24 december 2015

En början-982

Jag rodnade av skam när jag insåg vad som pågått under de dagar jag vistats hos min farbror. Min bror och min kusin borde skämmas som stått under trappan och glott in under kjolarna på kvinnorna som passerat. Jag skämdes. Mamma skulle bli galen och om pappa levt skulle de fått smörj.
Jag var elva och skulle bli tolv till våren. Vistelsen här hos farbror och faster slutar nog i samma stund sanningen kommer fram. Fredrik skulle säkert neka, men jag hade sett dem. Båda två.
Jag och Merja satt i lusthuset och pratade tills långt in på natten. Hon om sina kärleksbekymmer, jag om annat.
Plötsligt knackade det på dörren. Hårt.

23 december 2015

En början-981

Det var inte riktigt så här jag tänkt mig semestra, men efter att ha sett en massa fotografier på nätet ville jag uppleva allt som berättades på forumet. De vackra grottorna var fyllda av istappar som gnistrade i olika färger och dånet från forsen som slog sig fram genom grottorna fyllde våra huvuden. Jens gick några meter framför mig och bar all vår packning, och jag höll i den extremt starka ficklampan. Här och var kilade ödlor över väggarna och försvann in i djupa skrevor. Jag försökte hinna upp med kameran men misslyckades nästan varje gång. De få bilder jag fick innehöll en svans eller spetsen på ett huvud. Vi skulle nog bli tvungna att gästa ställets utställning för att se djuren i dess helhet.
Glaskupolerna som byggts över olika grupper med växter såg skör ut och jag vågade inte ens nudda den när vi passerade. Jens däremot lade handen mot ytan och drog med pekfingrets yttersta spets över den.
Vi hade inte sagt ett enda ord på hela tiden vi vistats i grottorna, och jag var nödgad att harkla mig när jag äntligen tänkte yttra mig.
”Var det så här du föreställt dig det?”
Han stannade och vände sig mot mig. De blåa ögonen värmde mitt inre och mitt blod verkade flyta fortare för hjärtat galopperade.
”Inte riktigt, men av dina beskrivningar  förstod jag att det skulle vara något alldeles extra.”
Han fortsatte gå framåt längs den smala vägen utmejslad av människohänder som hållit olika verktyg. Små trappsteg ledde upp till en avsats där vi hittade en lång linbana baserad på att sitta på en stol som kanade längs en vajer över ett brant stup. När vi klev på visste vi inte var den skulle stanna, och det blev en fullständig överraskning när stolen efter några meter delade sig i två lika delar och lämnade oss i ett intet.
När jag landade i vattnet skrek jag så högt att det ekade mellan väggarna. Kylan omfamnade benen, och det stänkte vatten långt upp på ryggen.

20 december 2015

En början-980

Det evigt plingande ljudet hotade allvarligt Miriam att bli döv.Det var hon fullt övertygad om. Först var det Michael som lärde sig spela fiol och nu Teo som var fullt övertygad att pianoklink var hans melodi.
Hon lade kudden över huvudet och försökte tänka på något annat.
Tonerna åt sig in i öronen och hon ville slå fiolen sönder och samman. Hur kunde han välja ett dylikt instrument tänkte Sara.
”Kan inte du spela in mig”, frågade Michael och lade huvudet på sned.
”Är inte du för gammal för det här?”
Sara ångrade orden innan de hunnit ut från munnen, men hann inte stoppa dem.
”Gammal”, sa Michael och stoppade i rörelsen. ”Vad menar du med det?”
Sara grimaserade och slog ut med händerna i en svepande rörelse.
”Ja, jo, jag…”

17 december 2015

En början-979

Jag fryser. Dörren till kylen borde ha öppnats för länge sedan nu, men den förblir stängd, och handtaget...ja det sitter på utsidan.
Det svider i min nästipp och snoret har fryst till is. Fötterna känner jag inte längre och känseln i fingertopparna är borta. 
Det jag nu ska berätta måste stanna mellan oss. Om det kommer fram vad jag sysslat med de senaste månaderna åker jag i fängelse.
Den där olycksaliga måndagen då allt började skulle jag vilja radera, men min hunger efter snabba cash och äventyr gjorde att jag hoppade på idéen som Magnus lade fram när vi smålulliga satt och diskuterade livets allvar i min kvart.
"Snabba cash, sa du", muttrade han och drog fram ett pappersark ur fickan som han vecklade upp. "Jag har en stensätter plan."
Jag borde ha rest mig och gått hem, men eftersom jag redan var hemma, stannade jag kvar, och lyssnade uppmärksammare än jag ville.
Mitt liv sög verkligen när det här hände. Min pojkvän hade dragit, jobbet var urtråkigt och dessutom jäkligt dåligt betalt. Kursen jag tagit och som skulle bli min biljett till framtiden gick inte så bra som jag ville. Att plugga hade aldrig varit min grej. Jag sov bort lektionerna och var lärarens hatobjekt nummer ett eftersom jag ändå klarade tentorna halvbra. Det blev inte mycket nattliv och vännerna droppade av en efter en eftersom tråkiga jag alltid somnade när vi gick på bio eller hade tjejträffar.
Fatta själv att försöka hålla ögonen öppna när tio brudar tjattrar om struliga killar och olika åkommor som berodde på alltför mycket sex med olika partners. 

