30 juni 2010

Redigering

Det här med att skriva är rätt enkelt. Man sätter sig ned framför datorn, klickar fram word och slutar tänka. Hjärnan får frispel och orden printas ned så fort att inte fingrarna hinner med.


När orden är skrivna och sida efter sida ligger i datorn återstår redigeringen. Tänk om man hade råd med en privat redigerare.

Men frågan är om boken skulle bli med din signatur då. Dina tankar om hur den skall vara och vilka texter som skall sitta ihop. En kursiv text på ett ställe kan betyda så mycket skillnad.

Så…jag tragglar på med mina evinnerliga redigeringar och drar ifrån och lägger till i ungefär samma mängd.

Men det vore ändå intressant att se resultatet av någon annans redigering.

Tema Njuta


Resume: Anitha har flyttat från sin lilla pyttestad till Stockholm och hittar sakta men säkert sitt eget sätt att leva. Lönen från Metrobutiken är inte speciellt hög och hon får göra avkall på vissa saker. I den här texten är hon på ett tillfälligt, kort besök hemma hos föräldrarna. Ur min pågående bok Ja älsker däj ja




På söndagen fixade de till Anithas favoriträtt nummer ett…älgbiff. Hon njöt länge av varje tugga. Att äta älgbiff hade tillhört vardagen när hon bott hemma eftersom pappan var jägare, men i Stockholm var det svindyrt att leva så. Däremot åt hon spagetti med köttfärssås som hennes pappa alltid vägrat att äta eftersom han ansåg det vara grismat. De hade passat på att äta sådant när pappan var bortrest. ”Gud vad jag älskar det här! Det är så gott.” Anitha lade på ytterligare några skivor på sin tallrik och hällde över lite spad. ”Det här är en av sakerna jag saknar där borta.” Mamman räckte fram lingonsyltburken och skrattade till. ”Ja det var ju kul att man är saknad.” Anitha tittade frågande på henne innan hon förstod vinken. ”Ja naturligtvis saknar jag er och djuren också, men det värsta är nog att jag inte har råd att äta så mycket kött som jag vill ha. Allting är så dyrt, och det är jättetråkigt att sitta kväll efter kväll ensam vid bordet. ”Jag saknar många saker härifrån…”
Anitha tystnade en stund och tittade fundersamt ut genom köksfönstret där den lilla sjön Vyssjen gnistrade i solen. Änder flöt omkring och jagade något ätbart, medan det då och då bildades små ringar efter småfisk som hoppade upp för att skåda omvärlden. I dalen nedanför gården gick kossor och betade tillsammans med änder och höns. En tavla av perfektion som var så vacker att det sved i bröstet på henne. Stan är häftig, men det här slår nog ändå allt! Tänk om jag kunde hitta jobb någonstans där jag kunde få både och. Hon suckade tungt och sköt bort stolen från bordet för att resa sig upp. ”Tack så jättemycket för all god mat, men jag måste packa ihop och åka tillbaka. Bussen går om en liten stund.”

En kort stund senare kramade Anitha om sin familj och sin katt Jesper, sedan gick hon ut till busshållplatsen.

29 juni 2010

Tema Att bli upptäckt


”Sch! Väck inte mamma.” Razmus smög fram till sovrumsdörren och sköt försiktigt igen den. ”Så, nu kan vi fortsätta.” Lillebror Hampuz hade dragit fram en stol som han omständigt kröp upp på, och sträckte sig sedan uppåt. ”Hälp!” Hampuz tittade bedjande på sin storebror som steg upp bredvid honom. ”Det finns inga här. Mamma måste ha flyttat på dem.” Razmus hoppade ned med ett ljudligt ”Bump!” och öppnade skåpdörrarna en efter en. ”Var har hon lagt dem?”


Zabine kom in i köket nymornad och gnuggandes i ögonen. ”Vad gör ni?” Hampuz satte sin hand framför munnen och försökte göra som han sett sin bror göra. ”Ssss, mamma tover. Ratmuff å ja letaj kex.” Hampuz pekade på brodern och öppnade sedan skåpen som Razmus redan tittat i. ”Inge häl.” sade han och stängde dörren med en smäll för att snabbt öppna nästa och sticka in halva kroppen i det. ”Inte häl hellel.”

Zabine ställde sig bredbent på golvet framför Razmus och satte bestämt händerna i sidorna. ”Ni får inte äta kex ju. Det är därför mamma gömt dem.” Hon lutade på huvudet och kisade mot sina två pyjamasklädda bröder. ”Vi skall göra frukost till mamma. Det lovade vi ju henne igår. Varför börjar inte du duka istället?” Zabine tittade strängt på sin storebror.

Bakom sovrumsdörren vaknade jag och hörde hela konversationen. Jag var tvungen att hålla för munnen för att dölja skrattet som bubblade upp när orden nådde mig. Mina två kexmarodörer hade vägrat att äta frukost en lång tid, och till slut fann jag ut varför. De åt kex i mängder innan vi andra öppnat våra blå, och var då mätta när det var dags för frukost. Så nu hade jag noga gömt alla kexpaket långt upp i skåpet där de inte kunde nås av hungriga barn.

”God morgon älsklingar! Vad gör ni?” Hampuz slog i huvudet när han försökte skynda sig ut ur skåpet han just kollade, och Razmus såg mycket, mycket skyldig ut där han stod på stolen med armarna långt in i skåpet. Zabine tittade leende på dem och vände sig mot mig med kaxig min. ”Razmus och Hampuz letar efter kexen som du gömde igår.” Med häpen min tittar jag på min söta dotter. ”Gömde? Men? Hur?” Jag stammar och vet inte riktigt vart jag skall vända mig. ”Såg du det?” säger jag och kramar om henne. ”Och ändå säger du ingenting till dina bröder. Min duktiga lilla prinsessa.”

Hon tittar överlägset på dem och nickar instämmande. ”Mm, jag sade inget för att de skall äta frukost med oss. Det är så tråkigt när de inte sitter med oss på mornarna. Jag är hungrig nu. Kan vi inte äta?”

Efter den dagen förvarar jag kexen på ett annat ställe. Hemligt även för min kloka dotter.

Äntligen kommer den!





Mitt och kapitel ettornas novellprojekt är nu inne för tryckning, och det kliar i fingrarna att hålla i mitt eget exemplar.
Den röda färgen kommer säkert att locka till köp, och vem kan motstå förordet? Bara det är en orsak till att köpa den.

Du, ni som vill ha denna spännande och humoristiska bok kan ta kontakt med mig så skickar jag ett ex per post. Priset är i dagsläget osäkert, men bör landa runt 139:-

28 juni 2010

Kapitel 14 i boken Ja älsker däj ja

Några dagar senare stod de i Sollentunalägenheten igen och diskuterade med mäklaren. ”Det blir du som står för kontraktet.” Han pekade med hela handen på Anitha och lutade sig sedan över papperet igen. ”Ni får flytta in tidigast i maj, så det dröjer cirka en månad. Undrar ni någonting kan du ringa mig. Har du kvar visitkortet? Mitt faxnummer finns också där.” Ja, det satte jag fast på mappen.” Anitha skrev under efter att hon noga läst igenom villkor och priser. Efter en handskakning lämnade de huset, och Anitha gjorde små glädjeskutt.

”Vill du köra bilen? Det är bra om du övar.” Hon tittade på den långa mörka bilen och tvekade. ”Den är lite stor. Jag är inte van…” Ola öppnade förardörren och bjöd in henne. ”Varsågod, it´s all yours.” Nervöst startade Anitha bilen medan han knäppte fast säkerhetsbältet. ”Det är stor skillnad på trafiken här och hemma. Vi har bara en enda rondell i hela Söderhamn.” Ola tittade på Anitha med öppen mun. ”Va! Det är inte möjligt? Hur liten är den där staden egentligen?” Hon fnissade till och grubblade intensivt på hur många människor som egentligen huserade där borta. Till slut ryckte Anitha på axlarna och gjorde en uppgiven min. ”Jag vet faktiskt inte riktigt hur många de är, men ungdomarna flyr eftersom det inte finns jobb. Tråkigt men sant.” Hon svängde från en fil till en annan med tungan mellan tänderna. ”Usch vad bilar det kör här, är du aldrig rädd?” Ola skakade på huvudet. ”Det är en vana. När du kört några gånger blir det lättare. Är du nervös?” Anitha nickade och strök svetten ur pannan. ”Ja, det är lite läskigt. Bilarna kommer så fort. Förresten känns det konstigt att inte växla.” Hon tittade på spaken som förflyttade sig från ett läge till ett annat. ”Det känns lite spöklikt.” Ola lade handen på hennes och mumlade någonting ohörbart. ”Vad sade du?” Anitha lutade sig åt hans håll för att höra bättre. ”Jag gillar dig. Du är en så härlig tjej.” Ola smekte hennes hand och hon visste inte vad hon skulle säga. ”Ja…ja…jag gillar dig ja också.” Det känsliga ögonblicket framkallade dialekten som oftast höll sig i schack. ”Mycket.”Lade hon till och kände svettlukten av sig själv. Gud så nervös jag blir. Vad säger jag nu då?


Resten av bilfärden höll Ola hennes hand i ett hårt grepp. Då och då lät han sin tumme glida över den u-formade svängen. När Anitha såg den välbekanta byggnaden andades hon ut och skyndade sig att hoppa ur bilen. Bakdörren var lite trög att få upp och Ola tryckte till den med sin kropp. Det såg ut som om han log, men Anitha såg inte hans ansikte riktigt och visste inte med säkerhet att så var fallet.

Lennart mötte dem på lagret och hade svårt att inte le stort. ”Hur är det med våra små turturduvor? Tänker ni flytta ihop? Ja du Ola inte visste jag att du var en sådan charmör.” Gliringarna haglade, men levererades med ett leende. Personalen på Metro gillade både Ola och Anitha. ”Vi syns senare.” sade han och rusade in i omklädningsrummet utan att svara på deras frågor. Hon vinkade och vände sig sedan till de andra som ställde frågor om lägenhetsstorlek och hyresnivå.

En stund senare satt Anitha i kassan och hörde Olas glada röst när han expedierade kunder. Hon såg honom framför sig och log fånigt. Kan det bli något? Kommer jag att ångra mig när vi väl bor ihop. Jag vet ju ingenting om honom.

Dagen förvandlades snabbt till kväll och stängningsdags.

Stålgallret fälldes ned och alla konditoribitar förpassades till kylarna. Grönsakerna fick sina täcken och kassorna räknades. Ännu en dag på Metro var till ända.

Ola stack in huvudet i dörrspringan till kontoret och sade hejdå. Innan han stängde dörren lade han armarna runt Anitha och kramade henne hårt. ”Syns imorgon då. Ha en bra kväll.” Ola hann släppa henne innan hon hann få upp händerna mot hans hals. ”Detsamma.” Klämde Anitha ur sig och kände beröringen av hans kropp mot sin en lång stund efteråt. Vad betyder det här? Pengarna i kassan stämde och efter att ha signerat kvittot lämnar hon den lilla svarta väskan till Caroline som förpassar den till kassaskåpet. ”Ha en trevlig kväll. Imorgon är du ledig. Glöm inte det.” Hon tittade med underfundig blick på Anitha och formade munnen till en fråga, men tystnade. ”Ola är ledig också…skall…skall ni ses eller? Äh, glöm det där. Jag har inte att göra med ert privatliv, men jag tycker ni passar så bra ihop.” Anitha skrattade till. ”Ola har nog glömt att han är ledig imorgon. Du hörde ju vad han sade.” Caroline tittade en lång stund på henne och drog med ena fingret genom håret. ”Ni kanske kan ses imorgon? Ring honom vet ja.”

När Anitha gick hemåt ekade orden Caroline sagt i huvudet, och hon tyckte sig förnimma doften av Olas parfym. Anitha lade armarna runt sig själv och snurrade runt, runt med små hopp. Kärlek eller kär lek, ja det är frågan. Vad känner jag för Ola egentligen? Hur kändes det med Kase? Hon kom plötsligt på att hon tänkte på honom i dåtid och kände en rysning längs ryggraden. Är det så lätt att fastna för någon annan? Då kan det jag känner för Kase inte vara kärlek…eller? Anitha plockade upp nycklarna för att låsa upp ytterdörren, men istället öppnades den på vid gavel av Monica som iklädd ett stort rött förkläde och en sjal över huvudet frågande tittade på henne. ”Jag trodde att du var ute på galej som vanligt. Har du jobbat tills nu?” Hon flyttade skurhinken och golvmoppen som stod framför dörren.Det doftade såpa blandat med fönsterputs. ”Har du lust att hjälpa mig. Grabbarna är upptagna. Du kan hänga med till lägenheten i Viggbyholm om du vill.” Hon tryckte ned skurtrasan i den röda hinken och vred om den för att sedan torka golvlisterna. Med långa drag tog hon list efter list medan Anitha förvånat tittade på. ”Du kan torka ur kylskåpet är du snäll. Jag skall dammsuga övervåningen, sedan kan vi nog åka.

