Tema skriv om ett begär

”Hallå! Vem är det? Ella, Elias? Monica gick in i barnens rum för att titta vem det var som snabbt svept förbi så fort att hon knappt hunnit registrera det. Den lilla kojan under Ellas säng var tom och det enda som svarade var tystnaden. Men hon kände sig iakttagen där hon stod, och kollade noga under sängar och i garderober.
”Konstigt” muttrade hon för sig själv och återvände till köket för att fortsätta med diskningen. Hon kunde svära på att någon passerat, men hon hade registrerat att personen var lång. Båda barnen var ju små, så Monica hade trott att det var den 15-åriga granntjejen som tittat in i jakt på småttingarna.

Under tiden som hon diskade tittade Monica ut genom altandörren och tänkte på vilken tur de haft när de nosat upp det här paradiset. Förvisso i renoveringsbehov, men tomten var bedövande vacker, för att inte tala om omgivningen. När de precis flyttat in kände hon att något fanns i huset, inget ont, men något eller rättare sagt någon fanns där.

En dag när hon kapade de vildvuxna svartvinbärsbuskarna i trädgården med sin klippare nöp plötsligt någon henne i axeln, och med ett ”Aj, vad gör du?” vände Monica sig om åt alla håll, men såg ingenting.
Hon började prata med den hon trodde var den skyldige. ”Hm, vad var det den gamle ägaren hade haft för namn?” Högt började Monica rabbla upp olika namn tills namnet Gösta dök upp och ett kort nyp i axeln bekräftade antagandet. Rädd men samtidigt fascinerad av det hon fått vara med om fortsatte hon prata högt med den som uppenbarligen ville lägga sig i hennes trädgårdsskötsel. ”Jaha Gösta, nu är det så att ibland måste man kapa av allt för att det skall växa upp och bli snyggt. Det bara är så. Kan du inte acceptera det?” När hon lyssnade tyckte hon att vinden liksom ven lite annorlunda på ett ställe strax framför buskarna hon kapat. Det såg ut som att höstlöven flög emot någonting och de stannade i luften på ett enda ställe en kort sekund innan de virvlade vidare åt sidan. Dagen gick och Monica pratade med sitt osynliga sällskap om planerna hon hade med hans trädgård. Ibland tyckte hon sig höra suckar i vinden, och känslan av ett nyp i axeln när han höll med.
Barnen kom ut, och lilla Ella ställde sig framför stället där löven stannat och sade med sin ljusa röst ”Hej! Vem är du? Varför tittar du så konstigt på mamma?” Monica lade chockad ner klipparen och ropade tills sig sin dotter. ”Vem pratar du med? Ser du honom?” Ella som bara var 4 år och tyckte mamma betedde sig underligt, drog sig loss och ställde sig bredvid sin mamma på behörigt avstånd från hennes händer. ”Aj, du gör mig illa! Det är klart jag ser honom. Han säger att vi bor i hans hus, och att du förstör hans trädgård. Han är arg på dig och vill att du skall sluta!” Den lilla flickan blev röd av upphetsning när hon förstod att mamman inte såg mannen i kepsen. ”Men mamma, du måste ju också se honom. Han står ju där.” Monica samlade snabbt ihop sina prylar, borstade av sina jordiga knän och gick in i huset som hon älskade så mycket.

”Pelle! Du måste komma hem! Vi har problem. Jag berättar när du kommer hem.” Telefonsamtalet gjorde hennes make orolig och efter cirka en timme körde den välbekanta bilen in på uppfarten till deras tomt. ”Vad är det som händer? Har det hänt barnen någonting?” Monica tog hans hand och ropade på sin dotter som satt i sitt rum i full färd med att leka med sina dockor. ”Kom Pelle skall du få se. Ella var är mannen nu? Kan du se honom?” Den lilla flickan tittade sig omkring , sedan ruskade hon på sitt lilla huvud med dansande lockar. ”Nä, jag ser honom ingenstans. Han kanske är inne?” Hon började ta ett steg uppför trappan, men stannade plötsligt. ”Mamma, sover han i min säng?” Monica ruskade på huvudet, och kände paniken ta grepp om henne. Herregud, vad var det som hände? ”Vänta hjärtat, vi går först.” Ella protesterade, men fann sig i vad mamman sagt åt henne. Inne i huset var det mörkt eftersom de ursprungliga grönmålade väggarna förstörde varje chans till ljus. De hade inte hunnit måla om ännu, utan prioriterade det yttre till att börja med.
Efter en genomgång av huset insåg de att det var tomt.
Pelle började diskutera med sin fru om varför hon dragit hem honom från jobbet för sådant trams. ”Herregud Monica, du är ju vuxen och vet att inte andar och oknytt existerar annat än i sagor. Ellerhur? Du skrämmer ju barnen.” Han lade en beskyddande arm runt sina små, och pussade dem adjö innan han med en rivstart och en tutning for iväg till sitt jobb igen.

