Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



8 september 2016

En början-1011

Jag stannade bredvid muren som vartefter åren gått klätts in i klätterhortensian. Dörren knarrade, nästan onaturligt högt och dofterna från andra sidan nådde mig redan när jag passerade genom dörrhålet.
 Istället för fönster hade någon bänt svarta metallstänger i vackra mönster och tråcklat in det mellan brädorna. Gruset knastrade under fötterna och på båda sidor om vägen stod tvåmetershöga röda och vita blommor som hindrade mig att se in i trädgårdens hjärta.
Jag kände mig iakttagen och snurrade runt, men såg inget.
Maktkampen i häcken mellan häckhortensian och hasselbuskarna var ojämn, men väldigt vacker. jag föredrog gröna buskar och träd framför blommor. Allergin hade gjort mig immun mot rosornas skönhet, och om jag tittade riktigt noga såg jag både två och tre solrosor sträcka sig mot himlen, förvisso vissna, men storheten gick inte att ta miste på. Deras enda framtid nu bestod i att vara fågelmat.
Det hisnade till i magen när jag steg ut på bron som ledde över till andra sidan. Det mörka, virvlande vattnet drog mig till sig och det var inte svårt att förstå varför människor ibland tog steget över kanten.
"Visst är det vackert?"
Jag vände mig inte om. Ville njuta några sekunder till av vissheten av vad som väntade. Såg honom ändå framför mig. Varje rynka, varje färgskiftning i huden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar