30 november 2014

En början-775

"När reser vi", viskade Elena och drog upp kjolen så att den inte hamnade i vattnet. Hon drog fötterna över sandbotten och sökte efter musselskal. De skulle kunna ha det som extrakost på båten om konserverna tog slut. Vatten hade de lastat på i massor. Ett jobb som tagit flera timmar i anspråk. Undrar om jag luktar svett, tänkte Elena och samlade ihop håret i två tofsar. Först flätade hon den ena, sedan den andra. Nästan omärkligt lyfte hon på armarna och sniffade under dem, nej, det kändes inget. 
"Vi reser när vi fyllt båten", sa Dickie och hivade ombord två stora trälådor. Vi har nog minst tio kvar."
"Tio? Hur ska det få rum i den här lilla skorven", frågade Elena och såg att kjolen nuddade den blanka ytan och drog upp den ännu högre. Vi då? Var ska vi sitta?"
"Ajabaja, inga fula namn på min prinsessa. Hon må vara liten, men hon kan ta mycket mer än du tror."
Båten krängde till och nästan kantrade när Julius lade ner en hög med sidentyg. Han log ansträngt mot Elena och ryckte på axlarna. "Det är frökens packning som väger mest."

27 november 2014

En början-774

"Hur gör vi nu?"
"Vadå gör", frågade jag och tittade på tavlan som hängde bakom psykologen.
"Eftersom vi anser att du inte behöver stanna här längre måste jag fråga dig om du har någonstans att ta vägen? Ett boende."
Jag funderade på att ta en av hans pennor och fullborda linjen någon på börjat på målningen. Det störde mig att den bara stoppade, att ansiktet var halvt på kvinnan. Hon saknade både kind och ögonfransar på ena sidan.
Psykologen lade handen på min ena axel och ruskade den: "Hallå, jag pratar med dig."
"Har inte jag samma värde som andra" frågade jag och lutade huvudet på sned. 
"Du är frisk nu."
"Beror på vad du menar med frisk", svarade jag och fortsatte studera tavlan medan frågorna hopade sig i hjärnan. "Det är din tolkning."
Jag såg att han rynkade den solbrända pannan.
"Varför ser inte jag det? Känner tillfredsställelsen att finnas? Är det inte bara så att ni behöver min sängplats?"
Uttrycket i hans ansikte var svar nog. Med en harkling bläddrade han i min akt, eller vad de nu kallar det. 
"Jag bor hemma fortfarande. Står inte det i mina papper", fortsatte jag och drog med fingrarna över det släta tyget på mina byxor. När jag kom till skarvarna vilade jag där några extra sekunder, lät fingertopparna äta av det dubbla tyget.
Ljudet från bläddrandet ekade i min hjärna. Det kändes som om det var första dagen i mitt liv, som om jag nyss halkat ur min mors livmoder. Jag öppnade munnen och skrek den nyföddas klagan över att skiljas från tryggheten i livets vatten.
Psykologen rusade upp och omfamnade mig. 
Jag frigjorde mig från hans famn men hann känna en stickande nikotindoft från den svarta, stickade tröjan.
"Om du vill kan du stanna en natt, vänja dig vid tanken att åka hem. Vi har nog en säng på ..." Han bläddrade i papperen och i sin almanacka som låg uppslagen på skrivbordet. "Inne på femtiofemman har vi en ledig bädd, men då måste du lova att åka imorgon. Utan sådant här trams. Du är frisk nu."

24 november 2014

En början-773

Selma satte sig ner på huk och drog med fingrarna genom mattans fransar. De måste ligga rakt, annars kliade det i fingrarna att få räta till dem.
Mormodern log och vände blicken till stickningen hon höll på med, ett par vantar den här gången. Ett par turkosa med små vita tofsar vid handlederna. Hon visste inte riktigt när Selma börjat med det hon gjorde, men emellanåt blev det vansinnigt irriterande att se det tioåriga barnbarnet rätta till saker som stod på sned, och gardiner som hängde ojämnt. "Är det bra nu", mumlade hon ner i stickningen.
"Ja", svarade Selma och reste sig upp. "Mormor?"
"Mm."
"Varför har du så många böcker?"
"Vad menar du?"
"Hela bokhyllan är full, och ditt nattduksbord, och i köket står det flera stycken på bänken, till och med inne på toaletten ligger det några böcker."
Mormodern skrattade åt flickans iakttagelseförmåga. "Jag gillar att läsa, förstår du."
"Men, kan inte alla stå på ett ställe. Jag blir yr i huvudet."
Mormodern reste sig med ett lågt stön och tog Selmas hand. "Kom, jag vill att du ska se en sak."

De gick genom huset och stannade inte förrän de nådde en mörkbrun, sliten dörr. Handtaget hade varit guldfärgat en gång, men antagit en mörkare ton och små flaggor låg nere på golvet. På dörren stod texten Go in på ägen risk
Mormodern tog upp en nyckel ur byxfickan och tryckte in den i låset. Först var det trögt att dra runt nyckeln, men till slut gick det, och dörren öppnades med ett högt knirrande.
"Vem har bott här?" sa Selma, och ställde sig bakom mormodern som drog fram henne och föste in henne i rummet. "Rör inget, bara titta. Lova mig det", viskade hon och sköt upp dörren tills det inte gick längre.
Selma höll andan och gled med blicken över väggarna. Allt, allt i rummet stod ordentligt i rad. Tre gitarrer hängde på väggen, och en massa sångböcker stod på en hylla jämte. Mitt på skrivbordet låg en penna, ett sudd och en hög vita papper. På högra kanten av skrivbordet hade någon fäst fast en kalender. Selma försökte se årtalet, men lyckades inte. "Vem bor här?" viskade hon och tog upp en liten speldosa som stod på en hylla. "Får jag prova den", frågade hon och väntade inte på svar.
Mormodern nickade och strök bort en tår som rann över den fårade kinden. "Var försiktig bara. Den är gammal."
Det spröda ljudet från speldosan fyllde rummet. 
Selma drog med fingertoppen över några vita porslinhästar som stod i flock på hyllan. När hon tittade på fingret såg hon att det var rent.

