja, och for hit och dit på sin cykel utan att riktigt veta vilken sida hon skulle åka på. Det är tur att vi bor på landet. I stan skulle lillsötnosen bli överkörd på en sisådär tre sekunder.

När jag kommer hem och går in på min favvosajt 1av3.se ser jag att Jack erbjuder mig att få RSS-feed från min blogg till dem. Hm...Rss? Vad i hela?
Det är bara att Googla, och ja...där står det hur man gör.
Min prenumereraknapp har jag haft dold långt ned på sidan, men ständigt undrat vad den är till för.
Kika på den här sidan så ser ni hur enkelt det kan vara med internet ibland.
http://office.microsoft.com/sv-se/outlook-help/lagga-till-rss-feeds-HA010159539.aspx#BM1

Nej, nu skall jag söva barn och sedan skriva.
Ha det gott.

28 juni 2011

Dagboksinlägg 28 juni - smart brud

Jag älskar böcker...av alla sorter. Barnböcker, faktaböcker, pocketböcker you name it.
Igår när Peter kom hem drog vi fram den trilskande frysen med stort besvär för i en av mina gamla faktaböcker stod det att felet kunde avhjälpas med att man gjorde ren kondensatorn. Gissa om det var dammigt bakom eländet? Puh...och skitigt...
Frysen är TUNG som bly, och ovillig att röra sig någonstans, men med gemensamma krafter går allt.

Jag hämtade dammsugaren och disktrasan och satte igång.
Peter blev så svettig att han var tvungen att ta en dusch efteråt.

Den gröna lampan fortsatte dock att blinka, så jag lade allt kött i frysen i källaren istället. En sådan där extrasak som är bra att ha vid kalas mm. Glassen låg redan där, och det fanns inte mycket plats kvar.

I morse blev jag väckt klockan halv sex av vår hund Zilla som ville ut. Peter satt och åt frukost.
Jag tar ut voffisarna och kastar soporna samtidigt, sedan går jag in till Zally och släpper loss henne så att hon kan leka tafatt med Zilla. Tänk vad underbart det är att ha katt igen. Jag har saknat det så mycket.
Nåväl, jag är just på väg att duka fram för frukost när jag till min stora glädje ser att den gröna lampan stoppat. "Jippie! Vi slipper köpa frys!" Hojtar jag och väcker Lilleman som kommer utstapplande med ögonen fulla av John Blundgrus.
"Mamma, jag har kissat." säger han och börjar ta av sig blöjan.
"Kom så byter vi." Säger jag euforiskt och nästan studsar in på toaletten.
Peter åker iväg till jobbet, och jag skjutsar barnen. Imorgon skall vi åka till stranden istället för att åka till dagis. Finns ingen anledning att sitta i varma lokaler när mamma är hemma.

Nu har jag kollat mejl, och skrivit dagens skrivpuff som var på temat Hinder
Och äntligen är det dags för mig att skriva på nya boken.
Ha det

TEMA Hinder

”Jag ser inget hinder i att du är gift.” Mannen jag nyss mött ler och vinklar huvudet på sned som en ung pojke. ”Vem är förresten trogen nuförtiden? Kolla i dagstidningarna…” Han tar min hand i sin och smeker insidan av min hand med tummen. ”När Halle Berry´s karl var otrogen insåg jag att det där med giftermål bara är skit. Man står framför en gubbe i ett hus som är av sten, och ger löften som ändå inte hålls. Nä, giftermål är skit.”

Jag har ännu inte sagt många ord till den lätt gråhårige skönheten, och är fortfarande alltför förstummad av att han valde mig av alla kvinnor.
Svetten rinner mellan mina bröst som är i stort behov av ett lyft. Mina barn har sugit ut sista stunsen, och ålder plus ovilja att hålla på med träning gör att de söker sig mot bilringen runt magen som genom myskvällar och ständigt stillasittande etablerat sig sakta men säkert.

”Hallå! Vart tog du vägen min sköna?” Mannen tar tag i min haka och riktar mitt huvud mot sig. ”För ett ögonblick var du inte här.” Han trutar munnen och sätter den försiktigt mot min. Hettan är ögonblicklig. Delvis av skam, delvis av åtrå. Hur kan jag längta efter någon jag inte känner? David trycks in i ett litet skrymsle långt bak i minnesbanken, och en röst från mitt dåliga samvete hojtar på min vänstra axel, medan den högra axeln upptas av en liten djävul som frestande berättar vad som väntar.

Ett finger placeras mot min mun, och jag låter det glida in i den. Tungan sveper över en nagel som är naggad, och sprucken hud. Min hand tar om hans, letar spår i handflatan som en spåkärring. Mannens livslinje är lång, men delar sig då och då. Jag har läst någonstans att det tyder på ett hårt leverne, eller en stökig barndom, men sådant är egalt…han får mig att darra, och längta som jag nog aldrig gjort förr bara genom att dra med handen mot huden.

”Jag heter…” börjar han, men jag sätter fingret mot hans mun.
”Sch, säg inget. Låt det vara som det är. Jag attraheras vansinnigt av dig, men…” Med darrande hand tänder jag en cigarrett och blåser ut röken i ringar. ”Jag sätter en ära i att vara gift med min man. Han är pappa till våra två barn, och den som hållit mig hårt då det stormat. Mitt liv har aldrig varit enkelt.”
”Vänta…” Mannen nästan viskar fram orden. Han leder mig ner till stranden, och pekar på stjärnorna. ”Vi är två små myror i ett helt universum av andra. Hur kan du vara så dum att inbilla dig att din man är den ende för dig? Är han trogen?”
Bilder av små vita lappar som trillar ur fickor, och underliga nattliga samtal syns för mitt inre medan jag skakar på huvudet. ”Jag tror inte det, men han är ju man, och ni kräver mer sex än oss.”

Mannen stannar och lägger händerna på var sida om mitt ansikte.
”Lilla, lilla blåögda du. Det är en stor lögn som skapats av en man för att blidka sin hustru. Ni kvinnor äger mer hetta än ni vet om.”
”Är du gift?” Jag hinner aldrig tveka, orden slipper ut mellan mina längtande läppar.
Han trycker sina läppar mot mina och jag uppslukas av känslan av att flyga. Ord är överflödiga, tankar läggs ned. Jag är bara i detta nu. Smakar på salta, varma köttstycken som innehåller en kemisk lösning.
”Gift och skild.” säger han efteråt med simmiga ögon. ”Gift och skild.” Upprepar han och drar med fingret över mina ögonbryn. ”Jag trodde att svenska tjejer var ljushåriga och blåögda? Du stämmer inte alls med det jag lärt mig.” Mannen drar av mig klänningen som jag införskaffat enkom för resan, och den varma ökenvinden sveper in mig.
”Vacker.” säger han. ”Ditt namn är Vacker.” Mannen drar sensuellt med handen över mina axlar, fortsätter nedåt över brösten utan att riktigt ta på dem. Drar med båda händerna över magen som är både knölig och stor. ”Vilken underbar varelse du är. Så perfekt att Michelangelo skulle gråta. Se bara på dina ben…”

Jag iakttar honom när han drar av sig den vita kaftanen, och drar djupt efter andan när en mage täckt av ett perfekt rutmönster träder fram. Mina fingrar går på upptäcksfärd och jag inser att den bruna huden är mjuk som sammet. För några sekunder minns jag min systers cyniska kommentarer om utländska män, men trycker snabbt tillbaka tanken där den hör hemma. Det är som att se en Gud av män. Herregud så vacker, så perfekt in i minsta detalj. Händerna är mina ögon, och jag blundar för att få känna med hela min själ.
”Jag vill ha dig…här…nu…” viskar han, och jag känner en varm kropp mot min nakna.

Hemma i Sverige sover jag aldrig naken. Det är för kallt, och dessutom kan barnen komma in till oss när som helst. David brukar prata om att vi skall låsa in oss, men då brukar jag tänka på vad som skulle hända om det börjar brinna.
Numera sover vi i varsin säng med ett nattduksbord mellan oss. Jag läser tills sent på natten, och Ola sätter på sig sina nattskydd och sover.
Det löjliga är att vi en gång hade underbart sex, innan barn och hus kom in i vårt liv.

”Hallå! Nu försvann du igen. Kom tillbaka Vacker.” Mannen stryker med handen över håret, och ler. Tänderna verkar vara konstgjorda, så perfekt satta bredvid varandra att jag måste ta på dem för att förvissa mig om motsatsen.
Han tar tag i min hand och för den ned till sitt underliv. Den är varm och jag känner blodet pulsera genom ådrorna som en fors uppifrån Lappland, vilt och skrämmande galet sökande efter något att sabotera.
Mitt äktenskap, tänker jag och drar mig ifrån honom. Han saboterar alla planer på att rädda mitt äktenskap. Några sekunder ser jag min mamma framför mig. Sådan som hon såg ut innan skilsmässan från pappa. Leendet når inte riktigt till ögonen, och orden hon säger är matta, urlakade av sömnbrist.

Jag smeker honom med tungan, följer salta strängar som runnit nedför brun hud. Jag vill bli hårt hållen, älskad och förförd, men vågar inte riktigt ta steget.
”Vacker, jag älskar dig.” Säger Mannen utan namn, och andas snabbare när jag närmar mig hans underliv. ”Vacker, Vacker, Vacker.” mumlar mannen och trycker sin kropp mot mitt ansikte.

