Som du vet gillar jag att skriva om det som händer innanför stängda dörrar, och på Ann Ljungbergs Skrivmingel träffade jag en kollega som också skrivit om det.
MORGONGÅVAN är Susanne Bolls debutbok, och jag märker från första sidan att hon använder ett språk jag tycker väldigt mycket om.
Det är många olika karaktärer i den, och successivt slussas jag från den ena till den andra för att i slutändan reda ut trasslet av trådar och glida fram på en enda.
När jag läser berörs, förförs och skräms jag av det som utspelar sig. I mitt huvud ser jag klara bilder på det som händer och blundar emellanåt då de är alltför grova.
Den tunna silkesytan i livet ter sig först väldigt vanlig, men genom Susannes varsamma hand får jag förmågan att komma in i de olika karaktärernas huvuden, och förstår att ytan egentligen är rätt hålig och genomstucken av rostiga knivar.
Emellanåt satt jag med andan i halsen, och vände bladet fort i syfte att snabbt få veta fortsättningen.
Nu skall jag inte berätta för mycket, men jag kan tala om att den handlar om Nathalie som är en sökande konstnärssjäl, och hamnar i säng både här och där. Hon vill egentligen inte, men faller, på jakt efter bekräftelse.
Hon kunde vara vem som helst av alla dessa vilsna själar i världen. Men…
Inte långt från henne finns en man som med rovdjursblick betraktar just henne, samlar information, väntar…
Jonas är ett av de där barnen, de som ingen sett eller hört. Hans hjärta blöder och hjärnan kokar av fantasier.
I Nathalies vänkrets finns Lisa som också bär en hemlighet. En som aldrig kan uttalas.
Hon har sin älskade son Hampus vid sin sida, och en man som hon försöker älska.
Underbara Dagmar är Nathalies mormor, och har utsikt över Odengatan där saker ibland händer som hon inte riktigt förstår. Dagmar saknar människor som inte längre finns nära henne, och är ett porträtt av ålderdomlig visdom.
Peter är en vän till Nathalie som åtrår och tycker om henne, men inte riktigt kommer till skott. Han lever med Stella som älskar honom innerligt, men Peter tvivlar och flyr då och då.
Nu berättar jag inget mer, bara att slutet är magnifikt, precis som jag vill ha det.
Filmmässigt skulle det vara en utmaning att ta sig an manuset, eftersom det inte är så mycket dialog i det, men som bok är den en magnifik berättelse av det som händer bakom stängda dörrar. Det som ibland hörs i huset, men döljs av hög musik.
Läs den, upplev den, förfasas över det mänskliga vansinnet och lusten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.