22 november 2014

En början-772

Ralf och Kjell bröt upp golvet med hjälp av en varsin kofot. Knakandet och doften av gammalt sågspån blandade sig med dammet.
Ralf lättade på ansiktsmasken och strök sig över pannan. "Det är segt virke i det här golvet. De kunde sina saker förr i tiden. Vet du från vilket årtal huset kommer?"
Kjell stoppade och tog av sig masken han med. De borstiga ögonbrynen var täckt av sågspånsdamm och svetten hade gröpt ur långa fåror över pannan. Kepsen satt bak och fram. "Början av nittonhundra tror jag. Det stod ett årtal nere vid porten. Här på Östermalm byggdes nog de första kåkarna på artonhundratalet. En sådan här våning får man sällan se insidan av. De går oftast i arv och läggs sällan ut till försäljning."
"Hur fick Magnus tag i den? Lägenheten är ju enorm. Hur har han egentligen råd?"
"Råd? Kjell skrattade och drog av sig handskarna för att massera fingertopparna. "Den jäveln fick den i arv av en avlägsen släkting. Tydligen har deras släkt bott här i evigheters evigheter."
Ralf samlade ihop golvplankorna de brutit upp och lade dem i en hög. 
"Nä, ska vi fortsätta, det är snart dags för lunch. Förresten, känner du vad det luktar konstigt härinne? Det fanns inte när vi började."
Kjell nickade och höll för näsan. "Det luktar pyton. Är sågspånet mögligt?"
Med gemensamma krafter bröt de upp ytterligare en planka och lade den med de andra.
"Det här kommer att ta lång tid. Om vi börjar från varsin sida och möts på mitt går det säkert fortare", sa Kjell och tog upp cirkelsågen. "Jag har god lust att använda den här, men då rasar väl hela skiten.
Ralf skrattade och slog ner spetsen på kofoten i golvet mellan plankorna, sedan hängde han med hela sin vikt på det. Med ett högt brak for golvplankan upp och blottade ett litet, avlångt tygpaket.
"Shit", väste Kjell och satte sig på knä med ena handen över munnen och näsan. Han förde tygstycket åt sidan för att där mötas av mer tyg.
"Vänta så hjälps vi åt", sa Ralf och höll för näsa och mun han med. "Det stinker verkligen."
"Borde vi ringa polisen, eller?"
Ralf tog fram mobilen och fotograferade paketet. "Okej, vi lyfter det och lindar av resten. Tänk om det är en skatt?"
Kjell tog tag i övre delen av paketet och kände hur något rämnade inuti. Med ett tungt brak och skramlande ramlade paketet ner. "Vi måste göra det samtidigt", sa han och pekade på nedre delen av paketet. "Gud, så spännande."
När de fått upp tygpaketet på golvet lindade de försiktigt upp det. Två varv in låg flera guldringar med inskriptioner inuti. 
"Vänta, jag vill fotografera innan vi går vidare", sa Ralf.
De lindade upp två varv till och hittade ett skelett. Det låg hårtussar och en klänning på det.
"Fan, så läskigt. Det är ett barnlik", viskade Ralf och fotograferade igen. Han tog upp en av ringarna mellan tummen och pekfingret och försökte läsa vad som stod i den. "Det står ett årtal här, men jag ser inte vilket. Du kanske har bättre syn än mig", fortsatte han och lämnade över ringen till Kjell.
"Det är i alla fall en tolva på slutet. Vänta lite, helvetes djävlar grabben. Det står fan i mig arton framför. fatta, artonhundratolv. A-r-t-o-n-h-u-n-d-r-a-t-o-l-v. Den måste vara värd en förmögenhet." Han grävde i sågspånet och kände något hårt mellan fingrarna. Det var ytterligare en guldring, men en som man har i örat. Den var svagt rundad och hade en dekor mitt i.
"Finns det en till?" mumlade Kjell och grävde bland sågspånet. "Vi kommer att bli rika."
"Jag har sett en sådan här förut", sa Ralf och höll upp ringen mot ljuset. "Mamma släktforskade och hittade några foton med en avlägsen släkting som bar en liknande ring i örat. Tydligen hade han varit sjöman. Ringen skulle betala hans begravningskostnader.
"Sällan att det bott en sjöman här", utbrast Kjell och fotograferade. "Jag skickar bilderna till Magnus och frågar vad han vill att vi ska göra med liket och det andra."
Ralf slog bort telefonen. "Stopp nu. Vi kan inte berätta om det här för någon. Inte ens Magnus. Har inte han nog med pengar som det är? Vi kan dela på skiten och flytta från landet."