Anitha bytte kläder och drog upp tröjan över armbågarna för att gnolande skrubba hylla efter hylla i det något åldersstigna kylskåpet. Vattnet var kolsvart när allt var klart, och hennes händer började anta en rynkigare form. ”Är du klar? Vi åker nu så kan vi fortsätta när vi kommer hem. Om vi hinner.”

Monica rattade vant ut från den lilla tomten som omgärdade huset och tittade sig noga för innan hon gasade över till andra sidan. ”Vi skall sälja huset i Enebyberg, så du måste flytta.” sade Monica plötsligt och fortsatte titta på vägen utan att röra en min. PANIK! Vart skall jag ta vägen tills jag får flytta till Edsberg? Anithas mun rörde sig, men inga ord kom ut. Äntligen tittade Monika på henne. ”Lugn du, jag har ett rum över som du kan få hyra till och med maj.” Vilken soppa! ”Du får bo gratis om du hjälper mig på loppmarknaden när vi skall sälja alla mina prylar. Det är för trångt i lägenheten.” Anitha som ännu inte hämtat sig från chocken viskar ett kort ”Okey!” innan hjärnan far iväg i egna funderingar. ”Jag brukar köpa upp hus och renovera upp dem, ja som en investering alltså. Sedan säljer jag det dyrt, eller, nja…i alla fall med en rejäl vinst. Jag har gjort många sköna slantar på det sättet. Riksdagen skall tydligen skapa en lag som gör det omöjligt, men än så länge fungerar det. Det hade ju varit bra att veta innan jag flyttade in. Resten av resan sitter de tysta. Anitha alltför chockad att ens försöka vara trevlig, och Monica som förberedde sig för stylingen av lägenheten.

När Anitha sent omsider kom hem ringde hon till sina föräldrar som blev lite upprörda, men sansade sig när Anitha berättade att det skulle bli flytt till lägenheten i Edsberg i maj. ”Men varför skall du bo med Ola? Är inte ni bara arbetskamrater?” Mamman letade ord som inte skulle döma. ”Vi har ju aldrig träffat honom. Det känns lite konstigt måste jag säga.” Anitha funderade några sekunder på vad hon skulle säga, och beslöt sig för att ge en halvsanning. ”Vi är arbetskompisar, och han söker något tillfälligt boende. Jag skall försöka hitta en tjej att bo med senare. Förresten skall vi ha separata sovrum.” Hon skrattade till när hon såg sig själv smyga genom hallen till vardagsrummet och krypa ned i Olas säng. Allt behöver de faktiskt inte veta. ”Hyran är på fyratusen kronor i månaden. Det är hela min lön. Jag kommer att dela hyran med Ola. Det blir tufft, men jag vill ha något eget. Jag måste sluta nu. Det blir dyrt.” Mamman mumlade något om ”Galenskaper” och de sade ”Hejdå och kram.”

Konfunderad lade hon sig i sin säng med tankarna virvlande i skallen. Gör jag rätt? Kommer det bara att gå käpprätt åt skogen?

Är det tomt i hjärnan på textförslag?

På min hemsida kan du hitta fler och fler textförslag till dina noveller. Det är korta små snuttar som svingar sig in i hjärnan och som jag lämnar vidare till den som vill att vidareutveckla. Kika in här:http://sites.google.com/site/anithaoestlund/textfoerslag

TEMA Att sova

”Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo…” De fyra nästan jämnåriga barnen dansade runt, runt i ring, och tittade då och då med vaksamma ögon och kvillrande magar på ingången till grottan. Solens strålar smälte bort snön på träden, och små krokusar tittade upp i byns trädgårdar. Tjocka vinterjackor hade bytts ut till fleecetröjor och mössan glömts hemma.


På backen bredvid barnen låg vita lovikkavantar som färgats svartgråa av leran, och en efter en hamnade fleecejackorna där också. ”Hon är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock…” De tystnade några sekunder och tittade sig runt i skogsbrynet när ljudet av en kvist som bröts av nådde deras öron, sedan fortsatte leken. ”Men man kan dock. Henne aldrig tro.” Barnen stod blickstilla och vågade knappt andas. Till slut tog Jesper tag i Sunnivas hand och manade henne att sjunga. Han kände blodet forsa i kroppen av spänningen, och tittade på de andra. Andreas var högröd i ansiktet av ansträngningen, och den stora magen rörde sig när han andades. Annas flätor hade lösts upp och håret glänste som guld i solskenet.

De fyra barnen greppade varandras händer igen och började gå runt, runt i cirkel. Denna gång lite närmare öppningen. ”Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.” Andreas stannade tvärt. ”Vad löjligt egentligen. Alla ungar vet väl att björnen går i ide. Undrar om han som skrivit den kommer från stan? Pappa brukar säga att stadsbor är ovetande om det mesta i livet.” Jesper hyssjade honom. ”Håll snattran nu och sjung. Vi leker ju. Pratar du mer får du inte vara med.” Han puttade till Andreas så hårt att han föll omkull. ”Aj! Varför gör du så?” Andreas borstade av sig barren som fastnat på byxorna och tog hjälp av Sunniva för att komma upp. Hon tittade på Jesper med arg blick, men sade ingenting av rädsla för att inte få delta i den roliga och spännande leken. ”Sluta nu. Ställ upp er nu så kör vi vidare.”

De dansade runt och blev snart som i trans. Världen förvandlades till en snurrande karusell och färgerna gled i varandra. Fötterna blev blöta och svetten rann på deras ryggar. Fortare och fortare gick det medan höga gälla röster ekade i dalen.. ”BJÖRNEN SOVER, BJÖRNEN SOVER, I SITT LUGNA BO. HON ÄR INTE FARLIG, BARA MAN ÄR…”

Plötsligt for något brunt och stort ut från grottan och luften fylldes av barnskrik som fick blodet att isa sig. Björnhonan tittade sig runt efter att hon trampat ned Andreas som stod närmast grottans öppning. Ett dovt brummande hördes, och björnhonan attackerade plötsligt Sunniva som lade armarna över ansiktet för att försöka skydda sig. De spetsiga tänderna gled in i det unga köttet och slet en stor bit av armen med sig. Med ramen slog hon ned Jesper som chockat stod och såg på det som skedde, frusen i tiden och ögonblicket. Anna låg platt tryckt mot marken och vågade knappt andas av rädsla att tillkalla honans uppmärksamhet. Krasandet från Jespers huvud fick henne att må illa och kväljningen banade sig väg genom halsen. Så här hade ingen av barnen ens kunna föreställa sig att leken skulle sluta. Vår efter vår dansade de sin dans utanför björnhonans ide, men aldrig någonsin hade hon vaknat.

Anna kände den kalla nosen mot sitt ansikte och höll andan. Naglarna skar in i handflatorna och hon hörde tänderna slå mot varandra. Ljudet lockade björnhonan och hon lade sin ena ram på Annas rygg och körde in de skarpa klorna för att sedan vända flickans ansikte mot sig. Fundersamt tittade hon sig runt i gläntan som kantades av nyutslagna sälgknoppar. De stora träden såg ut som om de bugade mot barnen och de gråvita luddiga kattfötterna stod som en klar kontrast till blodet.

Och så erkände arbetsförmedlingen...

Idag har jag tillbringat förmiddagen hos Arbetsförmedlingen i Hallunda.
Kön var lång och jag hann kika igenom datan efter jobb, och hittade några som jag eventuellt skall söka.
När jag kliver in och räcker fram handen ler arbetsförmedlaren och säger välkommen, sedan knappar han in mina data på sin maskin och säger med medlidsam röst. "Tyvärr så sitter du i en knivig sits. Att vara så gammal som du och dessutom ha tre småbarn i bagaget gör att arbetsgivarna backar."
Äntligen fick jag vatten på min kvarn! Jag har själv sagt de orden flera månader och har märkt att arbetsgivarna inte ens svarar på mina ansökningar. Har jag tur kommer ett mejl där de tackar för intresset och önskar lycka till.
Ha, lycka till? Med vad då om jag får fråga? Om jag inte får komma in på arbetsmarknaden för att jag har tre barn och är fyrtiofem, hur skall det bli då jag travar upp ytterligare i ålder?
Jag skippar hela systemet och tänker gå en ettårig kurs i att skriva manus istället, och förhoppningsvis finns det en stor potential i en avdankad mamma för det.

27 juni 2010

TEMA Envishet

Jocke blötte den smala tråden ännu en gång och stängde ena ögat när han noggrant måttade in det smala lilla hålet i nålen. När änden trängt in gjorde han febrila försök att få tag i tråden, men hans kraftiga fingrar var alltför grova för att ens komma i närheten av den lilla tampen som gått igenom nålsögat. ”Går det bra!” Evelina undvek att gå in i rummet eftersom hon anade att han hade problem, men ville reda ut dem själv. Hon stod en lång stund och lyssnade utanför dörren innan hon upprepade frågan. ”Går det…” Innan Evelina avslutat meningen svarade Jocke med ett rytande. ”JA det går bra! Det var ett jäkla tjatande.” Hon försökte kika in genom springan på dörren, och såg på Jockes rygg att han var irriterad. Med jämna mellanrum tittade han upp från skjortan och suckade, men bet ihop och försökte igen. Attans att en trådjäkel kan vara så förbenat krånglig. Evelina kommer att skratta åt mig om jag inte fixar det här. Nu skall vi se…blöt tråden, stick den genom hålet, och ta emot på… ”Faan, förbannade helvetes tråd…” Han klippte av tråden och satte in den i munnen. ”Nu skall jag fånga dig.” Jocke fick in den svarta blöta tråden och stack den här gången ut den extra långt på andra sidan. ”Yes! Där satt den."
När knappen satt på plats och nålen dragits flera gånger genom dess pyttesmå hål, snurrade Jocke tråden flera varv runt knappen och avslutade det hela med att göra en ögla och försiktigt dra nålen igenom den.

När han kom ned till vardagsrummet satt Evelina halvsovande framför teven. Fötterna låg på bordet och kroppen var bekvämt tillbakalutad i soffan. I händerna hade hon en kopp med te som började svalna. Jocke slog ihop händerna och det uppstod en hög ljudchock som gjorde att Evelina kastade sig upp varvid kaffekoppen gled ned på golvet efter att ha hällt sitt innehåll över hennes knä. ”Vad gör du?!” Hon fräste som en katt och språket osade av svordomar. ”Jävla idiot! Vad faan tänker du på?”

Evelina höll handen över byxorna som var ljumna av teet, och stirrade argt på Jocke, när hon plötsligt såg skjortan han bar. ”Du fixade det? Själv?” Han nickade ivrigt och slog ut med händerna. ”Förlåt att jag skrämde dig. Såg inte koppen du hade i knäet. Är jag förlåten?” Evelina höll ut armarna och sade åt honom att komma till henne. ”Nu kan du tala om för din mamma att vi inte behöver hennes hjälp. Gud så skönt att äntligen kunna säga de orden. Din mamma är rar, men hon har inte precis uppfostrat dig att bli självständig.” Hon släppte greppet och tog honom under hakan. ”Var det svårt tyckte du?” Jocke funderade på om han skulle berätta om sin envishet för henne, eller om han skulle låtsas vara en naturbegåvning. ”Jag fixade det på några minuter, men fastnade i en tidning jag hittade därinne. Det var därför det tog så lång tid.” Evelina tittade begrundande på Jocke och log. ”Hur det än är med den saken så är jag stolt över att du gjorde det, själv. Övning ger färdighet sägs det ju, och faktum är att om du tyckte det var så enkelt kan du få fixa mina med. För jag tycker det är så himla krångligt att få in tråden i nålsögat och brukar fuska med en smart uppfinning som min farmor visade mig.

Jocke var tyst en lång stund, och till slut skrattade Evelina. ”Dumsnut, jag syr mina och du dina. Är det en deal?”

26 juni 2010

TEMA Hitta och snurra


När vi gick in genom ingången till Gröna lund kände jag en kort sekund rädsla över att någon av mina små skulle springa iväg på egna äventyr och inte hitta tillbaka till oss, men lugnades av Peter som tog Zabines tunna, smala hand i sin. Hampuz stack sin knubbiga barnahand i min och tittade uppfodrande på mig. ”Mamma gå!” Razmus stoppade något tvekande in sin i Ritas och hade svårt att inte skutta fram.


I samlad tropp åkte vi in på området som sakta vaknade upp och öppnade karusell efter karusell. Razmus pekade upphetsat på den ena attraktionen efter den andra och nästan hoppade av energi. Vi kan väl börja med att åka den där?” sade Rita och böjde sig ned mot Zabine som stod bredvid. ”Vill du åka med?” Zabine skakade sakta på huvudet. ”Nej, inte än. Jag väntar lite.” Hon ville känna in stället och jag skrattade för mig själv när jag såg henne blygt titta från den ena till den andra karusellen med sin hand tryggt i Peters. De ljusgrå mycket speciella ögonen lyste av förundran och längtan, men fötterna ville inte riktigt lämna tryggheten än. Zabine är så otroligt lik mig i sättet. Alltid lika försiktig när hon träffar på något nytt.

