Ola följde mannen som var landets kung med blicken och förundrades av att han såg så vanlig ut. Det mörka håret hade grånat, men i övrigt stämde allt med bilden farmodern hade över soffan. De guldfärgade medaljerna på bröstet glimmade till av spotlightskenet som svepte över scenen i jämn takt.
”Den här medaljen får du för att du med din väns hjälp…” Kungen nickade mot Per som stod sida vid sida med Ola innan han fortsatte ” ingrep när Kajsa…” Han vände sig till publiken. ”Som tyvärr inte kan närvara på grund av sina skador…” Kungen vände sig till Ola och Per igen ” Men Kajsa hälsar att hon är er evigt tacksam för att ni ingrep när hon blev överfallen. Med van hand lade han det blågula bandet runt pojkarnas halsar, och deras lite blyga leenden syntes några sekunder innan de artigt bugade och tog sin monark i handen. ”Tack så mycket.” Ola ansträngde sig för att rösten skulle låta normal. ”Vi gjorde bara vad vilken medmänniska som helst skulle ha gjort. Ellerhur?” Han vände sig till Per som hittills inte sagt ett ord. ”Mm.” sade Per och blev tomatröd i ansiktet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
En "gullig" (hm, vet inte om det är bästa ordet, men hoppas du förstår ;)) historia!
SvaraRaderaMm, fler borde tilldelas såna medaljer - och fler borde definitivt göra sig förtjänta av dem! Kort men skön skildring.
SvaraRaderaGulligt. :-) Känns som direkt taget ut en ungdomsbok. Blev lite nostalgisk.
SvaraRadera