21 november 2014

En början-771

"En del av de där vill tydligen bli dödade", muttrade farbror Emil och girade tvärt åt sidan och bromsade när en pojke i min egen ålder kilade över gatan. Han drog en trävagn efter sig som var fylld med allehanda ting och det yviga, svarta håret hade nog aldrig kammats. Kläderna hängde på den smala kroppen, och ärmarna på tröjan hade trasats sönder i ändarna så att de smala handlederna syntes. 
"De kanske inte har lärt sig trafikvett", sa jag och försökte möta pojkens blick. "Många här har inga föräldrar. Det säger mamma."
När jag fick kontakt med pojken drog han upp en smutsig trasa ur fickan och viftade med. "Clean window, cheap", ropade han och hoppade upp på huven på bilen. "Cheap, cheap very cheap", fortsatte han.
Farbror Emil snörpte på munnen och tog upp en cigarr som han tände. När jag hostade av den starka doften, tryckte han ned spetsen i askkoppen och såg på mig över glasögonen som glidit ner på nästippen. "Ska du och jag göra en god gärning idag", frågade han och öppnade bildörren. Innan jag hann fatta vad han skulle göra hade farbror huggit tag i armen på pojken och dragit in honom i bilen.
"Ah, you want sex", skrattade pojken och log så stort att ögonen såg ut som två streck. Han slängde en snabb blick på mig och tog av sig tröjan. När han vände ryggen till mig såg jag långa, tjocka ärr på ryggen. 
Jag stoppade honom genom att lägga handen på hans axel. "No sex", sa jag allvarligt.
Farbror slängde pojkens vagn på vårt flak och satte sig bredvid pojken. "Friends", sa han och lade sin hand i pojkens. "Friends."
"Ali", log pojken och spottade i handen, drog med den andra handen i den och torkade sedan av sig på kläderna. "Friends."
Jag kände doften av urin och alkohol etablera sig i bilen, men ville inte verka oartig. Vår lilla pickup rymde två i bästa fall tre personer, och då var det fullt. Vi satt på en limpa av skinn. Farbror Emil skulle nog egentligen behöva gå ner minst tio kilo och svettades kopiöst. Hans mustasch blänkte i solskenet och några svettdroppar hängde i ändarna på hårstråna. 
Ali vinkade åt några pojkar vi passerade och skrek något på spanska. Han verkade inte alls brydd över att ha blivit upplockad på gatan. De vita tänderna såg nästan onaturligt jämna ut, och han kliade sig oavbrutet i huvudet.
"Han har nog loppor", sa farbror Emil och sa något till pojken.
"Vad sa du", frågade jag.
"Jag sa att han skulle få ett bad och nya kläder."
Mina shorts klibbade mot huden, och t-shirten blev svart på sidan jag vänt mot pojken.
Mexico var ett vackert land, långt mycket vackrare än jag trodde innan  vi, mamma och jag, flyttat hit. Jag förstod spanskan allt bättre och kunde till och med göra mig förstådd ibland. Nästa vecka skulle jag börja i skolan var det bestämt. En skola för utlänningar, mestadels amerikaner. Mitt bleka ansikte väckte både avsky och förundran i Mexico. Jag var en Gringo. En av de rika som utnyttjade landet till min favör, använde befolkningen i mina affärer som jag arrenderade ut till välbärgade mexare, dyrt, dyrt. Nu stämde inte det på mig, men jag såg ibland mexikanare spotta efter mig.
"Det luktar så speciellt här", sa jag och tittade ut på husen vi passerade. Små plåtruckel stod sida vid sida med stora tegelhus med vackra trädgårdar och extremt välskött gräsmatta. Det var som att de som bodde där ville poängtera sin rikedom för alla som passerade.
"Jag älskar doften", sa farbror och lutade ut huvudet genom fönstret för att dra i sig luften. "Jag får aldrig nog."
Vi passerade en skog av Limeträd och en syrlig doft slog in i kupén. På andra sidan såg jag en Tukanfågel. Färgerna gnistrade i solskenet och den långa näbben ingav respekt. Jag hade ingen önskan om närkamp med en sådan. 
Ali lutade sig mot mig och gav till ett läte. Jag blev överraskad när fågeln svarade och satt med gapande mun tills farbror puttade till hakan på mig med ett skratt. 
"Glöm inte att de lever tätt inpå naturen."

20 november 2014

En början-770

"Strulpelle", sa Britta med ett skratt och puttade på Robert.
"Strulfia", svarade han och log.
"Dumskalle", fortsatte Britta och log så där fånigt som bara hon kan.
"Idiot", sa Robert och rynkade ögonbrynen.
"Dumhuvud", fnittrade hon och puttade ännu hårdare på Robert, som for in i väggen och slog huvudet.
"Fuck you", skrek han och ställde sig upp medan han visade fingret till henne.
Britta låg nu dubbelvikt på golvet och skrattade med ett högt tjutande. När hon hämtade andan försökte hon få fram ord, men lyckades inte speciellt bra.
Robert var alldeles svart i ögonen och Mattias som hittills suttit tyst och iakttagit syskonen funderade på om det var bäst att fortsätta vara tyst, eller om det var läge att lägga sig i. De hade för vana att leka den här fåniga leken varje morgon innan frukosten hunnit serveras, och vareviga gång slutade det med bråk. Egentligen visste han inte varför de höll på, och både mamma och pappa suckade högt när de satte igång, men gjorde inget för att stoppa dem. Robert tog emot tallriken med yoghurt och flingor som mamma räckte honom med ett leende. "Godmorgon Mattias. Har du sovit gott?"
"Godmorgon och ja tack", sa han och tittade på brodern som rörde sig med korta rörelser och svarade enstavigt på mammas varsågod.
"Tallriken är alldeles kladdig", sa Britta och drog med pekfingret över kanten för att fånga upp dropparna. "Jag vill ha chokladflingor till. Kan du hämta dem?"
Mamma satt redan och åt och gjorde en grimas till svar.
"Ja, ja, jag fattar. Jag hämtar själv", suckade Britta och puttade till Robert när hon passerade honom.
"Lägg av", fräste han och slog efter henne, men missade.
"Gumman. Måste du alltid ....", frågade mamma och slevade i sig yoghurten och drog ur papiljotterna samtidigt.
"Jag har en fråga", sa Britta och pekade på henne. "Är inte det där väldigt gammaldags, jag menar, det är väl typ ingen som använder sådana där numera? Förutom tanterna på ålderdomshemmet förstås."
Robert satte in pekfingrarna i mungiporna och drog dem utåt. Med stirrande blick tittade han på Britta och härmade det hon nyss sagt med betydligt överdrivet, gnällig röst. "Jag har en fråga", började han men tystades av mammas blick.
Mattias lade skeden på tallriken och sköt den åt sidan. "Jag är mätt. Kan jag gå från bordet?"
"Varsågod", sa mamma och tittade från Robert till Britta. "Ni två plockar undan och diskar. Tillsammans."



