TEMA KYLA

När Susanna klev av hästen kände hon att marken var lite gungig, konstigt…kunde det vara ett kärr som hon hamnat i? Belinda frustade och sparkade med hoven i marken, hon ville ha sin välförtjänta morot. Skrattande grävde Susanna upp en bit i sin ficka och räckte fram den. Försiktigt greppade stoet den framräckta rotfrukten och smackade lustfyllt i sig den för att strax därefter tigga om mer. "Nej, nej nu är det nog. En bit får vara nog. Kom nu gumman så kollar vi var vi hamnat." Med försiktiga steg gick Susanna under de nedhängande grenarna och ledde det frustande stoet i tyglarna. "Varför är du så orolig Belinda? Vad är du rädd för?" Plötsligt flaxade en skrämd fågel upp framför de två, och hästen backade skrämt några steg tillbaka. Flickan backade också, och märkte att hennes skor började sjunka ner i marken. Längre och längre ner sjönk hon. "Men, vad är detta? Hjälp mig gumman, kom igen nu. Ett, två, tre och dra." Susanna försökte mana på stoet, men eftersom även hon började sjunka och hade blivit rädd fick flickan inte så mycket respons på sina ord.
Vad Susanna missat var en gammal träskylt som låg halv övervuxen av gammal lav och mossa. På den stod med stora svarta bokstäver "VARNING; DETTA ÄR ETT LIVSFARLIGT TRÄSK STOR RISK ATT SJUNKA NER FINNES" : Den hade murknat av ålder och ingen hade bytt ut den eftersom alla i byn kände till faran.
Den gamla lorden som hyrde ut hästar hade i brådskan glömt att varna henne när han informerade Susanna om vilka ridvägar som fanns i området.
Nu satt hon fast i gyttjan. Hästen gnäggade förtvivlat och kastade med huvudet för att komma ifrån kärrflugorna som invaderade hennes öron. Rörelserna gjorde att stoet sjönk fortare. Susanna stod så stilla hon kunde och såg med tårar i ögonen på hur hon sakta, sakta drogs neråt centimeter för centimeter. Hon försökte nå en gren på ett gammalt halvruttet träd, men när hon äntligen fick ett grepp gick grenen av. Susanna stod en lång stund och bara stirrade på grenen oförmögen att förstå. "Var det här slutet?" sade hon för sig själv. Hon ruskade om sig själv och började skrika ""HJÄLP! Kan ingen höra mig? HALLÅ! HJÄLP! Jag sitter fast!"
Nu syntes bara två små tofsar av hästens öron, och med ett smackande försvann även dem.
Tystnaden var total! Hon kunde se en slända komma farande i full fart mot henne, för att smidigt svänga i nittio grader för att undvika en krock. Hennes röst började försvinna av allt skrikande, och Susanna kände en kyla som gick in i märgen breda ut sig i hela hennes kropp.
Fötterna kändes som två isklumpar, och känseln började sakta försvinna i dem. Några myggor på jakt efter färskt blod landade på hennes kind, och med ett hårt smack dödade hon dem. Hur mycket hon än ville stå stilla kunde hon inte längre göra det. När träsket var i midjehöjd slängde hon sig desperat fram och tillbaka vilket fick som följd att sjunkandet eskalerade. Nu frös Susanna, och hon slog händerna huttrande runt kroppen. Med händerna som tratt skrek hon ut i intet "HJÄLP! JAG SJUNKER! HJÄLP MIG! Snälla" hon lade sin kropp mot det våta underlaget och grät så att hon skakade. Vad hade hon gjort för ont för att drabbas av något sådant här tänkte hon. Nu skakade hela flickan, och slurpandet av träsket hördes klart och tydligt. Det lät som en gris som äter tänkte Susanna. Det slurpade och tjoffade. Hon hade aldrig i sitt liv frusit så mycket, och skulle gett vad som helst för en kopp varm choklad. Några förvirrade myror hade gått upp i hennes hår, och fortsatte sin färd ner över hennes nästipp. Susanna försökte slå bort dem, och sjönk ännu mer. Händerna gled ner i träsket och när bara hennes huvud återstod ovanför markytan ville hon bara att allt skulle ta slut. Skakandet av kylan i marken gjorde att sjunkandet snabbt och effektivt skjutsade ner flickan i jorden.
Efteråt syntes ingenting av det som hänt, och trots att byborna letade överallt hittade de inte flickan de sett rida på lordens häst mot skogen.
Till slut trodde de att de blivit utsatt för ett fult bedrägeri, och att hon stuckit med hästen.
Sanningen kom aldrig fram.