TEMA initiativ

När vi vaknade singlade snö ned från himlen liksom det gjort hela natten. Marken hade ett tiocentimeterslager av yrsnö och vinden tjöt runt huset. Bilen liknade mest en igloo och vår kära snöröjare som brukade dyka upp vid femtiden var osynlig.


I vardagsrummet hade iskalle flyttat in och vi tände snabbt en brasa för att jaga iväg honom.

Efter frukosten gick jag ut för att sopa av bilen och starta upp den, men brast i gapskratt när jag går ut på vår lilla väg. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma till skolan. Stora drivor av snö låg över vägen och snölagret växte under tiden jag stod och tittade på. Det var bara att lägga ner!

Istället tog jag fram pulkan och ställde vedlåren i för att hämta ved.

Väl inne i stugvärmen igen ringde jag till skolan och berättade att Razmus får vara hemma idag. ”Vi är insnöade.” sade jag och skrattade. ”Snöröjningen fungerar visst inte idag.”

Barnen och jag spelade bokstavsspelet och käkade glass. Efter det klippte jag allihop under stort gnöl. ”Jag vill inte klippa mig!” sade Razmus och värjde sig mot saxen som skulle klippa av hans halvlånga hår. Men allting går med lite tålamod, och snart satt tre småttingar nyklippta och fina i sitt rum och lekte.

Jag smet iväg för att skriva dagens text, men blev misstänksam efter ett tag när det var så tyst.

Med smygande steg tar jag mig till deras rum och kommer in just i gärningen. Zabine pillar in röda och gula poletter under det stora gamla bokskåpet. En efter en åker de in under tiden som Razmus sitter och leende tittar på. Nu har jag sett nog! Med ett vrål störtar jag in i rummet. ”Vad gör ni?!”

Razmus ler ännu mer. ”Det är inte jag, det är Zabine.” säger han. Spelet som bestått av tjugo röda och tjugo gula poletter består nu av ungefär hälften. ”Men förstår ni inte att spelet är förstört? Vi kommer inte att flytta på det där skåpet förrän om flera år. Förresten…” Jag vänder mig till Zabine. ”Hade inte jag tejpat för den där springan?” Jag pillar med tejpen som tryckts ihop över den smala springan. ”Jo…” säger hon och tittar i golvet medan mungiporna trillar nedåt. Razmus sitter i sin säng och ler fortfarande, mycket nöjd över att syrran får skäll.

”Varför säger du ingenting?” frågar jag Razmus och tittar strängt på honom. ”Du brukar ju alltid skrika om alla fel hon gör, varför inte nu?” Tystnad härskar, och leendet försvinner.

”Nå, nu är spelet förstört. Vi får väl lägga det någonstans tillsvidare. Men gör inte om det här. Vilket jäkla påhitt. Var det här på ditt initiativ?” Säger jag och vänder mig till Zabine som hukar under mitt skällande. ”Mmm.” säger hon svagt och får en ledsen min. ”Förlåt mamma.”

När jag till slut kommer ur rummet ler jag och undrar var ungar får alla konstiga idéer ifrån. Ibland är det faktiskt väldigt svårt att hålla sig för skratt.