19 november 2014

En början-769

"Om jag ber dig, stannar du då?"
Jag tittade på min syster och gled med blicken över hennes rundade mage. Hon hade små röda fläckar på kinderna och ögonen lyste av lycka. Jag kunde inte och ville inte förstöra det hon befann sig i. 
"Nå?" fortsatte hon och tittade efter Tom som gått för att hämta bilen. "Du kan bo hos oss. I alla fall ett tag." Hon smekte med handen över magen. "Tills babyn kommer."
Tom backade och stannade bilen intill oss. På marken stod mina två resväskor och en ryggsäck. I dem rymdes hela mitt liv. Jag behövde inte mer. 
"Lena, du kan väl svara mig", snyftade min syster och lade sina armar runt mig. 
Hennes hår kittlade mig i näsan och jag lade min hand på hennes rygg och klappade lätt. Jag kände ingenting. Inte kärlek. Inte hat. En gnutta avundsjuka for förbi, men försvann lika fort. Jag mötte Veras blick och log.
"Det blir bäst så här", sa Tom och föste mig mot framsätet. Han ställde in resväskorna och tänkte ställa ryggsäcken där, men stoppades av mig.
"Snälla du ge mig den", sa jag och ställde den i mitt knä. Med handen över plånboken tvekade jag över hur jag skulle göra. Väl vetande att Lena skulle vägra ta emot en enda sekin av mig. Tom stängde dörren och satte sig, startade bilen och gasade flera gånger. 
Lena tuggade på naglarna som alltid när hon blev nervös. 
"Du ska veta att jag försökt", sa Tom till mig och lade i en växel, släppte på kopplingen så pass mycket att det drog i bilen, men tryckte ned den igen. "Flera gånger."
Det kändes som om jag var en marionett, som om någon stod ovanför mig och drog i osynliga trådar. En marionett av livet. Var det inte så dikten gick? En av de där oändligt långa dikterna som vår kära mamma läst högt för oss framför brasan. Undrar var den boken tagit vägen? Kastad? Stod den i bokhyllan hos Lena och Tom utan att jag sett den? Låg den kanske inkastad i rummet där allt det andra stod?
"Jag vill verkligen att du stannar", sa Lena med flackande blick. Hon bet sig i underläppen och böjde sig mot fönstret Tom dragit ner. "Jag menar det."
För första gången på mycket länge kändes det som om jag stod öga mot öga med en främling. Hennes  långa, mörka hår blåste över axeln och lade sig över hennes mun. Den rödmålade munnen rörde sig utan att det kom några ord.

17 november 2014

En början-768

"Vad är det här för stenröse?" hojtade Wilma bakåt till de andra. "Har ni sett det förut?"
Adam ålade sig närmare henne och förbannade sig själv över att ha varit så urbota dum och följt med på grottforskningen.
Jules ville naturligtvis visa sina kunskaper och ålade sig jämte honom. "Det är nytt för i år. Säkert några ungdomars verk. De brukar hålla till här ibland."
"Här?" sa Wilma med häpen röst. "Hur kommer de ner hit?"
Jules ålade sig förbi Adam och slängde en kort blick på honom innan han tog tag i hennes fot. "Om jag var som du skulle jag ta det lugnt här. Man vet aldrig hur stabila de där är." Han nickade mot högen av stenar som verkade ha blivit inkilade i varandra. "Det finns dem som dött här nere."
"Och det säger du först nu. Nice guy. Är det något mer du inte sagt?" muttrade Wilma, ignorerade hans varning och ålade förbi stenröset. Det var lerigt och doften av jord och sten hade mött dem redan vid öppningen till grottan, men här kändes det en stickande doft, som av ättika, eller något annat.
"Hörru tjejen. Det är ingen tävling det här", skrek Adam. Orden studsade runt i den låga grottan, knappt en meter hög.
Några stenar ramlade från det låga taket och drog med sig damm.
"Tysta", viskade Jules. "Är du okej?" fortsatte han.
"Jag är okej. Brukar det hända sådant här?" sa Wilma och kände att flätorna var alldeles nedkletade med lera. När hon lyste på väggarna såg hon massor av gråsuggor och svarta skalbaggar. Längre bort hängde en fladdermus. Den hade virat in sig i sina vingar och lutade in ansiktet mot bröstet.
"Ibland", viskade Jules. Hon hörde att han hasade närmare henne och kände doften av hans aftershave. I vanliga fall skulle hon inte haft något alls mot att tillbringa tiden med två unga, snygga män. "Vad tror du? Ska vi vända tillbaka?"
"Det är närmare att fortsätta", viskade han och lade handen på hennes fotled. "Du blöder. Gör det ont?"
Wilma skakade på huvudet så gott det gick.
Adam vände sig bakåt och funderade på att gå tillbaka. Tänk om det rasat längre fram, tänkte han. Då skulle de få gå tillbaka hela vägen. Han drog ett djupt andetag och kände hur det sved till i näsan. En skalbagge kilade över hans hand och fortsatte upp på väggen. Vad skulle jag med på det här och göra?
Ett ljus syntes långt bort. Ett skarpt fluorescerande.
"Ser du?" sa Wilma och tog tag i Jules som drog ålade sig närmare henne. "Vad kan det vara?"
"Ingen aning. Andra turister, kanske. Ungdomar som busar."
Ett guldfärgat, svävande ansikte lösgjorde sig ur skenet. Det syntes ingen kropp och ansiktet bar en krona med fem, hornliknande flikar som hängde över pannan.
Alla tre flämtade till, och Wilma backade rätt in i Jules som skrek när hon satte knäet på hans hand.
"Se dig för", fräste han.
Adam backade också. Rätt in i stenröset. Det ekade i grottan när det rasade. Dammet yrde och han ålade sig snabbt till Wilma och tryckte ned hennes ansikte i sitt bröst. "Håll andan", rosslade Adam och blundade. Herre Gud låt det gå snabbt, tänkte han.

