Min döda mormor satt vid min säng

Att tro på det övernaturliga ingår i vardagen när man bor i urskogarna, men det är lätt att tappa tron på sådant när man flyttar till storstaden med massor av neonljus som tar bort alla möjligheter att föreställa sig saker i mörkret. Ändå är det blomstrande tider för andar, häxor och annat oknytt. Varför är det så? Vill vi människor ha något att tro på? Behöver vi det? Finns det något därute som vi kan förnimma? Är det helt enkelt vår intuition som vi en gång i tiden lydde blint som visar sig? Nåväl, jag har fått min beskärda del eftersom det spökar i mina föräldrars 400-åriga kåk, och farmors döda gamla elaka pappa har alltid slängt igen dörrar och försökt skrämma livet ur folk. Små vättar har flätat manen på hästarna och ställt till med otyg i stallet tills mamma rutit åt dem att de bara fick stanna om de skötte sig.
Alla tre gångerna jag fött har min döda älskade mormor kommit strax innan det är dags för att en kort stund hålla min hand i sin svala, smala hand medan hon gett mig ett stärkande leende.. Min kära väninna tror på änglar och håller på med reikkihealing. Så jag är omgiven av trolldom trots att jag inte sökt upp någon. På tv:n går det om och om igen program om människor som träffar andar och att driva ut sådana hör även det till vanligheterna. Varför har det blivit så? Vad tror ni?