”Jag älskar dig.” Davids ansikte är hugget som i sten, och läpparna är vita av stundens allvar. ”Jag älskar dig nu och för evigt. Glöm aldrig det.” Kostymen sitter illa, och skorna är alltför blanka. De ser nästan ut att vara i plast.

”Vacker!” Mannen tar tag i mitt huvud och trycker mig tätt intill sig. Han låter två av sina fingrar gå på upptäcksfärd inuti mig, och jag känner så mycket att det nästan blir för mycket. Jag vill ha honom…bara en gång…känna…
I detta nu existerar bara jag och han. Två kroppar fyllda av åtrå, längtande efter den andre. En djurisk, eggande längtan efter att förenas.
”Jag älskar dig Anna. Vill du gifta dig med mig?” Davids röst tränger in i mitt huvud. Ställer sig som en barriär mellan mig och den underbara mannen jag hittat på krogen. ”Jag vill leva med dig i all oändlighet.” David ler och jag minns värmen i de gröna ögonen. Då när allt var bra. Innan andra kvinnor bjöds in i min säng. Innan alla dumma tankar på att förverkliga sig själv dök upp.

Plötsligt inser jag vidden i det jag gjort. Flykten från hemmet löste ingenting, snarare ökade problemen i samma ögonblick som jag packade väskorna och drog. Barnen förstod aldrig varför jag ville bort från dem, och Ola…stackars Ola…stod tyst och åsåg min taxifärd. Hans ledsna ögon förföljer mig dag och natt.

”Förlåt…jag…kan inte. Det här är fel. Förlåt…” Jag skäms så oerhört för att ha blottat min åtrå för en annan man, och vill tillbaka till hotellet. ”Vi går…nu…skynda dig innan jag ångrar mig.”
Han drar mig intill sig och smeker mig där solen aldrig varit. Åtrån bubblar upp till ytan igen, och jag vacklar. Vill, men samtidigt vill jag inte...kanske bara en gång…

”Du kan inte bara dra! Så jävla feg är du väl inte? Förresten har jag hört att det är massor av aids där borta. Helvete Anna…tänk nu till lite…” Orden är Davids.
Jag står med telefonen i handen på flygplatsen. Ville bara höra hans röst. Ett vänligt ord. Alla år av kärlekstörst måste väl betyda att jag älskar honom? Eller har jag fel?
När han fortsatte skälla lade jag på luren, och lade tillbaka biljetten i kuvertet. Ett enda vänligt ord skulle gjort skillnad. Då hade jag stannat kvar i Sverige.

Jag tar ett nytt svindlande beslut…den här mannen är ingen för mig. Utan namn och bakgrund…ett tomt vitt blad av person. Så skall mitt liv också bli, och idag är första dagen i mitt nya liv.
Men först skall jag åka hem och reda ut alla nystan av trådar som jag själv skapat. Att vara med den här Adonisen skulle inte lösa något, och vem vet vilka sjukdomar han bär på? Nä, första flyget hem, sedan prata med barnen och David. Kanske skaffa en egen lägenhet och byta jobb?

Alla vanliga tankar får min kropp att lugna sig. Mannen utan namn klär på sig, och lutar sig fram mot mig.
”Du är någon annans? ”Han ser ledsen ut, och leendet är inte lika gnistrande längre.
Jag skakar på huvudet.
”Nej, jag är min egen. Jag skall skilja mig, och leva som jag vill. Mina två barn får välja var de vill bo, och jag skall skaffa katt. David gillar inte djur, men jag…”

På planet hem visualiserar jag min framtid som singel, och längtar….

27 juni 2011

Kvällsinlägg 27 juni - panikavfrostning

De där ynka timmarna som barnen går på dagis och fritis bara försvinner ibland, och idag var det just en sådan dag. Lilla coola Hampuz hämtade sitt täcke och lade sig i soffan bredvid mig när jag skrev på manuset. När jag frågade vad han gjorde tittade Hampuz allvarligt på mig och sade.
   "Jag vilar." sedan låg han och filurade medan jag ramlade in i fantasins underbara värld igen.

Klockan halv ett hade vi precis skottat i oss några pannkakor, och satte oss i bilen för att hämta tussungarna.
Naturligtvis var vägen nyasfalterad och jag hörde hur gruset slog i karossen på min lilla bil, och nästan krypkörde av rädsla för att skicka in småstenar i fönstret på mötande bilar. Jodå, det flög småsten in i min ruta, flera gånger till och med. En stackars mc-förare som körde efter oss saktade in och kunde nog lika gärna promenerat.

Zabine och Razmus ville inte gå hem, så vi stannade en pyttestund. De var bara sex ungar på dagis idag, så det var lugnt.

Väl hemma öppnar jag frysen för att bjuda ungarna och mig själv på glass, och ser att ve och fasa...glassarna är smälta, och har förvandlats till små paket med vätska i. Razmus blir besviken och arg medan Zabine och jag tar itu med det direkt.
Vi slänger ut allt ur frysen, och slår bort isen som sitter överallt.
En timme senare lägger jag in varorna igen, och tittar dystert ned i papperskorgen där glassarna ligger på varandra.
Tyvärr verkar det inte ge det resultat jag ville. Den gröna lampan blinkar lika intensivt som innan, och det verkar som om frysen bestämt sig för att lämna in. Bläh! Inte är det kul att köpa vitvaror för sina pengar. Jag hoppas att lampan stannar och att vi får vänta några år med ny frys.

Nu skall jag göra mat. Idag blir det fisk och potatis.
Ha det gott!

Dagboksinlägg 27 juni

Jaha, så är det snart ny månad igen då...och helgerna kastar sig fram. Det hinner knappt bli fredag förrän det plötsligt är söndag och dags att glida in i schemat igen.
Visserligen har jag bara på min lott att skjutsa och hämta barn, men ändå...
Idag lät bilen underligt och jag tvekade att över huvudtaget åka någonstans. Men efter konsultering med Peter åkte jag i alla fall.
Vårt nya lilla yrväder Zally skulle vaccineras, och de stora barnen skulle få träffa sina kompisar. Tyckte jag...men...de var sura för att de inte fick stanna hemma hos mig och lillebror som fortfarande är snorig.
Vi verkar ha fått in en elak bakterie i huset som vägrar släppa greppet.

Väl hemma igen ser jag en gigantisk geting komma surrande och sätta sig i vårt nya innertak. Nähädu tänker jag, och kollar noga var madamen(det är nog en drottning) placerar sin feta ända, och lägger det på minnet. Inte ett enda jäkla getingbo skall få överleva hos oss.
I veckan stack en av dem stackars Chicko i foten så att han haltade omkring några dagar. Det gör ju så förbålt ont när de sticker in sin gadd.

Min mail blinkar fortfarande tom trots att jag söker jobb i princip överallt. Men eventuellt börja jag jobba som alltiallo på Peters företag SPEED BYGG & PLÅT. Något jag säkert kommer att trivas med.
När man går arbetslös som jag nu gjort en längre tid är det som att livet ställer sig i standby...man kan inte planera någonting. Inte ens barnens vistelsetid på dagis. Hur i hela friden skall jag veta var jag befinner mig om några månader?

Idag är som sagt Lilleman hemma hos mig, och jag skall skriva på boken.
Ha en underbar dag.

TEMA Försköna

Leo var snart sjuttio fyllda, och dagarna segade sig fram efter fruns alltför tidiga bortgång. Han saknade det vanliga gnabbandet, och letade doften av hennes tvål på morgnarna när han vaknade.
Sängen hade blivit så underligt stor tyckte Leo, och lade några kuddar under täcket på Annas sida för att få visionen av att hon låg och sov bredvid honom. Den röda väl använda morgonrocken blev pricken över i:t och han kände sig inte så ensam längre.

Men livet består ju av annat än att sova, och solen tvingade obarmhärtigt upp Leo som först drog täcket över huvudet, men sedan håglöst steg upp och satte sig vid det tomma frukostbordet.
En annons i tidningen fick honom att rycka till. En kvinna som var sextiotre år sökte en äldre gentleman som hade förmågan att njuta av livet, älskade att resa, och fortfarande bar hår på skallen.
Leo tittade sig omkring i sin lilla lägenhet, och blåste bort dammet som samlats på flaggorna han och Anna köpt på sin semester i Frankrike för trettio år sedan. Efter det tog han upp kammen och kammade de tunna fjunen som fortfarande fanns kvar på huvudet.

Med tungspetsen i mungipan skrev han ett brev till kvinnan och försökte att inte låta skräcken för ensamheten sippra fram mellan raderna, och fick sudda flera gånger när pennan for iväg och skrev om ensamma nätter, gråtfyllda morgnar och förundran över att tvättmaskinen faktiskt fungerade rätt bra även om tvätten fått en underlig färg.
Leo skrev istället att han var en rik änkling som älskade att resa, och att frisören ständigt ojade sig över hans tjocka kalufs när han skulle klippa sig. Lite försköning av verkligheten skulle säkert göra susen tänkte Leo och bredde på ordentligt.