16 november 2014

En början-767

Jag hade nu legat och tittat på de tre tåtarna i exakt tre timmar och sextiofem minuter. Jag visste att en lampa suttit där en gång och kunde inte bestämma mig för om jag fick läskiga associationer av synen eller ens brydde mig. Täcket luktade gammal armsvett och jag kände kalla pustar mot mina bara fötter. Det smakade gammal toffla i munnen och håret hade trasslat ihop sig helt och hållet.
Magen kurrade och levde om, men nja, än så länge vågade jag inte ens tänka på mat. Undrar om alla känner det så här, tänkte jag och lade händerna över huvudet. Jodå, det satt kvar, men herrejestanes så det värkte. Första fyllan, första sexet och första mötet med svärföräldrarna. Allt det hade jag lyckats med igår. Kallas det förresten svärföräldrar om man inte pratat med sin kille om att gifta sig? Min nya lägenhet som var min avlidna farmors kändes inte speciellt ny för mig. Det var som att flytta in till henne, men att hon tillbringade all tid någon annanstans. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på det vi haft. Hon var, nej, hade varit speciell. Struntade i vad alla tyckte och tänkte.
En glad trudelutt förkunnade att Mattias ringde. Jag orkar inte, tänkte jag och lade den under kudden.
Det kliade i skallen av all spray jag pustat i och jag funderade några sekunder på att glida ner i ett hett bad, men slog bort tanken. Dunkandet i huvudet tilltog och vägrade ge vika. Högre och högre.
"SELMA", skrek någon utanför ytterdörren. "ÖPPNA", fortsatte personen och slog med handen. "Helvete jänta, öppna någon gång."
Jag suckade och drog på mig onepiecen som låg i en ledsen hög på skrivbordet. När jag satt på mig den, kikade jag snabbt i spegeln och stönade högt över synen som mötte mig. Mascaran låg utkletad runt ögonen och jag liknade mest en panda. Håret lutade rejält åt höger, motsatsen till sovsidan.
"SELMA", skrek personen igen, och jag tog tag i skrivbordet för att dra mig upp med hjälp av det. Allt snurrade. Allt. Och det ömmade i underlivet, rejält. Aldrig mer, tänkte jag och tog mig sakta till dörröppningen och vidare till hallen. Ett huvud hoppade upp och ned i glasrutan. Eftersom jag glömt ta ur linserna inatt såg jag suddigt.


12 november 2014

En början-766

Att någon slås eller utsätts för psykisk tortyr kan aldrig, aldrig rättfärdigas oavsett vad personen som gjort det tänker. Om jag någonsin skulle se någon bli utsatt skulle jag agera. I alla fall tänkte jag så, innan den där dagen, en solig marsdag när fåglarna kvittrade i träden och måsarna flög högt uppe i skyn bland molnen. En underbar, härlig dag när det doftade vår i luften och tussilagon blommade i diket.
Det var nämligen inte någon som blev utsatt, det var jag. En längre tid, mycket längre än jag kunde minnas hade min man tagit för vana att pika mig för allt och inget. Vet du att det är tio gånger jävligare att möta psykningar än slag. Jo, det är sant. Ett slag känns i stunden medan ord svider för alltid. Man får inga blåmärken som bleknar.
Jag minns inte exakt vad min man sa, bara tonen och doften från hans andedräkt. Jag minns till och med kläderna han bar, den randiga skjortan jag gett honom i present samma år och de mörka jeansen.
När en citronfjäril fladdrade förbi oss slog han mot den med öppen handflata. Tystnaden som alltid omslöt oss som ett varmt, kvävande täcke fick mig att kippa efter andan. Eller? Var det skräck?
Varför jag inte gick? Det fanns tusen och ingen anledning. Idag kan jag säga att det enbart var av dumhet jag stannade. Rädsla att inte klara mig ensam. 

Idag är jag fri. Ensam.

