31 mars 2010

TEMA Magknip

”Psst, grabben, kom hit ett tag. Vill du smaka på något gott?” Den unga killen som vinkade till sig Emil var bara några år äldre än honom, men var mycket tuffare i attityd och utseende. Ansiktet var genomborrat av flera små smala silverstänger som rörde sig när han pratade. ”Kom får du se vad jag har här.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och Emil såg något vitt. Runt ringfingret satt svarta tatueringar med små, små döskallar på rad, och över handleden gick ett tjockt vitt ärr.


Emil tittade efter sin kompis Ehrling, men såg honom ingenstans men nyfikenheten övervägde rädslan för det okända och han beslöt sig för att själv kolla vad den andre hade att visa.

I handen låg en fluffig vit godisbit.

”Det där är ju en marschmallow, det är väl inget konstigt.” Emil vände sig skrattande bort och var på väg därifrån när den andre tog hans arm i ett fast grepp. ”Inte vilken marschmallow som helst. Den är magisk. Allt i din omgivning blir i regnbågens färger, och du känner dig extra lycklig när du tar den.” Under tiden som killen pratade gestikulerade han en regnbåge med sina händer och såg euforisk ut. De mörka ögonen lyste. ”Har du testat hasch någon gång? Det här är bättre…och helt ofarligt. Smakar och luktar ingenting. De kan aldrig ana vad du håller på med. Ja föräldrarna och lärarna alltså.” Den andre flinade och viskade något i örat på Emil.

”Äh, du driver med mig.” Emil tittade på den andre med uppspärrade ögon. ”Det kan väl inte stämma?”

”Jo, helt gratis…” Killen tände en cigarrett med en tändare som hade en rörlig pinuppa på sig. ”Häftig va?” Han vände tändaren upp och ned och vips var hon naken.

Emil rodnade av förlägenhet och tittade sig om efter sina vänner, men skolgården var full av niorna som roade sig med att kicka boll och det var svårt att se några andra. Vad gör jag nu då? Det vore rätt häftigt att kunna säga till polarna att jag testat. Och är det gratis så spelar det väl ingen roll. Morsan får ändå inte veta något. Handen i byxfickan rörde sig oroligt. Jag vill ju så gärna. En gång spelar väl ingen roll. Det kan man ju inte bli beroende av. Förresten håller väl alla på nuförtiden.

”Nå?!” Cigarretten var slut och killen trampade oroligt av och an. ”Vill du ha, eller? Förresten kan du väl hämta dina polare sedan så kan de också testa. Ju fler desto roligare brukar det ju va.”

”Okey! Jag kan väl pröva en då. Sedan springer jag in och hämtar de andra.” Han tog den lilla biten i pincettgrepp med sina fingrar och satte den prövande mot munnen. Det smakade sött. Med läpparna runt den tryckte han in tänderna i marschmallowsen och hörde ett lågt knakande. Den söta smaken etablerade sig till Emils näsa och han tyckte sig plötsligt vara inlindad i en vit oformlig massa. Han kunde se den becksvarta asfalten bölja som en enda stor våg, och höll förskräckt för ögonen och skrek. Emil försökte springa iväg från vågen, men märkte att han befann sig flera meter ovanför backen. Det beigefärgade skolhuset hade blivit rött med en blålila aura runtom, och killen som gett honom tabletten hade fått ett gap stort som en krokodils. Det såg ut som om han skrattade och i Emils öron ekade ett hackande högt ljud.

Plötsligt snurrade det till och hela omgivningen ändrade färg. Allt blev gult och mitt i alltihop sken en stor lysande sol. Emils bröst höll på att spricka av lyckan han kände, och de snabba hjärtslagen ekade i hans lilla kropp. Emil kunde känna marken under sina händer och förstod av tyngdkänslan i kroppen att han låg ned.

Med ett hulkande reste Emil sig snabbt upp på knä och spydde medan han i ögonvrån såg killen som levererat knarket gå iväg.

30 mars 2010

TEMA Måttfullhet

”Femton minuter till, sedan stänger jag.” Anneli tittade på klockan nere i nedre hörnet på datorn. De små vita siffrorna bläddrade precis fram till tolv prick, och hon visste att texten som skrevs natten före måste gås igenom med lupp för att inte de andra skulle ha något att klanka på. Varje ord måste vara rätt stavat, och texten måste vara meningsfull och rolig att läsa.


Att vara författare var roligt, och ensamt. De långa nätterna vid datorn tröttade ut Anneli och hon började fler och fler gånger att surfa ut på nätet för att där bli fast i massor av timmar. Det ena gav det andra och nyfikenheten vad som gömde sig bakom nästa sida gjorde att Anneli blev fast som i ett skruvstäd. Det enda som rörde sig var hennes fingrar som i pekfingervals hoppade från bokstav till bokstav på tangentbordet. Så enkelt det var att skapa kontakt med människor på nätet. Du bara klickar in dig på deras sida och skriver några kommentarer, och vips känner man varandra utan ha yttrat ett enda ord till den andre. Klockan tickade iväg och snart hade ytterligare en halvtimme gått. Nu hade Anneli hittat en gammal skolkamrat på Facebook, och de chattade fram och tillbaka några minuter.

Samvetet gnagde i henne och hon klickade fram boken hon skrivit som hade massor av redigering kvar. Var det egentligen ide att sitta här dag ut och dag in? Skulle någon någonsin läsa den? Anneli hämtade en kexchoklad och skalade av det gulsvarta överdraget med folien och bet en stor tugga medan hon klickade ut sig från internet.

Snart var Anneli djupt inne i skrivandets värld och när alarmet på mobilen startade slog hon av datorn, satte på sig skorna och hämtade sina tre barn på skola och dagis.

29 mars 2010

TEMA Automatik

”Tre röda rosor tack!” Hans noterade att kvinnan bakom disken var utbytt mot en annan än förut och sträckte fram sin hand för att hälsa. ”Hejsan! Jag heter Hans och brukar handla av Berit som äger butiken. Är du ny här?” Kvinnan drog av sig sina tunna handskar och räckte fram handen med ett leende. ”Berit har sålt butiken till mig, så hädanefter är det mig du kommer att handla av. Anna heter jag. Bor du här i närheten?” Hans mötte hennes blick och kände något darra till i sitt inre. Vilken kvinna, och vilka ögon. ”Du kan kalla mig Hasse, mina vänner brukar göra det.” Anna rodnade och tittade ned i bordet som om hon var fullt sysselsatt med att rulla in rosorna i det blommiga papperet. Det långa mörka håret var uppsatt i en tofs och hon såg ut som en äldre Ronja med alla sina fräknar.


”Det blir en hundring jämnt.” Hon sträckte fram blommorna mot Hans och tittade honom om igen rakt in i ögonen. Vilken karl! Typiskt att han är upptagen. När han lade hundralappen i hennes hand nuddade deras händer varandra per automatik och Hans kände en elektrisk stöt fortplantas till hans hjärta. OJ! Vad hände? Anna släppte den som om hon bränt sig och rodnade nu ända upp till öronen. ”Tack Hasse, hoppas att du får en bra dag!” Hans funderade på om han skulle våga bjuda ut kvinnan men var helt säker på att hon var upptagen. En så vacker kvinna är inte fri. Hon har säkert både man och barn.

Med blommorna i ena handen och portföljen i den andra försökte han öppna dörren, och fick upp den till hälften, satte in foten för att med axeln försöka trycka upp dörren som var både tung och envis. Anna såg hans belägenhet och kom rusande. ”Förlåt, jag såg inte…”

När hon tagit ett ordentligt grepp med båda händerna i handtaget steg Hans ut och tittade en sista gång bakåt för att tacka innan han…ve och fasa. Den varma vårsolen hade förvisso smält bort snön, men istället hade det bildats en sjö av is som lägligt hade placerat sig vid utgången till blomsteraffären.

”Jääääävvvvllllllarrrr! ” Portföljen flög högt upp i luften och landade på taket till en blå bil som stod parkerad medan blombuketten hamnade på gatan och raskt blev överkörd av en stor långtradare som passerade. Efter bara några sekunder fanns det knappt några blommor mer. Platt som en pannkaka hade de blivit. Hans satt på rumpan och tittade på förödelsen, och kunde inte hålla sig för skratt trots smärtan. ”Hur gick det?” Anna stod på knä i issörjan utan att tänka på det och hennes händer vandrade över hans kropp. ”Har du ont någonstans? Skall jag ringa ambulans?” Hans tog hennes hand i sin och drog sig upp med ett stön. ”Attans! Min rumpa! Vilken smäll! Jag kommer inte att kunna sitta på mycket länge. Min portfölj!” Anna ledde honom in i butiken och satte honom i en stol. ”Sitt här så fixar jag den, blommorna till din fru är det tyvärr värre med, men du får nya av mig.”

Hans tittade på Anna när hon försökte nå portföljen på biltaket. Den korta kjolen hon bar visade nästan hela ändan när hon sträckte sig uppåt. Till slut plockade en man som passerade ned den och räckte portföljen till Anna med ett leende.

”Varsågod! Nu skall jag fixa nya blommor till dig. Ja nu får du ju något roligt att berätta för frugan när du kommer hem.” Anna nynnade samtidigt som hon med van hand snurrade ihop papperet. ”Jag bjuder på de där. Uppsök sjukhus om du inte blir bättre om några dagar. Lova mig det!” Haltande tog Hans sig de få stegen fram till disken. ”Tack Anna! Blommorna är till min systerdotter som fyller år idag. Det känns nästan som att hon är min dotter och min syster brukar skälla på mig för att jag skämmer bort henne. Någon fru har jag inte. Nä nu står jag och babblar. Tack för allt!”

Hans hörde plingandet från dörren en lång stund efter att han stängt dörren, och hade bilden av vackra Anna på näthinnan när han haltade in på tunnelbanestationen.

Kvinnan i blomsterbutiken stod länge kvar innanför dörren och grubblade på om hon skulle våga springa efter. När han inte syntes mer gick hon in i butiken och tittade sig själv i spegeln. ”Inbilla dig inget. Han är säkert upptagen, och om han inte är det vad säger att han har intresse av dig?”

Suckande tog Anna fram listan över beställda blombuketter och hämtade fram bägarna med de olika blommorna som behövdes. Med flinka fingrar satte hon ihop dem i vackra blandningar och lade sedan cellofan runt med ett tjockt siden band som utsmyckning.

28 mars 2010

TEMA Förlorad timme

När Emma vaknade värkte huvudet, och hon hörde fåglarna kvittra. Nej vänta nu!? Kvittra? Var är jag? Emma slog upp ögonen och möttes av ett intensivt ljus. Solen? Men jag lade mig ju i min säng. Eller?


Hon reste sig mödosamt upp och kvistarna under henne knakade av tyngden. Några små kottar rullade iväg och lade sig vid henne fotända. Barr och annat stacks under de bara fötterna som var rejält skitiga. Vad har hänt? Var är jag? Emma drog handen över det smärtande stället på huvudet och kände att håret var klibbigt. Hon tittade sig runt, men möttes bara av träd efter träd. Emma kunde höra ett svagt ljud som från en motorväg en bra bit från platsen hon befann sig.

En vämjelig smak i munnen fick henne att luta sig åt sidan och spy. Jag måste fokusera på vad jag minns. Klockan, var är min klocka? Och mobilen? Emma vände ut och in på byxfickorna, men hittade ingenting. Den röda tunna remmen som suttit på mobilen som hon alltid hade runt sin hals var tom och bara en liten silverfärgad ring hängde i dess ände.

Emma mindes klart och tydligt den snygge välklädde killen hon mötte på discot, och hur han bjudit tjejerna på drink efter drink under tiden som han berättade om sitt spännande liv som helikopterförare i Libanon. Anna? Var är Anna? Hon var ju med.
Killen som presenterat sig som Klaus hade varit en gentleman när de lämnade stället, och tjejerna hade fnittrande satt sig i baksätet medan han satte sig fram. Det sista Emma mindes klart och tydligt nu var hans ord till taxichauffören. ”Vi skall hem till mig!” Men i hennes mycket påverkade hjärna hade hon inte ifrågasatt vad han menade, och Anna hade varit i samma tillstånd.

Barfota med värkande huvud haltade Emma mot den förmodade motorvägen. Vad har jag råkat ut för? ”Aj vad det gör ont i fötterna. Förbaskade barr.” Hon pratade högt för sig själv och huttrade till trots solens värmande sken. Huvudet värkte. Emma fick stanna med jämna mellanrum för att hämta andan.