När brevet var skrivet tog han upp sina sista rena kalsonger ur byrålådan och satte på sig ett par väl använda byxor och finskorna för att gå ner till kvartersbutiken och lägga det på brevlådan.
Leo dröjde några sekunder innan han släppte ner det i den gula postlådan, och såg bilder på Anna framför sig. Hur hon pysslade med sina älskade blommor på balkongen, och hennes ilska över att han låtit dem vissna när hon dog. Han verkligen SÅG henne, och för några sekunder tänkte Leo strunta i alltihop och gå hem till lägenheten och fortsätta sörja.
Plötsligt tittade hon honom rätt in i ögonen, och Leo kände den blå intelligenta blicken borra sig in i honom medan ord hördes i hans hjärna. ”Gubbe lilla, vi har haft vårt. Du måste leva vidare utan mig. Det finns inga försköningar för det jag skall säga nu. Jag är död Leo, och du har begravt ett skal av den jag var. Min själ följer dig, månar om dig och hoppas att du skall ha det bra.”
Leo släppte brevet i lådan, och dunsen gjorde så att Anna försvann.
Nu skulle han skynda sig hem, och städa, sedan var det nog dags att ta itu med Annas garderob som stått orörd sedan den där dagen. Visslande sköt Leo upp hatten så att solen nådde till hans ansikte.
Leo hälsade på kiosktanten och vinkade till lilla Ella som kom gående med sin mormor Mollie.


26 juni 2011

Min recension av EAT PRAY LOVE Lyckan, kärleken och meningen med livet

Nu har jag sett filmen alla talar om.

Nämligen EAT PRAY LOVE eller LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET som den heter på svenska.
Och mitt betyg blir en trea av fem möjliga.

Den är välgjord och innehåller olycklig kärlek, kärlek, mat, mat, mat och mera mat. Hm...
Bilderna är snygga som attan, och Julia Roberts karaktär fullkomligt frossar sig igenom filmen...och lider av det gamla vanliga problemet...att inte älska sig själv.
Hon reser till olika länder för att hitta sig själv, och lägger sitt liv i händerna på en tandlös gubbe från Bali.
Undrar varför vi människor måste ha något eller någon att tro på? Varför kan inte en karaktär komma till insikt om att hon eller han älskar sig själv, och blir så pass stark att han/hon kan leva som singel istället för att kasta sig i en mans eller kvinnas famn? Undrar om den filmen skulle slå? Eller floppa totalt?

Nåväl, jag erkänner att tårarna lurade bakom ögonlocken när slutscenerna gick, men...jag var irriterad som attan i mitten över just det faktum att Julia Roberts karaktär var så förbannat töntig.

Jag kommer inte att titta på filmen igen, och är lite besviken över att den inte var bättre.

Irisdiagnostik

Jag har alltid fascinerats av ögon, och det i sin tur har lett till att jag intresserat mig för irisdiagnostik.
Ögonen är verkligen själens spegel
Lilleman har underliga fläckar i ögonen som jag sett förändrats över tiden, och jag vet orsaken. Han har nämligen hemangiom i båda kinderna. En sjukdom där blodkärlen rullat ihop sig i ett nystan istället för att snällt lägga sig längs huden. Hampuz lider inte av det, men som bebis var han väldigt sned i ansiktet. Som tur var gick svullnaden ned och är idag kulstor.





Vår lilla ängel har mycket speciella ögon, med en tjock svart ring i ytterkant av iris som gör att ögat är det som syns. Dessutom är jäntan fotogeniq och älskar att fotograferas. Hon har ärvt familjen Östlunds karasteristiska tunga ögonlock, som ibland kan få Zabine att se sömnig ut trots att hon är hur pigg som helst.



Äldsta sonen Razmus är den i familjen som ärvt min stjärna som jag har runt iris, och som bakgrund har han ärvt pappas ögonfärg(vackert mörkgrå)
Se själv:





Så har vi slutligen mina ögon, som visar att jag gått igenom både det ena och det andra.





Den moderna irisdiagnostiken har sin upphovsman i den ungerske läkaren Ignatz von Peczely, som publicerade sina rön 1881. Han studerade ögonen hos patienter som skadats och sedan opererats och noterade förändringar av ögats iris (regnbågshinna). Utifrån dessa samband utvecklade han en metod för att med hjälp av tecken i iris diagnostisera sjukdomar och funktionsstörningar i kroppen.
I Sverige vidareutvecklades metoden av prästen och homeopaten Nils Liljeqvist vid sekelskiftet.
1931 gav författaren och en av Sveriges mest kända homeopater S.H Ramme ut en bok som heter LÄROBOK i IRIS- och PUPILLDIAGNOSTIK som jag fått tag i, och läst igenom. Språket är naturligtvis annorlunda än dagens, men innehållet är mycket intressant och ger en bild av dåtidens sjukdomar som fanns, och naturligtvis får jag insikt i hans tankesätt genom att läsa den.
Irisdiagnostik används i dag här i landet främst av homeopater och andra naturläkare.
Undersökning av iris bör göras med pupillen sammandragen. Vanligen används ett irisstereoskop, eller en riktad lampa samt en förstorande lins som hjälpmedel. Blå ögon är lättare att avläsa än bruna.
Det finns tre grundläggande tecken i iris, som alla har sin innebörd: onaturliga färger, cirkulära ringar samt tecken i form av fläckar eller linjer, svarta, vita eller mörka fläckar.

Ramme pratade i boken om en ny metod som han kallade pupilldiagnostiken, en metod som lämnar vissa upplysningar angående en persons nervsystem. Den 137-sidiga boken är späckad av information, och skriven på ett sätt som gör att även en lekman som jag förstår vad som menas.





Retinoblastom är en cancer i ögat som ofta ger en effekt av vita ögon istället för röda. De vita ögonen uppstår genom en reflex från en tumörmassa som ligger bakom ögats lins. Jag har läst i flera artiklar om hur cancern upptäckts när barnet fotograferats med blixt.
Underligt egentligen att allt ligger i så klar dager, men att vi saknar möjligheten att som lekmän tolka den. Inte ens läkarna vet hur man gör.

Jag läser i S.H Rammes bok att iris täthet anger kroppens beskaffenhet, alltså hur personen mår.
Han indelar irisen i sex klasser
1:a är mycket tät, fin iris. Den är som pärlemor.
2:a är Fin iris med vita streck.
3:e är Ordinär iris
4:e är Grov iris
5-6:e är Tecken till medfödda organskador.(vita moln, vita linjer, mörka scatteringar som är nedsänkta i iris, och till sist kolsvarta fläckar som är begränsade av vita linjer)

Hur många gånger tittar du in i din partners ögon och verkligen studerar dem?
Eller dina barns?
När jag var singel brukade jag säga till mina vänner att alla människor har något vackert, och att ögonen ofta är mycket säregna.

Jag läser vidare i Rammes bok och lär mig på vägen hur vår kropp är beskaffad. På ett enkelt och målande sätt berättar han för mig hur lungorna ser ut, och vilken funktion de har, och fortsätter genom kroppens alla delar.

TEMA En belöning

Det var inte själva guldmedaljen jag var ute efter när jag tävlade
Inte heller diplomet eller äran
Nej, den största belöningen av alla var att du såg mig

25 juni 2011

TEMA Något rinnande

Sandra nästan flyger utför trappan, och ögonen är stora och oroliga. ”Har ni sett Tessan ungar? Hon var i lekrummet alldeles nyss, men…” Sandra slår ut med händerna och barnen ser att en ensam tår ligger och balanserar på kindknotan. ”Jag lämnade ju bara rummet några sekunder…”
Oliver som är äldst reagerar direkt, och reser sig upp för att sedan springa ut på gräsmattan och leta efter systern. Lilla vackra Tessan som med sitt guldblonda hår och blåa ögon ser ut som en liten prinsessa. Det är bara kronan som fattas, och guldskorna. Oliver biter sig i överläppen och scannar noga av omgivningen.
Ängarna framför huset är fyllda av nyutslagna prästkragar och blåklockor. En och annan vallmo har letat sig dit från trädgården som Sandra skapat med hjälp av en kvinna från stan.
Tessan är ett vackert barn, och är mongolid, det vill säga hon har extra sneda ögon och en hjärna som inte alltid har rätt även om den tror det.

Under tiden som Oliver springer ned mot ängarna minns han då mamma kom hem med det lilla knytet, och pappas förfärade min. Flaskorna på diskbänken blev allt vanligare efter den dagen, och pappas ögon var alltid dimmiga av sorg.


Den lilla bäcken som porlar mellan de två gröna haven av mark är underligt tyst, och Oliver observerar att tofsviporna är oroliga. De flyger omväxlande högt och lågt, skriker och gör utfall mot något. Han gissar att det är gårdens katt, och följer stigen som rådjuren gjort.

Det långa gräset ligger på en del ställen platt mot backen, och plötsligt ser Oliver en välbekant sko. Han tänjer ut stegen, och skyndar sig på. Skuggan av en stor havsörn syns på backen och han tittar upp på den majestätiska fågeln. Näbben är krökt och slutar med en sylvass spets som lätt kan slita…
Oliver känner paniken växa…hur många kilo klarar en örn att lyfta egentligen? Ett, två…kanske tre…eller…mer? Ytterligare en skugga dyker upp, och följer hans rörelser med vaksamma gula ögon. Paret cirklar uppåt med vindarna, och försvinner.
Nu hör Oliver bäcken, och springer…han skyndar sig allt han kan med huvudet fullt av bilder över vad som kan ha hänt.  Ligger Tessan i vattnet utan möjlighet att ta sig upp? Eller ve och fasa…har hon gått ned till brunnen som barnen kallar stället där det är som djupast?