En kort stund senare åkte alla barnen omkring med Rita och Peter medan jag satte mig ned på en bänk och studerade folk. Korta, långa, tjocka, smala passerade de min bänk med glada uppspelta ungar som ropade på glass och mer karuseller. Ibland hördes tårar från barn som ännu inte passerat den magiska 1m-gränsen för att få lov att åka i de efterlängtade tågen och bilarna, men oftast hördes glada tjut som ackompanjerades av maskinernas tjoffanden och tjutanden.

Solen visade sig på en klarblå himmel, och jag tackade mitt smarta jag för att den snygga klänningen bytts ut till ett par sköna shorts och en luftig tunika. Flera människor mötte min blick med svetten rinnande i pannan och fläktade sig med innehållsförteckningen de fått vid ingången. Friska fläktar från vattnet intill kom då och då in över land, men på sidan med barnkaruseller är det ganska vindstilla.

Dagen kastade sig fram och min mage kurrade intensivt. Vi samlade ihop oss och kämpade oss uppför en lång backe som ändade i en restaurang som tog hutlösa 199:- för dagens rätt. Jag tittade igenom deras matlista och insåg att vi skulle få betala en förmögenhet för att mätta fyra barn och oss själva. ”Nej Peter, det här är för dyrt…nej fel. Det är vansinnigt dyrt, och helt onödigt. Vi letar vidare.” Han kastade en snabb blick på listan och skakade på huvudet. ”199 spänn för en simpel hamburgare, nä vi går härifrån.”

Vi tråcklade oss nedför backen och hittade en annan restaurang som tog 99:- för dagens rätt. Barnvagnen lämnade vi med viss skepsis utanför efter att ha länsat den på värdesaker som plånbok och glasögon. Barnen fick till sin stora lycka pannkaka, och vi andra åt bouef bourginon …bläh! Ingen höjdare alls. Det smakade underligt och konsistensen var illa, illa. Nåväl, lite mättare i magen fortsatte vi över till den vuxnare sidan av Grönan och möttes av stora monster till karuseller som kastade folk hit och dit samtidigt som de snurrade. Jag blev åksjuk bara av att titta på. Men Razmus drog iväg Rita och Peter medan jag och de andra stannade kvar vid vagnen. Zabine klagade på ont i magen och satte sig framför Hampuz. Vilken tur att det är en tvillingvagn. Lilleman såg trött ut och sov snart sött i sitt säte. Jag lade våra jackor som skydd för insyn och solskydd medan jag pratade med lilljäntan som började tackla av.

Razmus kom springande och skakade intensivt på huvudet när jag frågade om det var kul. ”Näe, jag tänkar INTE åka den igen. Den var äcklig!” Peter och Rita kommer skrattande och berättar att Vilda Musen som den hette inte fallit lilla herrn i smaken. Han hade blundat hårt under resan och krampaktigt kört naglarna i Ritas arm.


Vi fortsatte till tombolorna och vann både mjölkchoklad och gosedjur som lades på vagnen som började digna av alla kläder och saker. Som tröstpris fick barnen suddigum och två stycken jättefotbollar som jag förvisso gillade, men inte riktigt hade plats för.

Innan vi vid niotiden på kvällen trötta och ömfotade lämnade stället handlade vi en varsin jätteballong till barnen som fästes på vagnen. Nu såg jag knappt vart jag gick och fick gå försiktigt för att inte krocka med någon annan. Hampuz var trött så trött, och lilla gumman var bara en hopkramad liten trasa av energi. Peter bar Hampuz och Zabine fick krypa in i vagnen med en boll i famnen.

När vi några timmar senare förpassat oss hem per båt, gående och bil var barnen uttröttade och fick efter tandborstning gå till kojs.

I deras tycke hade midsommaraftonen varit deras bästa någonsin och ville gärna göra om det.

När sista ungen somnat satte jag mig framför datorn och skrev ett kapitel på min nya bok. Klockan hade passerat tre när jag väckte Peter som somnat framför teven.

Kapitel 13 i boken Ja älsker däj ja

Dagen efter när Anitha kom till butiken var något annorlunda. Personalen ansåg plötsligt att Ola och hon var ett par, och Caroline kom rusande till omklädningsrummet när Anitha bytte om. ”Nå? När flyttar ni ihop?” De ljusa lockarna var som alltid perfekt formade runt det hjärtformade ansiktet. Anitha tittade förvånat upp från väskan hon grävde efter plånboken i och satte sig på en stol. ”Vem har du pratat med? Vad är det som får dig att tro något sådant? Han var bara snäll och körde mig till Sollentuna, sedan fikade vi och…” Caroline skrattade till. ”Och? ”Äh, Anitha kom igen. Killen är ju kär! Det enda Ola pratat om hela morgonen är dig. Han vill verkligen flytta ihop. Vad har du att förlora? Går det åt skogen är det ju bara att slänga ut honom.” Hon ställde sig i dörröppningen och lutade sig mot karmen. Anitha kände sig inträngd i ett hörn och funderade på om hon verkligen ville bo med Ola. Förr eller senare skulle de strula. Det visste hon med bestämdhet.


Plötsligt reste Anitha sig så häftigt att stolen ramlade omkull. Vad faan, vad har jag att förlora? Killen är ju go, och vem vet? Kanske det kan bli allvar? ”Jag skall gå och prata med honom. Vi ses sedan.”

Med bestämda steg gick Anitha mot charken och in till Ola som stod och betjänade en kund. ”Okej!” sade hon och vände snabbt tillbaka ut till lagret. Några sekunder senare kom Ola utrusande och slängde sig om halsen på henne. ”Är det sant? Faan vad roligt!” Anitha såg att det var äkta glädje och slappnade av. Det blir nog bra. Hon satte en hand i hans bröst och sköt honom ifrån sig med orden.”Vi måste prata. Kan vi ses imorgon?” Ola nickar så att mössan trillar av och innan han går tillbaka till charken ger han Anitha en snabb puss på kinden. ”Det går bra. Vi är ju lediga båda två, så vi kan väl ses vid tiorycket?”
När hon vaknar dagen efter pirrar det i magen av vetskapen att Ola och hon skall ses på tu man hand. Efter en snabb dusch och påklädning springer hon ned till Metro för att handla lite färskt fikabröd.”Värst vad du var uppklädd då.” Eivor tittade uppifrån och ned på henne och log. Jag hörde att du skall träffa Ola.” Anitha tittade förvånat på Eivor. ”Men hur vet du det?” Skrattande lade chefen handen på Anithas huvud. ”Lilla gumman, en liten fågel viskade i mitt öra att ni skall flytta ihop. Stämmer det? Ola är en gullig kille som verkar rejäl.” Anitha rodnade och tittade på klockan på armen som visade 9.45. ”Eivor jag måste rusa. Han kommer alldeles strax. Vi får prata sedan. Hejdå!”

När ringklockan pinglade till öppnade Anitha med svettiga händer. Hon kände att hjärtat skuttade till när hon såg Ola, och märkte att även han klätt upp sig.

En halvtimme senare satt de med två varsina listor framför sig på bordet, och klurade på vad som var viktigast av det de skrivit. ”Jag kan både dammsuga och diska.” Hon gjorde en kort paus och tittade på honom.”Vet du hur man tvättar?” Ola slog henne lätt på näsan. ”Hörru du, vad är det där för ton. Klart jag kan. Men kan vi inte hjälpas åt med allt sådant? Det blir mycket roligare då.” Anitha nickade ivrigt och strök röda streck under orden tvätt, disk och dammsugning, sedan satte hon pennans baksida i munnen och tuggade fundersamt på den. ”Vilka regler vill du skall gälla nattligt sällskap då? Jag föredrar nog att vi skippar det helt, men…nja…det kanske blir svårt?” Ola lägger sin hand över hennes och säger allvarligt. ”Vi kan låta bli det om du vill. Jag får väl sova hos henne om det behövs.” I Anithas hjärna körs en massa antaganden runt och hon grubblar intensivt på om hon misstolkade Olas ord i bilen om att han var singel. Så han har någon… ”Sååå du har en tjej?” Orden sitter fastklistrade på tungan som flugpapper och är svårsagda. Ola tittar upp från papperet och ler ”Nä, jag sade ju att jag är singel. Men OM jag träffar någon…”

Lättad rätar Anitha på ryggen och fnissar till. ”Ja just ja, du sade ju det. Jaha, då blir vi sambos då.” Ola drog stolen närmare hennes. ”Mm det skall bli jättekul att bo med dig, men du måste tala om när du känner att något är fel. Lova det.” Anitha sätter upp tummen och han sätter sin emot. ”Tummis.” säger hon.

Ola reser sig upp och går mot ytterdörren. ”Nä, jag måste iväg på några ärenden, men vi ses väl på firmafesten? Jag kan hämta dig om du vill. Jag är ledig några dagar nu, så vi ses inte på ett tag, men vi hörs per telefon.” Han lutar sig fram och kramar om Anitha hårt. ”Hejdå!” När han stängt dörren står hon kvar en lång stund och bara ler. Utanför hörs en bilmotor gå igång, och snart är det tyst.

Anitha går in till badrummet och baddar ansiktet med kallt vatten medan hon om och om igen säger. ”Jag skall bli sambo, jag skall bli sambo.” Resten av dagen går hon som i trans och gör ingenting. Tankar glider hit och dit utan att få riktigt fäste i hjärnan.

Personalen på Metro håller tummarna för att de skall bli ett ”riktigt” par, och på festen några dagar senare fick de små hintar och tillrop.

När Anitha dansar tryckare med Ola hör hon på hans andedräkt att han är upphetsad. Ljudet tände henne och hon drog nästan omärkligt med handen över hans nacke för att kolla reaktionen. Ola tog ett hårdare grepp om hennes midja och gav till ett lågt stön. Han lade sin haka mot hennes axel och sjöng lågt. Spänningen låg som ett blixtoväder mellan dem, och det var nästan så att Anitha inte vågade prata av rädsla för att förlora den. Plötsligt viskade Ola något ohörbart i hennes öra. ”Vad sade du?” Utan att tänka på det så viskade hon också. ”Jag tror inte att du hittat den rätte än.” sade han lite högre och sköt henne en bit ifrån sig. ”Du har nog aldrig varit riktigt kär?” Olas ögon gnistrade i discolampans blinkande sken, och något allvarligt hade smugit sig över den stora munnen som oftast log. Anitha nickade och gjorde allt för att inte smeka handen som låg på hennes axel. ”Det stämmer. Jag är singel, men jag har varit kär.” Hon böjde ned huvudet av rädsla för att han skulle kunna läsa i hennes ögon vad som pågick inom henne. Känslorna för honom blev starkare för var dag, och ju mer hon träffade honom desto mer gillade Anitha vad hon såg. Ola greppade hennes hand med ett hårt grepp. ”Kom vi sätter oss en stund. Vill du ha något att dricka?” Anitha skakade på huvudet och kände en trumvirvel i magen av triumf när han inte släppte handen trots att de satte sig. Ola drog med sitt finger över knogarna på henne, och suckade.”Jag blev mobbad som liten. De kallade mig Grodan.” Mobbad han? Skulle jag aldrig trott. Killen är ju urcharmig och snygg! Anitha gjorde allt för att lyssna, men tappade tråden flera gånger eftersom hennes egna funderingar tog över.

Kvällen gick, och de pratade om allt möjligt. Hela tiden höll Ola hennes hand. ”Vill du dansa sista med mig?” Under tiden som han pratade reste han sig och drog med henne till dansgolvet. ”Ha, ha…jag tillåter inte ett nej, så det är bara att ge upp.” Den ena lugna låten ersatte den andra, och Anithas stackars hjärta bankade som besatt. Herregud, jag börjar bli kär i den här killen. Vart skall det här sluta?

Plötsligt tändes lamporna och discjockeyn önskade god natt. Ola såg villrådig ut och tittade sig runt i lokalen.”Har du sett de andra? Vill du…?” På kinderna steg en röd rodnad, och han såg ut som en liten blyg pojke. Anitha hade sånär hört orden. ”Va?” Ola viftade avvärjande med handen. ”Äsch, det var inget. Får jag brickan så hämtar jag kläderna åt dig.” Han försvann mot garderoben med ett leende.