Första gången jag stal några kilo märkte ingen något. Jag bar dem ut till bilen där jag ställt en minikylskåp som drevs av bilbatteriet. Ironin i det hela är väl att jag laddade bilen på firmans apparat. Det var en extraförmån som vi anställda hade. Om de bara anat vad jag gjorde med den energin.
Nåväl, en gång är ingen gång, två är en för mycket, och tre...är totalt galet.
Magnus jobbade i charken och visste exakt när skinkorna skulle komma. Vi kryddade det hela med x antal kilon oxfile. Gissa om hotellet vi tagit kontakt med gnuggade händerna. Han gav oss pengar och sålde skiten till sina gäster.

13 december 2015

En början-978

"Jag ska starta eget", sa Frida och drog upp håret i en tofs mitt på huvudet. "Minst två, kanske tre firmor."
"Jaså", sa pappa och kliade sig i örat. "Hur ska du finansiera det?"
Frida drog i sin nästipp tills den blev röd, sedan bet hon i underläppen och knycklade ihop ansiktet. 
"Jag tänkte att du skulle vara med. Som chef eller nåt."
"Jaså minsann. Chef säger du? Vad får jag i lön då?"
"Lön?"
"Jag måste ju få betalt för det jag gör. Ellerhur?"
Frida kliade sig i huvudet där tofsen satt fäst.
"Hade du tänkt att jag skulle jobba gratis?"
"Nja", mumlade hon och skrapade med tån i marken.
"Jag vill ha femtio, nej hundra kronor i timmen. Då kan du lätt räkna ut hur mycket det blir."
Frida drog med handen över hakan och gjorde en konstig min med munnen.
"Nåväl", sa pappa och satte sig i en av utemöblerna. "Vi börjar med att göra en plan." 

12 december 2015

En början-977

Det regnade aldrig den sommaren. Eller, nog gjorde det det, men jag var så lycklig att inget kunde ta bort leendet. Jag gick barfota och klänningarna avlöste varandra. Mamma och pappa sa att det var min sista lediga sommar, att allvaret med jobb och egen lägenhet skulle börja till hösten.
Magnus och jag träffades utanför toaletterna nere vid sjön. Du vet de där fula bajamajorna som kommunen ställer dit. Lukten var obeskrivligt äcklig, men jag stod kvar och väntade medan han gick in.
"Behöver du också gå in", frågade han när han kom ut. "Det är rätt skitigt och jag kan inte säga att det var någon särskilt behaglig upplevelse", fortsatte han och tog min hand.
"Oj då", sa jag och kände hur värmen från hans hand trängde in genom mitt skinn.
"Magnus, heter jag", sa han och vevade med min hand i sin. "Kul att ses."
"Kommer du härifrån", frågade jag och försökte låta bli att glo för mycket på honom. "Jag menar..."
Jag tystnade och undrade hur jag skulle bära mig åt för att få honom bort från området. Pia skulle säkert slå sina lovar runt honom, och Beata, hon kunde aldrig låta bli mina killar. Det blev en tävling varje gång jag träffade någon. En tävling om att ta killen från mig snabbast möjligt. När de fått sin vilja igenom skippade de honom och kom med någon dålig förklaring.
"Vågar du följa med mig hem", frågade Magnus mig och höll min hand hårt. "Jag bor nere i stan i en etta."
Jag följde honom hem och kom inte därifrån på en hel vecka. Mamma grät och bannade om vartannat medan pappa mest ryckte på axlarna och mumlade att jag var stor nog att ta hand om mig själv.