Han hör någon sjunga och plaska samtidigt, ljudet fyller honom med lättnad och det riktigt kvillrar i tårna av lycka när Oliver möter systerns blå ögon, och ett ansikte som är fullt av lera.
”Oliver, kom och lek du med.” säger Tessan och ställer ned hinken för att sträcka ut handen. ”Det är jätteskoj. Jag har hittat flera skalbaggar.” Hon visar brodern sina fynd. ”Men mamma blir nog arg…” Tessan darrar med underläppen. ”Jag har spillt på klänningen.”
Oliver glider nedför den korta slänten och ställer sig bredvid systern. Med lugna rörelser samlar han ihop hennes saker, och tar hennes hand i sin. ”Mamma blir inte arg, men du får aldrig mer smita hemifrån så här. Lova det.”

Hand i hand går de över ängarna, och Tessan skrattar när Oliver för en kort sekund släpper henne för att försöka fånga en fjäril som kommer flygande. Han ger upp efter en kort språngmarsch och snurrar runt henne i luften så att hon kiknar av skratt blandat med lite skräck.
Tessan plockar några röda Vallmos som växer i ängskanten, och blandar dem med Olivers hjälp med lite blåklockor och prästkragar. Som en grön ring runt buketten placerar de ormbunksblad.
”Nu blir mamma glad.” säger hon och ger Olivers hand en tryckning. ”Eller hur?”
Oliver ler och tittar på systern. Lycklig att inget hänt den här gången heller.


24 juni 2011

Nattinlägg 23 juni - kaos

Hå, hå ja, ja
Om jag vetat det jag blev varse inne på Ica hade jag nog låtit barnen vänta i bilen medan jag handlade.
Regnet öste ner när vi for iväg hemifrån, och Lilleman envisades med att vilja ha sina älskade foppatofflor.
jag ryckte på axlarna åt hans envishet och plockade med mig ett par stövlar som jag placerade i framsätet på bilen.
Tidvis regnade det så mycket att jag inte såg vägen, och därav fick sakta ned ordentligt. Jag kände att däcken liksom "flöt" ovanför vägbanan, och kollade flera gånger så att bromsarna tog.

Väl framme vid Ica rullade vi in med en blöt kundvagn på Mac Donalds för att äta lite...hm...trodde jag i alla fall. Lilleman åt friskt, men storasyster ville INTE ha, och tjurade när jag sade åt henne. Till slut petade hon i sig några tuggor kyckling och åt några äppelklyftor. Bättre än ingenting tänkte jag och samlade ihop allt skräp för att kasta det.

Efter lite diskussioner om att sitta eller inte sitta i vagnen fick Zabine ta befälet över kundvagnen där Lilleman satt snällt. Lite havrevälling till Lilleman åkte ned i vagnen, lite blöjor, och ett försynt "Du slutar väl snart Hampuz? Är det inte slut på blöjeriet nu?" som mottogs med tystnad och en hårt sluten mun.

När vi kom till leksaksavdelningen började kaoset...Zabine rev och slet i flera saker, bla en väska med Hello Kitty på, och ett målarblock med densamma på. Snacka om indoktrinerade barn...
Jag vägrade konsekvent att lägga dem i vagnen och det slutade med att hon grinade och skrek att hon inte tänkte gå med mer. I samma veva börjar Razmus gnälla om att han vill ha legogubbar och gud vet vad. Jag pratar först i lugn ton, sedan allt strängare eftersom tiden går.
Lilleman sitter tyst och lugn hela tiden, sedan säger han med hög röst. "Visst är jag snäll mamma? Jätteduktig, ellerhur?" jag klappar min lilla älskling på huvudet, samlar ihop motsträviga barn och försöker sätta dem i jobb, men, nja...det går väl sisådär.

Zabine kör vagnen, Razmus släntrar efter med hasande fötter, och Lilleman får det allt trängre i vagnen, men klagar ändå inte. Lilla, lilla hjärtat får till slut lyftas ur för att inte drunkna i saker.

Jag hittar Julia Roberts film EAT PRAY LOVE LYCKAN, KÄRLEKEN, OCH MENINGEN MED LIVET som jag hört är görbra, men inte hunnit se på bio. Nuförtiden ser jag aldrig på bio, och varje gång jag gör det blir jag irriterad på alla idioter som sitter och sms:ar eller pratar högt. Det är mycket skönare att ligga i soffan med filten över knäet, och hundarna på var sida om sig.

Vid kassan går det rätt smidigt att betala, och ungarna hjälper till så gott de kan med packningen. Jag berömmer dem för att de inte fortsatte bråka i butiken, och ger dem samtidigt en känga. "Nu gick ni miste om belöningen för att ni tjafsade. Det var bara Hampuz som fick det." Lilleman ler triumfierande, och håller bilen han fått av mig i ett hårt grepp medan han viftar retsamt med den framför Razmus ögon. "Visst är den fin?" säger han med ett glatt flin. Razmus ser ut som att han vill trycka ned bilen djupt ned i halsen på lillebror, men behärskar sig och tittar istället bort.

När jag tittar på klockan ser jag att det gått 3,5 timme sedan vi kom till stället, och skrattar högt.

Vi tuffar hemåt i sakta mak eftersom det är långa, långa köer, och jag tackar än en gång mig själv för att jag flyttat ut till landet där det inte existerar några köer.

När vi kommer hem packar jag blixtsnabbt upp glassen och de andra frysvarorna, sedan tar jag hand om Lilleman som behöver byta blöja.

Resten av dagen swoschar iväg i hundranittio. Peter kommer hem med indisk mat, och sedan är det dags för nattning av barn med saga.
Som vanligt blir det flera kapitel ur Vargbröder som är så jäkla bra skriven att jag inte KAN sluta läsa.

Jag hittar en annons med en kattunge som jag ringer på, och imorgon skall vi hälsa på henne.

Nu är klockan över midnatt, och det är dags att ta sig an manuset igen. Underligt nog jobbar jag bäst vid den här tiden.
Glad Midsommar på er allihop

23 juni 2011

TEMA Sevärdhet

Skuggan från det höga tornet ligger över byn, och på gatorna är det tomt sånär som på en strykarkatt. Med snabba steg springer den över den grusade gatan, och tittar sig skrämt omkring.
Långt bortifrån syns damm när en lång buss närmar sig på den slingriga tidvis branta vägen. Byn är belägen högt uppe i bergen, och det är sällan någon passerar.


Pepe och hans fru Maria kikar ut bakom gardinen, men sitter kvar tills bussen stannat nedanför tornet. Då reser sig Pepe omständigt och gläntar på köksdörren.
Han stoppar in en stor snus under läppen och ler med brunstubbiga tänder mot frun. ”De är nog på väg till tornet skall du se. Vilka galningar.” Pepe skrockar och sätter sig ned på tröskeln för att studera turisterna som kämpar sig uppför den branta stigen.
”Carlos visste vad han gjorde när han byggde det där. Vi skrattade, men får nog hålla med om att det var ett genialiskt drag. Turisterna strömmar hit. ”

På torget växte en marknad sakta fram där några sålde frukt, och någon annan krängde färgglada tygstycken som de hängt upp på tunna plastlinor.
En pojke kom gående på styltor, och några barn ställde sig tätt intill varandra, och sjöng.
En lada öppnades på vid gavel, där det fanns ett stort dansgolv där människor iklädda vackra kläder snurrade medan fyra män spelade olika instrument, och en ung kvinna sjöng.

Maria ställde sig bakom Pepe med händerna i sidorna.
”Man kan nästan säga att Carlos räddat vår by? Ellerhur?”
Carlos reser sig upp, och sträcker sig in efter en brun träkäpp som hänger under hatthyllan.
”Jag går ner och kollar om jag kan hjälpa till med något. Ger du mig plåsterlådan? Det är många som slår sig när de ramlar på stenarna som rullar iväg.”

Maria hämtar en stor röd ask med ett vitt kors på. ”Är det inte dags att göra i ordning dem? En vacker dag händer en olycka.”

Pepe slår på asken med handen. ”Plåsterförsäljningen inbringar mycket pengar.  De har ju sällan med egna sådana, och jag kan ta ut hutsummor för dem.” Han skrattar högt. ”Fixar vi till vägen upp förlorar vi den inkomsten. Nej du, de där stenarna får ligga.”

Carlos vaggar iväg mot torget, och ställer sig vid ett av borden som har ett litet tak över sig. Han öppnar plåsterburken, och ställer en liten skylt bredvid.


Dagboksinlägg 23 juni

Idag regnar det småspik ute, men det är ljummet i luften och väldigt uppfriskande för den torra jorden.
Nu har jag tagit undan disken(vi har ingen annan diskmaskin än mig eftersom jag anser att det är rätt skönt att stå där med händerna i vattnet), dammsugit golven och torkat dem.

Razmus och Hampuz leker med lego, och Zabine tecknar.