”Hur är det med turturduvorna?” Lennart dök plötsligt upp vid hennes sida och tittade efter Ola.”Har du haft en trevlig kväll?” Anitha skrattade till. ”Vadå turturduvor? Vi är vänner, inget mer. Jag har haft en guldkväll. Tack för all god mat. Jag är sååå mätt!” Ola kommer med sin och Anithas jacka i ett hårt grepp. ”Min buss går där borta.” Han pekade ut i mörkret. ”Din går bredvid, så jag följer dig till busshållplatsen. Har alla gått?” Anitha nickar mot Lennart som nickar tillbaks. Hon tog handen Ola sträckte ut och kände sig löjligt stolt, men var samtidigt lite blyg inför Lennarts blickar på deras händer. ”Jaha, så pass.” Sade han och kramar om dem innan de skiljs åt av allt folk som strömmar ut genom dörrarna.

När Ola och Anitha kommer till hållplatserna står bussarna och varmkör för att bara några minuter senare åka iväg. Det blir ett snabbt hejdå med en puss på kinden till avsked.

På bussen satte sig en mörkhyad man bredvid Anitha. Sin vana trogen pratar hon med honom, och han lägger plötsligt sin hand på hennes lår. ”Vill du ha sex med mig?” Anitha vänder sig mot honom och lägger kraft i orden.”Är du dum i huvudet. Jag känner ju inte dig. Vilken jävla fråga.” Snabbt byter hon plats och tittar åt ett annat håll under resten av resan.

Innan huvudet ligger på kudden kommer John blund.



På söndagsmorgonen står någon och bankar på hennes huvud. Värken är olidlig, och att ens försöka öppna ögonen är inte att tänka på. Voj, voj vad i hela friden hände? Vinet jag druckit måste ha varit starkt! Hur full blev jag egentligen? Jag var ju bara lite onykter. Tur att inte Ola gjorde några framstötar. Det hade kunnat sluta illa!

Anitha drog täcket över huvudet och funderade på allt möjligt. Igår var första gången på väldigt länge som jag inte tittade efter killar. Beror det på Ola? Det hade varit urmysigt att vara bakis och krypa ihop i fosterställning med min lilla goskisse mot magen som vi brukar göra. Nåväl imorgon skall vi titta på lägenheten igen och eventuellt skriva kontrakt. Det känns nervöst och roligt på samma gång.

24 juni 2010

Kapitel 12 i boken Ja älsker däj ja

På lördagsmorgonen vaknade hon av ett högt skrällande från klockan, klev upp, åt frukost, och tog bussen till Mörby för att fara till T-centralen och därifrån ta tåget till Söderhamn.


Resan tillbringades sovande med en jacka över ansiktet för att få det mörkt. De starka lysrören i kupe’n irriterade hennes ögon och skapade migränkänningar i huvudet. Hon var trött, så trött. Ögonen kändes som om de var fyllda av grus och for om och om igen ihop.

Väl hemma hjälpte hon systern med att städa huset, diska och sköta djuren. ”Är det okey om jag drar till stan?” Anitha höll tummarna för att systern skulle säga ja. Monica suckade och sade lite dröjande. ”Ja, ja, men åk inte iväg till Hudiksvall om du träffar Kase. Morsan blir så arg! Du kan väl komma hem ikväll. Du har ju bilen.” Hon drog upp det tjocka guldfärgade håret i en svans och fäste en gummisnodd runt. ”Förresten så är det kul för mig att träffa dig också. Vi ses ju aldrig.” Hon snörpte lite på munnen och himlade med ögonen. Anitha trippade fram och tillbaka på tå av nervositet och hade svårt att ta till sig systerns ord. Skulle Kase vara där? ”Ja jag lovar att komma hem. Han kan kanske följa med hit? ”Hon fick något drömskt i blicken och log lyckligt. Tänk om de ändå kunde ha ett normalt förhållande. Inte den här gissningsleken som var vansinnigt nervpåfrestande. Tänk att få vakna vid Kases sida varje morgon. Monica stampade foten i golvet och sade med bestämd min. ”Ta för guds skull inte honom hit. Morsan blir tokig då.”

Anitha gick in i sitt rum och gick igenom kläderna i väskan. Vad skall jag ha på mig? Något sexigt? Något ballt? Äh, struntsamma det är ju bara en vanlig utekväll. Hon hittade ett par byxor och en snygg blus som passade och tog ett hett bad innan hon klädde på sig och for iväg.

På discot var det samma gamla gäng som gick runt, och hur mycket Anitha än letade såg hon inte skymten av Kase. Det var kul att träffa tjejerna, men Anitha märkte att de inte hade speciellt mycket gemensamt längre. Väninnornas liv bestod av en oändlig räcka av fikande, och hon hade aldrig riktigt förstått meningen med att sitta på ett cafe eller hemma hos någon med en kaffekopp i näven flera timmar. ”Jag kikar runt lite. Är det någon som vill följa med?” Tjejerna skakade på huvudet. Bordet de lagt beslag på var alldeles för bekvämt för att lämnas. ”Gå du. Vi sitter kvar.” Sade Helena och drog det långa mörka håret som ideligen trillade fram i ansiktet bakom örat. ”Vi kanske kan dansa senare?”

Med glada steg gick Anitha runt i lokalen och träffar plötsligt på en kille som hon strulade med i sin ungdom. De dansar tätt, tätt intill och hon känner hjärtat fladdra till av gamla minnen. Det känns tryggt att vara vid Mats sida och hon erbjuder honom skjuts hem. Efter att ha sagt hejdå till sina vänner åker hon och Mats till hans lägenhet. Tanken är inte att stanna kvar, men det ena ger det andra, och efter att de delat saliv en stund ber han henne att sova över. ”Du kan köra hem imorgon. Jag har saknat dig. Du bara stack iväg utan ett ord…” Mats iakttog Anitha och tyckte om det han såg. ”Du har förändrats jättemycket, blivit mer självsäker.” Han skrattade till och tog hennes händer. ”Missuppfatta mig inte nu, men du var väldigt blyg när vi träffades. Har jag inte rätt?” Leendet var stort och brett, och de vita jämna tänderna gnistrade till i det svaga ljuset. ”Jag gillar dig.” Kyssarna blev vildare och vildare och Anitha märkte att han var upphetsad. Sanningen å säga var hon också påverkad, men kroppen sade en sak och vettet en annan. ”Matte…” Hon sköt honom försiktigt ifrån sig. ”Jag vill inte ha sex med dig. Det känns fel. Jag bor inte här längre, och det kan aldrig bli något seriöst mellan oss. Förlåt.” Hans händer gled in under Anithas tröja och han försökte dra den över hennes huvud. ”Äh, kom igen nu. Jag vill ju ha dig. Vi har väl aldrig haft sex du och jag? Vill du inte veta hur det är? Snälla…” Mats lockade och pockade med ord och handling, men Anitha hade bestämt sig. ”Nej, nu får du lugna ned dig. Vi kan sova tillsammans, men inget mer. Okej?”

Några sekunder senare sov han och hon reste sig upp och for iväg djupt ångerfull. Attans! Hur kunde jag falla igen? Det är ju fel kille! Anitha slog hårt i den svarta ratten och svor högt. ”Faan, faan, faan.”

Tjugo minuter senare körde hon in på gården till föräldrarnas hus som hade en stor lampa tänd på knuten. Det kändes välkomnande.

På söndagen fixade de till Anithas favoriträtt nummer ett…älgbiff. Hon njöt länge av varje tugga. Att äta älgbiff hade tillhört vardagen när hon bott hemma eftersom pappan var jägare, men i Stockholm var det svindyrt att leva så. Däremot åt hon spagetti med köttfärssås som hennes pappa alltid vägrat att äta eftersom han ansåg det vara grismat. De hade passat på att äta sådant när pappan var bortrest. ”Gud vad jag älskar det här! Det är så gott.” Anitha lade på ytterligare några skivor på sin tallrik och hällde över lite spad. ”Det här är en av sakerna jag saknar där borta.” Mamman räckte fram lingonsyltburken och skrattade till. ”Ja det var ju kul att man är saknad.” Anitha tittade frågande på henne innan hon förstod vinken. ”Ja naturligtvis saknar jag er och djuren också, men det värsta är nog att jag inte har råd att äta så mycket kött som jag vill ha. Allting är så dyrt, och det är jättetråkigt att sitta kväll efter kväll ensam vid bordet. ”Jag saknar många saker härifrån…” Anitha tystnade en stund och tittade fundersamt ut genom köksfönstret där den lilla sjön Vyssjen gnistrade i solen. Änder flöt omkring och jagade något ätbart, medan det då och då bildades små ringar efter småfisk som hoppade upp för att skåda omvärlden. I dalen nedanför gården gick kossor och betade tillsammans med ankor och höns. En tavla av perfektion som var så vacker att det sved i bröstet på henne. Stan är häftig, men det här slår nog ändå allt! Tänk om jag kunde hitta jobb någonstans där jag kunde få både och. Hon suckade tungt och sköt bort stolen från bordet för att resa sig upp. ”Tack så jättemycket för all god mat, men jag måste packa ihop och åka tillbaka. Bussen går om en liten stund.

En kort stund senare kramade Anitha om sin familj och Jesper, sedan gick hon ut till busshållplatsen.



Anitha hade ofta drömmar om att ramla från höga balkonger, och att vara jagad av någon eller något och undrade varför.

Jobbet flöt på som vanligt. Ola flirtade, och hon hade tevekvällar med Kenneth. Erik började om igen att fråga om Anitha inte skulle flytta in i hans lägenhet, och tillade ”Bara som kompisar förstås.” Men ödet hade annat på lut.

En dag ringer mäklaren till Metrobutiken och erbjuder Anitha en andrahandslägenhet i Edsberg. ”Det är en tvåa på 57 kvm” säger mannen och hon känner ett litet hopp om förändring. Härligt! Äntligen kanske det vänder. ”Hur mycket är hyran på? Frågar Anitha med en liten klump i magen. ”Hm, vänta lite skall jag kolla.” Hon hör honom prassla i en massa papper och prata med någon bredvid. Undrar om min ekonomi håller för det här? Anitha har telefonluren i ett så hårt grepp att fingrarna vitnar. ”Är du kvar? Förlåt att det dröjde. Fyratusen i månaden vill de ha. Är det okej?” Skit också! Det lär jag aldrig ha råd med.  ”Jadå, det är lugnt. När kan jag titta på den?” Hon lindar sladden runt sin hand och drar åt den tills blodet nästan stoppar i handen. Då virar hon upp den och drar med fingertopparna efter nummerskivan. ”Vi kan väl träffas där i morgon? Klockan sex?”

När Anitha lagt på luren lägger Ola sin hand över hennes. ”Du och jag kan väl flytta ihop? Ja som kompisar alltså?”Han drar med handen över sitt hår och sätter på sig sin lilla vita mössa innan han går ut till charken igen. I dörren vänder han sig om.”Jag menar allvar, det förstår du va? Fundera på saken tills imorgon. Jag kan köra dig dit förresten.” Leendet går från öra till öra och Anitha känner det som om hjärtat skall hoppa ur kroppen.

”Ola gillar dig skarpt! Det är jag stensäker på.” Caroline som suttit vid bordet bredvid lägger sin ena hand på Anithas axel. ”Han skulle aldrig säga sådär om han inte tyckte om dig.” Anitha tittade lite avvaktande på Caroline som ser ut som en bimbo med sitt långa ljusa lockiga hår och den supersmala midjan. Den randiga korta klänningen hon har på sig för dagen är djupt urringad och hon har arbetsrocken öppen. ”Nja, jag vet inte.” Anitha reser sig upp och går till charken där Ola står brett leende. ”Jag skall fundera på saken, men jag lovar inget, och naturligtvis får du följa med och kika på den. Det vore jättegulligt om du skjutsade mig dit. Jag hittar ju inte här i Stockholm.” Anitha ler och känner hjärtat banka lite häftigare när hon tänker på att de skall åka i samma bil.

Nästa dag far Ola och Anitha iväg till Sollentuna Edsberg där de äntligen får beskåda underverket. Hon lägger sin hand i knät och tittar på hans kraftiga håriga hand som ligger över växelspaken. ”Det var gulligt att du ville skjutsa mig.” sade Anitha och tittade ut genom fönstret på de olika områdena de passerade. ”Jag saknar skogarna därhemma ibland, men här verkar det också finnas lite sådant. Ola tittar snabbt på henne och ler. ”Man kan faktiskt hitta rätt mycket skogar här i Stockholm. Här ute i Sollentuna finns det långa springspår har jag för mig.” Han släpper växelspaken och lutar sig mot Anitha. Doften av citron och något annat når hennes näsa och hon andas in hans doft. Plötsligt svänger han av från vägen mot några vitgråa höghus som står i rad.”Här är det. Vilket nummer sade du att det var?” Hon tittar upp mot husen och säger som för sig själv. ”Nummer 18.”

De parkerar bilen och går uppför trapporna tills de kommer till tredje våningen. En man i fyrtioårsåldern öppnar och tar dem i hand. ”Välkomna! Var det svårt att hitta hit?” Två svettfläckar under armarna ackompanjerar doften av svett och han torkar sig om och om igen i ansiktet med en vit näsduk. Ola tittar sig runt i hallen och ser nöjd ut. ”Nej, jag har kompisar som bott här i trakterna. Kan vi gå in?” Mannen nickar och vinkar in dem. ”Naturligtvis, varsågod.”