11 december 2015

En början-976

Jag öppnade tidningen och bläddrade först åt ena hållet, sedan det andra. Kändisarna som fanns på bilderna hade jag nog sett förut, men mindes varken namn eller vilken film de deltagit i. I min värld behövde jag inte lägga sådant på minnet. Om jag skapade karaktärer som hade ett någorlunda hyfsat liv och lade en massa hinder i vägen för dem, blev min förläggare glad. Och naturligtvis måste boken sälja, filmen likaså.
Den här gången reste jag bort för att slutföra manuset. Långt bort. Det blev närmast patetiskt löjligt att jag som är mörkrädd tog beslutet att åka ut i skogen, långt från både människor och el. 
Lågan flammade oförtrutet på medan skymningen byttes ut till mörker. Jag hade samlat på mig en massa ved och sett till att tidningarna inte var fuktiga i den råkalla byggnaden som min kusin behagade kalla hus. I mina ögon såg huset mer ut som en ateljé. Fönstren nådde från takfoten ända ner till marken, och på taket fanns det också stora fönster.
När jag lade mig i sängen och tittade upp i taket, såg jag stjärnorna. I min hjärna startade frågorna: Hur bar man sig åt för att putsa alla fönster? Gick de att öppna? Tänk om de började läcka? Tänk om en gren faller ner på taket/fönstren. Håller de då?
Naturligtvis skulle det vara enkelt att plocka upp mobilen som jag lagt längst ner i väskan och stängt av, men jag ville inte prata med någon, inte ens min kusin, och tiden här skulle jag endast tillbringa med manuset, inte en massa babbel.

Ögonlocken blev tunga och mina fötter domnade bort när jag satt på dem. Datorns batteri började sina och jag tog upp anteckningsboken för att fortsätta skriva där. 
Ett lätt dunkande hördes. Som om ett fönster stod och slog.
Jag gled med blicken över alla öppningar, nä, alla verkade stängda. Obehag spred sig i mig. Tänk om någon just i denna stund stod och tittade på mig, tänkte jag och rusade upp, drog för alla gardiner jag hittade och var på väg att hänga upp filtar över fönstren när jag såg mig själv i hallspegeln. Kinderna blossade och sockarna var två eller tre nummer för stora, benen var smala och huden lyste vit. Jag höll om mig själv och skrattade, usch vilken fjompa jag är, tänkte jag, och gick in i köket.

Det rykte från ljusen jag ställt på bordet. Underligt, tänkte jag, men skyllde på dålig kvalité på ljusen. Hemma i stan hände det förvisso aldrig att de bara slocknade av sig själv, men...

10 december 2015

En början-975

Jag slog hårt på porten, en, två, tre gånger, men ingen öppnade. Är det fel adress, tänkte jag och gick tillbaka till grinden. Nä, det stod klart och tydligt, bäckvägen 4 och jag var i Bagarmossen.
"Vänta", hörde jag en röst säga. "Jag stod i duschen. Kommer strax."
Jag rättade till mina kläder och ställde resväskan så nära mina fötter jag kunde. Den hade varit med om mycket, och rest långt. Klistermärken vittnade om det. Det från australien var äldst och därav mest skamfilat. Men nu skulle det bli ordning i mitt liv. Inte nödvändigtvis man och barn, men kanske en sambo och varför inte en hund. Nuförtiden fanns det hundar i miniformat som man lätt packade ner i en handväska och kunde ha med sig överallt. Varför kunde inte jag om andra kunde?
Jag hörde steg och rättade till kläderna igen, försökte mig på ett leende, men beslöt mig för att den allvarliga minen passade bäst.
Mannen som öppnade passade in i en engelsk deckare. Han bar en beige keps och mustaschen var snurrad i kanterna. Byxorna matchade perfekt skjortan och slipsen låg tätt intill hans bröst.
"Sisårdärja", sa han och sträckte fram handen. "Evert heter jag, och du är Susanne förstår jag?"
Jag tittade på min farbror och undrade om jag skulle hinna med tåget hem redan ikväll. Det här kan ju sluta hur som helst, tänkte jag och kikade förbi honom in i hallen. Kristallkronan som jag anat genom glaset på dörren lyste och inte ett dammkorn fanns på prismorna.
Han drog in mig i famnen och klappade mig på ryggen. "Du tar väl inte illa upp hoppas jag?"
"N...n....nä", stammade jag och blundade när en intensiv stickande doft av eld stack upp i mina näsborrar. 
"Så det är nu du ska börja ditt nya liv", fortsatte han och tog min hand. "Det ska bli fantastiskt roligt att följa din karriär. Din farmor och faster livnärde sig som konstnärer, men blev tyvärr aldrig riktigt så stora som de drömt om."

