TEMA under

Prästen var högröd i ansiktet och han vevade i luften med sina babylena nävar som aldrig gjort ett redigt hantverk i hela sitt liv. Uppbragd över fräckheten i bondens ord tappade han talförmågan och visste inte hur han skulle bete sig.

Bonden hade knackat på hans dörr i tidig gryning för att han ville visa prästen sin lilla vätte som gjorde under i ladugården med djuren, och fick de magra djuren att bli välmående och fina på bara några dagar. Den fattige men djurälskande bonden var överlycklig och visste inte på vilket ben han skulle stå när han berättade vad som skett i hans ladugård.

Prästen blev arg och började omsorgsfullt duka fram frukosten medan han förklarade för mannen att ”Den ende som gör under är vår herre. Du bara fantiserar. Fick du inte hö från godsägaren i torsdags?” Bonden böjde på nacken inför sin präst och tittade ner i golvet. ”Jo, men...” Han blev avbruten av den andre som argt fräste ”Men? Det finns inga men. Gud är vår herre och du skall inga andra gudar hava, så lyder budet ...ja iallafall ungefär så.” Prästen rättade till sin krage och tänkte för sig själv att han gärna skulle haft samma liv som bonden, så fritt och så prestigelöst. Han drog handen över sin begynnande flint och lade sedan handen på bondens ena axel. ”Seså, gå nu hem och se sanningen i vitögat. Dina djur mår bra enbart på grund av dina omsorger och den extra maten du fick. ”Men...” sade bonden om igen, men blev stoppad av att prästen vände honom om och schasade ut honom från sitt kök.

När bonden på sin väg hem passerade en bro lade han sig på mage och kikade in under den. När hans ögon vant sig vid dunklet därinne såg han en stor svart skugga som makligt ändrade sovställning innan han fortsatte sitt sovande. ”Hallå!” Mannen försökte väcka den, men misslyckades och reste sig till slut upp i sittande ställning och pratade för sig själv. ”Ja, ja jag får väl tacka för bärhjälpen av timret någon annan dag. Vi ses nog snart igen. Han lade ett litet tyginsvept paket på kanten av bron och hoppades att varelsen skulle vakna snart.

På stallbacken dansade älvbarnen omkring med bondens barn och skrattet ekade i luften. De små nätta älvorna nästan flög när de for omkring. Han skrattade och tänkte för sig själv att det här skulle prästen se. Då skulle han nog bli lång i synen.

Inne i köket bakades det bullar i långa rader och till sin hjälp hade frun tre små vättflickor som i sina röda små mössor ystert hoppade runt i mjölet som låg på bakbordet. De små skinnklädda fötterna gav små, små avtryck som knappt anades och med knorrande mage förklarade bonden vad prästen sagt. ”Jo du hjärtat, han skulle komma hit och se våra små under, då är frågan om hans herre skulle få plats i hans huvud. Trots allt så har ju ingen nu levande människa någonsin sett den helige herren. Lite underligt är det allt.” Under tiden som bonden talade nappade han åt sig en bulle som låg på en plåt.
Bondens fru tittade på sin man och log. ”Jag tror det är bättre att han håller sig härifrån och du skulle nog inte gått dit egentligen. Våra små vättar och älvor ses inte med blida ögon av kyrkan och han skulle säkert hitta på någon förklaring till varför han såg dem. Var istället glad att de hittat till oss, och att de stannar kvar. Lämnade du matpaketet till vår vän förresten?” Mannen nickade med huvudet men kunde inte prata på grund av bullen som fyllde hans mun.

Nästa dag bultade någon hårt på dörren och när de öppnade den klev prästen in med en gammal man vid sin sida. ”Godmorgon i stugan, jag tog Elias med mig. Han är den bäste på att ta bort oknytt, men vi hittar säkert ingenting” Prästen gick runt i köket och drog handen över sin skäggbeprydda haka om och om igen.
Han öppnade alla dörrar och satte sedan på sig skorna och gick till ladugården.

”Nämen!” sade han när den gamle mannen pekade på en liten förskrämd vätte som inte hunnit undan. ”Ve dig du onde.” mässade han och svepte dramatiskt med sina händer från sida till sida. Den lilla rödtoppsklädda flickan skyndade sig ner i ett hål som fanns i golvet och rusade till sina vänner för att berätta vad som hänt. Nyfiket smög allihop sig uppåt för att titta vad som stod på.

När prästen stänkt vigvatten och mässat klart i ladugården gick de tillbaka in i huset och pratade med frun som noga sopat undan alla spår efter sina vänner. ”Vill ni ha lite kaffe?” frågade hon vänligt och log mot de anlända. ”Hittade ni något?” Frun hoppades innerligt att svaret skulle bli nej och blev nedslagen när de berättade om vätten de sett. ” Ni kanske bara trodde att ni såg något? Det är så lätt att se fel i dunklet därinne. Alla vet ju att fantasin kan spela spratt ibland.”

Prästen svarade inte kvinnan men tackade artigt nej till kaffet och gick ut på gården där barnen fortfarande dansade runt. ”Goddag barn! Har ni roligt?” Leende lyfte han lite på sin svarta prästkappa för att inte lera ner den när han gick över barnens lekplats. På marken fanns avtryck av små fötter, men de såg man bara om man tittade riktigt, riktigt noga...och prästen han bara svepte förbi platsen utan att titta ner. När bonden vände sig om såg han att älvorna flög bakom barnen.

Allvarligt vände sig den helige mannen med massor av makt till bonden och sade ”Vi måste bli av med de här varelserna, de är farliga. Jag kommer tillbaka i morgon och har med mig någon som är ännu starkare än Wilhelm som var här idag.” Med de orden lämnade de två männen gården och gick ner mot bron som gick över den breda ån. När frun i huset springande kom dem till mötes funderade prästen några sekunder på varför hon hade så bråttom, och varför hon kom nerifrån ån. ”Nåväl” sade han för sig själv ”Hon kanske hade något ärende dit ner.”

I köket stod bonden förskräckt och såg de två närma sig bron som han tidigare lämnat paketet på.
Det som sedan skedde gick blixtsnabbt, och där de två nyss gått fanns plötsligt inget kvar.

Rödblossande öppnade hans fru dörren och slängde sig gråtande i hans famn ”Jag var tvungen, och jag såg ingen annan råd. Han tänkte döda våra vänner och det kunde jag inte tillåta.”