Köket är helvitt och relativt stort och ett bord med fyra höga barstolar står där. Det finns ett stort kylskåp med ett frysfack i, och den som bor där har ställt en vas med blommor på bordet. När de fortsätter in i matrummet som kvinnan som äger lägenheten gjort om till sovrum möts deras blickar av en gigantisk säng som nästan täcker hela rummet. Den är av vit metall och har vackra guldknoppar på toppen av stängerna. Tapeterna är klarblåa med gulddekor längst upp. De tittar blygt på varandra och Ola tar Anithas hand för att leda henne till vardagsrummet. ”Här är gott om plats. Jag skulle kunna bo här inne och du i sovrummet. Ellerhur?” Han går ut på balkongen och tittar sig omkring. ”Jag får väl röka här ute? Du gillar ju inte sådant? Eller hur var det?” Den fyrkantiga lilla balkongen verkar lite bräcklig i Anithas ögon och hon stannar på tröskeln. ”Mm, här är jättefint. Men…” Hon tystnar och går in igen med Ola tätt efter sig. ”Du kan väl fundera?” Han går in till sovrummet igen, och Anitha fortsätter till badrummet som rymmer ett stort härligt badkar och ett rejält tilltaget handfat. ”Ola kom får du se! Vilket badrum va? Tänk vad skönt det skall bli…” Anitha känner små spiraler av lycka borra sig in i hjärtat och sneglar bakåt mot Ola som lagt sin haka på hennes axel. ”Den är superfin! Skulle du vilja bo här med mig?” Han slår handen för munnen och ber snabbt om ursäkt. ”Förlåt, jag skall inte tjata mer. Det är bara det att jag gillar dig och trivs i ditt sällskap.”

Mäklaren tittar från den ena till den andra med fundersam min. ”Är ni inte ett par?” Anitha känner att kinderna blossar och skrattar nervöst till. ”Njaä, nej, vi är bara kompisar.” Ola ler och ger henne en underlig blick.”Ja vi är bara kompisar.” säger han och lägger extra betoning på bara. Ola lägger sin hand över Anithas nacke och hon känner att håret reser sig av beröringen. ”Jag trodde att ni var tillsammans. Ni verkade så…” Han letade efter ordet några sekunder. ”Ni verkade så tajta.” Mäklaren vände sig mot Anitha och räckte fram en bunt med papper. ”Då får du fundera på hur du vill göra, men vänta inte för länge. Sådana här lägenheter får vi sällan in och de är eftertraktade. Här får du prospektet.” Han lägger ett visitkort ovanpå. ”Ring mig så fort du kan.” Hon nickar och kan knappt stå stilla. Egentligen skulle Anitha vilja kasta sig runt halsen på mäklaren och skrika av glädje, men hon måste kolla hur det håller ekonomiskt att bo här.

När dörren gått igen och de åter står ute på trottoaren studsar Anitha omkring vilt skrikandes och flaxandes. ”Yes! Yes! Äntligen kanske, kanske det löser sig.” Hon sansar sig och kliver in i bilen som Ola skrattande öppnat. ”Du är faan i mig inte klok på en fläck, men det gör inget. Det är rätt så charmigt.” Han startar bilen och tittar frågande på henne. ”Vill madame ha en privat guidning runt stan? Lite middag?” Anitha tittar upp mot sin lägenhet och har svårt att koncentrera sig. ”Guidning? Självklart! Men jag är inte speciellt hungrig än.” Tillägger hon och undrar för sig själv hur det skulle vara att bo med Ola. Han är nog en snäll kille, och verkar rolig. Inte riktigt min stil, men vadå…man vet aldrig.

En liten stund senare kör de in mot stan och Ola berättar en massa om sig själv och lägger som i förbigående till att han är singel. Anitha känner spänningen som byggs upp i bilen och blir lättad när Ola frågar om hon vill se hur han bor. ”Ja, jag bor ju hos mina föräldrar fortfarande, så…” Han lekte med bilnycklarna som han höll i handen. ”Nu får du säkert träffa morsan. Hoppas att det inte gör någonting?” Ola lade handen på Anithas överarm. Hon tittade honom i ögonen och sade att det var okej.

Lägenheten var tom, och de gick in i hans rum som såg ut som ett helt vanligt pojkrum. Den smala sängen hade ett brunt randigt överkast som slarvigt slängts över ett tjockt täcke som nödtorftigt lagts över sängen. Det kändes intimt att sitta tillsammans på hans säng och Anitha drog en lättnadens suck när de gick till köket.

”Vill du ha kaffe eller te?” Ola drog av sig den tjocka tröjan och blottade en mage som inte hade ett uns fett. T-shirten som han hade på sig var vit och nästan genomskinlig. Spänningen dallrade i luften och hon kände att rösten inte riktigt bar.”Jag dricker varken kaffe eller te. Har du juice eller saft?” Ola hämtade det begärda och ställde det på bordet, men släppte inte taget om förpackningen. När deras händer nuddade vid varandra blev det elektriska stötar, och han mumlade ”Förlåt!” och tittade henne djupt i ögonen. ”Det gör inget.” viskade Anitha och lade snabbt till. ”Du, jag måste hem och sova. Klockan är redan två. Vi får fika någon annan dag.” Ola tittade till på köksklockan och svor till. ”Helvete, vad tiden har gått fort. Du jag skjutsar hem dig.

När de satt sida vid sida i bilen tysta sånär som på någon harkling då och då kände Anitha att något var på gång. Hennes mage mullrade plötsligt till och spänningen släppte. ”Är du hungrig?” Ola lättade på gasen och studerade henne ingående. ”Skall vi käka någonstans?” Anitha viftade avvärjande med händerna. ”Nej, jag måste hem nu.”

När de kom fram till huset var det kolsvart där inne och Anitha kände sig som en inkräktare när nycklarna skramlade till och ramlade ned på golvet. ”Varsågod.” Ola sträckte fram knippan och lade armarna runt hennes hals. ”Tack för en trevlig kväll, och fundera på vad jag sagt. Jag gillar dig.” Anitha var inte riktigt säker på om det hände eller inte, men hon fick en känsla av att han gav henne en snabb puss på kinden.

Tema att hinna

”I sommarens soliga dagar…” Musiken som strömmade ut genom fönstret avbröts då och då av ett ljudligt knastrande. ”Och nu kommer dagens sommarpratare.” Damen gjorde en kort paus som för att leta i minnet efter namnet, sedan sade hon mitt namn med varm röst. ”Välkommen Daniel Ernback.”


Det kändes mycket underligt att höra sin egen röst och jag märkte att den lät mycket säkrare än jag var var. Orden tycktes så självklara, och när jag pratade om min kommande bok hördes jublande lycka i min röst. ”Boken skrevs för att läka mig själv, men blev så bra att jag ville sprida den.”

Jag funderade på om det verkligen stämde med sanningen. Var det inte tanken på att få vara med i radio och teve som hägrat när jag tagit beslutet? Bli en kändis som syntes på varje tidningsuppslag? Kanske fotomodell för en dag? Kvinnor som låg vid mina fötter?

Telefonen ringde inne i köket och jag masade mig upp från hängmattan för att svara. ”Ja, Daniel här.” Min gamla flickvän kvittrade i andra änden och berättade med andan i halsen att hon var sååååå glad att vi varit ett par, och att hon var min vän. Sedan lade hon viskande till. ”Jag lyssnar på ditt sommarprat. Oh Daniel, är du inte stolt? Nej nu måste jag ringa till Ella och berätta att du är på radio. Todiloo.” Jag lade dröjande på luren och gick ut i trädgården igen. Fåglarna kvittrade och hönsen jag införskaffat hade hittat till min grönsaksodling. Flinande tänkte jag på Pettson och Findus som var en av mina favoritböcker, och för ett kort ögonblick tänkte jag jaga iväg dem, men ändrade mig och lät dem fortsätta med sina bestyr.

Reklampausen var precis slut när jag lade mig igen, och till min stora bestörtning hörde jag mig själv läsa ett kapitel ur boken. Naturligtvis hade jag valt det värsta av dem alla, och skräckslagen låg jag som förstenad i hängmattan och kände mina öron invaderas av ord jag trodde att jag glömt och innanför mina stängda ögon startade en film med bilder jag försökt förtränga.

Tårögd slet jag mig ur låsningen och rusade in i köket med bara fötter och slog på radions avstängningsknapp. Det sista jag hörde var ordet död.

Skulle jag hinna komma över det som hänt innan jag själv dog? Var skrattet i min mun förevigt dött? Tiden jag tillbringade ute i den ensligt belägna stugan gjorde att jag sakta landade och mina vänner som ringde gång på gång vågade aldrig fråga när jag skulle återvända. Minnen ramlade fragmentariskt av mina axlar och begravdes ett efter ett i svart jord. Livet går vidare, men när tar tårarna slut?

23 juni 2010

TEMA något nära


Mina försök att bryta isen mellan mig och min styvson gick trögt, och sakta men säkert fylldes mitt hjärta med hat till pojken. Jag hade så gärna velat bli vän med den lille, men han vägrade konsekvent att ens lyssna på mina ord. Istället drog han på volymen på sin lilla mobil så högt att skrällandet till och med gjorde ont i mina öron. När jag på teckenspråk försökte fråga Allonso som pojken hette om han var hungrig, tittade han iskallt med munnen som ett streck förbi mig och teg.


Med sina fjorton vintrar trodde jag i min enfald att Allonso skulle fatta att jag inte alls försökte ersätta hans döda mamma, bara vara någon som stöttade och då och då gav lite kärlek.

Till slut gick det över till handgripligheter.

En dag när jag som vanligt åt min frukost i lugn och ro ute på balkongen kom han ut och slängde ett par trasiga skor på bordet. Utan ett ord gick Allonso sedan tillbaka in i lägenheten och in i sitt rum som han noggrannt låste med dubbla varv. Min nyinköpta vackert röda klänning var dränkt i kaffe, och mackan som jag ätit på låg under ena skon.” Nä nu…!” Arg som ett bi sprang jag ned i källaren och hämtade en av Emilios yxor som jag sedan med några hårda slag slog in dörren med. Vi tittade stint varandra in i ögonen och jag kände för första gången mig osäker på hur långt han skulle gå.

Emilio berättade förra veckan att Allonso sagt att han hatade mig och tänkte få mig ur huset. När jag förskräckt frågade om jag inte skulle flytta ut skrattade han och sade. ”Äh, det är väl ingenting att hänga upp sig på. Du vet ju hur dramatiska ungdomarna är. Ligg lite lågt några veckor så skall du se att han ger med sig. ”Sedan lade han till ”Jag blir bara borta över helgen. Du kanske lyckas tina upp Allonsos frusna hjärta nu när jag inte stör er.” Som om Emilios varma och ömsinta själ någonsin skulle kunna störa någon. Snällare karl hade jag väl aldrig skådat. Det var underligt att Allonso var han son.

Den mörkögda nästan svarthårige pojken bar ett vitt kors runt halsen som han fingrade på med sina prinskorvsfingrar när jag pratade med honom. Någonstans inom mig fanns tanken att det nog var ett minne från hans salig mor. Blicken jag fick var allt annat än vänlig och jag kände benen skaka. Som i en flashblixt såg jag plötsligt sammanhanget. Allonso ville ha sin pappa ifred. När mamman dött flyttade han naturligtvis över alla sina känslor till honom. Hur kunde jag vara så dum?

I min hjärna spelades hemska scener upp om min egen död, och jag svor över min dumhet att inkräkta på Allonsos territorium på det sätt jag gjort. ”F…f…förlåt, ja… ja…ja… jag men… men… menade inte…” Min tunga snubblade över sig själv och stammande försökte jag formulera en vettig ursäkt. Svetten rann under armarna och i ansiktet på mig, och jag såg en inre film över mitt gångna liv. När min blick sökte sig till hans hand fann jag en svart kraftig så kallad Butterfly kniv med utfällt blad. Allonsos hand skakade och kroppen var hotfullt lutad mot mig. ”Du, du, du din jävla kossa!” Rösten var hes och bröts. ”Jag hatar dig! Du hånar mig och ler så jävla överlägset. Tror du att jag tänker släppa pappa? Tror du för en enda sekund att du kan slåss mot hans son? Allonso lyfte kniven och höll den i axelhöjd riktad mot mig. ”

Jag försöker mig på ett försiktigt leende i tanken att blidka furien framför mig. ”Jag… jag… jag ä… ä… älskar E… E… Emilio.” Tårarna rinner förrädiskt över kinderna och mascaran bildar svarta fåror. ”Jag…jag ville inget illa. Bara vara… vara… dig nära.” Allonso skrattar galet och tittar mig rätt in i ögonen. ”Nära? Varför i helvete vill du ha mig nära? Fattar du inte att jag hatar din blotta åsyn? Jag tål inte din röst, din doft eller din beröring. Jag HATAR dig! Kniven svischade farligt nära mitt ansikte och jag funderar på att springa ut ur rummet, och försöka nå ytterdörren så fort jag kan. ”Jag vi… vi… ville bara…” Allonso slänger plötsligt iväg kniven över rummet och svär högt. ”Faan också, ser du vad du gör med mig? En jävla skitunge har jag blivit. Det är ditt förbannade fel!” Han slog med handen hårt i skrivbordet framför sig och tittade med vild blick in i mina ögon. ”Helvetes jävla skit! Stick! UT! FÖRSVINN!”

Jag sprang ut ur rummet och slängde på mig jackan nere i hallen för att sedan sätta mig i min bil som var det enda som var mitt eget numera. Plötsligt inser jag att min mobil fortfarande ligger på balkongbordet och funderar på att gå in, men besinnade mig. Istället startar jag bilen och åker därifrån.

När Emilio kommer hem måste han och jag ha ett allvarligt samtal om vår framtid. Jag kan omöjligt bo i huset med Allonso i närheten och skall nog kanske flytta in i ett eget boende en tid. Tanken på vad som kunnat hända fyller mig med skräck och jag har absolut ingen lust att hamna där igen.

22 juni 2010

Är jag frisk nu?

Idag har jag haft en underbar dag utan snedsteg och illamående. Yrseln har gett med sig och jag har bara en envis hosta kvar...tror jag iallafall. Jag är nästan rädd att lägga mig och sova för att imorgon när jag vaknar må lika pissigt som förut.
Läkarbesöken har haglat på varandra, och gissningarna från dem har överträffat varandra. Ärligast var nog "Jag vet inte:" som min läkare svarade igår. Svajandet i hjärnan höll mig vaken inatt och det blandat med rethostan gjorde att jag inte sov speciellt mycket.
Så gissa om jag blev förvånad och framförallt lycklig när jag imorse vid uppvaknandet i soffan ( som jag förpassat mig till under morgonens första timme.) inser att världen slutat gunga och att den eviga spyan i halsen försvunnit.

Nu börjar dagen närma sig midnatt och jag hoppas, hoppas, hoppas att morgondagen blir lika underbar som idag.
För yrseln gör att jag inte kan skriva mer än den dagliga skrivpuffen, och ibland inte ens det.

Godnatt kära vänner, och lev som om varje dag är den sista...för ibland...är det så.

TEMA Något avigt + semester

Ella lade tungspetsen mot baksidan av framtänderna och såg fundersam ut. Diademet som vanligtvis sattes över ett välborstat hår hade idag dragits över det nymornade lite fluriga håret som lockade sig i nacken. Ansiktet var lätt solbränt och hade flagnat på näsan. I knäet på farmodern låg en påbörjad stickning som Ella studerade intensivt. Till slut lutade hon sig fram till sin farmor och sade. ”Det var inte så avigt att komma hit på semester ändå. Jag trodde att jag skulle förgås av tråkighet, men det är rätt skönt att slippa alla måsten.” Hon drog upp klänningen så att trosorna skymtade. ”Visst saknar jag kompisarna därhemma, men vi sms:ar ju till varandra.” Ella drog med handen över det lockiga håret och skrattade lågt. ”Tänk om de kunde se mig nu? Osminkad och utan minsta tillstymmelse till spray i håret.”


Farmodern studerade sitt barnbarn en liten stund innan hon talade. ”Du är väldigt lik din mamma, men det vet du säkert redan om? Jag önskar att hon också kunde ta lite semester någon gång. Nuförtiden är det så stora krav på människorna som jobbar. De skall vara tillgångliga jämt. Det känns skönt att slippa alla krav.

Ella plockade upp mobilen och slog ett nummer. ”Hej! Vad gör du?” Hon snurrade in fingret i en hårlock. ”Kan du inte komma hit?” Ella sköt upp glasögonen på huvudet och lät smått irriterad. ”Vadå kan inte? Jag tror faktiskt att du bara inbillar dig att du är oumbärlig. Det finns väl andra som kan göra det där?” Tonfallet blev mjukare och hon lade huvudet på sned. ”Snälla?” Ella tittade på sin farmors händer och trollbands av den eviga cirkeln av stickornas lek. ”Lovar du? Imorgon?” Rösten lät glad och förväntansfull. ”Jag älskar dig mamma.” Ansiktet öppnades upp av ett leende som nådde ögonen och hon nickade till farmodern och viskade. ”Hon kommer.” Ella vände sig mot luren igen. ”Då syns vi imorgon. Kram.”

När Ella lagt ihop mobilen hoppade hon upp från stolen och sprang in till sitt rum för att hämta ett par byxor. ”Jag går ut och plockar lite jordgubbar, så kan vi göra en tårta tills imorgon.”

20 juni 2010

TEMA Dagen efter

Emma sträckte på sig som en katt, och kvävde en lång gäspning med den guldringsförsedda handen. De blåa ögonen hade en rundel av svart utsmetad mascara runtom, och när hon långsamt reste sig för att inte väcka Andreas såg Emma att örngottet var fläckat av smink. Tänk idag är jag fru Svensson. Leende smekte Emma sin man över kinden och kände något varmt i maggropen. Att kärlek kunde vara så enkel. Andreas gäspade och kisade mot henne. ”God morgon fru Svensson, hur mår ni idag?” Han tog tag i hennes handled och drog ned henne i sängen. ”Har jag talat om att jag älskar dig? Att du är min bästa vän och kärlek? Har jag det?” Andreas tittade in i Emmas blå med sina grönmelerade ögon och drog ihop sin mun till en puss. ”Jag tror inte det. Och om det är så vill jag gärna ha en repris.” Hon kröp ihop i hans famn efter att hon gett honom en snabb puss. ”Får man vara så här lycklig?” Andreas flätade ihop sin hand med hennes och viskade något i Emmas öra. Hon spratt upp ur hans famn med ett fnittrande och höll om de blossande kinderna. ”Nu?” Andreas fångade in Emma igen och lade sig över henne. ”Mm, nu.” sade han och drog av sig kalsongerna som putade betänkligt. Med vana händer letade han upp Emmas känsligaste punkter och snart låg hon flämtande av lust och kved att han skulle göra något åt det. ”Ge mig hela dig. Retas inte mer nu. Älskling, snälla?” Skrattande gjorde Andreas som hon sade och lät tungan leta sig in i hennes mun.


Några timmar senare knackade det hårt på ytterdörren. ”Emma, Andreas dags att stiga upp. Frukosten är serverad sedan länge, och gästerna väntar på att få träffa er.” Emma steg upp och efter en dusch och några snabba drag med borsten i det långa mörka håret klädde hon på sig och gick ned. Andreas kom bara en liten stund efteråt.

Emmas mamma mötte dem vid trappan och drog henne åt sidan. ”Lilla gumman, något förskräckligt har hänt.” Hon snyftade till och torkade näsan. ”Farmor har precis åkt in akut till sjukhuset. Festligheterna igår var tydligen för mycket för henne. Jag väntar på att de skall ringa och ge besked. Det var visst hjärtat.” Emma mindes att hon tyckt farmodern sett lite blek ut dagen före och bannade sig själv för att hon inte följt sin intuition och kollat lite noggrannare. ”Är farfar med henne?” Hon lät blicken svepa över släktingar och vänner som enligt traditionen stannat kvar för att bjudas på brunch. Mamman snöt sig ljudligt och tog dotterns hand. ”Ja, farfar följde med i ambulansen. Du vet att det kan gå på tok va? Farmor är skör, inte alls lika stark som förr, men jag hoppas och tror att anfallet ger med sig.”

Emma ropade till sig Andreas och berättade lite snabbt vad som skett. Han kramade om henne och gav den bleka kinden en smekning. ”Vill du åka dit?” Han rättade till ärmarna på den vita skjortan. ”Jag kan sköta det här. Trots allt så är hon ju din farmor.” Emmas ögon svämmade över av tårar och hon nickade ivrigt. ”Om, om…det är okej? Jag menar…vi har ju precis gift oss, och…” Andreas hämtade bilnyckel och tryckte ned den i Emmas hand. ”Ta med dig din mamma och åk dit, annars kommer du att ångra dig hela ditt liv. Vi kan fira imorgon eller övermorgon. Nu Emma Svensson åker du iväg.”

De lämnade Andreas och for iväg till sjukhuset där stämningen var tung. Komplikationer hade tillstött och farmodern var bara en blek skugga av sitt forna jag. ”Lilla barn, lilla älskade barn. Förlåt.” Hon flämtade fram orden med blanka rödögda ögon och försökte lyfta handen som darrade. ”Förlåt.” Med ett djupt andetag tog farmodern farväl av jordelivet och lät själen släppas fri. Emma och mamman kramade om varandra och farfadern som blek satt vid sin hustrus sida med sin hand i hennes. ”Farväl älskade, farväl. Vi ses snart igen.” Viskade han och slöt sin hustrus stirrande ögon.

19 juni 2010

TEMA Skirt

Negligen hängde i skyltfönstret och Björn studerade den en lång stund innan han klev in och kände på materialet. Det var skirt som spindelväv och gled mellan fingrarna. ”Den här skulle Petra älska, eller?” Tveksamt drog han om och om igen med fingret över de spetsprydda kuporna. ”Skulle hon ta illa upp? Tro att jag bara är ute efter sex?”


En expedit som hört Björn prata med sig själv gick fram till honom och lyfte av negligen från galgen. ”Visst är den vacker? Från en av Frankrikes största designer. Känn på den.” Hon höll fram plagget mot Björn och log. ”Den är som en smekning mot huden. Ge den till din kvinna och hon gifter sig med dig.” Expediten kastade med det långa mörka håret och såg drömmande ut. ”Jag önskar att någon ville ge mig en sådan här.”

Björn skrattade och tog emot negligen med sina valkfyllda hantverkarhänder. ”Vi är redan gifta, men jag tror att hon skulle uppskatta den. Okej jag tar den.”

På vägen hem kände han sig uppspelt och fylld av bus. Vem vet vad presenten kunde mynna ut i. Barnen var hos svärmor hela helgen.

Efter en god middag satte de på sig trädgårdskläderna för att påta med diverse saker därute.

”Jag har en överraskning till dig.” Orden ramlade plötsligt ur Björns mun utan att han kunde stoppa dem. Petra vände sig mot honom och log. ”Överraskning?” Hon reste sig upp till knästående och lyfte händerna ur den svarta jorden. ”Vadå för överraskning?” Det mörka håret hade fått stråk av grått och ögonen omvälvdes av små, små skrattrynkor. Över hela ansiktet fanns fräknar i olika storlekar. ”Det är inget speciellt, bara en liten grej jag hittade igår.”Björns ögon glittrade av bus och han iakttog sin fru en lång stund utan att säga något.

Petra satte händerna i sidorna och såg nästan arg ut. ”Nå, nu har du sagt A, då får du säga B min käre herre. Du vet att jag inte kan vänta…” Ansiktet fylldes av skrattrynkor och hon hötte med spaden mot honom. Björn rusade in och hämtade paketet.

”Varsågod min älskade.” Han räckte fram det och gav henne en puss på kinden. ”Oh vad kul, jag älskar presenter. Men varför?” Petra slet upp snörena och papperet och lyfte upp negligen med rodnande kinder. ”Oj! Vilken sak, men inte kan jag…” Hon nöp i hullet runt magen och snurrade runt, runt med plagget framför sig. ”Tack älskling, den är underbar.” Petra slängde sig runt halsen på Björn. ”Jag har nog aldrig fått något så vackert. Ikväll tänker jag inviga den. Vill du vara med?” Sprudlande glad snurrade hon ytterligare några varv innan hon med skimrande ansikte rusade in i huset och lade den på köksbordet, sedan sprang Petra ut i trädgården igen livligt funderande på hur hon skulle kunna återgälda överraskningen.

18 juni 2010

Hampuz hjälper till med vedstapling

Peter och Razzel klyver ved

TEMA Utsträckt tid

När man blir så här vansinnigt sjuk som jag just nu är flyger tankar om obotliga sjukdomar genom skallen. Att titta i en läkarbok gör att man får stora hispan, och rädslan jag gör allt för att hålla ifrån mig kopplar ett hårt grepp runt min kropp, och hotar att översvämma min stackars gungande hjärna.


På nätterna när alla sover ber jag ödet om och om igen att få utsträckt tid. Livet kan väl ändå inte sluta så här? Nu? Jag har ju så mycket jag vill göra. Till slut övermannar John Blund mig och tvingar in mig i djup drömlös sömn.