10 november 2014

En början-765

Året var 1845. Platsen Bishop Hill, en stad som grundats av svenska bönder. De utmattade svenskarna tog sig av fartyget och följde pastor Jansson som lovat guld och stora marker i gengäld mot deras hjälp. Han ville att de som klev av skulle predika. Minst tre troende hushåll var kravet för att få en mark stor som en fotbollsplan. Husen skulle de själva bygga, men materialet lovade pastor Jansson att tillhandahålla.
Kristina tittade på pastor Jansson från sidan och tyckte inte alls om det hon såg. Han var förvisso mycket välklädd i den blåa klädesrocken, och det magra, bleklagda ansiktet med utstående kindknotor kunde säkert bli rundare av mer mat. Av breven från brodern visste Kristina att Amerika dignade av mat. Grödorna blev också större och rikare än hemma i Sverige, och männen, oj vad hon tyckte om de amerikanska vackra männen. Här skulle hon säkert hitta en vettig man att gifta sig med, och kanske till och med skaffa barn med. Pastorn var inte mycket att hänga upp sig på. Han fick väl förresten inte gifta sig, kom hon plötsligt på och vände sig mot systern.
"Vad tycker du om pastorn?" viskade Maria och drog fram flätorna framför axlarna. "Är han inte stilig?"
Kristina ryckte på axlarna och tittade på honom igen. "Nja, inte min stil. Hans näsa är för spetsig och ögonen liknar en fisks. Dessutom har han knappt några läppar och tänderna verkar alldeles för stora."
"Då gör det inget att jag slår mina lovar runt honom?"
"Tänk bara på vad du gör, kära syster. En pastor får väl inte gifta sig?"
Maria rättade till kjolen som åkt lite på sidan. "Det bryr jag mig inte om. Han är duktig på att prata. Det kan vara bra att känna honom."
Kristina slog systern lätt på rumpan och viskade: "Buss på", i hennes öra.
Skrattande gick Maria mot Pastor Jansson och log sitt vackraste leende.

9 november 2014

En början-764

Jag iakttog de smutsbruna tänderna och kände hur maten jag nyss ätit åkte upp. I hans skägg såg jag delar av frukosten vi ätit på morgonen och tandkräm som stelnat. Mannen petade med kniven mellan tänderna och fångade upp en skinkbit. Glasögonen var både repiga och smutsiga. Jag såg att fingrarna hade mörka stråk och undrade för mig själv om han någonsin hade tvättat händerna. Små, svarta hårstrån täckte den nedre delen av fingrarna och fortsatte över handryggen. 
"Jag trodde du var min pappa", sa jag och drog bordsduken mellan fingrarna. "Har alltid trott."
Mannen grimaserade: "Det trodde jag med ett tag. Tills din hora till morsa sa sanningen."
"Säg inte så där. Mamma är en fin kvinna. En dam."
"Sådana är sällsynta numera", sa han och stoppade in en stor snus under överläppen. "Hon betedde sig inte som en i alla fall. Hon ljög mig och de andra full med sina sanningar."
"Det är hennes uppfostran", sa jag lågt och släppte duken. "Jag kunde ta mig därifrån. Inte hon."
"Om man går med i en sekt får man skylla sig själv. Det är säkert någon av männen där som är din pappa. Gubben hade ju sex kärringar samtidigt, varför inte en älskarinna eller två."
"Vet du varför hon gick med i det där?"
"Letar inte alla människor efter något som kan svara på vem de är?" sa mannen och drog med handen över skägget. "Någon som älskar en trots brister och fel."
"Varför ljög hon om att du var min pappa? Har ni varit ett par?"
"Fråga henne. Om du överhuvudtaget får chansen att prata med henne. Ditt avhopp från sekten har nog klippt bandet mellan er. Vi hade en kort fling för länge sedan."
När han reste sig ville jag ta tag i hans arm och tvinga honom sitta ner, men insåg med tungt hjärta att jag inte hade någon rätt att göra det.
"Lycka till", sa mannen och spottade ut snusen medan han gick mot parkeringen.
"Vad heter du? Jag vet inte ens det", sa jag och såg att han haltade. 
"Sigvard. Efternamnet är egalt."
Jag såg honom gå in i en husbil som hade stora rostfläckar. Nummerplåten satt på sned och var fasthållen av en silverfärgad, tunn tråd. När han startade motorn hackade den till och ett stort, grått moln syntes bakom bilen.

8 november 2014

En början-763

Asfalten knakade till och sprack upp tvärs över motorvägen. En avgrund öppnade sig. En snigel som låg nära vägrenen drog sig in i sitt skal och stannade där. Några björkar som fortfarande hade några få löv kvar vajade sakta i vinden. I vägrenen syntes det spår av tassar och en människofot och mängder av godispapper blåste runt. Det luktade ruttet och gamla löv.
Långt borta syntes en röd prick som närmade sig snabbt. Motorljudet vittnade om att det var en dieseldriven bil. Det karakteristiska knackande och dova ljudet kom allt närmare. 
Matthew drog ner solskyddet under tiden som han sjöng med i låten på radion. Solen stod högt på himlen och bländade honom. Han älskade sin nya bil. Det hade varit tufft att få ihop pengarna, men nu var den hans. Matthew smekte över skinnsätet med ena handen. Han drog in doften och log. Farsan hade tjafsat med honom som vanligt och kallat bilen kukförlängare, men det handlade inte alls om det. Med hjälp av den här skönheten skulle jobbet som snickare bli lättare. Det var ett helvete att vara beroende av andras välvilja, och chefen tog mycket betalt för att han skulle få använda firmans bilar.
Plötsligt såg han ett rådjur komma galopperande över vägen och tvärbromsade. Bilen snuddade vid bakdelen på djuret, men det skuttade iväg och verkade oskadat. 
Irriterat tryckte Matthew gasen i botten och både kände och hörde suget i motorn. Varför har jag inte haft automatlåda förut, tänkte han och drog upp solskyddet när solen gick i moln.
Med blicken på vägen startade han radion och blundade en sekund, kände om igen dragkraften i motorn. Håret ställde sig rätt upp på hans armar.

