Ja älsker däj ja Kapitel 6

Nästa dag vaknade Anitha klockan halv sju, men låg tills sju. Hon smög försiktigt ut för att upptäcka att huset var tomt. En filt i soffan vittnade om att sonen sovit där, men allt var tyst så Anitha anade att han stuckit iväg. Gud vad skönt! Undrar om Paavo också åkt? En snabb runda i huset gav henne rätt, och med en suck av lättnad gick hon till badrummet för att borsta tänderna och håret. Anitha tittade allvarligt på sig själv i badrumsspegeln. ”Du måste härifrån. Nu! Den här mannen är inte ärlig. Något felas.”


Vid ankomsten till Metro stämplade hon in, fick en rock och blev hänvisad till en kassa. Anitha förstod inte ett jota! Istället för priser på varorna hade de satt nummer på alla olika sorter. Det blev en hel del siffror och koder att komma ihåg, men istället för att bara stå där och glo städade hon bland tidningarna, och tog ut nytt bröd till butiken.

Personalchefen verkade snäll och trevlig. Han var i 25-30årsåldern och en begynnande flint doldes av sidohår som drogs över. ”Hej och välkommen! Lennart heter jag. Lena kommer att visa dig hur kassan går till.” Han pekade på en ljushårig tjej som kom gående mot dem. ”Var snäll nu Lena, så hon inte går direkt.” Han skrattade åt sitt skämt och gick iväg. Anitha fick stå vid kassan med Lena som utstrålade vänlighet. ”Du lär dig snart. När du väl lärt dig numren sitter de där forever.” Den mjuka rösten hade en dialekt i sig från en annan landända.

Dagen bestod av att testa olika saker. Efter en halvtimme fick hon sitta själv i kassan och träffade kunderna som oftast bodde i Enebyberg. Hm, här skall jag nog trivas både trevlig personal och snygga killar tänkte Anitha och stämplade in varorna som kom med rullbandet. En av killarna som jobbade med installationen i butiken gjorde sig ärenden till hennes kassa om och om igen och slängde små inviter åt hennes håll som han sedan skrattade bort. ”När skall du och jag gå ut och käka då? He, he” Han plockade ihop det han köpt och gick iväg. Anitha undrade vad han menade med sitt underliga beteende, och beslöt sig för att avvakta.

När det var lunchdags hämtade hon en yoghurt ur kylen och en fralla från konditoriet som betalades i kassan. Under tiden maten intogs grubblade Anitha på hur matfrågan skulle lösas eftersom Paavo inte tillät henne att använda spisen. Jag får köpa hem mackor som jag äter på rummet. Kex kan jag ju inte leva på.

Dagen slängde sig fram och snart var det tid för att trycka ned sin lilla pappersbit i stämpelklockan och gå hem.
När hon kom innanför dörren berättade hyresvärden lite surt att hennes väninna Mia hade ringt. ”Du skulle ringa upp. Se till att inte prata för länge. Telefon är dyrt.” Mia var urstockholmare. Hennes mamma var kusin med Anithas mamma och de hade brevväxlat under många år. Några gånger hade de till och med setts och umgåtts. Efter ett kort samtal där de bestämt att ses dagen efter skyndade sig Anitha till sitt rum. Magen knorrade och hon bestämde sig för att äta sina mackor, men väskan var tom. Attan också! Dem glömde jag ju i omklädningsrummet. Några ensamma kex som låg på bordet bredvid sängen fick agera kvällsmat och knaprande på dem skrev hon i sin dagbok. Ute i vardagsrummet hördes teven och Paavos snarkande.

Innan Anitha somnade låg hon och pratade med sig själv. ”Jag har äntligen fått fast jobb, och stormtrivs med livet här. Det här fixar sig. Jag fixar nytt boende så fort jag bara kan.” Huvudvärken som kommit under påverkan av allt oväsende från ombyggnaden i butiken började ljumma i huvudet. Det och hungern var ingen bra kombination. Sticken i tinningen som alltid förebådade ett migränanfall gjorde så att hon snabbt petade i sig en förebyggande tablett och lade sig för att sova med kudden över huvudet för att få det mörkt. Anitha somnade rätt nöjd med dagen, om än hungrig.