Hon hade en svag minnesbild av Klaus bärande Anna. Vart bar han henne? Försök minnas förbannade hjärna! Emma slog frustrerat på sitt huvud med knytnäven. Klockan i kyrktornet hade slagit fyra strax innan. Nästa sekvens som jag minns är med Klaus i Taxin, och han kysste mig. Hårt och hungrigt, alldeles för hungrigt. Jag minns att jag protesterade.

Emma hade nått fram till vägen som inte alls var någon motorväg, bara en helt vanlig landsväg och dessutom tom. Hon drog den tunna koftan tätare intill sin darrande kropp. Herregud, vad har jag råkat ut för? Våldtog han mig? Anna? Emma öppnade sakta jeansen rädd för vad hon skulle hitta, och drog en suck av lättnad när inget konstigt syntes. Om så vore borde jag väl ha ont därnere? Jag kanske blev övertalad? Emma drog upp dragkedjan igen och vek upp byxbenen så att de inte skulle nudda backen och gå sönder i fotändan. Hon såg att fötterna blödde och kände att de sved som sjutton. Varför barfota? Var är mina skor?

Plötsligt kom en bil körande, den smög fram som om den letade något. Med jämna mellanrum stannade fordonet och rutan gled ned för att sedan åka upp igen. Emma kände sig  illa till mods och gled ned i diket. Hon tryckte ned huvudet när bilen passerade. Några meter bort upprepades proceduren från tidigare och Emma låg alldeles stilla tills hon hörde bilen starta igen och åka iväg.

Vem i helsicke var det? Klaus? Hon haltade upp på vägen igen och tittade sig runt på stället. Jag måste vara långt ut på landet, eller…kanske i någon förort.
Klaus hade pratat om ett ställe där han hade sommarstuga. ”Jag har en lägenhet i stan, men tillbringar alltmer tid på mitt sommarställe ute i …” Emma grubblade på namnet en lång stund innan hon mindes det. ”Gustavsberg var det. Just det.” Hennes röst var hes som om hon skrikit mycket och länge och halsen sved infernaliskt.

Plötsligt genljöd luften av en hög signal. Det var en röd liten sportbil som kom i full fart. Emma satte snabbt ut tummen för att lifta och till hennes stora förvåning stannade bilen.

27 mars 2010

TEMA Knottrigt

”Jag gillar inte när det ser ut så här!” Petra drog med sina långa röda naglar över de vita pyttesmå uppbuktningarna på huden. ”Det är äckligt! Finns det ingenting man kan göra mamma?”


Elisa tittade på sin dotter och undrade var hon hade fått sin skönhet ifrån. Det hjärtformade ansiktet pryddes av två stora gråfärgade ögon som accentuerade vackert till det mörka håret. Den perfekt formade näsan hade lika gärna kunna tillhört en aristokrat och hennes hållning var därefter. Rak som en fura i ryggen gick Petra omkring i världen och förförde män på löpande band med sitt ständiga småleende. En Mona-lisa i modern skrud.

Elisa gick fram till Petra och tog tag i den smala armen för att skärskåda de små prickarna. ”Men lilla du är det här någonting att gnälla om? De syns ju knappt.” Hon drog över stället med sin sorgkantade nagel som vittnade om hårt arbete. Petra ryste till och tittade på sin överviktiga mamma.”Det är ju alldeles knottrigt! Överallt! Nä, jag måste åka över till Dalia och fråga om hon vet vad som finns att göra. Hon är ju trots allt läkare.”

När Petra lämnade huset hade hon en långärmad tröja över linnet för att dölja sina armar. Hennes hjärna var fyllt av äckel över sig själv och hon ville ha bekräftelse på att armarna gick att få fina igen. Hon tittade på sina perfekta naglar och mindes mammans slitna. Jag borde inte bry mig, men hon kunde gott ta bättre hand om sig. Några kilon mindre skulle inte skada. De sladdriga knäna som skurandet av trapporna skapat såg saggiga och äckliga ut. Hon fortsatte gatan fram med snabba steg, och det ekade mellan husen av klapprandet.

Plötsligt ringde Petras mobiltelefon. ”Du-måste-komma-fort, mitt-hjärta.” Mamman flämtade fram orden och försvann. Blixtsnabbt vände Petra på klacken och drog av sig de högklackade skorna. Hon sprang mellan husen för att det skulle gå fortare och kom fram precis när ambulansen anlände. En granne som hittat Elisa på trappan utanför porten hade ringt på hjälp och satt med sin hand i Elisas. ”Det är nog försent är jag rädd. Hon gav upp andan alldeles nyss. Din mamma bad mig säga att hon älskar dig.”

Petra satte sig på knäna på asfalten och tittade på när ambulansmännen gav mamman elchock på elchock. Chockad lade hon huvudet i sina händer och grät. Det envisa pipet i bakgrunden bevisade det som grannen sagt. Det var försent. ”Jag skulle ju bara…” började hon säga, men tystades ned av en poliskvinna som anlänt till platsen. ”Kan jag ringa någon anhörig?” sade hon mjukt och tog fram sin mobil. ”Nej, det var bara vi. Jag har ingen annan. Pappa är död sedan många år tillbaka.” Petra tittade med glänsande ögon på henne. ”Jag sade aldrig att jag älskar henne.” Tårarna rann i en strid ström över det vackra ansiktet som var nedbrutet av sorg. ”Jag sade aldrig att jag älskar henne.”

26 mars 2010

TEMA medlemskort

Den branta trappan ned till källaren där de underliga, omtalade svartnissarna höll hus var trång och trappstegen var inte riktigt lika höga. Svartmålade tavlor som stänkts med något rött täckte de vitskrovliga väggarna. De svarta väggljusstakarna såg hotfulla ut med sina flackande orangegula flammor. De liknade mörka groteska grenar som ville ta en och…ja vadå?
Sanna undrade vad hon gett sig in på och sneglade på den kåpförsedda mannen som tagit emot henne vid dörren. Hon strök med händerna över den svarta tyllkjolen som knappt nådde över rumpan och tittade på sina slitna läderkängor som hon målat en massa vita dödskallar och skelett på. Strumporna Sanna tjatat till sig från sin mamma passade perfekt till utstyrseln. Den svartvitrandiga tröjan glipade vid magen och hennes piercing i naveln glimmade till. Hon drog lite i tröjan och undrade för sig själv varför mannen var så tyst.


När de nått längst ned öppnade han en knarrande trädörr som bar en gammaldags portklapp i form av ett lejonhuvud. Med en gest visade han in Sanna och stängde dörren efter henne.

Rummet var dunkelt och hon hörde andetag som om någon sov och gick med försiktiga steg in i rummet. När ögonen vant sig såg Sanna att det inte bara var en utan flera människor i rummet.
De lugna andetagen kom från en kvinna som låg på ett stenbord, naken sånär på ett svart band runt ena handleden. Sanna huttrade till och försökte få ögonkontakt med de som stod runt bordet, men utan framgång. De verkade vara i trans och stirrade bara rakt fram utan att knappt blinka.

Plötsligt trädde en man in i rummet från en sidodörr. Han var lång och nästan svart i hyn. När mannen närmade sig såg Sanna att hans färg var påmålad och det spikraka långa håret var närmast ebenholtsfärgat. I näsan hade han tjock guldring, likaså i ögonbrynet. Läpparna var blåsvarta och svart kajal hade målats runt de blå ögonen. ”Så du vill bli medlem?” Mannens röst var mörk och Sanna såg att lite läppstift hamnat på hans tänder. ”Mm, om jag får?” Sannas röst var stark och klar. Beslutet hade legat i hennes hjärna en längre tid, men modet hade svikit varje gång hon stått utanför deras port. Nu ville hon bli med i deras gemenskap så starkt att det gjorde ont. ”Vad skall jag göra?” Den starka rösten hade blivit liten och rädd. Hon sneglade på kvinnan på bordet som fortfarande låg med slutna ögon. ”Följ mig!” Den svarta figuren lade sin hand på Sannas axel och styrde henne mot en dörr.

Det här rummet var mer alldagligt och mannen kastade av sig kåpan när de trätt in. ”Jaha, vad heter du?” Hon satte sig ned på stolen han drog fram och tittade förundrat på honom medan han tråcklade av sig den svarta dräkten. ”Ah, vad skönt. Det är varmt som sjutton det här materialet. Måste hitta något tunnare.” Han plockade fram en servett ur skrivbordet och torkade sig över munnen. ”Nej, nu skall jag ha snus.” Han studerade Sanna under tiden som han öppnade doslocket, sniffade njutningsfullt in aromen och tog en redig nypa som han tryckte in under läppen med en suck. ”Jag ser att du gillar svart, och det är en förutsättning för att vara med. Är du en sådan där Emo eller vad det kallas?”
Sanna nickade ivrigt och skrattade till. ”Mina föräldrar blir snart tokiga på mig. Till och med gardinerna i mitt rum är svarta. Pappa tyckte jag var alldeles galen när jag bad honom köpa svart tapet, men snäll som han är gjorde han det.” Mannen log och tog fram några papper. ”Skriv på här så skickar jag medlemskortet till dig så fort vi får in pengarna. Rollspelet vi håller på med nu handlar om djävulssekter och om du har tid kan du väl googla lite för att hitta olika vinklar. Då syns vi nästa helg! Vänta så skall jag visa dig ut. Jag måste bara klä på mig först. Mannen trädde snabbt på sig det svarta och tog upp ett svart läppstift som han målade med över sina läppar. ”Så! Nu går vi.”

När Sanna kommit ut på gatan igen fylldes hennes bröst med lycka. Hon hade gjort det! Äntligen! Sanna dansade runt, runt i en vid cirkel på gatan och sjöng för full hals.

25 mars 2010

TEMA Att blekna

Patricia tittade på sin lillasyster när hon höll hov bland de inbjudna männen. Emmas ögon tindrade och den smala midjan hade snörpts åt med korsetten hon köpt för dyra pengar. Det lockiga ljusa håret var sådär morgonrufsigt som modet var just nu och den falska solbrännan var så snygg att ingen kunde ana att Emma stått flera dagar i rad och blivit duschad med färg.


Tjugofemårsdagen hade börjat bra för lillasystern som hade fått en blänkande röd Ferrari av sin morbror. ”Ja du måste ju ha något snyggt att ta dig fram i. Till dig duger inte vad som helst.” Orden han sade sved i Patricia som älskade honom så mycket, men aldrig blev sedd. ”Hej gumman!” Farbrodern drog in Patricia i sin famn och snusade i det rödlätta håret som vägrade att låta sig tuktas.”Mår du bra?”

I samma ögonblick som han ställt frågan vände han sig mot resten av gratulanterna och höjde sitt glas. ”Ett fyrfaldigt leve för födelsebarnet. Hon leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!”

Patricia såg plötsligt en kille som hade mycket udda kläder mot de andra. De svarta byxorna hade massor av fickor och byxorna hade en snodd nedtill som drog ihop de alltför långa byxbenen. Till det hade han en vit t-shirt med en text sprayad på i svart och vitt och en svart kavaj med lite udda design. När han vände sig bort såg Patricia att det med silvriga sprayade bokstäver stod FUCK YOU WORLD!

Hon log för sig själv och fortsatte studera hans hår som såg ut som om det hamnat i en gräsklippare. Patricia gick nästan omärkligt närmare honom, och lyssnade på vad han sade.

”Jag reser iväg till Saudiarabien imorgon. Skall hjälpa en snubbe med lite datajobb. Han tog kontakt med mig efter att jag lagt ut min hemsida på nätet.” Han vände sig mot Patricia och skrattade när hon hoppade till. ”Där fick jag dig! Går du omkring och tjyvlyssnar va?” Hans ögonfransar var långa och mörka och de bruna ögonen glittrade av bus. Patricia rodnade och försökte stammande bortförklara sig. ”Det är du som är systern va? Lilla eller stora?” Patricia var inte van att någon lade så mycket energi på henne och kinderna hettade. ”Storasyster.” Hon kände att hans hand som låg på hennes axel gav små stötar. ”Patrik heter jag, angenämt att ses.” Handslaget var fast och Patricia kände att valkarna som dolde sig inuti den skrapade mot hennes tunna sidenmjuka hud. Patrik drog Patricia intill sig och viskade något i hennes öra. Hon tittade på honom uppifrån och ned och skakade sakta på huvudet. ”Nej, det tror jag inte på.” Orden som kom från hennes mun var frågande och låga. Han vände henne ifrån sig och svepte med handen över de som stod i trädgården. ”Nej men snälla du. Du har väl ögon att se med? Killarna är välkammade och har svart kostym, tjejerna är mestadels blondiner och har ryschpyschklänningar som går i rosa eller lila. Och jag kan slå vad om att en hel del av de här har silikon både här och där.” Patrik vände henne mot sig igen. ”Du är äkta tjejen. Genuin. Här finns ingen falskhet, inget behov att hävda sig inför andra. Visst, din syrra är snygg som faan, men innehållet då? Du och jag har inte pratat mycket, men de andra bleknar i jämförelse med dig. Jag vill gärna träffa dig när jag kommer hem igen.” Han gjorde en lång paus och lät allt han sagt sjunka in i hennes hjärna.” Om du vill?” Lågan i blicken falnade lite, men tog ny styrka när Patricia leende nickade och sade ja.