Monica tyckte att det var obehagligt att byta om när hon inte visste var den mystiske mannen höll hus, och ropade in sin dotter så att hon skulle titta runt i huset ytterligare en gång. Efter ett tag kom hon in i föräldrarnas sovrum där Monica stod halvnaken och gav sin rapport. ”Nä mamma, han finns ingenstans.”
Snabbt satte mamman på sig sina kläder och slog sedan upp pärmen med köpekontraktet. ”Hör du Gösta, vi har köpt ditt hus. Du måste flytta nu.” Sade hon rätt ut i luften, och kände att svetten rann under armarna av upphetsning. Hon kanske kunde etablera en kontakt med honom, och få hjälp med olika saker. Tänk om han kunde se de rätta lottoraderna, eller v75-raden som Pelle tragglat med i åratal utan att vinna annat än småvinster då och då. Tänk om…

Kvällen kom sakta men säkert med sin vanliga dimma över täkterna som låg runt huset, men det som förut varit vackert och trolskt blev nu spöklikt i hennes ögon. Med ett hårt grepp om Pelles hand och armen runt sin dotter och son satt hon fastnaglad i soffan för att fascinerat se naturen bjuda på sin vackra, om än skrämmande föreställning.
Det var dags för läggning av två trötta barn, och knappt hade hon läst de första raderna i boken förrän de sov de oskyldigas sömn. Monica stod kvardröjande en stund och tittade på deras små underverk innan hon gick ut och satte sig bredvid sin lika sovande man som med vidöppen mun drog långa timmerstockar. Leende smög hon förbi vardagsrummet in i sin lilla skrivkammare och skrev i sin dagbok.

Idag hände något mycket underligt. Någon eller något nöp mig i axeln, och Ella påstod sig se en okänd man. Det är synd att hon aldrig mötte den förre ägaren för då hade hon kunnat tala om, om det är han som smyger omkring här. Jag vet att han dog bara två veckor efter att han sålt huset till oss, men han verkade vara en vänlig själ och jag var aldrig rädd att han skulle spöka för oss. Nu vet jag inte längre vad som sker här i huset. Jag har sett underliga skuggliknande figurer i hallspegeln som diffust visar sig korta sekunder, och en känsla av obehag börjar infinna sig i huset. Eller, är det bara min fantasi som skenar iväg?
Barnen lade sig snällt, och ligger just nu och so…

Plötsligt genljöd huset av ett skrik som härstammade från barnens rum, och jag rusade dit med en yrvaken Pelle i hälarna. Inne i rummet kastades täcken omkring och kuddarnas fjädrar flög i luften i en virvlande spiral.
Barnen stod skräckslagna i rummets mitt och såg på. ”Mamma! Ropade båda två och kastade sig darrande i min famn. ”Mamma hjälp!” Dörren in till de nymålade röda garderoberna smällde taktfast och leksakerna som barnen så duktigt ställt upp på sina hyllor hade kastats ner och låg i en enda röra på golvet. ”Mina dockor mamma, han förstörde mina dockor!” Ella tittade gråtande på de älskade en gång så vackra dockorna som nu hade slitits itu i beståndsdelar. ”Varför?” började jag, men insåg att Pelle pratade i telefon i larmet. ”Ja hallå, polisen tack! Vi Har problem, stora problem. Vad det är, ja gud vet?” sade han och lät uppgiven på rösten.
”Ni måste komma och se eländet själva. När är ni här? Om en kvart? Bra! Jadå, jag lovar.” Pelle tittade på sin fru och sade skrattande ”Han sade åt mig att stanna här.”
Han lade armen om Monica och tryckte de två dödsförskräckta barnen tätt intill sig, sedan viskade han ”Kom, vi smiter ut.” De vände sig om för att ta de få stegen ut genom dörren, när…”BANG!!” smällde dörren hårt igen och låstes med ett klick. Plötsligt slutade det, och några förvirrade fjädrar singlade ner och lade sig över leksakshögen. Den låsta dörren gled upp och släppte ut dem.
”Vad var det?” sade Pelle och Monica i kör medan de tittade på varandra. ”Vi måste prata med grannarna och fråga om det spökat här förut, och samtidigt forska lite i hur förra ägaren var.” Skall du eller jag?” Han öppnade den slitna ytterdörren som hade flera lager av färg i olika kulörer över sig. Den skulle bytas ut så småningom men fick duga så länge. ”Gå du, jag tröstar stackars Ella.” Monica reste sig från stolen och gick in till rummet där Ella satt storgråtande med några dockhuvuden i sina händer. ”Varför mamma? Varför?” Den lilla flickans kinder var alldeles rödgråtna och här och var i det lockiga svallet hade några små fjädrar landat.
Monica tittade sig runt i rummet och kände en obehagskänsla. Det kändes som om hon var iakttagen, men ingenting syntes. ”Kom stumpan vi går ut i köket till lillebror.”