Min karl sätter namn på fasan en sen kväll när jag som vanligt ligger i soffan utan en chans att komma upp. ”Det kanske är cancer?” säger Peter med ledsen röst innan han går de få stegen in till vårt sovrum. Jag minns min mormor som dog med kroppen fylld av cancersvulster. Är det min tur nu? Många är de i vår släkt som slagit följe med herr Cancer och hand i hand med honom krypit ned i sin grav.

Positivt lagd som jag är vägrar jag ta ordet i min mun utan ser det hela som en prövning. Tanken att fästingsprutan orsakat det hela låter i mina öron mer troligt eftersom allt startade några dagar efter den olycksaliga dagen. Det här är något som går över! Punkt slut!

Varje morgon börjar med att jag försiktigt öppnar mina ögon, och försiktigt, försiktigt drar mig upp till sittande för att kolla dagsformen. Har jag en bra dag tar jag mig upp och kan kväljande ta mig till köket för att utfodra mina småttingar för att sedan tvinga i mig lite mat.

En dålig dag gungar hela världen oavbrutet, och illamåendet orsakar både ett och flera besök på toaletten. Barnen får klara sin frukost själva, och jag dirigerar mina småttingar från soffan med låg röst.

En månad med sjukdom i familjen har satt sina spår både på ekonomin och stämningen, men jag tror och hoppas att den snart ger med sig och jag får tillbaka mitt liv.

17 juni 2010

TEMA Stofil

”Da, da,da…seså maka på dig.” Med käppen sköt vår ålderstigna släkting Tore undan oss barn, och haltade fram till bordet för att dricka kaffet som mamma serverat. Jag hörde spridda delar av samtalet och som vanligt pratade han om döden. ”Jag vet nog varför ni bjuder hit mig…ni vill bara ha mina pengar när jag dör.” Han skrockade för sig själv och drog med den rynkiga, ådrade, brunfläckade handen över sitt glesa gråa hår.


Jag fascinerades av Tores ansikte som var täckt av massor av prickar i olika bruna nyanser och storlekar, och mamma berättade en gång för mig att de antagligen fanns där för att han alltid var ute i solen.

Tore lyfte av koppen från fatet och hällde kaffe på det som han sedan sörplade i sig. En liten sockerbit låg på kanten och smälte sakta ned under tiden som det becksvarta noggrant hemkokade kaffet försvann. ”Finns det mer månntro?” Sade han och plirade med sina mörka ögon på min mamma som snabbt reste sig upp för att gå till spisen. ”Klatsch!” Blixtsnabbt slog Tore henne i rumpan med käppen. ”Hörru du!” Mamma var lite röd i ansiktet, och jag såg att käkarna var spända. Hon tittade en lång stund på honom och gick sedan vidare. Skrockande tittade han helt öppet på henne uppifrån och ned. ”Du är en stilig stinta du Inger. Lennart har haft tur som hittat dig.”

Hon kom till bordet med kaffepannan i högsta hugg och tittade varnande på honom när han förflyttade handen mot käppen. ”Våga bara!?” Sade mamma med arg röst och vände rumpan bort ifrån Tore. Kakfatet blev snabbt länsat med god hjälp av oss barn, och när han omständigt reste sig höll vi oss på avstånd från honom. Några hårda slag i golvet med käppen, och sedan gick han ut till sin röda moped och knattrade iväg.

16 juni 2010

TEMA Profil

”Men, men…skall vi…måste vi inte?” Emma tittade omväxlande på sin man och dörrhandtaget till dottern Majas dörr som hade skylten STÖR EJ uppsatt. De kunde höra låga stön och smackanden. ”Pelle! Gör något! Vi kan ju inte bara stå här…” Emma satte sig i fåtöljen i vardagsrummet och plockade upp stickningen ur korgen bredvid. De vita metallstickorna slog mot varandra gång på gång, och Petter hörde att hon var upprörd. Han tittade på det svarta lilla paketet han dolde i handen. ”Men tänk om vi har fel? Tänk om hon blir arg?” Petter tryckte ned handen i fickan och fingrade på paketet gång på gång. ”Maja är så pass stor att hon kan ordna sådant här själv. Tror du inte det?”


Emma sade ingenting, satt bara muttrande på sin plats och stickade rad på rad med det färggranna garnet. Till slut lade hon uppgivet ned det hon hade i sin hand och tittade sorgset på Petter. ”Åh, varför måste tiden gå så fort? Det är ju inte alls länge sedan som hon satt i mitt knä och läste ABC-bok. Är det vi som är insnöade? Eller?”Petter hörde på rösten att hon var ledsen och skyndade sig in i rummet.

Plötsligt höjdes musiken i Majas rum och ett lågt rytmiskt dunkande hördes. ”Petter och Emma tittade på varandra med hjälplös min, sedan började de plötsligt skratta. ”Var våra föräldrar lika knäppa? Hur kunde vi glömma?”

Petter lade kondompaketet på ett strategiskt ställe där Maja lätt skulle kunna se det, och tittade sedan på Emma som var röd i ansiktet som en tomat. ”Nåja, jag får nog prata lite med Maja om att hon får tänka sig lite för. Hela familjen behöver ju inte höra när hon har sex.”

15 juni 2010

TEMA Tjejigt

Emma hade haft en tuff vinter, och mamma Katrin frågade om och om igen om de inte skulle flytta. ”Du vet att jag gör vad som helst för dig? Ellerhur?” Hon tog sin dotter under hakan och smekte den mjuka tårfyllda kinden. ”Vi kan lämna det här stället. Tre kan ibland vara en för mycket. Amanda och Paulina är tjejer, och det är så typiskt tjejigt det de gör.” Hon ställde sig på knä framför dottern och tittade in i de mörkbruna sjöarna av tillit. ”Älskade unge, jag blir sjuk av att se dig så här ledsen. Jag skall prata med barnens föräldrar, och kanske, kanske vi kan få det att vända.”


Katrins mage var fylld av fjärilar, men hon hade så stark tilltro på det hon gjorde att det överbyggde all rädsla. Tveksamt, men ändå bestämt tryckte Katrin på signalknappen och smekte dotterns hand som hon höll i ett hårt grepp. ”Det ordnar sig skall du se. Anfall är bästa försvar brukar morfar säga.”

När de konfronterat tjejerna och deras föräldrar en efter en skedde en klar förbättring på skolan, och Emma fick vara med i deras gäng.

Efter några veckor plingade Paulina en dag på deras dörr och ville leka med Emma. Glatt skuttade flickorna iväg hand i hand medan Katrin leende såg på.

Månad lades på månad och det började bli dags för skola igen. De tre flickorna lekte varje dag och hade blivit bästisar.

Vintern kom med tjocka vita, kalla täcken och gnistrande flingor som lekte i luften. Läxläsandet tog allt större del av flickornas fritid och deras vänskap upprätthölls av långa kvällssamtal som handlade om just ingenting. Dagtid satt de fnittrande jämte varandra, och på rasterna flätade de varandras hår eller bara gick omkring på stan.

Vårens första fåglar flög över skolan och sjöarnas is sprack långsamt upp. Små krokusar hälsade på solen, och sälgens knoppar öppnade sig för att släppa ut sina små katter.

Emma, Amanda och Paulina vandrade iväg hand i hand till badhuset medan Katrin leende såg på. Oh vad hon älskade att se sin dotter glad igen. Kylan hade äntligen släppt sitt grepp om den lilla staden, och människorna öppnade upp sina jackor och tog av sig vantarna när solens strålar värmde.

14 juni 2010

TEMA Dekaler

Njutningsfullt tryckte Cecilia på den morrande Ferrarins gaspedal och kastade sitt kastanjeröda hår bakåt i en båge. Som tagen ur en reklamfilm tänkte Elon som sittande i sin gamla Renault betraktade skådespelet med öppen mun. Det röda ljuset gick snabbt över till gult och grönt. Cecilia såg en liten grön bil i ögonvrån och lade snabbt i en växel för att sedan släppa iväg sitt monster. Håret flög ideligen in i munnen och hon spottade ut det. Solglasögonen som införskaffats enbart för att matcha den häftiga bilen var inte ett dugg bekväma, och hon satte dem beslutsamt på huvudet.


Det sista Elon såg av bilen var dekalerna som satt på bakrutan. Den här bilen körs av en kvinna och det är ingen ide att du försöker köra om. Den obscena gesten av pekfingret på den andra dekalen gjorde att han skrattade högt

12 juni 2010

TEMA Feja

Stånkande och stönande drog jag fram soffan och dammsög noga golvlisterna och baksidan av möbeln. Vinterns mörka kvällar hade noga dolt dammet som frodades där bakom, och sanningen å säga hade jag undvikit att titta där.

När vårens första dagar kom öppnade jag alla fönster och dörrar på huset för att släppa in doften. Men årstiden gjorde också att det blev långa ljusa kvällar som gjorde att jag såg allt damm som samlats i element och på golvlister.

I hela vårt hus kändes nu en doft av Ajax som blandades med aromer av syren, schersmin och kaprifol utifrån trädgården.
Den gamla spisfläkten som för länge sedan borde ha skrotats plockade jag isär i beståndsdelar och lade i kokhett vatten.
Efter att jag skurat ur toalett och handfat beslöt jag mig att det var slutfejat för denna gång, och hämtade en cocacola i kylen som jag törstande bäljade i mig.

11 juni 2010

TEMA fisk och avsluta

”Nu får ni ha ett underbart sommarlov, så ses vi till hösten igen.” Rickard Månsson tittade över sin klass och dröjde några sekunder extra vid Maria och Lotta som var fullt sysselsatta med att spela på mobilen. ”Hörni tjejer, sista dagen kan jag väl få er uppmärksamhet i alla fall? Ja, jag vet att jag kanske varit tuffa mot er, men det är för er egen skull.” Lotta tittade upp och mötte hans blick. De svartmålade ögonens ögonfransar hade ett tjockt lager av mascara, och munnen var illande röd. Hon smällde nonchalant med tuggummit och drog ut det med pekfingret. ”Ville ru nåt eller?” Maria tittade också upp och Rickard slogs av hur otroligt lik varandra de två väninnorna var. Han var osäker på vem som varit den ledande rebellen, men mindes att de ändrat stil ungefär samtidigt.


Samtalen med föräldrarna hade tyvärr inte lett till någonting, och psykologen hade omärkligt skakat på huvudet när han förmått dem att gå dit med flickorna. Samtalet hade till slut handlat uteslutande om Rickard och han hade gått därifrån med kalla kårar längs ryggraden. Rickard märkte att de gaddat sig samman och sade saker som inte var sanna.

Med en djup suck såg han ryggen på den sista eleven försvinna ut genom dörren, och samlade ihop sina papper. Det skulle bli underbart att ha ett långt sommarlov. Ja nu var han ju inte helledig. Vissa dagar var vikta åt studier inför nästkommande termin.

Parkeringen utanför huset var nästan tom, och Rickard gick uppför trapporna istället för att ta hissen. Han kanske skulle försöka bli av med ölmagen i sommar? Springa varje morgon?

Försjunken i tankar satte Rickard nyckeln i låset och vred om. När dörren gick upp möttes han av en vidrig doft, och innanför den låg en stor hög av strömmingar som hasat ned från brevinkastet. Häpen stod han en lång stund och bara glodde på förödelsen, tills han kippade efter andan av den starka doften. Illamående tog han ett steg över fisken och hämtade skurhinken. ”Vem i all världen tycker så illa om mig?” Rickard pratade högt för sig själv medan han svabbade golvet flera gånger.

Plötsligt såg han något vitt skymta fram under hallmattan och drog fram det. Brevet var försett med urklippta påklistrade bokstäver, och slarvigt hopklistrat. Rickard hämtade en kniv i köket och sprättade upp det med en kvick snärt på handleden. HA EN BRA SOMMAR! Stod det med hopklippta bokstäver i ojämn rad. Inget mer. Han satte sig ned på en stol och lade händerna för ansiktet. Skulle han polisanmäla det? Eller? Ignorera händelsen?

Till slut beslöt han sig för att ignorera det och se händelsen som ett pojkstreck…eller? Det kanske var tjejerna?

9 juni 2010

TEMA Bönhörd forts. på fira

Eliza parkerade sin bil utanför det röda huset som hade adressen Blekingegatan 5. Det var välskött och hade ett äppelträd på var sida om tomten. En fontän hade placerats vid en konstgjord damm mitt på gräsmattan. Elizas modersinstinkter gjorde att hon såg alla potentiella faror och tänkte att det skulle bli svårt att ta dit barnen. Jag måste försöka få honom att åtminstone skaffa ett staket innan vi flyttar in.


Förhållandet med Alex hade börjat av en ren slump. Han hade passerat hennes bil då hon gråtande lagt huvudet mot ratten. Tveksamt hade Alex knackat på fönstret och frågat hur det var fatt. Eliza torkade snyftande bort tårarna och nekade till att hon var ledsen. ”Jag har bara fått något i ögat, men det är redan bättre. Tack för att du bryr dig.” När hon vevade upp rutan stoppade han den med sin hand och log. ”Jag vet inte varför du gråter, eller varför du säger att du inte gör det, men en söt tjej som du är mer värd än att lämnas ensam en sådan underbar dag som denna. Jag bjuder på fika.” Eliza funderade ett tag på om det var rätt att göra så, men beslöt sig för att för en gång skull följa sina impulser och tackade ja. ”Vänta lite, jag måste hitta ett bättre ställe att parkera bilen på.”