Vad tycker ni om midsommarfirande egentligen?
För mig betyder den här dagen nada...det är bara en av andra dagar. Jag gillar inte sill, och absolut inte att hoppa groda runt en lövad stång. Som tur är tycker barnen likadant, och när jag uppoffrat mig för att ta mig till ett midsommarfirande brukar de tjata om att få åka hem för att det är tråkigt.

Förr i tiden innebar ju midsommar att jag skulle åka hem till Hälsingland, och kanske, kanske stöta på min stoooooora kärlek Kase. En del år bestämde vi gemensamt att ses, men det slutade oftast i katastrof och tårar...ni som känner mig vet hur det var.
Sista åren som singel vägrade jag konsekvent att fira skiten. Folk söp och blev redlösa, otalbara och otrevliga. Tältet blev dyngsurt (för det regnade ju alltid) och kläderna var fuktiga och skitiga. Håret liknade ankskit och oftast gick det massor av pengar på ingenting. Bläh! Nej, jag föredrar lugna grillkvällar med gott sällskap och möjligheten att sova i en riktigt säng.

Igår letade jag kattungar på nätet, men slogs av hur förbannat dyr de blivit. Snälla, rara människor...sjuhundra spänn för en vanlig katt! Jag söker en svart och en grå, men ramlar hela tiden på underbart vackra korsningar som får en att bara vilja HA. Underligt egentligen att vi inte skaffat kisse tidigare...

Under alla år  i lägenhet hade jag katt, men nu när det finns mycket bättre möjligheter har jag ingen....
Zabine tjatar sig blå, och jag hänger snabbt på. Tänk att ha en egen liten kurrande madam som kurar ihop sig i min famn. Jag älskar katter för deras egensinnighet, och ovilja att bli kuvad av någon.
Detta trots att vi har två underbara hundar som är någotsånär lydig.

Igår beställde jag spray och batterier till antiskällhalsbandet. Det skulle gjorts för länge sedan eftersom Zilla skäller halsen ur sig när de är ensamma hemma. Nu hoppas vi att det skall fungera lika bra på henne som på maken Chicko.

Nej, govänner...nu skall jag skriva dagens skrivpuff på temat Sevärdhet, sedan bär det iväg till affären för att köpa mat. Hoppas bara att barnen håller sig lugna. (Rapport kommer i eftermiddag)

22 juni 2011

Kvällsinlägg 22 juni-BTJ:s lektörsomdöme

Idag hände något jättekul...jag fick lektörsomdömet från BTJ på min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL.


Så här skrev de:
Personligt och självutlämnande berättar Anitha Östlund om hur hon mot alla odds blev trebarnsmor. Vid 36 års ålder träffade hon mannen i sitt liv och de bestämde sig för att bilda familj. Något som var lättare sagt än gjort. De drabbades av tre tidiga missfall och ställde in sig på ett liv utan barn. Men som ett mirakel blev Anitha vid 39-års ålder äntligen mamma. Med ett par års mellanrum fick de ytterligare två barn. Alla tre graviditeterna var svåra och hon drabbades av bland annat föreliggande moderkaka och andnöd. Dessutom kom alla tre barnen att födas för tidigt och förlossningarna var svåra och komplicerade. Om allt detta beskriver författaren i dagboksform. Stilen kan ibland tyckas pratig och berättelsen kunde ha blivit bättre av hårdare redigering. Trots detta är den läsvärd och kan säkert ge hopp till kvinnor i samma situation.-

Kanske dags att sätta tänderna i den, och skriva romanen alla vill ha?
Skämt åsido så blev jag glad över omdömet, och hoppas få romanen jag tänker skriva om det upphöjd till skyarna.

Idag har jag hoppat studsmatta, diskat, vallat hundar, skällt på barn och torkat snor på Lilleman.
Tänk att det kan vara så härligt att bara vara mamma...
Peter jobbade "bara" vanligt idag och sitter nu och skriver offerter. Många vill ha hans hjälp, men tiden räcker inte till för alla jobb.

Mamma ringde och frågade om vi kommer hem till midsommar (hon fyller år den 25:e), men vi får nog skippa det eftersom vi är lite skrangliga allihop.
Nu skall jag skriva manus.
Ha det gott!

Dagboksinlägg 22 juni

Gårdagen innebar solsken i mängder, och jag klippte vår gigantiska gräsmatta. Den här gången tog jag bort vitklövern, och de andra inneboende som jag upplåtit plats för under några veckor.
Nu blir det spännande att se vad som kommer fram på den lilla plätten av gräs som jag INTE klippte.
Tänk om folk anade vilka vackra blommor som kommer upp om gräset får växa fritt, och de byts ständigt ut mot andra av naturen själv.

Mitt halsonda har kommit tillbaka igen, och Lilleman snorar, men är vid gott mod ändå. Razzel hostar och lilla Zabine studsar runt frisk som en nötkärna.
Barnen har ingen som helst längtan till dagis och fritis, så de får stanna hemma veckan ut. Razmus leker och har kul med sina syskon, och bråken som var förut har stillnat av alldeles.

Inatt skrev jag ut Peters offerter, sedan lade vi oss. Klockan hann krypa förbi ett, men för oss är det ju tidigt. Ha, ha...vilka nattugglor vi är. Vi pratade om det inatt, strax innan vi somnade. Det är nog tur att vi är likadana annars skulle vi bli galna på uppesittandet.
Jag har förresten alltid varit både morgonpigg och kvällspigg. Inte mycket sömn här inte. Under min ljuva ungdom var det krogen som lockade, nu är det läsande och skrivande som får mig att stanna uppe tills gryningen.

Jag läser just nu Elisabet Norins bok TRE ENKLA REGLER finns inte EN ROMANSKOLA och konstaterar redan efter första sidorna att jag tilltalas av hennes språk, och faktumet att hon inte använder konstiga ord. Boken är full av skrivtips, och boktips som leder till färdigskrivna romaner istället för halvfärdiga alster som göms i byrålådan. Den här boken tänker jag ställa på kontoret jämte min andra bibel ATT SKRIVA FILMMANUS

Jag jobbar på att få ihop en novell till ICA, och har blivit inbjuden att skriva en novell om Hälsingland för Hälsingeskrivarna som jag naturligtvis är med i. Jag måste ju stötta min barndomsort.
Dessutom hittade jag på Desiree´s eminenta blogg ett tips om att LIV I SVERIGE har en tävling som går ut på att skriva en novell på temat VATTEN, och det älskar jag i alla dess former, såå...hm...jag skall göra mitt bästa.

Solen skiner och nästa gräsmatta skriker efter behandling, men först blir det frukost med barnen. (De har dukat själva)
Ha en underbar dag
Kram

TEMA Motstånd

Den lilla varghonan gjorde våldsamt motstånd, krängde fram och tillbaka, bet och rev med framtassarna, men hon satt obönhörligt fast i den stora björnsaxen.
Smärtan från den illa sargade tassen gick som ilningar genom hennes kropp, men hon var alldeles tyst i rädsla att bli upptäckt.

Hon lade sig ned i mossan och slickade bort blodet så gott det gick, studerade tassen från olika håll, och tuggade sedan långsamt av den intill benet.
Tårarna som rann ur honans ögon landade i den sträva, gråa pälsen och skapade mörka sjok av våt beklädnad. Hon visste mycket väl att risken att dö fördubblades, men ungarna i lyan skulle dö om hon inte diade dem. Skelettet var hårt, men de skarpa käkarna var starka.

Ett högt knakande fick henne att rycka till. Bara några meter bort såg hon den vippande fjädern från jägarens hatt. Det var bråttom. Hon hörde att mannen visslade, och kände doften av något som bet sig in i nosen. En svag strimma rök kom från hans andedräkt, och en kort sekund undrade hon varför det rykte ur hans mun.
Den lilla tjocka taxen gick som alltid vid hans sida, men stannade då och då för att strila urin över en buske, eller några stackars blommor. Hon hörde och kände honom långt innan han syntes.

Haltande på tre ben tog varghonan sig hem, men var så utmattad av blodförlusten att hon var nära att stupa flera gånger. Från lyan hördes gnyenden från de små som både var hungriga och frös. De gläfste välkomnande och skyndade på henne när hon inte lade sig fort nog.

Varghonan skakade i kroppen av smärta, och hon förstod att jägaren antagligen skulle låta hunden följa hennes spår, men säkert skulle förvillas av att hon delvis gått genom vattnet.
Nu gällde det att snabbt utfodra barnen, sedan måste de flyttas till ett säkrare ställe. Hon skulle bara vila lite…

21 juni 2011

TEMA Ärlighet

”Aldrig, aldrig, aldrig mer skall jag må så här pissigt.” Min dotter går en lov in i köket, öppnar kylskåpsdörren och hämtar några morötter som hon gnager på, och snappar åt sig chokladbiten jag köpte på stormarknaden igår. Tea tittar på mig och ber om lov innan hon närmast sliter upp omslaget och tar en stor tugga.


Själv föredrar jag att äta chokladen i noga avvägda rutmönster. Jag delar de utskurna rutorna i hälften, det brukar vara lagom. Om jag skulle göra som Tea hade choklad snart strukits ur mitt liv. Hon är en slukare, medan jag är en finsmakare i det mesta jag gör.