När Pelle kom tillbaka hade barnen somnat om i sina föräldrars säng, och Monica satt vid köksbordet med en ficklampa bredvid sig. ”Nå!” sade hon uppfodrande och samtidigt frågande. ”fick du reda på någonting?”
Pelle hade svårt att se sin fru i ögonen när han svarade. ”Vi har nog blivit blåsta.” Sade han och satte sig tungt ner utan att ta av sig ytterkläderna. ”Hur menar du? Vadå blåsta? Är det något fel på huset?” Monica drog sin stol närmare sin mans och vände upp hans ansikte mot sig. ”Pelle! Vad menar du? Vad sade grannarna?” Han svarade inte på hennes frågor som snubblade över varandra som ett pärlband. Istället lade han upp sina armar på bordet och lutade sitt huvud i dem. ”Vi har blivit pålurade bygdens spökhus, och inget biter på den som spökar. Den gamla ägaren provade allt, till och med exorcism utan framgång.” Pelle tittade upp och log lite snett ”Gubben som spökar är han som en gång byggde huset. Han blev galen och åkte in på hemmet där han sedermera dog.” I hans testamente bad han att huset skulle rivas när han dog, men gubbens släktingar sålde istället iväg eländet, och då startade det här. Huset har haft 12 ägare på bara några år. Allting är lugnt tills någon försöker ändra något i huset eller trädgården.” Monica tog sin mans hand och sade tröstande ”Vi kunde ju inte veta allt det här, så…vad gör vi nu? Kan vi bo kvar utan att ändra något?” Hon tittade på inredningen som gick i 70-talsstil och genom fönstret kunde Monica se trädgården som var igenväxt sånär som på svartvinbärsbuskarna hon tagit ner idag. ”Kan vi leva här?” frågade hon och funderade själv inombords på svaret. Till slut reste sig Pelle upp och tog hennes hand för att leda henne till sovrummet som var fyllt av barn. ”Vi kan väl sova på saken. Han lär väl inte hitta på något mer idag om vi inte själva gör någon förändring.” Han vände sig om i sovrumsdörren. ”Enligt grannarna är spöket rätt harmlöst, och gör sällan några onda saker. Det blir mest lite jäkelskap.”

Natten var lugn, och när familjen steg upp på morgonen fann de barnens rum uppstädat och fint. Förvånade satte de sig vid frukostbordet och intog sin mat medan de pratade om spöket. Ella som satt med ansiktet bortvänt från fönstret med utsikt över vardagsrummet, pep plötsligt till ”Spöket mamma, spöket! Han står i vardagsrummet.”
De vuxna vände sig om men rummet var tomt. ”Var?” sade Pelle och reste sig upp för att gå in i rummet. Ella slog armarna runt sin mamma och viskade ”Ser ni inte? Han är lång och har keps på sig, en sådan som Elias brukar ha. Ser ni inte honom? Nu kommer han närmare. Mamma, jag är rädd!” Den lilla flickan kröp upp i sin mammas trygga knä och fortsatte titta på det som de andra inte såg. Monica reste sig med flickan i famnen och pratade med väsendet som nu fanns i rummet. Det enda som vittnade om dess närhet var en hemsk odör. Det luktade som svavel. ”Ursäkta mig”, sade hon och tittade ut i ingenting.” Jag förstår att du är besviken på dina släktingar, men jag älskar ditt hus lika mycket som jag tror att du gör, och vill bo kvar här. Kan vi inte samsas under samma tak?” Ett nyp i axeln bekräftade att han var nära, och Ella som satt skräckslagen i knät var tyst och tittade bara på mannen som stod bredvid dem. Plötsligt nickade han åt den lilla flickan och hon ropade ”Mamma, han nickade…jag såg att han nickade.” Monica log för sig själv och fortsatte prata. ”Som sagt du har ett underbart hus, och vi tänkte bo här tills vi dör, men bara en sak måste göras. Renovering…massor av renovering.” Spöket skakade på huvudet så att Ella såg det och hon skrek till ”Mamma! Han ruskar på huvudet.”
Monica sade med allvarlig röst. ”Huset rasar om det inte renoveras, och det vore synd på ett så vackert ställe. Ellerhur? Vi kan renovera med gemensamma krafter. Du blir nöjd, och vi med.” Ett nyp i axeln bekräftade hennes tankar, och hon fortsatte prata. ”Men vi har ett stort problem. Pengar, det behövs massor av pengar. Det är där du kommer in.”

En vecka senare var det en stor rubrik i dagstidningen om familjen som flyttat in i det gamla spökhuset och plötsligt vunnit 4 miljoner på Lotto