7 november 2014

En början-762

Kristin virade ihop håret till en slarvig tofs och kavlade upp ärmarna. Med beslutsam min rev hon av en svart säck från rullen och ställde den på golvet. Först skulle hon göra sig av med de fula skorna. Hur kunde han välja röda? Var det någon sorts statement han tagit? Kristin tittade under skorna och såg att sulorna var tunna som löv och repiga. Alltså hade han använt dem ofta, tänkte hon och lade dem i säcken. Nästa par såg nya ut. Det var ett par bruna lädersandaler med små tofsar på ovansidan. Åttiotal, tänkte Kristin och lade ner dem utan att lägga mer tid på tankar.
Några timmar senare drog hon stånkande säcken över golvet, in i hallen och ut på trappan. Secondhandbutiken hade lovat att hämta om hon packade.
Kristin öppnade garderoben och drog ut en packe kläder. Mest var det kostymer, svarta, gråa och en enda vit. Hon tog loss en svart säck och byltade ihop kostymerna i den. Galgarna fick hänga med även om de stack sönder plasten här och var. Kristian hade varit hennes bästa vän, men ändå kändes det som om han var en främling när hon gick igenom det han ägt.
Det hördes steg ute på trappan och någon kom in genom dörren.
"Hej Kristin, går det bra?"
"Hej Tomas, jodå jag har hunnit gå igenom bokhyllorna och håller på här nu. Minns du om Kristian någonsin talade med dig om en bok som heter Krickarna?
Tomas skrattade. "Var det inte den han skrev om er? Vi kallade er Krickarna och han tyckte det var kul. Underligt att ni har nästan samma namn förresten."
"Det är en dagbok om vår ungdomstid tillsammans. Det står säkert om dig också."
Hon såg att det drog ett drag av vemod över hans ansikte.
"Han hatade mig", sa Tomas. "Han kunde aldrig förlåta mig, sa att jag bara var ute efter dig, inte hans vänskap."
"Berättade du någonsin vad som egentligen hände?"
Tomas skakade på huvudet.
"Varför sa du inte att du och jag aldrig gjorde något? Varför denna stolthet? Har du någon aning om varför han tog så illa vid sig av vår enda puss?"
"Kristian älskade dig."
"Mig?"
"Han sa det dagen efter det där hände. Kastade det i mitt ansikte och smällde igen dörren, bad mig dra åt helvete."
"Men, vi var bara vänner. Jag älskade honom som vän, inget annat."
Tomas lade armen runt Kristin och drog henne intill sig. "Varför vill du hitta boken?"
"Jag vill se om han skrivit något som kan förklara varför det gick så här."


5 november 2014

En början-761

"Jag klarar mig, mamma. Jo, det är säkert. Alla har väl gått igenom kärlekssorger utan att dö."
Sara snurrar telefonsladden runt ena fingret tills det antar en vit färg. Hon gnuggar stortårna mot varandra och kurar med ryggen. På ena benet är namnet Leffe tatuerat med tjocka, svarta bokstäver. Över texten syns långa blodiga rispor. 

4 november 2014

En början-760

Peter Ivarsson var ingen vanlig man. I alla fall inte i hans egna ögon. Han bodde i det stora huset som en gång tillhört hans farbror och låg på en kulle en bit utanför byn. Peter Ivarsson lät vildvinet och de taggiga buskarna växa vilt mot murarna som omgärdade huset, men höll vägen upp till huset pedantiskt ren. I trädgården var alla buskar formklippta och rabatterna rensade.
Att vara ensam berörde honom inte alls. Det var till och med så att han föredrog ensamheten.
Peter Ivarsson hade aldrig lärt sig läsa, och hans hemhjälp, Olga som kom en gång i veckan skötte betalningen av räkningarna och städade.
De få gånger han startade sin gamla jeep och tuffade ner till byn pratade han bara med de som han handlade av, de övriga ignorerade han. Även om de många gånger försökte vara vänliga och heja.

Eftersom det var tisdag visste Peter Ivarsson att de flesta jobbade och att det skulle vara tomt på folk. Han sneglade på några män som satt inne på ett fik han passerade och saktade på stegen, men skyndade strax på stegen igen.

Med bilen fylld av matvaror och en och annan tidning åkte Peter Ivarsson den slingriga vägen hemåt. 
En hare sprang upp på den svarta asfalten och det var bara en häftig inbromsning som hindrade bilen från att döda djuret. 
"Förbannade harpalt", sa Peter Ivarsson och lade sina skakande händer på ratten och gasade iväg. Men han var mer berörd än han visste och tappade kontrollen och for ner i diket. Bilen rullade över på taket och blev liggande. Muttrande spände Peter av sig bältet och kravlade ut ur bilen.
En bil stannade på vägen och en äldre kvinna i pälskappa kom mot honom. Hon höll händerna över munnen och vajade fram och tillbaka. "Uj, uj, uj, ett sådant elände. Hur mår du? Ska jag ringa ambulans?"
Peter Ivarsson stånkade när han gick uppför slänten.
Kvinnan mötte honom halvvägs och räckte honom handen. "Här, kom så ska jag hjälpa dig. Jag vill att du kollar upp dig på sjukhuset", sa hon och drog med honom till sin bil.
"Det är inget fel med mig. Kör mig bara hem så klarar jag mig."
Kvinnan drog med handen över Peter Ivarssons ena kind där det rann blod. "Jag har ett första hjälpen kit i bilen. Låt oss börja med det. Känner du dig yr? Har du ont någonstans?"
Han skakade på huvudet och suckade när hon propsade på att han skulle sätta sig i bilen.
Kvinnan öppnade en väska med ett stort vitt plustecken på och tog fram en flaska, några plåster och en febertermometer.
Peter Ivarsson satte sig på yttersta kanten på sätet. Han tittade på jeepen och svor lågt. Nu skulle människorna nere i byn få något att prata om. Hoppas nu bara att det inte kom en tidningsmurvel från kommunbladet.
"Sitt stilla nu, så ska jag göra dig ren. Du har blodat ner både skjortan och hela kinden. Det ser säkert värre ut än det är. Det brukar vara så."
Hennes röst verkade komma ur en tunna, och ljuset försvann, drog ner honom i ett mörkt, kallt hål. Ekot från kvinnans röst följde med honom.

