TEMA skriv om en pinsam gåva

”ANITHA! Det är frukost!” Min kära mor gastade så högt att huset nästan skakade, och hennes röst som vanligen brukade sjunga arior i köket for nästan upp i falsett. ”ANITHA! Kom nu då!”
Jag sprang nedför den gamla trätrappan och skulle precis ta ett sista skutt när jag...PANG! Kör in huvudet i balken som går över trappan och blir smärtsamt medveten om att jag ännu en gång missbedömt läget och slår mitt stackars huvud. Stora tårar rinner över mina kinder, och jag gnuggar en begynnande bula som sitter i pannan. ”Lilla stumpan, inte igen?” Mamma tittar medlidsamt på mig när jag sitter med huvudet i knät hållandes mitt stackars arma huvud. Hon lägger en arm över mina axlar och kramar om den ena med sin hand.”Du måste börja tänka dig för. En vacker dag skadar du dig allvarligt. Kom nu så äter vi lite frukost.” Mamma tittar på mig och ler ”Det är ju din dag idag, herregud vad de här 15 åren har gått fort. Du är ju stora flickan snart och flyttar hemifrån.”
Hon tar min hand i sin och leder mig in i vårt stora kök som är årsmodell nittonhundrasjuttio med furu överallt. Det var bara golvet som bröt av i en gröngrå flammig variant som jag aldrig tyckt om.

I köket satt min far som såg ut som en degig kopia av Elvis, och min lillasyster Monica som redan hade börjat äta sin gamla vanliga 5 cm tjocka limpa med kaviar på, och till det sitt eviga Oboy. Förövrigt en dryck jag aldrig förstått mig på, den smakar ju bara socker och konserveringsmedel.
”Vad gjorde hon nu då?” sade pappa och vände sig till min mor. ”Hallå! Jag kan faktiskt svara för mig själv!” sade jag irriterat och tog emot den frysta fisken som min mor räckte till mig för att lägga på bulan. ”Äh, det där är redan försent.” sade min far och skrattade till. ”Varför kan inte du gå som vanligt folk? Du gör ju illa dig jämt! Var det inte igår som du snubblade ute på gården?”
Han tittade om igen på min mor för att få sina ord bekräftade av en svag nickning. ”Du snubblar, springer in i saker, ramlar, och spiller...” pappa gjorde ett kort avbrott innan han fortsatte. ”Nåja, nu skall vi inte tjata öronen av dig med det här. Jag har köpt den perfekta presenten till dig, men du får inte öppna den förrän alla är här.”
Mamma satte sig ner vid bordet och snart var det tyst förutom ett smaskande och knaprande. Efter frukosten sade jag och min syster tack för maten, sedan gick vi ut i snön och gjorde en stor snögubbe.

Vid tolv hade vi pyntat vårt kök med ballonger i olika färger och långa band som snurrats runt taklamporna och gardinstängerna. Gräddtårtan mamma gjort garnerades med jordgubbar och lite kiwi, sedan kom gästerna.
Alla presenterna från min familj togs fram på bordet och jag rev nyfiket upp den ena efter andra för att efter varje öppning slänga mig runt halsen på dem och tacka. För det var fina presenter...ja, iallafall nästan alla.
Ute på gården stod en skinande röd Suzuki som jag fick med orden ”Ingen trimning, jag kommer att kolla dig!” Nästa paket var en guldklocka som man sätter runt halsen med en läderrem.
Till slut fanns bara ett underligt halvplatt paket kvar, och mina kompisar satt spända runt bordet inför vad det skulle vara. Det röda papperet runtom var lite barnsligt tyckte jag, men struntade i att säga något. Mamma brukade ju oftast använda det som hittades i gömslena hemma, och det var väl något gammalt papper som blivit över från syrrans födelsedag.
Snörena som hade knutits om paketet var silverfärgade och låg snyggt krusidullade i en rosliknande form. Jag ruskade försiktigt på det mycket lätta paketet och ställde lite frågor till mina föräldrar som hade en underlig blick i ögonen. Pappas ögon glimrade av sattyg och jag undrade vad han nu hittat på.
När föremålet i paketet tagits fram och jag förstod vad det var blev jag arg. ”Hur kan du vara så elak?” sade jag med tårarna bakom ögonlocken. ”Varför?...” började jag, men förstod innan jag avslutat frågan. Pappa tittade på mig och skrattade medan han tittade runt bland mina kompisar. ”Jo ni förstår, det är så här. Anitha spiller alltid på sina kläder när hon äter mat, och därför köpte jag en sådan här till henne. Jag tror faktiskt att den passar.” Pappa lyfte upp den lila hakklappen i plast som hade texten Baby skrivet i snygg skrivstil på sig och satte den runt min hals. Min hud hade antagit en tomatröd nyans och jag skämdes som en hund trots att jag visste att det han sade stämde.
Jag var en spillmaja och lyckades alltid kladda ner mina kläder när jag åt hur mycket jag än försökte att INTE spilla, men jag tyckte att pappa var elak som gav mig den inför mina kamrater.
De skrattade förvisso bara lite innan de fortsatte festen som om ingenting hänt, och hakklappen...ja den hängde jag upp vid spisen ifall vi skulle få babybesök.