”Gör det då! Slå mig din falske fan!” Hon pekade på kinden medan ögonen kneps ihop till smala springor. Hela hennes kropp var hotande framåtlutad . ”Du törs inte din jävla idiot. Du är sååååå…” Kvinnan som hette Annika hann aldrig avsluta meningen innan första slaget föll. När hon fallit omkull fortsatte han misshandeln genom att sparka henne i magen och stampa på hennes ena hand. ”Där får du, och där. Och där” Svetten lackade från Sebastians panna och i huvudet var det bara svart. Han ville döda figuren som låg framför honom. Inga namn existerade, inga ansikten…bara svart.
När hennes ansikte antog en blodmassefylld blågul färg slutade han, och föll gråtande ner i soffan i rummet.
Så många gånger som han varit i den här situationen, så många gånger som hon utmanat honom. Vinglande och hög av drogerna hon tagit. Det enda den lilla pojken velat var att få en smekning, en klapp på kinden eller en kram, men modern hade skjutit honom åt sidan i jakt på mer knark eller sprit. Sebastian snyftade till och kröp ihop i fosterställning. När hulkandet slutade tittade han försiktigt på den sorgliga figuren som låg på golvet.
Hennes kläder luktade illa och det en gång så vackra håret var tovigt och skitigt.
Sebastian gick fram till henne , satte sig på knä och tog hennes blodiga huvud i sitt knä. Med tårarna rinnande smekte han hennes kind som började bli lilablå ”Förlåt mamma, jag älskar ju dig! Förlåt!” Annika hade vaknat till och genom drogdimman uppfattade hon smärta och att hon låg i någons knä. Med sluddrande läppar försökte hon prata, men blodet gjorde att orden nästan försvann. ”Vem fan är du?” sade hon till slut och försökte resa sig upp, men kunde inte. Sebastian drog med handen över sina ögon för att få bort tårarna ”Jag är Sebastian, din son. Kommer du inte ihåg mig?” Han drog bort håret från ansiktet för att visa det. ”Känner du inte igen mig?” Annika skakade sakta på huvudet, och svimmade sedan av.
Han gick mumlande till telefonen ”Jag skulle ha ringt socialen för länge sedan, men vem skulle då skött om mig? Var skulle jag bott?” Sebastian slog siffrorna han slagit så många gånger förut, men den här gången väntade han tills någon svarade, och med sin tunna barnaröst sade han ”Hej! Är det polisen? Jag heter Sebastian och bor på Vattugränd 3 med min mamma. Hon måste till sjukhus, nu direkt. Jag måste få hjälp!Snälla!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Han ville döda figuren som låg framför honom. Inga namn existerade, inga ansikten…bara svart. en jätte bra beskrivning nästan ordagrant har jag fått till mig det som en förklaring en gång av någon som just misshandlat, det där opersonifierade är ganska typiskt det gjorde din text så trovärdig.
SvaraRaderaEn gripande text. Inte mamma utan en figur utan utan känslomässig bindning blev hon med ens för sonen, när han inte orkade längre utan slog henne blodig. Jättebra skrivet.
SvaraRaderaText som når under huden. En lättnad att han ringer till slut. Undrar om han får någon hjälp då situationen verkar så komplex!?
SvaraRaderaStarkt och berörande läsning. Det är ju sällan så enkelt att man kan dela upp de stridande i onda och goda. Det finns så mycket bakom...
SvaraRadera