Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede.
Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.
Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år en cell kan förvränga en hel del av det man tror.
En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.