När Peter Ivarsson vaknade igen låg han på en säng. Dock inte sin egen. Överkastet hade små, rosa rosor, och på golvet låg en grisskär, fluffig matta. Från en öppen dörr hördes kvinnoröster, en äldre som han antog tillhörde kvinnan, och en yngre, gällare. Det luktade mat och en trave böcker låg på nattduksbordet. Han kände på fickan efter den välbekanta rundningen av plånboken. Jodå, den fanns där, och nycklarna låg i framfickan. På kinden hade hon placerat ett avlångt plåster.

3 november 2014

En början-759

Tromben virvlade in över gräsmattan och rev upp rosorna jag planterat dagen innan. Hedda stod på trappan med ytterdörren öppen. Vinden slet och rev i kedjan som höll dörren fäst mot trappräcket. Heddas hår stod som en yvig buske runt huvudet.
"Mamma, titta", sa hon och pekade på hundkojan när den flög iväg.
Vår hund Saba gnydde och la svansen mellan benen. Hon stod bakom mig, darrande med sänkt huvud. Det luktade jord och något annat oidentifierbart.
"Stäng dörren", skrek jag och tog tag i Heddas arm samtidigt som kättingen gick av och dörren stängdes med ett brak.
"Jag villde se", fräste min femåring och klöste mig när jag försökte hålla fast henne. 
"Vi måste packa lite saker och gå ner i källaren", sa jag så lugnt jag kunde. "Det är storm ute."
"Du är dum", sa Hedda och stampade med foten i golvet. "Jättedum." Hennes underläpp putade ut och ögonbrynen låg tätt över ögonlocken.
"Gumman. Gå upp i ditt rum och ta av dig de där blöta kläderna och kom ner till mig sedan."
Vinden ven runt knutarna på huset. 
Jag hörde att hon sprang upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Små tromber följde efter varandra och böjde vårt nya, fina äppelträd mot marken. En hård dunk från övervåningen hördes och jag gick till trappan. "Är allt okej, hjärtat?"
"Mamma, kom!" ropade Hedda i falsett. "Skynda dig!"
Genom det lilla fyrkantiga fönstret i trappan såg jag att solstolarna låg i poolen, och att blomkrukorna var hotande nära att välta. Med jämna mellanrum tog vindpustarna nya tag och jämnade väg. Den blommiga duken som legat på bordet hade flugit upp i vårt vårdträd.
"Mamma!"
Jag skyndade mig in i hennes rum och stannade tvärt. Fönstret var trasigt och i hennes säng låg en badboll och en hink. Hedda stod naken mitt i rummet med händerna hängande efter sidorna. 
Utan att egentligen tänka så mycket på vad jag tog, öppnade jag garderoben och slet till mig hennes onepiece, ett par strumpor och en jacka. Sedan lyfte jag upp henne och sprang ned till köket, öppnade kylskåpet och plockade ner mackor, smör, ost och mjölk i en kasse jag alltid förvarade bredvid.
"Mamma?" sa Hedda ynkligt.
"Vi går ner i källaren", sa jag så lugnt jag kunde och försökte ignorera ljudet från de skakande fönsterhakarna. "Där är vi säkra."
"Jag tar med mobilen och plattan", sa Hedda och höll dem tätt intill sin kropp.
Jag nickade och tittade ut genom köksfönstret igen. Grannens tak hade flugit av och lagt sig över deras hönshus. Luften var vit av skrämda höns som kastades runt av vinden. En häst i hagen stegrade sig när ett stort klot av nät kom rullande.
"Kom nu", sa Hedda och tog min hand. "Jag är rädd."
Jag slet till mig filten i vardagsrummet och svepte den runt henne, sedan öppnade jag källardörren och gick ned, men stannade på tredje steget. 
"Fortsätt ner utan mig. Jag glömde vatten. Vi måste ha det om det här blir långvarigt."
"Det är mörkt", gnydde Hedda, men gick snällt ner.

2 november 2014

En början-758

"Så du förstod inte var barn kom från?", sa psykologen och lutade sig mot Grete som stod i båset. "Du fattade helt enkelt inte vad som hände i din kropp?"
Grete skakade på huvudet och tittade ner i golvet.
Psykologen tittade på domaren och fortsatte, "Vem var pappan? Du måste väl ha förstått vad som hände när ni träffades?"
Grete kurade ihop sig i stolen och drog tummarna mot varandra, om och om igen.
"Var träffade du honom?"
"I tvättstugan", mumlade hon och bet sig i underläppen. "Han hade tvättat innan mig. han kallade mig söt", fortsatte hon och höjde ögonbrynen. "Han var snäll mot mig."
Psykologen tittade ut över människorna i salen. Han stannade med blicken på en ung kvinna som satt rak i ryggen och tittade rakt på honom. "Var det inga andra i tvättstugan?"
"Han låste dörren", mumlade Grete så tyst att det nästan inte hördes.
Psykologen harklade sig och vände sig mot henne igen. "Om vi återkommer till födseln. Du förstod inte att du födde ett barn? Har jag fattat rätt? Du lät barnet landa i toalettstolen och vågade inte titta?"
Grete nickade sakta.
"Vad gjorde du sedan? Öppnade du toalettlocket?"
Grete nickade och sträckte fram händerna. "Det var så mycket blod."


#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...