TEMA Händer

”Det här min lilla älskling, är livets vatten” sade han och kupade händerna, fyllde det med iskallt vatten från källan vi nyss hittat, och sträckte fram det till mig. ”Så här kristallklart och näringsrikt vatten finns det nog inte någon annanstans.” Pappa förde det till munnen och läppjade på det, sedan hällde han resten över sig. ”Du förstår min son, att få färskt vatten som vi gör tillhör inte vanligheterna längre. Fabrikerna som de byggt upp nere i city spyr ur sig gifter som tränger in överallt. Ibland tror jag att de till och med lyckats gå in i människors psyken, men det skal jag låta vara osagt.”

   Pappa tog ännu en handfull vatten, och nickade uppmanande till mig att smaka.

   Det svaveldoftande vattnet smakade inte alls gott, en bitter, stingande smärta for genom tungan då den mötte vätskan, och jag undrade hur han kunde kalla det gott, men vågade inte ifrågasätta min auktoritäre pappa.

   ”Nå?” sade han och sökte min blick. ”Vad tycker du?”

   ”Jag…jag…jag föredrar vårt kranvatten. ” sade jag och tittade ned i backen. En broms satte sig på min bara axel, och tog en bit av mitt kött. ”Aj!” Jag slog i luften efter den.

   ”Döda den inte, de små djuren har samma rätt att leva som du.” Pappa tittade på bettet och log. ”Den lilla biten hud kan du leva utan, men de måste ha mat för att överleva.”

   Jag tittade irriterat på honom, och slog med en hård smäll på låret där bromsen tänkte äta en gång till. ”Pappa, nu går du för långt. En broms är ju ett odjur som skall dödas. Det finns inte en enda positiv sak med en sådan där flygande marodör.”

  

Han svarade mig inte, bara böjde sig ned för att omständigt med makliga rörelser plocka upp sin ålderdomliga ryggsäck som var både lappad, och våt. ”Det är ingen ide´ att vi fortsätter med det här. Du vill inte lära dig saker längre.” Pappa börjar gå mot stigen som så småningom leder till huset, och muttrar irriterat precis så högt att jag hör orden. ”Ungdomar av idag är bara intresserad av dataspel. Verkligheten skiter de i de små grynen, men en dag kommer Lilleman att ha användning av allt jag lärt honom, en dag…”