Dödslängtan

Efter frukosten som bestod av filmjölk med bettat bröd klädde hon på sig och skulle just passera hallspegeln när något fick henne att stanna till. Den gråsprängda kvinnan med djupa veck mellan de grågröna ögonen, var det hon? Kvinnan lutade sig närmare spegeln för att bättre se stråken i sitt ansikte.

Långa veck banade sig väg från ögonvrån till den näpna hakan. Hon kammade en lång bena genom håret som en gång glänst i rödsvarta toner, men nu tappat sin färg och lyster, och sedan flyttades håret uppe på huvudet till höger och vänster och hon fann att det gråsprängda snart skulle ta över. Den sista färgningens knappt synliga rand drogs ut för att skådas och hymlas.

Den ljusröda munnen som fortfarande hade sin spänst försökte sig på ett litet leende, men det dog snabbt bort. Var det vad hon blivit? En oansenlig , grå spillra ensam i livet utan stöd.

Mitt i livet, och fast i en kropp som inte ville finnas mer. Energin hon alltid haft hade förvandlats och mosats till intet av människors ord och naturens krafter.
Med smärtande länder började hon haltande ta sig utför trappan med tankar om död och vilja till hopp.

Stegen gjorde att benen var tvungna att röras och med hopknipna läppar fick hon sin lekamen att göra efter hennes vilja trots att den inte ens velat gå upp på morgonen. När nacken rördes gick kårar mot rumpan och axlarna fick även de sin dust.
Ålder och klagan, hör de ihop tänkte hon och fick huvudvärk av stenar på gatan som störde hennes framsläpande fötter. Skulle livet aldrig bli bättre än så här? På en sekund hade olyckan blivit gjord och efteråt hade koman släckt hennes liv för några korta dagar för att sedan med förnyade krafter ge styrka och mod

Sömnen hon längtat efter så länge, när skulle den komma? När var hennes lycka gjord?