Några timmar senare skildes de åt med en snabb puss och hon skrev ned sitt nummer i hans mobil. ”Vi hörs.” Han skickade en slängkyss från det nedvevade bilfönstret och for iväg.

24 mars 2010

TEMA Temperament

Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.


Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.

Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.

Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.

När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.

Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.

Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.

Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.

Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.

Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut.

23 mars 2010

TEMA Bröd & glöd

”AJ! Satan så hett det var!” Mannen som svor hade på sig en grå keps som nästan dolde ögonen, och en tjock skinnjacka som knarrade när han rörde sig. Brödet i hans hand var gyllengult. ”Gör dem inte svarta nu bara. Jag hatar det. Vi har bara två var, det är allt. ” Kvinnan som stod framför brasan med en grillpinne i vardera handen skrattade bittert och räckte honom den ena pinnen. ”Varsågod herrn, grilla själv då. Du som är så himla bra på det här.” Mannen greppade den och snurrade den runt, runt under tiden som han mumlade något. ”Sade du något?” Kvinnan reste sig omständigt upp och lutade sig mot honom under tiden som hon sneglade på sin korv. ”Nähä, inte det.” Den långa jackan som satts ihop provisoriskt med några säkerhetsnålar glipade lite i halsen och hon huttrade till. ”Den här vintern kommer att ta kål på mig. Sanna mina ord.” Kvinnan tryckte ned den jordgubbsfärgade stickade mössan lite mer, och rotade i sin bag efter något.


Efter en stunds sökande vände hon sig till mannen som nu satt och åt sin korv i godan ro. ”Fick du någon halsduk när vi var på frälsningsarme´n? Jag hade för mig att tanten plockade fram en ful jävla sak som jag pulade ned här, men nu hittar jag inget. Utan ett ord lyfte mannen upp sin ena fot där en trasig sko satt omvirad av en grällt färgad halsduk. ”Jag frös.” sade han och tryckte på sin andra korv på grillpinnen. ”Den var ju så jävla ful, och fast du är dum ibland så förtjänar du faktiskt något snyggare.” Under tiden som han pratade band han fast grillspettets bas i bilvraket de satt i, och gick till stället där en bagagelucka en gång suttit och grävde i en skitig kasse. ”Här har du. Den passar dig.” Genom luften kom en stickad sjal i rött och orange som nästan bländade kvinnan med sina färger. Hon fångade den med sina torgvanteklädda händer och svepte den snabbt runt sin hals. ”Tack!” sade hon och tittade med tårar i ögonen på sin något försupne man. ”Det var gulligt.” Hon harklade sig och torkade med baksidan av sin hand bort det blöta i ögonen.

Kvällen kom och deras kroppar som fortfarande var klädda flätades ihop, tätt, tätt intill. Hans andedräkt var fylld av sprit, snus och något annat sött. Hennes tunga smakade och lekte. De svartfärgade tänderna som skulle behövt en tandläkare log mot varandra och deras ögon var heta i blicken. ”Det är för kallt.” viskade han och pussade hennes nästipp. ”Okey. Då sover vi istället.” sade hon och drog ihop kapuschongen över huvudet.

22 mars 2010

TEMA En bro

 ”Moster Anitha, vet du var jag kan hitta en skrivarsajt för barn i min ålder? Jag hittar inga.”


I samma ögonblick som min nioåriga systerdotter Signe sagt orden fick jag en vision för mina ögon om hur den kunde se ut.

En sida där barn och ungdomar kunde skicka in det de plitat ihop på sina datorer. Ett ställe där de kunde hitta tips och hjälp med det de inte kunde.

Visst kan de hitta det de söker på internet, men tanken var att barnen skulle få det serverat med silverbricka för att sporra dem att skriva. Hemsidan som jag skapade skulle vara en bro till författande. En sorts plattform som var en omöjlighet när jag var liten eftersom dataåldern startade så mycket senare.

Jag började sökandet så fort jag kom innanför dörrarna därhemma igen, och brydde mig inte om att packa upp väskan jag haft med mig till min syster. Ivrigt googlade jag sida efter sida och skrev ordentligt upp vad jag funnit.

Nästa dag när jag var på ICA och handlade stod den bara där. Någon hade placerat en tjock tidning som handlade om hur man startar och sköter en hemsida bland alla andra tidningar, och det liksom lyste om den, som om den kallade på min uppmärksamhet.

Några timmar senare hade jag fått lite mer kött på benen och köpte min första domän någonsin.

Namnet på sidan hade jag sett i eldskrift samma dag som visionen kom för mig. Skrivarungar.se där var mitt nya livsprojekt som förhoppningsvis skulle ge resultat.

Mitt första webbhotell var schyssta nog att återlämna pengarna eftersom jag inte på något vis kunde få ihop min hemsida. Efter ett mejl till dem om att få pengarna åter fortsatte jag oförtrutet mitt letande efter ett bra webbhotell som dessutom skulle hjälpa mig att skapa hemsidan.

Efter en veckas googlande hade jag fixat ett billigt och bra hotell och flyttade över min domän.

Nu började det roliga. Skapandet, och letandet efter sidor för barn och ungdomar, sökandet efter fina foton. Min vision stakade sig framåt mot målet.

20 mars 2010

TEMA Flit

Med ett brak for tavlan i golvet, och människorna kastade sig handlöst bakåt. Den stora fläkten i taket som var tänkt att lufta den dyrbara tavlan skakade till och stannade.


Det var dödstyst i galleriet för några sekunder, och Mattias som var den skyldige smet iväg genom folksamlingen. ”Jag ville ju bara känna efter hur ytan kändes.” mumlade han för sig själv och höll för öronen när larmet tjöt. Eftersom Mattias varit själv på galleriet kunde ingen tala om för den ursinnige mannen som ägde stället vem som var den skyldige. ”Hur såg han ut? Men snälla rara ni, är det så förbannat svårt att beskriva en persons utseende? Ni är väl inte blinda?” Den något korpulenta mannen drog sig i de få hårtestar som fanns kvar. ”Hur skall jag förklara det här för Mr Hoover? Oj, oj, oj vilken katastrof!” Ögonen glänste av tillbakahållna tårar.

Den ålderstigna tavlan lyftes försiktigt upp och sattes tillbaka på sin krok, och församlingen som stod runtom drog andan av förskräckelse. En bit av målningen hade rivits upp och ramen som alldeles nyss blivit renoverad för dyra pengar hade gått i två bitar. Små guldflagor låg på golvet där den fallit och i golvet syntes en liten grop som antagligen skapats när hörnet damp i backen.

Mattias smög ut genom bakdörren och drog en djup suck av lättnad när han såg att ingen förföljde honom. Skamset tittade han bakåt och såg folksamlingen. ”Jag gjorde det inte med flit. Tavlan måste ha suttit dåligt fast på sin krok.” Mattias pratade lågt med sig själv medan han gick mot busshållplatsen. ”Undrar vad det kostar att laga den?”

Busschauffören nickade mot honom och tittade på kortet han visade fram. ”Välkommen!” sade den mörkhyade mannen och log. Vilken uppståndelse det verkar vara där borta. Har du någon aning vad det beror på?” Mattias ruskade på huvudet. ”Ingen aning, jag kommer från motsatta hållet.” Ansiktet fylldes av rödfärg när lögnen kom över hans läppar, och blicken flackade.” Mattias flydde längst bak i bussen där han vände sig om för att studera galleriets gård som var fylld av bilar. ”Herregud, vad har jag gjort? Skall jag berätta att det var jag?” En kvinna som satt på sätet framför hyssjade honom. ”Kan du vara tyst, jag läser faktiskt en bok.”

Bussen startade och dörrarna slogs igen.

När de kommit några kvarter bort intalade sig Mattias att galleriet säkert hade en försäkring som skulle täcka kostnaden, och beslöt sig för att vara tyst.

19 mars 2010

TEMA Ödmjukhet

Jag böjde mig djupt inför mitt öde, där jag låg nedbäddad i den hårda sjuksängen. Livrädd att allt skulle gå fel, och med ögon röda av tårfyllda nätter och dagar. ”Snälla gud om du finns, hjälp mitt lilla barn att få komma till vår värld.” Bönen jag sände till honom jag egentligen inte alls trodde fanns var lågmäld men innerlig. ”Snälla!?” De blinkande lamporna ovanför mig pinglade då och då till för att påkalla sköterskornas uppmärksamhet, och det tog sällan många sekunder innan de fanns vid min sida, tröstande, smekande min kind. ”Du skall se att det går bra. Håll bara ut och tappa inte modet.” Ibland var de ljushåriga ibland mörkhåriga, kom i en strid ström under dagarna. Smala händer sträcktes fram mot mig, och i min dimmiga värld såg de nästan likadana ut allihop.


”Har du barn?” Jag ställde frågan försiktigt viskande som om jag var rädd att störa tystnaden som härskade i det vita rummet med de grönrandiga gardinerna. Den ljusa kvinnan, eller rättare sagt tjejen, för hon var väl knappt fyllda tjugofem. ”Nä, jag har inga, men…” en kort tankepaus uppstod och många tankar hann genomborra min hjärna.” Jag tänkte väl skaffa mig en två, tre stycken senare när det blir dags. Jaha, där fick jag höra det igen…skaffa barn, som om man beställde dem från en jävla postorderkatalog. Inga tankar på missfall och svårigheter verkade finnas i den unga kvinnans huvud. Ändå borde hon vara van att inget gick att bara ”skaffa”.

Jag tittade mig runt i rummet och grubblade för sjuttifjärde gången på vad ödet ville påvisa med mina struliga graviditeter. Var det en brutal fingervisning att jag skulle ge sjutton i att ens försöka göra något dylikt? Att jag skulle sätta mig nöjd och glad med att ha fått lilla Razmus som i denna stunden var hemma hos sin farmor undrandes var mamma tagit vägen. Igen!!

Den unga kvinnan kollade barnets hjärtslag i magen och tog fram de förhatliga blodslukande sprutorna. ”Jag hatar det här!” sade jag med kraft i orden. Egentligen rörde väl känslan sig om hela situationen, men i just detta nu var det sprutan jag hatade, intensivt, skräckslaget. Kvinnan plockade fram ett färgglatt band för att stoppa blodet i min arm, drog åt och letade med fingrarna efter mina blodådrar som stärkta av min rädsla gömde sig, rullade undan de vana händerna. ”Brukar dina ådror rulla?” sade hon och log uppmuntrande mot mitt blekvita ansikte. ”Vill du ligga ned?” Kvinnan tryckte på en knapp så att sänggaveln åkte ned, och jag lade mig med sammanbiten mun och hårt hopknutna händer. ”Är du rädd?” Orden var mjuka och lena, tröstande och frågande på samma gång. Jag nickade jakande och viskade ”Det är det värsta jag vet.” Kvinnan tryckte på alarmknappen och konsulterade viskande sin kollega som kommit in, sedan vände hon sig mot mig. ”Jag tycker så synd om dig. Lilla gumman du har gått igenom så mycket. Kajsa är bäst av alla på det här, så hon får hjälpa dig.” En kvart senare har jag gått igenom proceduren, och några rör med mörkrött färskt blod rullar ut från mitt rum.

På natten vaknar jag av en illande smärta, olik alla andra. Känner att jag är kissnödig och stapplar upp. Rummet snurrar och jag greppar tag i sängens metallram. Ytterligare en knivskarp värk skär igenom min kropp och jag stönar till. Faller handlöst ner på det iskalla, ljusgrå golvet. Långt från larm och långt från hjälp. Min kropp drar ihop sig i plågor och jag rullar ihop mig som ett barn i fosterställning. ”Snälla! Hjälp mig!” Min röst var låg, och lungorna tomma.