När min dotter och jag går på restaurang brukar hon väsa åt mig att skärpa mig. Servitören brukar ropa till sig de andra, och oftast kikar ett antal ögon på mig när jag äter. Med exakt precision delar jag sås, grönsaker, kött och potatis var för sig i små högar, sedan äter jag upp det i samma riktning som klockan går, köttet först, sedan potatisen, såsen och grönsakerna sist. Ibland lämnar jag dem och lägger en diskret servett över så att det inte skall synas förrän tallriken kommer till köket.

”Mamma? Hur gjorde du för att komma över farsans svek?” Jag tas tillbaka till verkligheten av min tonåriga dotter som är ranglig och smal som en liten nyfödd kalv. Det långa håret hålls uppe av en turkosfärgad snodd, och varje gång jag möter hennes turkosblå ögon minns jag hennes pappa.

Det var inte svårt att förstå vad som höll på att hända, men jag stod ut för Teas skull. Jag ville så gärna vara en familj som alla andra. Åka på utflykter, till stranden och allt annat man gör. Kalle höll sig undan, verkade skämmas för mig och Tea, men jag trodde att jag visste vad som dolde sig bakom masken han visade upp för våra vänner. Kalle ville bara inte berätta det för mig.

Egentligen tyckte jag att det var skönt när sanningen uppdagades den där höstdagen då jag och Tea mötte honom och den andre. Ja, det var faktiskt en han, ingen hon som jag befarat. På något underligt sätt kändes det bättre att förlora honom till en man, men sanningen att säga var mina drömmar fyllda av bilder där de hade sex, och jag spydde flera gånger av äckel. Vetskapen om de två åren som han levt både med mig och den andre parallellt gav mig panik.

När Kalle berättade om sjukdomen tyckte en del av mig väldigt synd om honom, medan den andra delen hånskrattade och hurrade. Det var faan i mig rätt åt honom. Han hade kunnat vara ärlig mot mig och Tea. Samtidigt blev jag skräckslagen och rasande.

”Din jävel, tänk om jag har fått aids tack vare din oförsiktighet? Varför använde du inte kondom? Hur kunde du?” Orden satt som etsade i minnet. Aldrig skulle någon få chansen att trampa på mig igen. Hellre ensam än ensam i ett förhållande.

”Mamma? Varför är killar sådana skitstövlar?”

Jag drogs tillbaka till verkligheten igen, och studerade min lilla sötnos. Som tur var bar hon även tecken från mig. Den söta uppnäsan till exempel, och de långa benen som var ett arv från min mormor. Med handen under hakan bestämde jag mig för att äntligen gå vidare. Alla män var inte som Kalle. Jag hade haft otur helt enkelt, men ändå tur, för sjukdomen nuddade inte ens mig eller Tea medan han dog några månader senare.

20 juni 2011

TEMA Något trasigt

”Sch, säg ingenting ungar…och väck för guds skull inte mamma.” Pappa satte handen för våra munnar och pekade mot sovrummet där mamma låg hopkurad i fosterställning och sov.
”Men? Varför?” Petters röst var gäll och han var precis på väg in till sovrummet när pappa högg tag i hans arm.
”Vi skall tvätta.”
Vi tittade på honom som om han blivit galen, och Carola fnissade.
”Du kan ju inte sådant. Mamma brukar säga till oss att hennes plats är i huset, och din utanför. Förresten…” Carola tog min hand och drog mig till sig. ”Pia kan tvätta. ”Hon väntade några sekunder innan resten av meningen kom. ”Pia skall ju flytta snart, och måste klara sig själv.”

Orden hon sade var ett direktreferat av mamma. Mamma var stenhård…när jag flyttade hemifrån skulle jag kunna allt som behövdes för att klara mig själv. Ingen skulle kunna säga att hennes dotter inte kunde tvätta, laga mat och städa.
De sista veckorna hade varit tuffa för mig. Den ena uppgiften var tråkigare än den andra, men det var ingen ide´att trotsa. Snart skulle jag ha min egen lägenhet där jag bara jag skulle bestämma.

Pappa öppnade dörren ned till källaren och hyssjade Petter som började sjunga på en hip-hop låt han för tillfället diggade. En efter en gick vi nedför den branta trappan och höll oss i stången för att inte ramla.

Nere i tvättstugan stannade pappa och tittade sig omkring. Han slog ihop händerna med en klapp, och gnuggade dem mot varandra.
”Okej, Carola…du tar allt rött, Petter tar allt svart, och du Pia plockar ihop allt vitt. Jag kan samla ihop allt blått.”
Kasse efter kasse fylldes med kläder, och jag hittade min lila klänning som jag letat några månader. Den hade ramlat ned bakom tvättmaskinen.
”Sådär, är alla klara?” Pappa tjoffade in den blåa tvätten, och sprutade på lite fläckmedel på jeansen som fått gräsfläckar när vi spelat brännboll i trädgården. ”Det här är väl inte så svårt? Eller hur Pia? Hur känns det att snart få flytta? Kommer du inte att sakna tjafset i badrummet när ni skall ta morgonduschen, eller våra kaosartade frukostar?”
Jag skakade på huvudet.

En timme senare gick pappa ner i källaren, men kom upp med ansiktet rött av ilska.
”Varför sade ni inget?” Han smällde igen dörren med ett högt brak som väckte mamma och fick henne att komma rusande.
”Vad i all världen står på?” Håret stod åt alla håll, och hon gnuggade ögonen med knogarna. ”Varför har ni inte väckt mig? Klockan är ju snart tio.”
Vi pekade på pappa som med ens såg väldigt skyldig ut.
”Vi ville överraska dig, eller…rättare sagt jag ville göra det. Du brukar alltid klaga på att jag inte gör något, och…äh, faan också…allt blev så fel…”
Mamma drog på sig morgonrocken och satte sig vid köksbordet med oss barn.
”Vänta lite nu…hjälpa? Vad menar du med det? Och varför smäller du så hårt i dörren?”
Pappa söker min blick som för att få stöd.
”Vi har tvättat kläderna, men…” han sänkte huvudet mot bröstet och såg ledsen ut. ”Det har hänt en liten olycka därnere, eller…rättare sagt två.”
Mamma reste sig upp, satte på sig kläderna och nästan sprang nedför trappan till källaren.
Ett högt skrik får oss andra att skynda oss ner.

Inne i tvättrummet hittar vi mamma med en blå chiffongklänning i famnen. Den är delvis söndersliten och har fått stora hål här och där som antagligen orsakats av fläckmedlet.
”Läste du inte på tvättanvisningen? Inte mer än trettio grader, och aldrig, aldrig några fläckmedel. Snälla rara älskade du låt mig sköta sådant här i fortsättningen. Jag skulle ha haft den här nu på lördag.”
”Jag…jag…jag…ville…” Pappa stammade och ögonen var sorgsna.

Plötsligt log mamma och kramade om honom.
”Jag är tacksam att du försökte, men som sagt…låt mig göra det här. Du är bättre på att mecka med bilen än mig, och mycket, mycket bättre på att klyva ved.” Hon skrattade till och smekte honom över kinden. ”Jag skulle säkert misslyckas totalt därute. Både med bil och yxa.”
”Så…du…är inte arg längre?” Pappa tittade mamma djupt i ögonen och lade underläppen över överläppen.
”Nej, jag är inte arg. Låt det inte hända igen bara. Nä kom nu så äter vi frukost. Jag bjuder er på pannkaka om ni vill."
Vi barn jublade och sprang om varandra uppför trappan.

19 juni 2011

Dagboksinlägg 20 juni/ Kaos

Vilken mardrömsstart vi haft på morgonen...
Razmus har övertagit min rethosta och knappt sovit någonting inatt, och tidigt i morse kom han rusande för att skynda in på toaletten och spy.
"Jag har ont i huvudet mamma, jätteont..."säger han när jag går in efter honom för att hjälpa till. Jag förstår direkt att orsaken till huvudvärken är det ständiga snorandet, och det envisa nekandet till att snyta sig.
Jag tyllar ned Razzel i soffan, och Peter far iväg på jobbinspektion av ett tak. Idag skall han ut till Värmdö, och vill gärna ha sällskap, men...Ödet vill att vi skall stanna hemma, och tvingar oss att vara hemma genom att dela ut snuva, magsjuka och envist hostande i lagom portioner till oss alla.

En någorlunda tyst frukost intas medan det nästan är stormvindar utanför. Regnet öser ned, och jag undrar för mig själv om mina stackars nymålade bräder verkligen orkar stå emot allt vatten som de täcks med.

Zabine leker bokstavsleken med träklossarna, och lär Lilleman nya ord. Hon prövar på att köra lite playstation, men ledsnar efter bara några minuter.
Razmus skällhostar och mår allmänt skit innan Alvedonen verkar och värken upphör. Då inbillar sig lilla älsklingen att han är frisk, och försöker köra igång i hundranittio som han brukar.
Lugnande lägger jag sonen i soffan, och försöker få den lille att ta det lugnt, men framför allt snyta sig.

Vår kära granne och barnflicka Rita som ursprungligen kommer från Thailand skall åka dit för att resa runt en månad, och kommer ned för att säga hejdå. Zabine gråter och Hampuz som ständigt letar sig upp i hennes knä blir plötsligt blyg.
"Sverige gråter för att jag lämnar det." Säger Rita och syftar på det ständiga ovädret ute.

