Kapitel 10 i Ja älsker däj ja

Lördagen kom och tjejerna gled in på innestället BZ som låg mitt i stan. Det speciella med det discot var att de sköt undan taket när det blev för varmt därinne. Det var en maffig känsla för tjejerna att dansa under stjärnorna, men tyvärr kunde de inte se dem eftersom allt ljus runtomkring tog bort möjligheten till det. Svalkan gjorde att de kunde dansa hela kvällen utan att avbryta alltför många gånger.
När de satt vid sitt bort var det ett par killar som såg ut att vilja ta kontakt, men inte riktigt vågade. Synd, för en av dem är riktigt söt tänkte Anitha och mötte hans ögonkast några gånger för att inbjuda till kontakt. Efter några timmar reste sig grabbarna upp och lämnade stället efter att killen som kastat lystna blickar mot henne skickat en slängkyss.
Tjejerna tittade skrattande på varandra och ägnade sig åt de stora glasen som var fyllda av glass istället. ”Mums!” Anitha slickade njutningsfullt av skeden som var fylld av glass med chokladsås. ”Vilket ställe det här är. Tänk att kunna äta glass på ett disco. Det har jag aldrig varit med om förut. Har du?” Mia svalde det hon hade i munnen och slickade sig i mungipan. ”Nej, det här var perfekt. Hit tänker jag gå ofta. Apropå gå, det börjar bli sent. Skall vi dra hemåt? Anitha nickade nickade med munnen full av glass och pekade med skeden mot utgången.
De reste sig och gick till garderoben för att hämta sina jackor när de plötsligt blev stoppade av en mycket kraftigt byggd vakt som spärrade deras väg. ”Har ni haft kul?” Han plockade upp några röda papperslappar från sin västficka. ”Här får ni friplåtar till nästa helg. Varsågoda!” Han skyndade vidare in mot dansgolvet för att kolla av sina besökare, och tjejerna hann inte säga tack innan de såg ryggen på honom.
Klockan hade blivit tre, och discjockeyn spelade tryckare. Mia puttade Anitha i ryggen för att hon skulle skynda sig innan alla andra kom. Med stapplande klackar tog de sig nedför trappan och fick sina jackor för att sedan gå ut i kylan.

Isvindar ven runt husknutarna och Anitha huttrade till. ”Fasiken vad urrigt det är. Blir det inte vår snart? Ni har så förbannat kallt här i Stockholm. Det går liksom in i märgen, en konstig rå kyla.” Mia skrattade till och drog sin kappa tätare runt kroppen. ”Ja, nu får det bli sommar. Eller i varje fall vår. Nä nu måste jag springa. Jag ser att min buss kommer där.” Hon pekade mot en röd buss som stånkande tog sig uppför backen till krönet där de stod. Efter en snabb kram skildes de åt. ”Tack för en supertrevlig kväll. Det här måste vi göra om.” Med stelfrusna tår tog sig Anitha till sin busstation och hoppade på sin buss. Hon nickade till med jämna mellanrum, men lyckades hålla sig vaken tills det var dags att kliva av.

På måndagen kom Erik tillbaka från sin ledighet, och han log sitt lite mystiska, charmiga leende som gav Anitha gelé i knäna. Han talade lite försiktigt om att hon kunde flytta in till honom. ”Du får ju naturligtvis eget rum…” Erik tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Vi kan åka tillsammans till jobbet då. Jag kan styra så att mina tider synkar dina.” Han tog tag i Anithas händer och höll dem i sina några sekunder. ”Jag skulle kunna fixa frukost till dig varje morgon.” Eriks ögon gnistrade och glimmade av bus och hon blev full i skratt. Han flirtar med mig. Anitha myste över uppmärksamheten och tittade honom skyggt i ögonen. ”Nja, jag, jag…” Jag stammar som en nyförälskad femtonåring tänkte hon och rodnade ännu mer. ”Det, det, det skulle nog vara jättemysigt, men, men…” Gud så pinsamt det här är. Anitha visste inte vad hon skulle säga. Jo det är så här. Jag är lite tänd på dig och det är nog inte så bra när man skall bo sambo som kompisar. Du är så läcker att jag bara vill äta upp dig, men du har lite dåligt rykte grabben och dessutom är du rökare. Hon log för sig själv när tankarna for iväg i huvudet.
Till slut blev tystnaden pinsam, och Anitha gick ifrån honom med orden. ”Vi får väl se, men tack för erbjudandet.” Stolt över sig själv att hon vågat säga någonting över huvud taget.