Den stora valrossliknande konstruktionen som jag blivit av graviditeten gjorde mig alltför tung för att ta mig upp själv. Jag kände en vätska flyta ur mig och lade prövande ett finger i den stora pölen under mig för att kolla om det var blod eller vatten. Mitt finger var illande rött och jag försökte skräckslaget resa mig. ”HJÄLP!” Plötsligt var rösten tillbaka, och rummet fylldes av mitt ångestfyllda skrik.

Efter några sekunder öppnades dörren och en mörkhyad kvinna sprang fram och hjälpte mig upp till min säng. ”Lilla gumman, jag kallar på jouren.” Hon smekte frånvarande min hand samtidigt som hon kollade fostrets hjärtslag. ”Lever han?” Jag stönade fram orden och höll min ena tumme hårt, hårt pressad innanför de andra fingrarna medan jag om och om igen bad mitt öde att besinna sig och inte döda mitt barn. ”Jadå, det ser bra ut. Håll ut bara. Snart har du den lille i din famn.”

Femton smärtfyllda minuter senare höll jag mitt barn i min famn. Knappt medveten om vad som hände, illamående och trött. Ett blått litet knyte som snabbt förpassades vidare till prematuren kippandes efter luft.

Innan jag slocknade viskade jag rätt ut i luften. ”Tack!”

18 mars 2010

TEMA Avhållsamhet

”Det är ditt beslut. Ingen kan tvinga dig till något. Känner du som du gör tycker jag absolut att du skall följa din intuition.” Maria tittade intensivt på sin extremt vackra dotter och kände hur hjärtat grät.


Hur skulle ett liv utan barnbarn se ut? Marias väninnor stoltserade redan med plånböcker fyllda av foton på sina älsklingar. ”Barnbarn är livets sötma.” Hade Rebecka sagt och nickat med huvudet mot Kamelia lite menande. ”När skall hon stadga sig och förgylla ditt liv med småttingar?” Maria hade för en kort sekund funderat på att berätta om sin dotters tankar om ett liv i celibat, men beslöt sig för att inte säga något, inte ännu.

Några veckor senare kom Kamelia hem med rakat huvud, och de vanligen färgsprakande kläderna var utbytta mot en naturfärgad enkelt skuren klänning. ”Så du har bestämt dig?” Maria kände paniken lura bakom hörnet och ville dra in sin älskade dotter djupt in i sin famn och aldrig släppa henne. Kamelia vände sina bärnstensfärgade ögon mot sin mor och nickade. ”Jag är tvingad att göra det här. Trots att jag grubblat i flera dagar stannar mina tankar alltid på samma ställe. Det finns ingen bakväg till lyckan, och jag tror att det här är det bästa för mig." Dottern sträckte ut sina händer mot Maria och på kinderna fortplantade sig små tårar som blänkte till som små diamanter. ”Älskade unge. Jag kommer att sakna dig så vansinnigt! Behöver du pengar?”

Kamelia tittade på sin mamma och kände en mjuk klump i magen av sorg. ”Mamma, som nunna i det här klostret får jag inte äga något, men du får gärna köpa biljetten till Italien.” Maria log och hämtade sin plånbok. ”I dag beställer man ju enkelt biljetter på internet, och det får du göra själv eftersom jag inte riktigt kommer överens med datorn. Pengarna jag ger dig nu lägger du på ett säkert ställe ifall du ångrar dig. Låter det bra?” Kamelia tog emot sedelbunten och gick in till sitt rum. ”Tack mamma, men jag kommer inte tillbaka.”

När hon några dagar senare vinkades av på stationen av sin familj rann tårarna i en strid ström och hennes fötter tänkte flera gånger kliva av tåget. Efter några minuter tjöt tågvisslan och de for iväg.

Kamelia drog med handen över den knappt dagsgamla stubben på huvudet, och kände en inre övertygelse att det hon gjorde var rätt. Visst skulle hon sakna att vara älskad och säkert också att ha sex, men hon hoppades och trodde att hennes vigsel med den store herren skulle innebära stor lycka.

Efter några timmar, och flera tågbyten kom en svartmuskig man fram till henne och talade om att de närmade sig målet. Det lilla tåget bestod bara av några få vagnar, och Kamelia förstod att klostret låg på en mycket öde plats för att ge sina invånare lugn och ro.

Utanför fönstret hade stad efter stad svischat förbi och nu bytts ut till stora gröna hagar fyllda av hästar och kor. Ett enstaka träd här och där hade sparats som en relik från fornstora dagar då massiva skogar täckt marken. Kamelia log och kände hjärtat klappa lite fortare, nervös inför mötet med nunnorna och överväldigad av det vackra landskapet. Hon reste sig upp för att göra sig redo att gå ut, och knöt till sjaletten på huvudet.

Folket i byn såg den ensamma flickan gå gatan fram och nickade menande till varandra. Ännu en ängel hade landat i deras stad.

17 mars 2010

TEMA Bekant smak

Emma såg att lägenheten verkade tom och öde när hon klev ur sin lilla röda bil, och tänkte precis ta upp sin mobil för att kolla var Stefan höll hus. Carolina skulle läggas om en kort stund och han borde veta vid det här laget att lillstumpan var en mycket envis unge som inte alls hade någon lust att sova.


Irriterat grävde Emma i väskan som innehöll både det ena och det andra. När hon inte hittade mobilen beslöt hon sig för att gå in istället och vänta in sin lilla familj.

De tre trappstegen upp till ytterdörren togs i ett enda skutt och lite lättare till mods plockade Emma fram nyckeln som hängde i en rem runt halsen. Lägenheten var kolsvart, och hon tryckte på strömbrytaren för att se. Emma hängde upp de svarta högklackade skinnstövlarna på sin plats och kollade så att banden till knäppena var rättvända. Stefan kallade Emma perfektionist och sade om och om igen att hon skulle slappna av och inte vara så noga jämt, men Emma gillade ordning.

Hela hennes barndom hade inneburit kaos, och den alkoholiserade modern hade ofta glömt ge sina barn mat och kärlek. Emma tänkte på sin pappa som dött när hon varit tio år och saknade honom.

Hon tryckte ned handtaget på dörren till vardagsrummet och grubblade på vilken bok hon skulle läsa.

Inne i rummet brann det i öppna spisen och hon fick en vägg av mjuk värme mot sig. I varje fönster står små ljuslyktor i klara färger och brinner. På borden har någon placerat små öar av ljus på vita tallrikar och lagt röda rosblad runtom. Ett litet leende börjar växa över hennes läppar och så fort hennes ögon vant sig vid mörkret ser Emma en svart gestalt komma emot henne.

”Hej gumman. Välkommen hem.” Stefan nästan viskar orden, och när han kommit fram till Emma pussar han henne i panna och tar hennes hand för att gå fram till den stora lammskinnsfällen som ligger framför brasan. ”Men? Vad? Var?” Hon är full av frågor men tystas av två fingrar som läggs över hennes mun. ”Slappna av, bara var, tänk inte, prata inte.” Stefan plockar upp en svart siden scarf som legat på golvet, och ber henne med en handrörelse att vända sig om. Emma gör som han säger med blandade känslor och undrar vad allt skall mynna ut i. Sex? Massage? Hon tänker på alla kärleksromaner hon plöjt igenom, och alla otal gånger just den här scenen lästs med pirrande underliv.

Stefan vänder varligt runt henne och säger viskande ”Lägg dig ned.” Den flammande brasan dansade och rörde sig i knyckiga rörelser åt höger och vänster för att stundom söka sig uppåt. Ljuset från den mjukade upp Stefans kantiga ansikte, och de blå ögonen glittrade av bus. Den svarta pupillen täckte nästan hela irisen och han var mycket upphetsad. ”Vänta här!” Med ett språng lämnade Stefan hennes kropp och hon hörde honom öppna kylskåpet. ”Ligg kvar! Jag kommer snart!” ropade han lågt från köket med skratt i rösten.

Emma hörde hans fotsteg och förstod att han var tillbaka. ”Jag har en liten överraskning till dig.” Stefan klädde av henne plagg efter plagg och smekte med jämna mellanrum den vita huden. Emma njöt av hans närhet och innanför sidenet blev de grönblåa ögonen nästan svarta av åtrå. När bara trosorna återstod lämnade hörde hon honom öppna en påse med ett ritschande och han lade något kallt och sött mot hennes läppar. ”Mmm vindruva.” De kysstes hett och ivrigt. Hon sökte hans kropps buktningar och nuddade vid hans stolthet som hälsade. ”Jag tror att herrn är lika upphetsad som mig.” Hon skrattade mjukt och fortsatte sin trevande färd över hans kropp. Hans mun sökte hennes och mellan tänderna hittade hennes tunga något som stingade till. ”Nä, inte sådant. Det är inte gott. Ge mig något annat.” Han spottade ut det han hade i munnen och tog leende upp en röd mjuk frukt som smakade sommar.”Mmm jordgubbar. Nu saknar jag sommaren. Apropå det…vad skall vi göra på semestern? Carolina och jag…” Stefan tystade henne med ett finger på läpparna. ”Sch, njut nu istället.” Emma tystnade och koncentrerade sig på sin egen njutning. Hon hörde honom plocka upp något i metall från golvet och fick strax efter något kallt och nästan flytande in i sin mun. ”Mer!” Emma gapade stort och fladdrade med tungan. Stefan lade sin mun emot hennes och stoppade in sin kalla tunga.

De kysstes en lång stund och hans hand letade sig nedåt mot hennes troskant. Med ett ryck drog han ned de vita spetstrosorna och stoppade in sitt ena finger i hennes hemliga krypin. Andningen på honom blev intensivare och de korta andetagen hördes som små pustar i mörkret. ”Jag älskar dig Emma.” Rösten var hes av rörelse och små svettdroppar syntes i hans panna. ”Jag älskar dig så att det gör ont.” Orden flämtades fram och hon kände kroppen göra sig redo för honom.

Plötsligt tändes ljuset på övervåningen, och Carolinas femåriga röst hördes. ”MAMMA! Jag är törstig.” Hennes bara fötter sprang snabbt nedför trappan och närmade sig vardagsrummet.

Panikslaget slet Emma av sig sidenscarfen och letade förtvivlat efter sina trosor. ”Här!” Stefan skrattade åt hennes letande och höll upp det eftertraktade bytet mellan sina fingrar. Han lindade in sin underkropp i hennes tröja och satte sig sedan helt cool och käkade ur glasspaketet.

”Äter ni glass? Gud vad fuskigt. Jag vill också ha.” Carolina skyndade sig in i rummet och placerade sig i Stefans knä. ”Fryser inte du mamma? Du brukar ju säga åt mig att inte springa i bara trosorna för att man kan bli sjuk.” Hon vände sig till Stefan igen och gapade. ”Mer pappa! Mer! Det var jättegott!”

När glassen var slut reste sig Caroline och gnuggade sig i ögonen. ”Nä nu måste jag sova. Jag är jättetrött!” Och med de orden lämnade hon rummet, gick uppför trappan och kröp i säng.

När Stefan och Emma kom upp till hennes rum hörde de på andningen att hon somnat.

16 mars 2010

TEMA Solklar seger

Kim kände vattendroppar leta sig in i kragen, och försökte att dra ihop den tunna jackan medan hon febrilt letade efter nästa kontroll. Vattnet for som smala floder på den plasttäckta kartan och kompassen Kim hade fått i sextonårspresent av sin pappa hade löpt amok. Den tunna nålen åkte än hit än dit utan att stanna mer än korta stunder.


Till slut stannade hon och andfådd med smärtan pinande som vassa knivar i bröstet satte Kim sig ned på huk för att studera den färgglada kartan noggrannare. ”Höger vid stora stenen, sedan rätt fram några meter, sedan…” Kim pratade för sig själv för att bättre memorera det hon såg. Nu hade regnet som fallit på huvudet sökt sig längs det långa mörka håret nedför hennes rygg, och för sjuttiofjärde gången förbannade Kim sig själv för att hon glömt gummisnodden. Hon drog med händerna över de svarta, tunna, tajta byxorna med en stor logga på, och tänkte för sig själv att visst var de snygga att se på, men inte speciellt smarta. Tillverkaren hade nog glömt att det kunde regna ibland för tyget höll knappt för ett duggregn, och i spöregnet som var nu hade de förvandlats till två våta säckar som kylde hennes ben.