Nästa dag vaknade hon vid sex och var hungrig. Magen skrek! Desperat rotade hon runt i väskan och hittade några kex som ramlat ur sin förpackning, men det mättade inte speciellt mycket. Mannens son knackade plötsligt på hennes dörr och talade om att han skulle till militärförläggningen. ”Förresten, lycka till på nya jobbet. Hoppas att du kommer att trivas.” Han höjde sin hand för att vinka innan dörren stängdes med ett klick. Anitha hörde ytterdörren stängas och smög ut till badrummet. Hon satte på duschen efter att noga ha kollat så ingen var hemma, sedan klev hon in i den efterlängtade värmen och blev kvar där en stund. Huvudvärken hade gett med sig lite och Anitha kände sig mycket fräschare än innan.

En kvart senare gick Anitha med glada steg till sitt jobb. Dagen på jobbet gick fort på grund av allt nytt hon fick lära sig och klockan hade passerat halv åtta när Anitha stämplade ut och gick till busshållplatsen.
En kille bromsade in framför henne med sin stora svarta lastbil och frågade om vägen till Mörby. Skrattande svarade Anitha att hon flyttat dit dagen före och inte hittade alls. ”Jag skall försöka ta mig till Helenelund, och det lär ju bli en pärs. Det är många byten hit och dit.” Han tittade ingående på Anitha och klappade på sätet bredvid sig. ”Jag kan skjutsa dig dit om du vill, men då får du lotsa mig till Mörby först.” Anitha sträcker fram sin hand och tar hans hand till hjälp när hon drar sig upp i lastbilen.”Jag har kört från Haparanda. Det är lite drygt att köra 16 timmar” säger killen och suckar. ”Jag börjar faktiskt få lite grus i ögonen nu. Förresten, du får inte hoppa in i bilar med okända män så här. Det är livsfarligt fattar du väl? Jag kunde varit en våldtäktsman.” Han sätter sina solglasögon på huvudet och tar Anithas hand. ”Vet du inte att det är livsfarligt att lifta? Framförallt här. Herregud jänta, gör inte om det här. Lova mig det.” Anitha vrider på sig av obehag och känner det som när hon blir uppläxad av sin mamma. ”Lugn, jag har liftat massor av gånger. Både till Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Visst har det hänt konstiga saker, men peppar, peppar har jag klarat mig hittills. Det är både kul och spännande för man träffar så mycket olika sorters människor.”
Hon studerade honom med öppen nyfikenhet ”Du då, vem är du? Jag tror inte att du är mycket äldre än mig.” Han skrattade till och slog med handen på ratten. ”Vilken tjej, bara rätt på sådär. Det gillar jag, och ja, vi är nog ungefär lika gamla.” Han tittade noga åt höger och vänster innan den stora lastbilen rattades ut på vägen som ledde mot Mörby. ”Jag fyller tjugo om en månad. Charlie heter jag förresten.” Hon tittade ned på bilarna de passerade och njöt av att sitta så långt ovanför de andra. ”Anitha heter jag och fyller tjugo om några månader jag med, närmare bestämt tolv dagar innan jul. Tji planering av mamma och pappa där vet du.” Hon skrattade till och böjde sig framåt. Det hisnade lite i maggropen när han svängde det stora vidundret. ”Där skall vi in!” Hon pekade på vägen som avvek från den de åkte på och han vred på ratten nästan utan att röra den. ”Det måste vara en mäktig känsla att köra en sådan här?” Han flinade och tittade på henne snabbt innan blicken åter riktades mot trafiken. ”Jo, det är rätt häftigt. Det är ju ingen som jäklas med en i trafiken.” Charlie gapskrattade och växlade upp lastbilen så att den gick fortare.

När de kom fram till Mörby stannade de och lastade av ett jättepaket, sedan hoppade han in igen och frågade om hon kunde ta fram kartboken som låg i sidan på dörren. ”Kika efter om du hittar Helenelund så krånglar vi oss dit.” Anitha bläddrade fram Stockholm i kartboken och letade upp adressen. ”Hit skall jag. Stupvägen 17.” Charlie drog sig upp i hytten och startade lastbilen. ”Får jag se? Äh, lätt som en plätt. Vi kör dit, och sedan tar vi av där.”

En halvtimme senare hade Anitha sagt hejdå till honom och plingade på hos Mia. ”Hej! Gud vad kul att träffas. Var det svårt att hitta hit?” Hon kramade henne hårt och länge.”Nä, jag liftade med en kille som stannade vid busshållplatsen och plockade upp mig. Han var jättetrevlig.” Mia blev alldeles bestört. Du är faan i mig inte klok! Det är ju livsfarligt!” Hon drar med sin hand genom den korta pagen och spänner sina mörkbruna, glittrande ögon i Anithas.” Äh, jag är inte din morsa, men tänk dig för. Nu fikar vi.” De käkar semla och pratar hela kvällen.