Det var dags att åka hemåt till Söderhamn och Anitha ringde till sina föräldrar för att förbereda dem på sin ankomst. Tågbiljetterna fick hon gratis av Söderhamns kommun eftersom hennes ålder varit så låg när hon flyttade. ”Skall du komma hem? Vad glad jag blir!” Mamma Inger ropade till pappan att dottern var på hemgång. Föräldrarna blev jätteglada, de saknade sin flicka och var många gånger oroliga för dottern.

För även om mamman och Anitha bråkade så var de inte långsinta. Allt handlade egentligen om att hon och systern blivit uppfostrade av Inger att vara självständiga. Något som mamman haft stora problem med när hon själv varit liten. Som förälder jobbade hon hårt på att få sina barn trygga och självgående. Att sedan som Anitha bli tvingad till att bo hemma igen och gå efter deras regler det hade blivit för mycket för henne. Hon ville hela tiden slå bojorna fria igen, gå och komma som hon ville utan frågor. Nu kunde Anitha träffa sin mamma under normala omständigheter.


På fredagsnatten var det galej igen!
Den här gången gick de in gratis med hjälp av fribiljetterna hon fått tidigare. Anitha och hennes väninna Kajsa blev direkt inspanade av en kille som kom fram och presenterade sig. Efter lite snack förstod de att han nog bara var ute efter en sak, men de pratade med honom hela kvällen och blev till slut presenterade för ett par tjejkompisar till honom. Förvånat upptäcker Anitha att det är hennes gamla arbetspolare från Gävle som sitter där. De tjattrade på som sjutton och smet efter ett tag från Micke som han hette.
Anitha berättar om Erik som jobbar på Metrobutiken där hon jobbar, och får om igen höra att han är en liten Don Juan som hoppar i säng med olika tjejer varje helg. ”Honom har jag hört talas om. Han kallas för Vallentunas hoppa på tjej kille.” Anitha himlar med ögonen ”Vilken otur, men han är söt att se på.” Hon möts av de andras gapskratt. ”Håll dig undan från honom. Han sårar dig bara.” Eva lägger sin hand på Anithas axel. ”Men han är jäkligt charmig!” säger Elin och skrattar igen. Gänget splittras inte förrän framåt stängningsdags. Nattbussen hem är full av tjoande och skrikande ungdomar i varierande åldrar och varenda sittplats är upptagen.
Anitha får stå hela vägen och är beredd att ge en miljon för en säng när hon äntligen ser sitt hus.

Lördagsnatten hamnade tjejerna på en privat fest i Täby som urartar med slagsmål och sönderslagna möbler. Tjejerna tog besvikna en taxi hemåt istället och Anitha var hemma redan klockan elva.

När hon tidigt på söndagsmorgonen satt på tåget hem kilade det runt en massa tankar i huvudet. Kommer jag att träffa Kase? För naturligtvis måste jag träffa mina gamla väninnor och röja runt lite på stan. Annars får jag nog lappsjuka av att bara vara hemma och inte göra något speciellt. Kanske Kase åker runt i sin bil utanför discot, eller till och med kommer in?? Han brukar dyka upp när jag minst anar det. Lite som gubben i lådan.

Lillasyster Monica mötte henne vid tågstationen, och de babblade i ett om allt som hänt både i Stockholm och där hemma. Efter cirka tjugo minuters färd åkte de in på gårdsplanen.
Det första Anitha gjorde när hon hoppade ur bilen var att ropa till sig sin katt Jesper, och kela med honom. Gud vad jag har saknat den här lille rackaren. Han var tovig i pälsen som sjutton och behövde en riktig omgång med borste och kam. ”Jag tar hand om dig sedan.” sade hon och släppte iväg den svarta katten.
Det blev stora kramkalaset när de kom in, men en timme senare var allt som vanligt. Föräldrarna gick ut och jobbade med något på gården. På en bondgård finns det ju alltid göra.
Anitha ringde till sina väninnor, och de bestämde att de skulle ses och hitta på någonting. Hon gick ut till föräldrarna för att fråga om det gick att låna föräldrarnas bil, men det ville de inte vara med om. ”Du har ju nyss kommit hem, måste du ränna iväg direkt?” sade hennes pappa besviket. ”Nej, nej det finns buss som åker in. Den får du ta” sade mamman.
Arg slängde Anitha snabbt på sig kläder, och sprang ut till bussen som skulle komma om bara några minuter. Missade hon den var det kört! Sista bussen för dagen gick NU! Om igen kände Anitha att det varit så himla rätt att ha flyttat ifrån det här stöket. Visst man kunde ju lifta till stan, men det fanns ju faktiskt risker med det. Ändå var det just det Anitha gjort massor av gånger. Ibland fick hon gå rätt långt innan någon stannade. Sååå skönt att slippa det här! Det gamla vanliga panoramat gled förbi fönstret och halvsovande satt Anitha och tittade ut.