”Nej, nu får det vara nog av självömkerier! Kom igen nu bruden, spring!” Kim peppade sig själv och lade ihop kartan ordentligt i sitt lilla fack innan hon med långa steg äntrade skogsstigen. Hon tittade åt höger och lyssnade efter röster, men det enda som fanns var några hugade fåglar som kvittrade trots ovädret. Himlen var helgrå, nästan svart och Kim var rädd att det skulle börja blixtra.

”Allt detta bara för ett vad.” Muttrande sparkade hon iväg en kotte som låg på stigen och tyckte sig plötsligt höra något. En kille i hennes egen ålder kom spurtande uppför backen mot henne. Det ljusa håret hade klistrat sig mot hans kantiga, mycket maskulina ansikte och fötterna gick som två hävstänger, rytmiskt och ihärdigt. På bara några sekunder var han borta, och skogen ekade tom igen.

Kim tänkte på vadet hon antagit och på vinsten som hägrade. ”Du behöver inte vinna, bara komma i mål och klara alla kontrollerna. Det borde du fixa.” Pappan hade tittat på mamman som hade haft svårt att hålla tyst. Rebecka hade tyckt att Edvin var grym mot deras dotter, men höll god min. Dotterns sjukdom hade tärt på familjen, och det hade tagit många år innan de vågat köpa hem godis och läsk. När de talat om att åka utomlands hade Rebecka stretat emot av rädsla för vad som kunde hända där borta. Drogerna dottern hade sprutat i sig för att täcka hungern fanns ju överallt, och i utlandet inbillade sig Rebecka att det var ännu enklare att nå dem.

När Kim hade lagt fram förslaget att springa orienteringstävlingen hade pappan snabbt som en kobra gett henne en morot för att peppa henne. ”Gumman, fixar du det lovar jag att vi drar till solen. Vi sticker iväg så fort vi bara kan.”

Plötsligt slutade regnet och solen tittade fram över träden. Kim hörde röster bara några meter bort, och följde ljudet med blicken. ”Hej du, hittar du till mål? Jag är faan i mig helt vilse i pannkakan. Vi har följt stigarna här, men går bara i cirklar.” Killen som pratade var lite rödlätt och hade två små pepparkaksögon som glittrade av bus. Han var lång och smal klädd i vit t-shirt och ett par shorts som dröp av vatten. På fötterna satt ett par blåa helt vanliga tennisskor.

Mannen bredvid honom var i övre medelåldern och hade ett linne i blått och vitt som redan torkat. De korta vita shortsen hade blivit genomskinliga av vätan och Kim såg att kalsongernas klara färger lyste igenom. De vitblåa skorna var av absolut senaste modell.

När de tre suttit ihop med sina huvuden över kartan en stund klarnade bilden för Kim och hon förklarade hur de skulle springa innan hon reste sig upp och sprintade iväg.

Vid målet väntade pappan och mamman med stora famnen. ”Den här är du väl värd. Två veckor i Mallorca. Varsågod!”

Den vita biljetten fladdrade i Kims hand när hon kramade sina föräldrar.

15 mars 2010

TEMA Skriv om något man delar

Med ett stön drog jag av mig täcket och drog snörvlande in snoret jag hade i näsan när jag inte hittade något näsdukspaket under kudden. Med ena handen under näsan skyndade jag mig in i badrummet för att där dra till mig en bit toalettpapper. Huvudet kändes som om jag lämnat kvar det på huvudkudden, och det sved under näsan efter alla snytningar på natten.


Lilleman hade vaknat till liv när jag återkom till sängen så det var bara att inse fakta och klä på sig.

Kroppen var tung och bihålorna var så igenslammade att maten smakade nada. ”Jaha du hjärtat.” Jag lutade mig mot minstingen.”Nu är det mammas tur att bli förkyld.” Han log med sina små tänder mot mig och slog snabbt med skeden i matskålen flera gånger så att innehållet for åt alla håll. Täckt med puffar och mjölk från topp till tå skrattade han och stjälpte ur det sista av mjölken på bordet.

De andra barnen skrattade åt sin lillebror, men tystades av min skarpa tunga. ”Tyst! Ni får absolut inte skratta när han gör så här.” Jag lämnade min halvätna gröttallrik och hämtade trasan som jag torkade golvet med. ”Om ni skrattar gör han om det flera gånger. Tänk på det.”

Plötsligt nyser Razmus och jag ser att massor av snor letat sig ur hans näsa och hänger som en dinglande gelemassa. ”Jaha, då har du delat med dig till oss båda två.” Jag tittar på minstingen som just kränger av sig sin våta pyjamas och ser att han är snorig han med. Skall det här aldrig sluta?

13 mars 2010

TEMA Ett lyckat misstag

Kalle och Milla hade mötts bara för några dagar sedan, och han hade redan från första dagen deklarerat sin kärlek till henne. Millas känslor var lite svalare och hon grubblade intensivt på hur hon skulle förklara det för honom.


Nu var de på väg hand i hand för att träffa Kalles föräldrar som var mer än lovligt nyfikna på tjejen deras son lovordade så mycket.

Milla hade bytt ut sina slitna jeans till en blommig klänning dagen till ära, och kände sig lite obekväm.

De vita sandalerna som knappt var använda skavde på översidan av tån och hon längtade intensivt efter sina tennisskor som var väl ingångna. Kalle stannade utanför grinden och vände sig mot henne. De gröna ögonen lyste av kärlek och hans hand smekte oupphörligt Millas hand. ”Är du beredd? Jag lovar att de är snälla. Pappa kan vara lite väl ironisk ibland, men han menar inget illa.” Han vände sig mot dörren och tryckte in knappen på ringklockan. De hörde steg innanför dörren och låset klickade till.

”Hej gubben!” En välfriserad dam runt femtiofem öppnade och klev ut på trappavsatsen. ”Du måste vara Milla. Välkommen lilla vän. Mitt namn är Rut och min man Elof kommer också snart. Vi har hört såååå mycket om dig. Du må tro att vi är nyfikna.” Hon lade armen runt Kalle och tog Millas hand. Patrik kommer eventuellt också, men…” Hon suckade och himlade med ögonen. ”Man vet aldrig vart man har honom. Oftast dyker han bara upp som gubben i lådan.” De gick in i hallen där Rut räckte en galge till Milla att hänga sin jacka på. ”Varsågod!”

Milla hann inte presentera sig eftersom Kalles mamma pratade oavbrutet. ”Hon är nervös.” viskade Kalle i Millas öra när de gick in mot vardagsrummet. Han gav hennes hand en tryckning. ”Patrik är min halvbror förresten. Han är skitschysst!”

Middagen var både god och trevlig. Milla kände sig som en hycklare när Kalle överröste henne med kärleksord. Han pussade henne på kinden och visade på alla sätt vad han kände. Plötsligt blev Milla akut kissnödig och försökte febrilt få Kalles uppmärksamhet. ”Milla och jag skall åka och tälta på Gotland om några veckor, och vem vet…” Han var tyst en lång stund och såg lurig ut. Rut tittade på Elof och suckade, nu var deras grabb igång igen. Kalle hade alltid så bråttom när någon flicka kom i hans väg. Det hade blivit många krossade hjärtan på färden, och ibland hade de fått trösta sin son.

Milla var verkligen jättekissnödig och satt med benen i kors. ”Ursäkta, men var har ni toaletten?” Hon reste sig upp och stod på språng. Kalle pekade med hela handen. ”Följ korridoren där och ta första till höger.”

Hon kände att nu var det riktigt, riktigt kris och halvsprang till toalettdörren som hon slet upp. ”Vad i helvete gör du?!” En ljushårig kille med tomatröda öron och hopknipna ögon mötte Millas blick. ”Stäng dörren för i helvete! ”Han drog igen den med en smäll. Milla kände sig urdum och knackade försiktigt på dörren. ”Du, förlåt, men jag är väldigt, väldigt kissnödig. Är du klar snart? Jag trodde att hela familjen var nere i köket.” Hon kände att det blev lite vått i trosorna och knackade panikslaget på dörren igen. ”Finns det fler toaletter i huset. Jag pinkar på mig om jag väntar längre.” Milla hörde ett frustande skratt inifrån toaletten. ”Jag skall skynda mig. Gud vilken situation.” Dörren svängdes upp och han bockade chevalerskt med ett stort garv. ”Varsågod min sköna.” Milla närmast slet av sig trosorna och strålen som sprutade ned i toaletten var hård och högljudd. I tron att killen gått iväg gick Milla ut genom dörren under tiden som hon drog upp trosorna.

”Hej! Jag heter Patrik!” Bakom dörren stod Patrik och sträckte fram sin hand. ”Det blev ju lite tokigt det här. Jag brukar inte låsa dörren härhemma.” Milla rodnade och slätade till klänningens fåll innan hon mötte hans blick och sträckte fram sin hand. ”Milla.” Han tittade uppifrån och ned på henne och skrattade till. ”Aha, Kalles Milla. Angenämt.” När Patrik lade sin hand i hennes tyckte Milla att tiden stoppade, och allting runt henne blev suddigt. ”Mår du inte bra?” Patrik höll om henne och lade sin hand under hennes haka. ”Du blev så blek.” Han förde Milla fram till en stol och tryckte ned henne där. Milla tittade in i de grönaste ögon hon sett och tyckte om igen att marken rämnade och orden ekade frågande i hennes hjärna. ”Vänta här så hämtar jag Kalle.” När Patrik lämnade rummet blev allt normalt igen och hjärtat som nyss galopperat sansade sig och slog med lugna slag.

De få stegen till köket tog längre tid än vanligt och Patrik kände fortfarande den osedvanligt vackra flickans hand i sin. Men det som satt hans hjärta i brand var de bruna pigga ögonen som tycktes se rätt igenom honom. Han hade aldrig någonsin blivit så bländad av någon och längtade redan tills de skulle ses igen. I köket satt mamman och pappan och diskuterade med Kalle. ”Ta det lugnt nu pojken min. Ni kan väl ses några månader innan du bestämmer dig.” Kalle skakade på huvudet och log stort. ”Jag älskar henne. Ni såg ju själva hur härlig Milla är.” Patrik steg in i rummet och hojtade till sig Kalle.

”Milla mår inte bra. Hon är blek och svimfärdig. Ta med dig vattenkaraffen och kom!” Kalle gjorde som brodern sagt utan att fundera över hur de två hade mötts och halvsprang in i vardagsrummet.

Nu hade hon kvicknat till, men hade fått ett ännu större problem än förut. Hennes hjärta slog några extra slag när Patrik oroligt mötte Millas blick. ”Hur mår du?” Han motstod impulsen att gå på knä vid hennes sida och lät istället brodern göra det. Kalle baddade Millas panna med handduken han slitit med sig från köket och såg mycket berörd ut. ”Lilla gumman! Vad är det som hänt?”

Milla blev generad över all uppmärksamhet och flydde fältet så fort hon kunde. ”Jag mår nog inte riktigt bra. Det är nog bara en förkylning på G.” Kalle lade sin hand över hennes och stal en snabb puss innan hon gick hemåt.

Patrik stod i vardagsrumsfönstret och tittade förundrad efter hennes bortflyende gestalt.

12 mars 2010

TEMA Fredagsmys

Inatt blev det klart att jag får deltaga i Kapitel1:s eminenta antologi som just nu sätts ihop på sajten. Ett stort mycket spännande koncept som inte innebär mycket pengar, men uppmärksamhet. Träffade min nya mentor igår och blev satt på kurs. Intressant och mycket roligt. Jag hoppas att han kan guida mig i djungeln på internet.
Här är dagens puff:

Fiffiga fiffiluran fixade fredagsmys för fräsiga föräldrar


Ficklade fram film från famlande farföräldrar

Fräste franska från förmiddagens femrättersmål

Flipperspelet från farstun förpassades framåt för finlir framför fönstret

Facklor flammade framför farstubron

Fiffiga fiffiluran fixade familjens framtid

11 mars 2010

TEMA Att bli förbisprungen

”Men så kan ni ju inte göra! Jag kommer ju att jobba heltid om bara några veckor. Ebba skall bara vänja sig vid dagiset.” Maria tittade sorgset efter sin chef som stolpade iväg på höga klackar mot sitt rum. Bosse hade lovat att vara hemma när Ebba blivit två, men istället hade Maria blivit lämnad av honom och Bosse hade fortsatt sitt liv med en ung snärta som jobbat som vikarie på hans jobb en kort tid.