Jag kommer att sakna hennes nästan dagliga besök, och hjälpen hon ger mig som bollplank i mitt skrivande.

Hoppas att de trettio dagarna går fort, och förhoppningsvis har vårt hus då fått både nytt vackert svart plåttak och ny inglasad veranda.

Nu skall jag skriva, för när det regnar tycker jag att det är perfekt att kussla ned sig i en varm filt och med datorn i knäet förpassa mig till fantasilandet.

ha en underbar dag
Kram

TEMA Något rutigt

Det första jag såg då du sade orden som smärtade var dina rutiga byxor

Ögat hade svårt att ta in mönstret med svarta och vita fält som blandades i en sällsam röra.
På fötterna bar du dina slitna sandaler som jag gav dig på vår bröllopsresa 1982
Liggande på golvet hörde jag ekot av din röst rusa runt i hjärnan som en förvirrad själ från någon som tagit sitt liv. Ensam och rädd.
"Jag vill inte ha dig mer. Jag älskar en annan." Orden vägrades inträde i öronen och snurrade i luften som en hösttromb.
"Säg inget mer!" Skrek jag och kände marken rämna under min liggande kropp. Ett helveteshål fyllt av flytande lava, och glödgad aska.
"Det är slut, fattar du inte det?" Ditt ansikte närmade sig mitt, och jag slog det hårt med handen där vigselringen satt hårt omsluten runt mitt finger.
"Jag...älskar ju dig..." Snyftande lade jag huvudet på din fot som var full av smuts från hennes stall där vårt barn fått ridlektioner.
"Vi kommer att ses ibland, Pia och jag har pratat redan."
Smärta...pilar av ilska som äter sig in i mitt kött...skalar av mig huden för att sedan fräta sönder den i syra.
Stammande med blodet dunkande i huvudet tittade jag på min älskade som studerade min gestalt med äckel i blicken. "Du är vidrig, vet du det? En stinkande råtta. Alltför ful för att vistas bland vanliga människor."sade han och sparkade sig lös från mitt grepp.

Jag reste mig upp, satte händerna i sidorna och hämtade kraft från diafragman. "Jag älskar dig!" skriket ekar ut i hallen, och jag ser vår dotter stå lutad mot dörrkarmen med ett leende.
"Men inte jag dig. Egentligen har jag aldrig känt så för dig. Du var en biljett till Sverige, inget annat."
Smärtan strålar ut i alla delar av kroppen, delar mig mitt itu och drar tunna kärl ur hjärtat.
Viskande studerade jag Alios mörka lockiga hår med gråa stråk, och den raka näsan som var ett arv från hans pappa som vilade i jorden under gårdens stora ek.
"Varför?" Viskade jag. "Varför nu?"
"Ödet...vad vet jag? Lotta är allt jag drömt om. En glad, sprallig tjej, inte alls lika allvarlig och tråkig som du. ja Lena...det är faktiskt så det är. Med dig är livet torrt och ofärgat. Dina största upplevelser hittar du i böcker...inte i livet nu."
Smärta...tanken på tabletterna jag förvarat en längre tid längst bak i badrumsskåpet får mig att le. Plötsligt vill jag att han skall lämna mig ifred. Samtidigt vill jag ha honom nära och insupa hans doft. Känna den sträva mansdoften blandas med aftershaven jag och Pia tagit med oss när vi återvände från Kreta där vi haft en underbar tid med Alios släkt.

"Jag vill ha en kram...snälla..." Jag låter som en gnällig hundvalp som nyss fått ett nytt hem.
"En...liten...bara." Viskningen hörs knappt, och jag ser Pia komma mot oss. Hon är rödmosig och jag ser att hon gråtit. Mina utsträckta händer sjunker sakta.
Pia rusar in i min famn och håller mig hårt, hårt. "Jag visste inget mamma, jag svär. Jag hade ingen aning vad som skedde." Min lilla trettonåring plutar med munnen, och trots det ledsna ansiktet ser jag skönheten lysa igenom. Bruna pepparkaksbruna ögon varvas med blonda slingor och ständigt solbrun hud. "Jag visste inget, jag svär. Jag...jag...jag älskar dig."
Mina armar slingrar sig in i hennes och värmen från min lilla dotters nyutslagna kropp värmer min som skakande gör allt för att inte däcka ihop.
"Gå då! Stick!" Mina ord är hetsiga, och begäret efter honom är utbytt till glödgat hat. En röd gardin är neddragen för mina ögon, och jag vill att han försvinner ur min åsyn. "Hörde du inte vad jag sade? Stick! Gå till din hora. Men kom ihåg en sak Alio...det finns ingen väg tillbaka om du går. Du är en skam för ditt kön, och jag hoppas innerligt att du en dag inser hur fel du behandlat mig...och Pia." Lägger jag till och håller min dotters hand så hårt att hon kvider av obehag.
"Jag..." säger Alio osäkert och söker Pias blick.
"Jag skall inte säga att jag hatar dig, men..." Min röst tystnar och jag tittar ut genom köksfönstret där vår underbara trädgård ståtar med blommande körsbärsträd, och rosor som knoppar.
Pia stiger fram mot honom och vänder hans kropp mot ytterdörren. "Lämna min mamma ifred. Du är inte min pappa mer. Lögnare klarar vi oss utan." Hennes röst är tjock. "Jag älskade dig pappa, älskade dig så mycket..."
Alios öppnar ytterdörren, greppar bilnycklarna och går ut. "Förlåt...jag..." Han böjer huvudet ned mot bröstet fortfarande med ryggen mot oss.
"Gå då!" Pia knuffar ut honom och drar igen dörren, sedan vänder hon sig mot mig. "Gråt inte mamma. det är över nu."

18 juni 2011

Dagboksinlägg18 juni

Dagen har ägnats åt att måla bodens undertak, och ärligt talat vet jag inte hur det gått till, men av någon underlig anledning är jag gråmålad från topp till tå. Det stänker när jag målar ovanför mig och målarfärg letar sig ned längs penselskaftet till min hand.
Men lite lacknafta har gjort susen, och nu är jag någorlunda ren igen.

Peter har lagt ett nytt fint plåttak på boden, och Razmus har assisterat honom. Lilleman har skruttat omkring runt stegen där jag stod och lyckats få färg både här och där.



Vi har haft myskväll med smågnuttarna som somnat en efter en, och burits in i sitt rum. Peter ligger bredvid Razmus och de snarkar ikapp.
Nu skall jag skriva ett inlägg om filmmanusskapande till sajten 1av3.se
Denna gång handlar det om Special World, och under tiden jag skriver inlägget ser och hör jag min lärare Kurt när han har föredrag för oss. Alla lika intressanta, framförallt beroende på hans passionerade vilja att lära ut det han själv kan utan och innan.
Jag slötittar på teve medan jag skriver, och börjar redan glida över till mitt manus i tankarna. jag längtar tills synopsisen till filmen är klar så att jag kan börja med boken lite intensivare.

Magen spökar, men det beror nog på alla hostmediciner jag varit tvungen att hälla in mig för att få sova lite på natten. Hostandet har hållit mig vaken större delen av nätterna i snart tre veckors tid, men nu äntligen börjar det vända åt rätt håll. Min röst är fortfarande hes, och jag rosslar till emellanåt...men det är gudomligt att kunna sova utan en massa kuddar under huvudet.


Man skall inte ta hälsan för given, jag vet det, men det där är något som förträngs tills läget är akut, och huvudet är fullt av snor. Barn är sjuka typ jämt...i alla fall dagisbarn som förvaras i en skock på 24 stycken. Puh! Ja, jag vet att det står i läkarböcker att barnen får bra immunförsvar när de är sjuka ofta, men...hallå...inte är det väl ändå meningen att de skall vara det ungefär varannan vecka? Så ofta som de ligger i feber nuförtiden gjorde de aldrig när de gick hos dagmamman, och framförallt var inte jag så ofta sjuk.
Min läkare säger att jag lider av dåligt immunförsvar eftersom mitt blod krånglar. Blodvärdet ökar och sjunker med jämna mellanrum utan att de hittar någon förklaring. Sist jag gick igenom en utredning gav läkarna upp efter några månaders intensiva tester, och avvaktar för att se hur min kropp utvecklar sjukdomen. Känns underligt att bara vänta på något som jag inte vet vad det är, men det är bara att gilla läget.

Klockan närmar sig spöktimmen, och nu tänker jag stänga av internet för att bara skriva på mitt eget manus.
Ha det gott.
Kram

TEMA En tragedi

I samma ögonblick som Kalle spikat i sista spiken på hustaket hörde Emelie ett underligt knakande ljud och sprang ut på gården för att prata med sin man.
Kalle stod bredbent över nocken stolt som en tupp över att ha klarat snickerijobbet utan att vara utbildad. ”Vem faan behöver snickare och plåtslagare?” Sade han och sköt upp kepsen så att Emelie såg fräknarna runt näsan, och de klart blå ögonen som ibland var gröna av åtrå.
Hon tittade inåt köket och såg hur taket därinne föll ned bit för bit, och hörde ett dovt mullrande breda ut sig över huset när yttertaket rämnade med ett högt brak som blandades med gnisslet av plåt som veckas.

Emelie såg i ultrarapid hur Kalle sjönk ned i huset, och trots avståndet kunde hon se hans förvånade och skräckslagna min.