9 december 2015

En början-974

Vi var gatans barn och vårt hem närmsta port. Vi hade inga efternamn och sjukdomar härjade i våra hastigt hopplockade läger. Jag , Fanny och Mia strålade samman av livets vändningar och nu trettio år senare satt jag i ett av stadens exklusivaste byggnader och tänkte tillbaka på det som varit. Fanny och höll fortfarande kontakten men Mia försvann självmant ur våra liv.

Jag höll i den gamla dagboken i ena handen och plockade till mig två mandariner när jag passerade köket där min hushållerska stod och lagade mat. Efter att jag hittat henne i stans horkvarter och bestämt mig för att hjälpa henne hade vi ett kitt mellan oss som aldrig kunde brytas sönder.
Hon nickade mot mig och log. Den ena framtanden var fortfarande borta, men hon vägrade sätta i en ny, kallade hålet för verkligheten och skrattade bara när jag bad henne titta framåt. Marietta bestod av en del svart chicagoblod och en del svenskt.
"Varje gång jag tittar mig i spegeln gläds jag ännu mer över mitt nu", frustade hon och kramade mig så hårt att jag inte fick luft.
En snabb titt ut genom fönstret gav mig väderläget över stan. I de ruffiga kvarteren verkade himlen alltid grå och de gånger jag såg solen stråla över gråsvarta baracker med slarvigt ditspikade plåtkorrugeringar påminde jag mig själv om att säga till Rupert, min advokat och käre vän, att skicka dit Niklas med kompani och snickra upp vettiga hus.
Ju längre tid som gick verkade min hjärna glömma det som hänt.
Jag skrev fortfarande dagbok och gömde dem noga på vinden i kistan min farmor fått när hon gifte sig. Kistan gick knappt att stänga och det var väl dags att köpa en ny, men det hade inte blivit av. Ännu.



En början-973

Spegeln sprack tvärs över och glaset föll ner på golvet, några ynka centimeter från mina bara tår. Lädret på sandalerna hindrade vidare förstörelse av huden.
Jag lyfte bort resterna av spegeln och ställde den på hög kant i köket. Pelle fixar det här, tänkte jag och öppnade ytterdörren. Han fixar allt.

7 december 2015

En början-972

Dörren exploderade inåt, och bitar av ruttet trä fyllde vår säng. De tre männen riktade pistolerna mot oss och hade dragit en svart strumpbyxa över ansiktet. Ledaren pekade på mig med vapnet och beordrade mig att klä av mig. Han viftade med pistolen och snurrade den i luften för att illustrera att jag skulle göra likadant. Den kalla luften svepte mot mig och jag såg att håret på mina armar stod rätt ut. Min man protesterade men jag nickade mot honom och varnade honom med hjälp av ögonen. Det var inte riktigt rätt tillfälle att spela Allan Ballan nu. Jag ville se mina vänner igen och såg framför mig hur jag satt på fiket som låg nedanför vår lägenhet. Tänk positiva tankar, tänkte jag och kände doften av nikotin när den ena av männen, en kort kille, med tjock mage, lutade sig mot mig.
Adrenalinet forsade ut i kroppen och jag skakade av rädsla, men bet mig i läppen för att få hjärnan att koncentrera sig. Fokus, tänkte jag och mer anade än såg att den yngsta mannen hade en pistol instoppad i byxornas linning.

6 december 2015

En början-971

"Härmed dömer jag dig till livstids fängelse", sa Domaren och slog med klubban i bordet framför sig.
Känslorna hade jag för länge sedan blockerat, men insikten att tillbringa en helvetes massa år bakom galler gjorde mig sjuk. Jag mådde illa, så illa att jag måste kräkas.
"Ursäkta, finns det en hink jag kan låna", flämtade jag fram till min advokat som satt bredvid mig klädd i nystärkt skjorta och pressveck som liknade eggen på en kniv.
Kvinnan som presenterat sig som Rosita svarade inte men sprang över golvet till en hink som stod bredvid vittnesbåset. Jag hann se att det låg en massa servetter i den innan jag spydde ur mig både frukost, lunch och mackan jag fått innan jag gick in.
När magen lugnat sig satte jag mig tillrätta och drack av vattnet någon ställt på mitt bord.
"Jag hjälper dig ut så fort jag kan", mimade min advokat och log.
När vakterna tog tag i mina armar for en stöt av smärta från nacken till fötterna. 

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...