Det liv som en gång varit tryggt och städat hade kraschat med buller och brak. Lilla Ebba förstod ingenting och frågade gång på gång efter sin pappa, och Maria gjorde allt för att inte gråta inför sin dotter. Flytten från det stora huset som varit deras i 10 år hade smärtat och när Bosse tillsammans med sin välsminkade nya tjej kommit dit för att hämta sina grejer hade Maria känt sig liten och ynklig. Han hade gått ned några kilo och anammat ett yngre språk. Antagligen för att imponera. ”Serru, det är så här. Jag har ju inte riktigt tid att hålla på och dalta med ungen. Så det vore himla schysst om du kunde vara barnledig några månader till. Ja tills vi kommit i ordning. Det nya huset är inflyttningsklart i Juli, och det är ju inte så långt dit.” Bosse lade sin arm hårt runt den nyas spinkiga lekamen. ”Ja vi gängar oss väl när vi far till Mexico i september?”

Han hade tittat frågande på sin väninna som tuggat på ett tuggummi som hon då och då dragit ut och lindat runt sitt finger. De stora tjocka kraftigt rödmålade läpparna och hennes mimik hade visat att hon var uttråkad.


Maria hade gråtande talat om för Bosse att hennes chef beordrat henne att komma tillbaka till sitt jobb senast i juni. Det var ju högsäsong och han hade ingen lust att anställa några fler. ”Du Kan inte mena att Ebba skall vara på dagiset från sju till sex varje dag. Det är ju omänskligt! ”Bosse hade ryckt på axlarna, stoppat in ett tuggummi och gjort en grimas. ”Vad faan, Ebba har det skitbra där. Jag har faan inte lust att tappa tid på jobbet för att du är hysterisk. Dessutom har jag ju Lina som måste bli ompysslad.” Han hade tittat kärleksfullt på sin kvinna. ”Jag kan eventuellt ha ungen på helgerna, men veckorna får du sköta om.” Lina hade dragit i hans jacka och tittat uppmanande på honom. ”Du vi får snacka senare, måste dra. Vi skall köra ett pass på gymet strax, sedan skall vi iväg och kika på en bil.” Några sekunder senare hade Maria med ögonen fulla av tårar hört bilen gasa iväg.

”Kan dem verkligen göra så här?” Frågade Maria sin bordsgranne. ”Finns det inga lagar?”

Hon mindes samtalet nyss i detalj. Till och med den andra kvinnans läppstiftsfärg. Maria hade hulkande fått erfara den andra kvinnans makt som chef och förstod att det var kört på företaget innan orden egentligen blivit sagda. ”Du är en mycket kompetent medarbetare på företaget och alla dina förslag har mottagits av våra kunder med höga applåder, men…” Chefen hade pillat på sina naglar och snipit åt munnen. ”Vi kan inte ha en anställd som inte kommer till kvällsmöten eller är oförmögen att jobba övertid. Du vet ju själv hur tufft det kan bli ibland. Dagarna räcker inte till.”

Chefen hade borstat bort några osynliga hårstrån på sin kavaj och rättat till sin hårknut innan hon snurrat på klacken och gått ut med orden ”Du får tre dagar på dig att ordna barnpassningen, annars kan du lämna din avskedsansökan på mitt bord. Didrik kan flytta in i ditt rum under tiden som du funderar så kan du lära upp honom. Han är en mycket lovande ung man som säkert kommer att tillföra företaget nya kunder.

10 mars 2010

TEMA Att vara oförmögen

Ellie tittade in i köket när hon tultade förbi, och såg sin mamma stå sjungande vid spisen och laga mat. Hon skyndade sig till hallen där hennes röda skor stod. Med lite tråcklande satt de snart på plats och med mammans sång i öronen tryckte Ellie ned handtaget till ytterdörren och gick ut.


Solen lyste, och våren var i full gång. Några gula tussilagon lockade till sig flickans uppmärksamhet och de små fötterna var snart på väg i full fart mot skogsbrynet.

Eftersom snön nyss hade smält var det vått i markerna och små tjippanden hördes när Ellie gick i gräset. Hon kände att det blev kallt om fötterna, men brydde sig inte så mycket. Blommorna lockade alltför mycket. På de bara armarna hade håret rest sig i protest över den kyliga vinden som då och då kom. Flickans mörka hår glänste i solskenet och på ansiktet hade redan små fräknar börjat uppenbara sig.

Hon satte sig på knä och plockade de små solarna precis så ordentligt som mamma lärt henne. ”Tag ända nere vid backen gumman, inte bara hatten för då skadar du dem bara.” Ellie mindes orden mamma sagt till henne när de varit ute sist. Med sina småbarnskrumma fingrar drog hon upp dem en efter en och samlade dem i en bukett. Smala, svarta rötter följde med ibland och smutsade ned hennes klänning. De vita tajtsen blev svartfärgade och blöta. ”Mamma!” sade Ellie lågt och tittade inåt skogen.

Någonting blått syntes på backen och hon reste sig upp för att fortsätta sin upptäcksfärd. Mössan på huvudet som var en gåva av mormodern kliade och Ellie beslöt sig för att dra av sig den och placerade den på en stubbe som hon passerade. Det mörka håret låg som en hjälm runt huvudet.

Blåsipporna var våta av daggen och hennes fötter var nu genomvåta och kalla. Buketten Ellie hade i handen fick sällskap av de små knappt utslagna blommorna och hon tittade nöjt på sitt verk. Nu skulle mamma bli glad!

Hon tittade mot huset och såg mamman stöka i köket. Det kändes tryggt och samtidigt spännande att vara ute i skogen. Visst hade Ellie varit där förut, men aldrig ensam. Med snabba steg förpassade flickan längre in, och hann aldrig tänka så mycket när marken plötsligt rämnade.

Det gamla brunnslocket var sedan länge bortglömt, och träet hade murknat år för år. Träfjärilslarver hade levt av dess innehåll och långa smala gångar hade grävts under tiden som de vuxit.

När Ellie vaknade var allting svart. Med sina nävar greppade hon tag i några vita rötter som växte på väggen, men halkade hela tiden ned. Hon grät och ropade på sin mor med hög röst. ”Mamma!”Men ingen kom och efter några timmar somnade den lilla av utmattning. Magen kurrade och strupen var alldeles torr. Den råa kylan kröp in i hela hennes kropp och väckte till slut Ellie som åter började skrika. Hon krafsade desperat på den svartbruna väggen och fick några stora kokor jord över sig. ”MAMMA!”

Det var knappt att man kunde se det lilla hålet där tvååringen rasat ned, och gräset som fanns runt brunnen dolde effektivt locket. Det blev kallare och kallare allteftersom timmarna gick.

Efter några timmar fanns det bara en svag viskning kvar av hennes röst, och Ellie kurade gråtande ihop sig som en liten boll med tummen i munnen som enda tröst. Den lilla kroppen skakade av köld och den mörka fläcken som brett ut sig under huvudet ökade succesivt i storlek.

I samma ögonblick som Erika såg den öppna ytterdörren förstod hon vad som hänt, och sprang ut på tomten för att söka efter sin lilla tjej medan hon med skakande hand slog numret till sin makes mobil.

”Du måste komma hem! Ellie är borta!” Mannen försökte lugna ned sin upprörda hustru och bad henne att noggrant söka igenom trädgården. ”Hon har säkert bara gömt sig och leker kurragömma med dig. Lugn nu. Jag kommer så fort jag kan.” Under tiden som han pratade gestikulerade han till sin assistent att hon skulle komma och skrev några ord på ett papper. ”Vet du om hon klädde på sig? Ellie brukar ju älska att springa omkring i bara trosorna. Trots allt är det ju kallt ute fortfarande. Förresten, vet du när hon försvann på ett ungefär?” Erika tittade sig förtvivlat runt och kikade in i alla skrymslen. ”Vi åt lunch vid tolv, sedan gick hon upp till sitt rum. Efter det har jag bakat. Tomas, jag vet inte alls när hon försvann. Det kan vara från en till tre timmar. Hennes röda skor fattas, men annars vet jag inte.”

Erika gick ut genom den höga grinden och såg plötsligt något rosa som låg på en stubbe. ”Jag ser något. Jag ringer dig sedan!” Hon sprang snabbt fram och lyfte vantroget upp mössan. Den var våt och smutsig, men visst var det Ellies. Erika slog 112 och hade snart talat om vad som hänt och var de bodde. Under tiden som hon pratade gick hon med bestämda steg längre in i skogen vilt spejande.

Polisen var snart på plats och de drog igång en helikoptersökning och en kedja av mannar som gick genom skogspartiet. På andra sidan av skogen fanns ett husområde som knackades igenom av poliser som frågade om någon sett den lilla flickan.

När mörkret gjorde så att sökningen avbröts hämtade Erika resolut en pannlampa som hon använde när hon joggade på kvällarna. ”Jag går ut och letar i skogen Tomas. Jag klarar inte av att sitta här och vänta. Tänk om hon bara gått vilse och just nu sitter under en gran rädd och kall.” Erika plockade upp mobilen som låg i fickan på jackan för att kolla så att den hade batteri. ”Stanna här ifall att hon kommer.”

När Erika trädde in i mörkret kände hon rysningar som etablerade sig längs ryggraden, och öronen var på helspänn. Hennes mörka hår doldes delvis av mössan, och med ett ryck tog Erika av sig den för att höra bättre. ”ELLIE!!” Hon tog några tveksamma steg och stannade sedan för att lyssna. ”ELLIE!” Mörkrädslan slog sina skarpa klor i henne, och benen ville fly. Erika började nynna på en av de otal barnvisor hon sjöng för sin dotter, och kände sig lite lugnare. Plötsligt knakade det till precis bredvid henne, och skräckslaget tryckte Erika sig intill ett stort kraftigt träd. Nattens mörker gjorde så att alla ljud förstärktes och hon hörde plötsligt kraftiga vingslag över sitt huvud. Den smala strålen från pannlampan var starkast i mitten, och Erika vände huvudet åt alla håll medan hon ropade sin dotters namn oupphörligen. ”Ellie! Gumman! Det är mamma!” Tankarna snurrade i huvudet som en karusell och alla möjliga scenarion passerade genom sinnet. Var det någon som tagit Ellie? Hade hon gått vilse? Hur långt hinner en liten tvååring på några timmar? Varför kollade jag inte henne? Vad gör jag om vi inte hittar henne?”

Plötsligt hörde Erika en tunn svag röst som hon kände igen. Det lät som om den kom från marken bredvid henne. ”Ellie?” Med försiktiga steg gick Erika i ljudets riktning. ”Mamma!?” Ett lågt snyftande undslapp Erika och hon höll sånär på att åka samma väg som sin dotter. ”BRAK!” Träet gav vika och foten var på väg igenom när hon kastade sig bakåt och på det sättet klarade sig.
Erika trädde av sig pannlampan och lyste ned i hålet som blivit. Långt därnere låg dottern stönande och skakande. ”Mamma! Ja fyser.” Blodet som runnit ur huvudet hade stelnat och gjorde så att håret satt fast i marken. ”Mamma!” Erika slog numret hem och hade svårt att prata när Tomas svarade.

”Jag har hittat henne! Hon ligger i ett djupt hål. En gammal brunn tror jag. Ta med dig polisen och kom. Glöm inte vår långa stege.” Erika lade sig på mage för att titta ned i hålet. ”Lilla, lilla gumman, snart kommer pappa och hjälper oss.” Hon vände sig upp mot den svarta stjärnfyllda himlen ovanför sig. ”Tack käre gud för att du inte tog henne ifrån oss. Jag har inte varit så kyrklig, men lovar att ändra på mig. ”Erika såg blodet runt huvudet och förstod att den lilla var skadad. ”Hur mår du min lilla ängel? Har du ont någonstans?” Ellie höll sig åt huvudet. ”Ont mamma, ont. Huvet.” Hon försökte dra sig loss från marken, men smärtan gjorde att Ellie lade sig igen. Tårarna gjorde långa ränder på kinderna och den lilla räckte sina händer upp mot sin mamma. ”Upp!” sade hon och log. Erika tittade runt om det fanns något att använda, men insåg att det bara var att vänta. ”Pappa kommer snart.” sade hon uppmuntrande och log genom tårarna. ”Älskade unge, snart är du hos mamma.”