En halvtimme senare hade han dragit ur Eliza hela historien om otroheten och bristen på kärlek från mannen. ”Jag fattar inte varför du stannar? Barnen kan väl lika bra bo hos dig i en lägenhet? De mår inte bra av att bo som nu. Era bråk kommer att stanna i deras minnen för alltid. Det vill du väl inte?” Alex lade handen på Elizas och hon kände att det hettade där den låg. Till slut låg hon gråtande i hans famn och han smekte långsamt hennes rygg.


Efter den dagen höll de kontakt, och hamnade i säng några gånger på sjaskiga hotell långt från staden. Känslorna mellan dem växte lavinartat och Eliza märkte smått panikslagen att hon var kär. Med Alex kände Eliza att hon var trygg och älskad. Det kändes som om en högre makt stod vid hennes sida och försökte hjälpa henne till ett bättre liv.

Nu stod hon här på hans tomt. Ditlockad av löften om evig kärlek och att barnen skulle få följa med. Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och ut steg Alex. ”Hejsan käraste. Var det svårt? Vad sade Jesper?” Han kramade henne hårt och smekte hennes tårade kind. ”När hämtar vi barnen? Eller…” Alex höll Eliza en liten bit ifrån sig och tittade på henne. ”Vill han behålla dem?” Hon lade armarna runt hans hals och kröp in i hans famn. Eliza kände sig som en liten flicka och ville bara kramas. Ha honom tätt, tätt intill sig en stund under tystnad. ”Håll om mig…bara håll om mig.” Viskade hon och lade huvudet på hans axel. Alex luktade gott, och hon anade att han precis duschat eftersom det mörka håret fortfarande var vått i topparna. Den stora guldringen i örat förstärkte hans manlighet och Eliza kände något varmt gunga till i magen. ”Du är modig, vet du det?” Hon tittade rätt in i de mörkbruna ögonen och hjärtat fladdrade till lite extra. ”Tänk om Jesper frågat vem du var? Eller ännu värre, någon av de andra släktingarna kunde ha ställt den frågan. Vad hade du sagt då?” Alex skrattade mjukt och det smala ärret över hans kind stramade till. ”Att jag var din kusins kusin. Ingen av de där personerna visste vem den andre var. De var en patetisk blandning av pengakåta uslingar. Förresten kan jag ge mig attan på att de trodde att hon var på väg att trilla av pinn.” Han drog med handen över hennes länder och eggade henne mer och mer tills hon tog Alex hand. ”Var har du ditt sovrum?” Han smekte hennes hand med tummen och lade fingret mot hennes mun.”Vårt sovrum min kära, vårt.”

När grannen till Alex såg paret på uppfarten log hon och skrockade för sig själv. ”Det är på tiden att han får lite kärlek. En så snäll och fager gosse skall inte vara ensam.

Emma och Anna-Klara spelade spel och pratade i munnen på varandra. Det skrattades och gräts om vartannat. Gamla fotoalbum dammades av och gicks igenom med Emma som intresserad åskådare. I mängden av svartvita foton utmärkte sig ett mer än de andra, och hon satte ned sin ådriga, darriga hand på bladet och tittade storögt på Anna-Klara. ”Det där är väl jag?” Emma bläddrade några sidor framåt och bakåt. ”Men om det där är jag, vem är då det här?” Hon pekade på sig själv och såg förvånad ut. ”Jag är ju gammal och gråhårig.” Emma reste sig upp och gick ut till hallspegeln. ”Det här är inte jag. Du måste ha fel…” Hon öppnade koftan och klädde av sig plagg efter plagg tills hon stod naken. Med fingrarna pekade hon på olika ställen på kroppen och den skrynkliga huden rörde sig. Den långa silverfärgade flätan löste hon upp och spred håret över ryggen, sedan snurrade Emma runt, runt tills hon nästan föll omkull.

Plötsligt vände sig Emma mot Anna-Klara och utropade. ”Du!” Hon klädde sakta och omständigt på sig för att sedan gå fram till Anna-Klara med händerna lyfta. ”Du skall flytta in till mig. Jag gillar dig.”

Det korta ögonblicket av insikt var borta lika snabbt som det kom, och hon stannade upp i rörelsen för att studera sina lyfta händer med frågande min. Emma tittade på Anna-Klara och log ett inåtvänt leende medan hon studerade henne med kisande ögon. ”Är det du som är Annika? Var är Tommy?” Emma tittade sig runt som om hon letade någonting. ”Har du sett Herr Nilsson? Han lekte tafatt med mig och Lilla Gubben, sedan är de försvunna båda två.” Emma gick vidare till nästa rum och ropade med jämna mellanrum på sina vänner.

Anna-Klara reste sig upp och slog ihop albumet efter att hon läst under fotografiet att det mycket riktigt var Emma. Hon hade varit ett vackert barn, och klänningen verkade vara av mycket exklusivt material. Med blandade känslor följde Anna-Klara efter den lilla damen som snabbt fångat hennes hjärta. Visst var Emma snurrig, men hon gjorde inte en fluga förnär och kunde kanske få hjälp av minnesträning. Anna-Klara hade läst något om det i en artikel i tidningen, och fastnat på grund av ren simpel nyfikenhet. Nu funderade hon på om det kanske fanns en chans att få med Emma till den där doktorn som de skrivit om. Pappa Teodor kunde säkert bistå med hjälp. Anna-Klara drog upp mobilen från fickan och knappade in ett nummer.

Jesper vaknade med ett ryck av telefonsignalen och famlade i fickorna efter mobilen innan han såg att den låg på bordet. ”Jesper.” Han lyssnade uppmärksamt på rösten i telefonen och tittade sig runt i rummet. På bordet stod en urdrucken vinflaska med en halväten kyckling på en tallrik bredvid. En stank av gammal gubbe låg över rummet, och han förstod inte varför förrän han tittade på sina byxor. Urindoften var stark och drev honom till badrummet där han snabbt drog av sig byxorna och tryckte ned dem i tvättmaskinen. ”Mm, jag förstår.” Jesper tittade sig själv i badrumsspegeln och kände djup ångest. Hur faan kan jag vara så dum? Tänkte han och slog med handflatan på den. Spegeln knakade betänkligt, men höll. Jag måste sluta dricka. ”Så hur mycket vill du ha?” Jesper gick ut från badrummet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när han kom dit. Trädgården var som alltid i perfekt skick och inte minsta kvist petade upp ur äppelträdets krona. Arboristen som de anställt gjorde ett gigantiskt jobb och höll alla de vackra fruktträden i schack. ”Okej, men då säger vi så. Nycklarna har du ju redan, och det är väl inga problem att få plats i Emmas hus. Jag är dig stort tack skyldig. Ring om du behöver någonting.” Jesper klickade in sig på datan på sitt kontor och gick in på hitta.se där han sedan sökte på Anonyma Alkoholister och skrev ned numret. ”Hejdå Anna-Klara hoppas att du kan hjälpa Emma med minnesträningen. Vi har helt ärligt inte lagt ned så mycket tid på det där. Och som sagt…ring om du behöver hjälp.”

En månad senare satt Anna-Klara, Emma och Eliza i trädgården hemma hos Emma. ”Så vad säger läkaren?” Eliza böjde sig fram mot den gamla damen och tog hennes hand. ”Jag lär mig vartefter, och en del dagar är bättre än andra. De har kommit fram att jag inte har Alzheimer och det var skönt att få reda på. Anna-Klara och jag har det så trevligt på kvällarna när vi löser korsord och spelar dataspel.” Eliza tittade frågande på Anna-Klara. ”Dataspel? Men varför i all världen…?” Flickan skrattade åt kvinnans uppsyn och berättade att nya rön visat att det var nyttigt för snurriga pensionärer att spela vissa av spelen. ”Till och med jag har fått bättre minne. Nog om det nu…” Hon drog igen den stickade koftan som hade regnbågens alla färger. ”Hur är det med dig? Jag förstår att skilsmässan varit jobbig…?”
Eliza skrattade till och viftade med händerna. ”Nej, nej oroa dig inte för mig. Alex gör mitt liv till en enda solskenspromenad och han har ändrat hela tomten för ungarnas skull. Häromdagen stötte jag på granntanten som kramade om mig och sade att jag var guld för Alex. Hon bjöd in mig på te och vi satt hela eftermiddagen och pratade. Barnen tyckte naturligtvis att allt var pest i början, men mjuknade efter ett tag och älskar nog Alex lika mycket som jag…eller…” Hon rodnade och drog en ringklädd hand genom sitt korta ljusa hår. ”Nästan lika mycket.”

Anna-Klara visste att Jesper lagt in sig själv för avgiftning och ville inte diskutera honom med Emma bredvid. I hennes ögon var Jesper den perfekte svärsonen som tröttnat på sin fru och lämnat henne. Inte tvärtom.

8 juni 2010

Syskonkärlek

TEMA Fira forts. på gårdagens förvalta



”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran. Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Elisa? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?

Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.

Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”

När dörren stängts efter sista släktingen gick Elisa fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.” Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?” Elisa mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.

"För barnen skull, för barnens skull." Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.
Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Elisa väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.

Anna-Klara hittade adressen hon fått, parkerade sin lilla sportbil och gick in på tomten. Hon såg att den var lite eftersatt och det kliade i hennes fingrar att få påta i jorden. Leende tittade hon på syrenerna som sträckte sig långt över hustaket och bildade ett tak av doftande blommor. Jordgubbar hade planterats runt hela kanten på rabatten och plantorna dignade av söta bär som lockade henne att smaka. Hon tog en och snurrade runt, runt med armarna utsträckta. Kroppen fylldes av euforisk lycka och hon kände sig för första gången på länge som hemma. ”Får jag vara med?” Rösten kom från en berså av schersmin. Fnittrande stod kvinnan klädd i nattlinnet och tittade på Anna-Klara. ”Vem är du?” Det rynkiga ansiktet hade två små smilgropar och var brunbränt. Ögonen plirade närsynt och händer likt små klor sträcktes fram mot Anna-Klara. ”Jag heter Pippi Långstrump. Min häst Lilla Gubben är försvunnen och jag hittar honom ingenstans. Kan du hjälpa mig?” Anna-Klara sträckte fram sin smala hand och presenterade sig. ”Jag heter Anna-Klara. Hur kom du ut? Låste de inte dörren?” Kvinnan pekade skrattande på en stege som rests mot huset. ”Jocke hjälpte mig ut, och idag hittade vi nyckeln som de gömt. ”Anna-Klara beslöt sig för att vänta med ytterligare frågor, men undrade vem den där Jocke var.

Pendlandet mellan fantasi och skeende blev jobbigt för Emma och för att komma över passagerna hanterade hon allt som en enda verklighet. Hon var Pippi Långstrump. En karaktär som passade den lilla gumman mycket bra eftersom hon levde lite som henne. Katter sprang in och ut i huset som de ville, och kattluckan svängde ideligen fram och tillbaka. De gned sig spinnande mot sin matmors ben och jamade högt efter mat eller klappar. Huset var lite slitet och en och annan takpanna skulle behöva bytas ut för att det inte skulle bli läckage. I fönstret prunkade stora röda och rosa pelargonior som nästan sträckte sig ut. Gräsmattan hade stora tufsiga grästorvor och hade invaderats av blommor. Det var vackert vildvuxet.
”Skall vi gå in och fira.”

Emma tog Anna-Klaras hand i sin och haltade mödosamt in genom dörren. ”Vi får inte glömma att lägga tillbaka nyckeln. De får inte veta att jag vet.” Nickande åt den andras snurriga förklaring gick Anna–Klara in genom dörren. ”Vad, vad…vad skall vi fira?” Stammande och fylld av frågor trädde hon in i ett gammeldags kök. Luckorna på skåpen satt på trekvart och diskhon var fylld av gammal disk. Flugor surrade över tallrikar med matrester och matbordet var kladdigt. Emma tog två koppar ur diskhon och hällde becksvart kaffe från en silverfärgad bucklig termos i dem. ”Varsågod! Vi måste naturligtvis fira att jag hittat dig. Ja, jag hittade ju dig in min trädgård. Ellerhur? Alltså är du min. En sakletare får alltid behålla det hon hittar.” Emma fnittrade igen och satte handen för ansiktet för munnen som saknade tänder.
Anna-Klara skrattade åt den gamla damen och fann henne roande. Det var väl inte så noga med att ställa allt till rätta på en gång. Emma lyfte sin kopp och tittade Anna-Klara djupt i ögonen. ”Ja, skål då och välkommen.”

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...