17 juni 2011

Dagboksinlägg 17 juni

Är sömnmosig när jag vaknar av en envist ringande mobil. Kravlar mig upp från sängen och går ut i köket där jag lyfter luren och svarar med ett hest "Hallå."

Peter frågar vad jag gör, och samtidigt som jag längtansfullt tittar in i den ännu varma sängen säger jag lite mindre hest. "Vi skall äta frukost."
Razmus kommer utspringande från sovrummet och ropar "Jag vill ha mitt Playstation, NU!"
Lugnt fortsätter jag duka samtidigt som jag fortsätter prata med Peter. Zabine och Hampuz kommer in i köket de med, och jag tecknar till dem att sätta sig ned.
Frukosten påbörjas innan jag ens lagt på luren, och med munnen full av mat säger jag "Hejdå hjärtat, puss och kram." sedan lägger jag på och fortsätter en något stökig frukost, där barnen är högjudda, och Razzel om och om igen tjatar om sitt Playstation.
Nåväl, det har varit borttaget i ungefär tre månader, så låt gå för att vi tar fram det igen...på prov...sist åkte det i golvet när en arg Razmus kastade det i vredesmod. Orsaken har jag glömt, för det vimlar av sådana dagligen. Snacka om att ha nerverna på utsidan..

Klädde på mig målarkläder och diskade medan jag väntade på att Rita skulle komma ned. Vi skulle måla boden hon och jag.
Men vad jag tänker och vad som blir är inte alltid sammanstämmande, hm...
Regnet kom och gick hela dagen, och när Rita dök upp bjöd jag på lunch eftersom vi åt sådan. Dagens lunch bestod av blodpudding med jordgubbssylt alternativt grillad kyckling med ris och currysås.
Mätta och belåtna kollade vi av vädret som fortfarande bestod av vatten i mängder. Bläh, jag som hade hoppats på lite sol för att hinna få det sista målat.

Rita bad mig hjälpa henne att göra en hemsida till mammans företag så vi tog tag i det istället. Den blev skitsnygg om jag får säga det själv, men jag skulle gärna vilja gå en kurs i webbdesign.
Bad förresten arbetsförmedlingen att få göra det, men fick till svar att det bara var långtidsarbetslösa och nyanlända till Sverige som fick gå det genom dem. Nu hör till saken att jag var arbetslös länge innan jag gick filmmanusskrivarskolan, och mycket väl fyller den kvoten INTE...ha, ha...Tanteloran bakom disken informerade mig att man måste ha varit sammanhängande arbetslös i över ett år.
Konstiga regler, och underligt nog överensstämmer de INTE med ALFA-kassans. Där har jag tagit ut alla mina dagar snart...och att jag pluggat mellan spelar ingen roll.
Om ca 200 dagar blir jag utförsäkrad om jag inte hitta något jobb. När man har barn får man ju 150 dagar extra. Utan dem hade jag blivit utkastad om femtio dagar, och då hade det varit krisläge, eller...nja...lite komplicerat om man så säger.

Hampuz är fortfarande snorig som attan och har samma envisa rethosta som precis lämnat mig. Ovanpå det har stackaren trassel med magen. Han är ofta utsatt min lilla sistfödde, och har ett barn snuva på dagiset så hoppar bakterierna direkt på honom.

Rita och jag gav upp alla målningstankar och hon gick hem för att slöa framför teven, trött som alla ungdomar brukar vara...ha, ha...sådan var inte jag som ung. Det bodde ett kvicksilver i mig på den tiden, och i dagsläget har väl energin mattats ut lite.

Barnen har klätt på sig pyjamas och Peter ringde precis. Han vill spela spel med ungarna ikväll. Återstår bara att se vad de vill göra. Ibland har de andra tankar än vi.

Jag skall skriva inatt igen, och hoppas kunna fortsätta bokmanuset senast nästa vecka.

Just nu pågår ett projekt till Ica-kuriren tävlingen och till UMEÅ-tävlingen. Var skall jag hitta tiden till allt?
Ha det
Kramar

TEMA En frukt

”Jag är mycket ledsen Anitha, men…” Kvinnan i vit rock lägger sin hand på min och ser medlidsam ut. ”Fostret är dött. Jag ser inga hjärtslag och dina blödningar tyder på pågående missfall.” Hon ler svagt. ”Naturen brukar ta hand om sådant här själv, så gå du bara hem och vänta…”
Jag känner tårarna rinna över kinderna och slickar i mig av dem. De är salta och ljumma.  I mitt huvud ekar orden hon sagt och jag försöker sätta ihop en bra svarsmening, men misslyckas gång på gång. Vad säger man när ens liv välts upp och ned?
När hon tar bort handen från min hand brister fördämningen och jag sjunker ihop på golvet, skakar okontrollerat och stammar när jag slutligen tar till orda. ”Det är tredje gången…fattar du…tredje gången...tredje missfallet på två jävla år. Vad är det för fel? Hur kan det bli så här?”
Läkaren sätter sig på huk och stryker mig tröstande över håret. ”Det kan vara vad som helst…lilla du…vilken pärs det måste vara…jag lider så med er. Eventuellt kan det vara något så enkelt som vitaminbrist. Äter du folsyra?” Jag nickar stumt. ”Ser du till att få i dig k-vitamin?”
Jag vänder upp ansiktet mot henne och ser frågande ut. ”Vilken frukt eller grönsak innehåller det?” Efter att ha torkat tårarna känner jag ett nytt hopp spira och ser mig själv leta information på internet medan hennes röst maler på i bakgrunden. ”jag har för mig att passionsfrukt innehåller mycket järn och k-vitamin, men låter det vara osagt om det stämmer. Passionsfrukt är en glömd vitaminkälla tycker jag. Googla så får du se själv.”
Efter att ha tackat för mig och efter mycket tjat fått en tid för skrapning dagen efter går jag med hasande, långsamma steg ut från mottagningen, och vidare över ängarna hem.
Alla barnskrik studsar i mina trumhinnor, och kvinnorna som kommer med barnvagnar verkar ha en aura av harmoni runt sig. Jag är avundsjuk, så avundsjuk.

När jag passerar konsumbutiken stannar jag och backar tillbaka. Fruktdisken är alltid välfylld och visst har jag smakat på passionsfrukt tidigare, men…jag står länge med den vinröd-lila lilla halvrunda frukten i näven, vänder den i handen, och studerar skylten där det står var den kommer ifrån. Skulle en så liten detalj som att äta extra vitaminer göra att fostret bestämde sig för att stanna kvar i min livmoder?

Väl hemma delade jag passionsfrukten i två lika stora delar och hämtade en liten kaffesked för att gröpa ur den med. Första tuggan var sur, men sakta lärde sig smakcellerna i min mun sig att acceptera smaken, och sista tuggan smakade till och med gott.
När jag googlar läser jag det här:

2,5 dl av rå juice från lila passionfrukt innehåller 1771 IE av vitamin-A och 1035 mcg betakaroten.

2,5 dl av rå juice från gul passionsfrukt innehåller 2329 IE av vitamin-A och 1297 mcg betakaroten. Gul passionsfrukt innehåller även alfa karoten som inte finns i den lila passionsfrukten. Bortsätt från C-vitamin, riboflavin, vitamin-B2 och koppar, innehåller den gula passionsfrukten högre närinsvärde än den lila.

Den gula passionsfrukten används mest till juicer, medans den lila säljs oftast färsk.

Passionsfrukten är en näringsrik frukt. Den innehåller kolhydrater, vitamin B, C och K-vitamin. Mineraler som, kalcium, kalium, fosfor, järn, magnesium, natrium, koppar och zink. Den innehåller också höga halter av antioxidanter, pga A och C, Alfa, betakaroten och beta kryptoxantin.

Vad som är bra med A-vitamin är att den hjälper till att stärka synen och huden. Den hjälper också till att stärka kroppens immunförsvaret och benmetabolismen m.m.

Betakaroten även kallad provitamin A, den omvandlas till vitamin-A i levern, det är också en antioxidant som precis som A-vitamin och kan hjälpa till att förebygga vissa cancertyper, hjärtsjukdomar och högt blodtryck.
Precis som A-vitamin främjar betakaroten bentillväxt och tandutveckling, underhåller friskt hår och hud m.m

Kalium är nödvändigt för att njurar och muskelsammandragningar ska fungera bra.

C-vitamin är en antioxidant och är användbar för att hjälpa kroppen förebygga och bekämpa sjukdomar och infektioner. C-vitaminen hjälper också till med reparation av vävnad och kan påskynda sårläkning.

Passionsfrukten innehåller vitamin B2, niacin eller vitamin-B3, vitamin-B6, folat och kolin. Några av fördelarna med dessa B-vitaminer, är att de hjälper till för slemhinnorna i mag-tarmkanalen och även psykisk hälsa och hjärnans funktion. Vitaminerna hjälper också till med att sänka kolesterolen och förbättrar blodcirkulationen.


Några månader senare var jag gravid, och varje dag åt jag minst en passionsfrukt som resulterade i glada sparkningar från min lille son som i trettioandra veckan bestämde sig för att komma ut till oss.

Sedan den dagen ingår passionsfrukten i vår dagliga kost. Och samtliga ungar har fått den.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...