Vid tio tar Anitha tåget tillbaka mot Enebyberg. Det är INTE lätt att hitta bland alla linjer tänker hon och studerar en karta inne i tåget som någon rivit av hälften på. Anitha vinklar huvudet omväxlande åt höger och vänster för att följa de olikfärgade linjerna som går härs och tvärs, och blir mest förvirrad. Två killar som stått och studerat henne en stund frågar om de kan hjälpa till, och hon frågar hur man tar sig till centralen. ”Ingen aning, vi skall ut på krogen i city.” De talar om att de kommer från Öland och frågar om några discon är öppna en tisdag. ”Jag vet ärligt talat inte. Jag flyttade hit igår.” säger Anitha och ler. ”Tyvärr.” Vid centralen skiljs deras vägar och hon önskar dem lycka till! ”Detsamma. Tack för sällskapet!” Hojtar de innan rulltrappan åker ned i underjorden. Många söta killar passerar och hon vänder sig omväxlande åt höger och vänster. Var kommer alla snyggingar ifrån? De är ju precis överallt. Det här skall bli mycket intressant.

När Anitha äntligen går in genom dörren är hon stelfrusen och kryper snabbt till sängs. John blund jobbar inte speciellt hårt för att få henne att sova.

På onsdagen klädde Anitha snabbt på sig och tog buss till Mörby för att byta buss och åka vidare till Täby där närmaste arbetsförmedling låg. När hon efter en stunds väntan äntligen kommer in berättar de att hennes fyratusen kronor har de skickat per REK till posten vid Enebytorg.
Irriterat lånar Anitha telefonen för att ringa dit och tala om att hon kommer. Samma resa tillbaka för att hämta pengarna på posten, sedan stämplade hon in på jobbet. ”Det var en dam in och frågade efter dig igår. Hon skulle komma idag igen.” Lennart ler och tillägger.”Det var angående bostad.” Anitha ler tillbaka och håller upp sin ena tumme som hon sedan lägger in i handen och trycker raden av fingrar över. ”Jag håller tummen för att det är något vettigt.” I samma ögonblick ropar Eivor att Anitha har besök och hon skyndar sig dit. ”Hej! Jag heter Monika. Du sökte bostad?” Kvinnan räcker fram en välmanikyrerad hand och söker Anithas blick. ”Hej! Jag heter Anitha och letar någonstans att bo. Just nu bor jag några kvarter ditåt hos en underlig gubbe som jag inte riktigt gillar. Han tillåter mig inte att duscha där eller använda spisen.” Monika ler och pekar åt helt andra hållet. ”Jag äger huset precis bredvid centrumet och har ett rum över. Jag lovar att du både får duscha och använda köket hur mycket du vill. Min son bor i det andra rummet. Du får gärna komma och titta på det. Hyran är på femhundra kronor.” Anitha kände en spiral av glädje och lättnad strömma genom sig och hade svårt att ta in allt vad Monika sade. ”Gärna! Jag kan väl komma på lördag. Jag jobbar sena kvällar hela veckan.”

När Monika lämnat butiken rusade Anitha in till personalrummet och ropade glädjestrålande att hon eventuellt fått bostad. ”Hoppas, hoppas att det är okej nu.” Mia lade armen runt hennes axel.

Vid hemkomsten på kvällen betalade hon sjuhundra kronor till Paavo i hyra för rummet februari ut. ”Jag flyttar antagligen efter det, men det var gulligt att jag fick bo här. Kan jag ringa mamma och berätta?” Han nickade surmulet och mumlade något om att det var dyrt, och att han minsann snålade.
Efter första signalen lyftes luren i andra ändan och Anitha talade om vad som hänt. ”Men vart skall du ta vägen nu då? Måste du verkligen flytta? Lilla gumman.” Mamman lät orolig och en massa känslor virvlade upp i dottern. ”Det är okey! Det löser sig. Jag skall eventuellt flytta närmare jobbet. Skall dit imorgon för att prata med henne. Jag ringer senare. Kram!” Hon lade på luren innan hon fått något svar. Paavo gick runt, runt i hallen som en hungrig tiger. Munnen var ett rakt streck och Anitha kände obehag i luften.