När Erika såg ljusen komma genom skogen kände hon en stor varm klump i magen av tacksamhet över sin envishet. Tomas var den förste som kom fram. Hans ögon var fyllda av tårar. ”Lever hon?” När Erika nickade tyst kom nästa fråga. ”Är hon skadad?” Erika nickade. ”Ja, men jag vet inte hur illa. Hon kan prata, men har inte rört på sig.

Polismännen sköt ned stegen, och Tomas gick ned till sin lilla dotter. ”Är det någon som har en kniv?” Hojtade han uppåt. En av polismännen lyfte upp sin jacka och räckte honom kniven han haft i bältet. ”Varsågod!” Tomas skar av Ellies mörka hår och lyfte sedan upp sin lilla dotter i famnen.

Väl uppe på marken igen, släppte allt och Ellie bara grät och grät. Hon höll sin mamma hårt runt halsen och lät ingen ta henne därifrån. ”Jag bär henne hem.” sade Erika och ställde sig upp. ”Nu går vi hem hjärtat. Amen vi måste åka till doktorn och kolla så att du är okey.”

När de kom in på sin tomt stod en ambulans redo att föra den lilla till sjukhuset.

Efter en noggrann kontroll sade doktorn att Ellie hade fått en ganska kraftig hjärnskakning, och att de hade sytt några stygn i bakhuvudet, men annars var det mest blåmärken och smuts. Han skrattade till. ”Den här lilla äventyraren är i stort behov av ett bad. Lite vila på det så är hon snart på benen igen. ”Och du.” Läkaren vände sig till Ellie som satt i sin mammas famn. ”Man går inte hemifrån utan någon vuxen. Du hade sanslös tur.”

9 mars 2010

TEMA Att vara förmögen

”Grattis! Du har vunnit en miljon.” Rösten i telefonen var kall och opersonlig. Elina tittade på luren med chockad uppsyn. ”Ursäkta, vad sade du?” Personen i telefonen lät nu irriterad. ”Du har vunnit en miljon. Var sätter vi in pengarna?” Elina stammade sitt kontonummer och tittade sig omkring i sin lilla etta på sjutton futtiga kvadrat. ”Vad händer nu?” Sade hon och snurrade telefonsladden runt sin handled. Kvinnan i telefonen som inte lät speciellt gammal berättade att Elina skulle få pengarna insatta på sitt konto om några veckor. ”Glöm inte att du måste skatta för summan.” Lade hon till innan luren lades på.


Gud vad hon hatade det här jobbet! Luspank, bostadslös och dessutom utkastad ur förhållandet med sin älskade pojkvän. Anna svor till och plockade upp luren för att ringa ännu ett samtal till någon lycklig jävel som vunnit en massa pengar.

8 mars 2010

TEMA Ge tillbaka

”Malin! Malin gumman! Du måste vakna nu!” Den vitklädda sköterskan ruskade lätt på sin patient. ”Malin!” Kvinnan i sängen vände sig mödosamt om med ett stönande. ”Var är jag?” Hon satte sig hastigt upp och lade tveksamt händerna på det vita bandaget över ögonen. ”Vad har hänt? Vem är ni? Var är jag?” Paniken lurade i rösten och hon försökte slita bort bandaget. ”Stopp! Lägg dig ned så skall jag berätta vad som hänt.” Sköterskan puffade upp kudden och bäddade in Malin i det tunna täcket. ”Fryser du?” Kvinnan skakade på huvudet. ”Aj!” Hon tog sig åt huvudet och grimaserade.


Sköterskan tittade medlidsamt på sin unga patient och tog hennes hand. ”Du har varit med om en ridolycka, och måste vila. Jag förstår av dina frågor att du inte minns vad som hände. Slaget du fått i huvudet var hårt, och vi tror att du fått en hjärnskakning. Förresten fick jag alldeles nyss höra på radion att din häst överlevt. Det var väl bra?” Malin försökte minnas något, men hjärnan vägrade samarbeta med henne och allt var som ett enda stort frågetecken. ”Häst? Har jag häst? Men…” Malin vände sitt ansikte åt samma håll som den mjuka rösten kom från. ”Mina ögon?” Sköterskan satte sig ned vid hennes sida. ”Lilla gumman…Läkarna tror att slaget gjorde så att ditt syncentrum skakades om och fick en liten rubbning.”

Malin låg tyst en lång stund och lät orden sjunka in. ”Kommer de att kunna ge tillbaka min syn?” Hon lät lite hoppfull, men ändå rädd.

Just då klev dagens rond in och läkaren som var en nyutexaminerad yngling steg fram och hälsade på Malin. ”Hej! Det var en otäck olycka du var med om. Jag förstår att du är lite omskakad och hoppas att du förstår att det bästa du kan göra är att ligga still. Vi tror att du fått en hjärnskakning, och hoppas att synbortfallet kommer tillbaka.” Läkaren satte sig ned på sängen som knirrade till. ”Vad jobbar du med?” Malins hand var iskall och hennes hjärna jobbade för högtryck. Tror? Skulle inte läkare veta? ”Jag jobbar som konstnär, målar tavlor och ritar med kol.”

Läkaren såg medlidande på sin patient. ”Då får du nog tyvärr vila ifrån det ett tag. Vi tror som sagt att synen repar sig, men vi kan inte garantera någonting.” Han reste sig långsamt upp och nickade till de andra att de skulle gå ut. ”Det blir nog bra skall du se, de flesta som råkar ut för sådant här återhämtar sig rätt snabbt.”

När de stängt dörren in till salen vände sig läkaren till sitt lag. ”Som ni förstår har hon drabbats av blindhet, och tyvärr är chanserna små att hon får tillbaka synen. Ett slag rätt in i syncentrum på det sätt hon fått resulterar i en svullnad på hjärnan och en liten blödning. På grund av patientens yrke måste vi varsamt lotsa in henne i faktumet att hon måste starta ett nytt liv som med rätt verktyg kan bli snarlikt det gamla.” Efter en sista blick in mot salen gick de vidare till nästa patient.

7 mars 2010

TEMA Ta tillbaka

Jenny stod med kroppen starkt framåtlutad och hela hennes person vittnade om att hon var arg. ”Sådär säger du inte om min mamma!” skrek hon och hytte med näven. Emil stod på vad han ansåg säkert avstånd från henne och räckte ut tungan. ”Jag säger precis vad jag vill. Alla här i kvarteret vet att hon har en massa olika karlar hos sig. Min pappa säger att din mamma är en hora, och att ni inte borde få bo här. Du och din mamma drar till er en massa slö, slö, slö…” Emil sökte länge efter ordet innan han med en triumfierande min fann det. ”Slödder. Min pappa säger att din pappa lämnade henne för att hon vägrade hora.” Han satte på sig en viktig min och lade armarna i kors.


Jenny kände att tårarna lurade bakom ögonlocken. Hon visste att det Emil sade var sant, men skulle hellre dö än erkänna det. Dessutom hade mamma senast igår lovat att hon skulle sluta ta hem karlar.

”Ta tillbaka det där!” Jenny tog snabbt ett steg närmare Emil och klippte till honom. ”Smack!” Rätt över näsan. Blodet forsade och han reste sig upp och sprang vilt skrikande in på sin tomt. ”MAMMA! Hon slog mig!” Jenny knyckte på nacken och följde Emil med blicken. ”Det är rätt åt dig!” Skrek hon och vände sig om för att gå hemåt.

Då öppnas ytterdörren hos Emil, och efter att han puttats in i huset kommer mamman ångande med papiljotter i sitt hår och den rosa morgonrocken knapphändigt igendragen över sitt blommiga nattlinne. Hon tar ett hårt grepp i Jennys hår och tvingar det bakåt. Läpparna är hopdragna till ett smalt streck och ögonen är hårda. ”Din lilla slyna. Du är precis lik din mor.” Emils mamma trycker ned Jenny mot backen, och flickan får lite grus i munnen. Jenny känner små gruskorn mellan tänderna. Det knastrar när hon stänger munnen. ”Förlåt…” säger hon ned i backen. ”Jag blev bara så arg.”

Hon känner greppet i nacken lätta och tittar på Emils mamma med sina blå oskuldsfulla ögon fyllda av tårar. ”Förlåt…” Den andra tittar sig runtom rädd att någon sett vad hon gjort. Det var ingen i kvarteret som gillade den blonda yppiga blondinen som flyttat in med sin söta dotter, men att slå ett barn var inte speciellt intelligent. Det var till och med olagligt. ”Nåja, gjort är gjort, men gör inte om det. Res dig nu innan du smutsar ned dina fina kläder.” Emils mamma hjälpte Jenny upp och borstade av kläderna. ”Jag säger inget om det du gjort om du håller snattran om det här. Överenskommet?”

När Jenny med släpande motvilliga steg gick in på sin tomt kände hon en malande oro i magen. Skulle mamma ha ännu en karl i huset? Som tvingade henne att kalla honom pappa, och drog ned henne i sitt knä? Dörren var olåst och Jenny gick in. ”Mamma!” Inget svar. ”Mamma!” Hon tog av sig skorna och ställde dem ordentligt på skohyllan av svart metall. Den lila jackan hängde Jenny på en av galgarna som mamma lagt på bordet, sedan hängde hon den i garderobshandtaget. ”Mamma!” Tystnaden härskade i huset. Bara takfläktens monotona knackande hördes. Plötsligt hördes en dunk från övervåningen, och med snabba steg förpassade sig Jenny dit.

När hon öppnar dörren in till sovrummet ser hon sin mamma ligga på golvet. Ansiktet är förvridet i en oigenkännlig min och fradga rinner från hennes ena mungipa. Det blonda håret är uppsatt i en slarvig tofs. Ögonen är öppna, men ser mycket frånvarande ut. ”Mamma! Vad är det för fel? Mamma!” Jenny skakade på sin mamma och kroppen åkte fram och tillbaka under hennes händer.”

Hon reste sig upp och gick runt, runt i rummet. Rådvill vad hon skulle ta sig till. Till slut sprang Jenny nedför trappan, drog på sig skorna och jackan, och sprang över gatan till Emil.

Gråtande och stammande berättade Jenny för Emils mamma vad hon hittat, och bad henne om hjälp. ”Snälla, följ med mig hem. Hjälp min mamma!”

När Emils mamma såg hur grannkvinnan såg ut larmade hon ambulans. ”Larmcentralen” Kvinnan tittade på Jennys mamma och beskrev i korta ordalag vad hon såg. ”Jag tror att hon fått en stroke.”

Några minuter senare åker en ambulans uppför gatan med blåljusen på. När de tagit in Jennys mamma i ambulansen ber de Emils mamma ta hand om Jenny och far iväg. ”Jag heter Eivor.” Hon räckte fram sin hand till Jenny som tog den, och de gick tillsammans hem till Emil för att kolla hur han mådde. ”Förlåt att jag snäste åt dig förut. Jag känner ju inte dig, och kan väl knappast säga att jag känner din mamma heller.” Jenny tittade efter ambulansen med ögonen fyllda av tårar. ”Kommer mamma att dö?” Hon följde med in genom dörren. ”Vem skall ta hand om mig då?” Jenny tittade sig om i hallen och fann en krok som hon hängde upp sin jacka på. Skorna ställdes snyggt bredvid varandra. ”Det löser sig skall du se. Nu får din mamma hjälp. De lovade att ringa när de skrivit in henne.” I köket satt Emil med näsan i en av kökshanddukarna. Han vände upp ansiktet när de klev in och såg förvånad ut. ”Vad gör hon här?” Emils ögon vidgades när de berättade vad som hänt och han lade sin ena hand över Jennys. ”Förlåt att jag var dum.” Emil tog bort handduken från näsan som nu slutat blöda och vände sig till sin mamma. ”Kan inte du hjälpa mig att tvätta av mig så kan jag och Jenny leka sedan.” Emil drog av sig sin blodiga t-shirt och de lika blodiga jeansen. ”Jag skall bara byta om, sedan kan vi titta på mina nya dataspel som jag fick av pappa igår.”

De två sjuåringarna gick hand i hand upp till Emils rum och en kort stund senare hördes glada skratt uppifrån rummet.

6 mars 2010

Dagbok 2010-03-06

Tidigt igår morse åkte Peter som vanligt iväg till sitt jobb och på kvällen/natten skulle de ha firmafest.