Vid busstationen blev hon mött av sin kompis Maria, och de satt och gaggade i flera timmar tills Anitha slutligen måste fara hem med sista bussen som gick vid tre. De hade pratat om killar, jobb och att Maria kanske eventuellt skulle flytta hon med. ”Jag skall fundera…det är så osäkert, och…helst vill jag bo här.” Hon drog det tjocka håret bakom örat och vred munnen i en mycket speciell min som de andra kallade Maria-minen. ”Det vore jättekul om du också kom. Det är lite ensamt.” Anitha såg lite moloken ut, men ljusnade snabbt upp och lade till. ”Det finns så mycket roligt att göra där borta. Det är ett helt annat liv. Här i Söderhamn är det verkligen dött. Allrahelst på vintrarna.”
Plötsligt körde bussen in på hållplatsen och Anitha gav Maria en hård kram och rusade dit. ”Vi hörs! Sköt om dig!”

Väl hemma tog hon itu med att reda ut alla hemska tovor på Jesper, och passade på att ligga och mysa med honom. En katt kunde Anitha inte skaffa förrän det fanns ett fast boende, och Jesper var en utekatt nu så han kunde inte flytta med. Kurrande gned han sig mot henne och dreglade.

Egentligen hade mycket lämnats bakom henne. Katterna, vännerna, familjen, livet med skog och natur och lite grand sved det i hjärttrakten när Anitha tänkte på allt hon missade därhemma. Familjen blev lite främmande. Deras vardag var så annorlunda mot hennes turbulenta dagar. I storstan levdes ju ett totalt annorlunda liv.
En telefonsignal fick Anitha att rycka till och Jesper slank snabbt iväg in under sängen. ”Östlund.” Hon ritade på anteckningsblocket som låg vid telefonen. Hjärtan blandades med romber och pilar. ”Hejsan! Det är Ante. Jag tänkte fråga om du har lust att följa med på mc-semester?” Anitha var tveksam, men samtidigt intresserad. ”Är det okej om jag funderar lite på det? Jag vet faktiskt inte ens när jag får semester. Vi kan väl höras om några dagar?” Ante tyckte det var helt okej och efter att de talat lite om Stockholms uteliv och Antes liv i Örebro sade de hejdå och lade på.

På natten kröp Anitha ned i sängen och hade Jesper tätt, tätt intill sig. Den svarta långhåriga katten låg och kurrade av välbehag hela natten.

Dagen efter skulle föräldrarna på utlandssemester ”Hejdå, sköt om er nu! Hjälp Monica med djuren är du snäll. Vi är snart hemma igen.” De for iväg med sina vänner som kommit för att hämta dem.
Anitha och Monica hjälptes åt med djuren i ladugården, sedan packade hon ryggsäcken och for till järnvägsstationen för vidare färd till Stockholm. En urtråkig färd med tråkiga människor i kupe`n. De flesta satt och sov eller läste hela resan.

Tillbaka i huset var det bara att packa upp alla kläder hon hämtat. Så skönt att vara här igen tänkte Anitha och somnade.

Dagarna kom och gick i varandra och hon tillbringade mesta fritiden framför teven livligt språkande med Kenneth. Tyvärr rökte han som en skorsten så det fanns alltid en tjock dimma av rök i vardagsrummet som också tog sig in i hennes sovrum.
Ibland undvek Anitha att gå in i vardagsrummet eftersom det blev jobbigt.
Hon sökte efter lägenhet igen, men det verkade lönlöst. Alla objekt blev uthyrda till någon annan eller var riktiga råtthål. Dessutom skulle ju lägenhetsförmedlaren ha pengar, och det blev till sist dyrt.

Men en dag hände något...