Klockan ett när jag författat ihop och satt in ytterligare ett kapitel till Livet, ingen enkel historia slog jag honom en signal för att fråga om han var på väg hem. Siganl efter signal gick fram utan svar. Till slut klickade den av. Jag visste att sista bussen hit ut gått klockan tjugo över tolv. En timme senare ringde jag igen, och igen, och igen… Paniken lurade bakom hörnet och jag var både förbannad och rädd att något hänt.

Klockan tre lade jag mig mellan ungarna i vår säng och försökte sova. Men det var omöjligt! Huvudet dunkade och en begynnande migrän kändes i ena tinningen. Små stick som sedan försvann. Om och om igen. Jag tänkte för mig själv att Peter säkert bestämt sig för att sova över hos sin mamma, och föll till slut i orolig slummer. När jag gång på gång vaknade tryckte jag in återuppringningen och hörde samma signal.

När klockan i köket passerade åtta ringde jag till Peters mamma som sade att Peter inte synts till, men att de kunde se på svararen att han ringt klockan elva flera gånger. Nu svajade min mage betänkligt och min ilska byttes ut till enbart oro.

Efter att jag ringt Polisen och sjukhusen ringde jag till vår underbara barnvakt som bor granne med oss. Rita var mycket yrvaken och hade en alldeles för stor grå stickad tröja på sig. Hennes ögonlock hängde och hon log när jag berättade vad som hänt. ”Jag åker till parkeringen där Peter ställt sin bil. Han kanske har somnat med motorn igång.” Natten hade varit iskall och jag visste att vår lilla bil hade en dålig värmefläkt. En iskall hand greppade mitt hjärta. Hade något hänt? Hade Peter kört i fyllan och hamnat i något dike och fryst ihjäl? På vägen till Tumba spanade jag i varje dike för att kolla att han inte kört ned där. Stora tårar rann på mina kinder.

I Tumba centrum står Peters lilla vita polo på parkeringen med totalt igenisade rutor. Jag kör in i rutan bredvid och hoppar snabbt ur för att gnida bort isen. Bilen är tom! Lättad svänger jag ut från parkeringen och åker hemåt.

I Vårsta åker jag in till ICA för att handla lite mat tills idag, och testringer ännu en gång. Peter svarar bakfull och hes. ”Vart faan har du hållt hus? Fattar du inte att jag blir orolig? Jag trodde att du låg död i någon snödriva. Han skrattar högt och säger åt mig att sänka rösten. ”Jag har sovit hos Juha inatt.” säger han och verkar inte alls bry sig att jag varit orolig. Snarare låter han nedlåtande. ”Nåväl, Jag är på firman nu och chefen skjutsar mig strax till t-banan. Vi syns hemma.” Jag känner mig som en vulkan som skall brisera och närmast ryter ut orden. ”DU KOMMER INTE HEM!!” Jag känner spott som rinner i min mungipa och torkar bort det med baksidan av min hand. ”Du har TRAMPAT på mig, fattar du? Dra åt helvete!!” Med en smäll trycker jag ned luren och låter tårarna rinna.

När jag kör in på gården torkar jag tårarna och går in. Peter ringer och säger om igen att jag är löjlig. Hela samtalet börjar övergå till svordomar och jag lägger på luren.

"Kom ungar, vi skall resa iväg."

5 mars 2010

TEMA Kultur

Fransesca tittade under lugg på de andra som stod på skolgården. Hennes mörkt bruna nästan svarta ögon studerade kläderna de bar och deras frisyrer. Hon lade handen över magen och kände både förväntan och skräck. Den turkosgröna långa klänningen hon bar var kantad av spetsar och små guldfärgade bjällror satt i en lång rad vid änden på ärmarna. Fransesca tittade frågande på sin farmor som stod bredvid henne och fick ett uppmuntrande ögonkast av henne. ”Gå nu!” sade hon och puttade sitt barnbarn i ryggen för att mana på henne. ”Gå fram till din nya fröken och presentera dig.


Med försiktiga steg gick Fransesca fram till kvinnan som var klädd i en nätt blå dräkt och neg. ”He, he, hej ja, ja, ja jag he, he, heter Fransesca Bouvilliar och…” Flickan tittade på sin farmor som om hon sökte hjälp. Farmodern viftade med sin hand att hon skulle fortsätta prata och Fransesca fortsatte sin stammande presentation av sig själv. ”Ja, ja, ja jag sk, sk, skall bö, bö, börja sko, sko, skolan hä, hä,här. Det prasslade i den stärkta klänningen när hon lyfte sin hand, och de kritvita tänderna som prydde hennes gyllenfärgade ansikte förstärkte leendet Fransesca gav sin nya lärarinna. ”Hej Fransesca, välkommen hit. Mitt namn är Titti Andersson. Jag hoppas du skall trivas här? Katarinaskolan är en liten personlig skola, och ni kommer att bli en liten klass. Jag tror att ni allt som allt blir femton stycken. Vi syns därinne.”

Fröken Andersson vände sig till nästa elev som kommit fram för att presentera sig medan hon tänkte för sig själv att det nog skulle bli ett jobbigt år. Fransesca kom helt klart från en annan sorts kultur. Hon fnös till och sneglade på paret som gick in i skolan. Säkert skulle hon både bli mobbad och ha svårt i skolan. Det visste väl alla att sådana där inte ens kunde läsa. Och varför kom hon med sin farmor?

4 mars 2010

TEMA Att förbereda

När jag gick hemåt i natten fylldes jag av eufori när jag tänkte på Jörgen, och mitt hjärta var oförbehållet hans. Mina fötter svävade fram och jag log mot de få nattvandrare jag mötte. Mitt ansikte lyste av lycka och det bubblade i mig av mångfärgade såpbubblor som vägrade brista. Gatans lyktor slogs av en efter en allteftersom natten byttes till gryning. Några fåglar följde mig med blicken och kvittrade av morgonfröjd.


När dörren till lägenheten låstes upp möttes jag av en härligt frisk doft av Ajax istället för den vanliga stickande nikotindoften. Jag nickade för mig själv och trodde att mitt ex hade städat för att blidka mig. Ack så fel jag hade… Lägenheten var tom sånär på ett stort vitt pappersark som låg mitt på vårt lilla köksbord. Med en känsla av sorg och lättnad klev jag in med stövlarna nyfiken på vad han skrivit. Nedhafsat med stora bokstäver stod det: JAG ÄLSKAR DIG! FÖRLÅT, förlåt, förlåt. Det kommer aldrig mer att hända. P:S Jag bor hos morsan tillsvidare. PUSS
I mig fanns en tomhet som antagligen berodde på att Dick varit min bästa vän och att jag skulle sakna alla hans små roligheter. Vi hade varit som två barn och busat omkring i livet alltid redo för äventyr.

Plötsligt ringde telefonen med en skarp irriterande signal som krävde att besvaras innan hela huset väcktes. Efter att ha slitit av mig bootsen och slängt iväg dem till hallen lyfte jag luren beredd på att höra Dicks förtvivlade, ångerfulla röst, men möttes istället av en mjuk sammetslen dialekt som jag visste härrörde från Värmland. ”Hej! Hur mår du? Jag ville bara kolla så att du kommit hem ordentligt.” Han väntade en stund på att jag skulle tala, men fortsatte när jag inte sade något. ”Det är väl okey att jag ringer? Eller? Stör jag?” Jag hörde att hans röst svajade av osäkerhet och ville krama honom hårt och tala om att jag älskade honom, men vågade inte trots att mitt hjärta höll på att banka ur kroppen. ”Hej! Ja jag kom nyss hem. Dick har flyttat, och det känns skönt.” Min röst lät vemodig trots att jag försökte skärpa till mig. ”Jag tycker om dig!” sade jag plötsligt utan att tänka mig för och slog handen i bordet över min dumhet. Fasiken vi hade ju nyss träffats och att säga så redan nu skulle säkert skrämma iväg honom.

I andra änden hörde jag djupa andetag, inget annat. ”Jag älskar dig Anitha.” sade han plötsligt och skrattade. ”Jag vet att vi nyss träffats, men mitt hjärta tillhörde dig från första ögonkastet. Det känns som om vi varit tillsammans jämt.” Jörgen var tyst en lång stund och jag försökte lugna ned mina skakande händer. ”Jag, jag, jag.” Stammande försökte jag säga de magiska orden jag bara sagt till några få killar i mitt liv, men de fastnade i halsen som en slempropp som inte ville komma upp. Till slut harklade jag mig högt och tog sats. ”Jag älskar dig med, tror jag.” Attans, var det tvunget att lägga till det där sista. Jäkla fegråtta, tänkte jag och stampade i golvet.

Jörgen började prata igen och när jag hörde orden han sade rodnade jag från huvud till fot. ”Jag vill kyssa dina fötter, kyssa din härliga mun och alltid vakna vid din sida. Att träffa dig har upphöjt mitt liv från inget till allt. Ja, jag vill bara förbereda dig på att jag räknar med att ha dig i mitt liv. Om du inte tycker likadant måste du tala om det nu innan jag gör bort mig helt och hållet.” Hans gurglande skratt rullade genom ledningen in i mitt öra och fyllde mig med sanslös lycka. Jag nöp mig själv hårt i armen. ”Aj!” ja nog var det sanning alltid. Ett stort rött märke bildades på min hud och Jörgen frågade oroligt vad som hände. Full i fniss berättade jag vad jag gjort. ”Nå?” sade Jörgen och fnissade han med. ”Var det en dröm? För jag har flera gånger under kvällen undrat detsamma. Du är en underbar tjej och verkar så himla snäll och go. Förresten…” Han tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Varför var din kille otrogen? Äh, glöm frågan. Jag har ingenting med det att göra. Nu lägger vi på och ses imorgon istället. Jag kommer hem till dig så käkar vi frukost tillsammans. Hejdå älskling! Sov gott och dröm om mig!”

Jag sade ”Hejdå och god natt!” Innan jag lade på luren och upptäckte att jag hade två blöta fläckar under armarna. Mina skakande händer var svettiga liksom mitt ansikte. I magen gjorde innehållet saltomortaler.

3 mars 2010

TEMA Attraktion

Jag var utlurad på krogen efter att ha blivit dumpad på det grövsta sättet av dem alla, otrohet, och hade struntat i smink och uppklädning. Ett par slitna jeans och en välanvänd träningstopp var allt jag hade fått med mig när jag rusat ut ur min lägenhet efter beskedet. Cowboybootsen som stod vid dörren var det sista jag tagit i min hand, sedan drog jag.


Efter några timmars snurrande på stan hade jag gått hem till en kompis som jag ältade min besvikelse med, och slutligen insett att min pojkvän varit feg, men att jag var ganska lättad. Det var mer en kompisrelation från mitt håll. Vi hade haft vansinnigt kul och häftigt sex, men sedan dagen han frågade om jag ville förlova mig med honom och jag nekat hade vi åkt nedförsbacke.

Nu stod jag här på det nya stora discot i stan och längtade hem. Musiken dunkade i högtalarna och folk dansade sig svettiga. Min väninna och jag ställde oss i dunklet och pratade så gott det gick i oväsendet. Plötsligt kände jag något varmt strömma mot mig och en lyckokänsla fyllde min kropp. Hjärtat slog snabbare och jag kände en obändig lust att vända mig om. Där ser jag en liten kille knappt en och sextiofem lång som leende möter min blick med ett par ljust turkosblå ögon. Hela rummet börjar snurra och gunga och jag ler fånigt tillbaka. Han är omvälvd av en ljus aura som ändrar färg hela tiden och jag känner det som om jag lättar flera centimeter från backen. Alla mina sinnen blir på helspänn och jag känner vänlighet och kärlek från hans person. Blygt räcker jag fram min hand som darrar av spänningen och presenterar mig. ”Hej! Jag heter Anitha.” Leendet blir större och han räcker fram en smal hand som rimmar illa med resten av hans kroppsbyggnad. ”Hej!” Han spänner ögonen i mina och jag är räddningslöst förlorad. Allt runt oss försvinner och livet består plötsligt bara av mig och honom. ”Jag heter Jörgen.” Han tar min hand i sin och pussar på den. ”Du är underbar!” säger han och leder mig till ett bord. ”Jag vill lära känna dig. Vad vill du ha att dricka?” Jag ser att hans hand darrar och hur svett sipprat fram på hans panna. ”En cocacola tack!” säger jag med fundersam röst.

Några timmar senare har jag lämnat alla tvivel. Tiden snurrar bara runt mig och Jörgen och jag är djupt förälskad i denna främling som sakta men säkert drar in mig i sin värld.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...