Kapitel 14 i boken Ja älsker däj ja

Några dagar senare stod de i Sollentunalägenheten igen och diskuterade med mäklaren. ”Det blir du som står för kontraktet.” Han pekade med hela handen på Anitha och lutade sig sedan över papperet igen. ”Ni får flytta in tidigast i maj, så det dröjer cirka en månad. Undrar ni någonting kan du ringa mig. Har du kvar visitkortet? Mitt faxnummer finns också där.” Ja, det satte jag fast på mappen.” Anitha skrev under efter att hon noga läst igenom villkor och priser. Efter en handskakning lämnade de huset, och Anitha gjorde små glädjeskutt.

”Vill du köra bilen? Det är bra om du övar.” Hon tittade på den långa mörka bilen och tvekade. ”Den är lite stor. Jag är inte van…” Ola öppnade förardörren och bjöd in henne. ”Varsågod, it´s all yours.” Nervöst startade Anitha bilen medan han knäppte fast säkerhetsbältet. ”Det är stor skillnad på trafiken här och hemma. Vi har bara en enda rondell i hela Söderhamn.” Ola tittade på Anitha med öppen mun. ”Va! Det är inte möjligt? Hur liten är den där staden egentligen?” Hon fnissade till och grubblade intensivt på hur många människor som egentligen huserade där borta. Till slut ryckte Anitha på axlarna och gjorde en uppgiven min. ”Jag vet faktiskt inte riktigt hur många de är, men ungdomarna flyr eftersom det inte finns jobb. Tråkigt men sant.” Hon svängde från en fil till en annan med tungan mellan tänderna. ”Usch vad bilar det kör här, är du aldrig rädd?” Ola skakade på huvudet. ”Det är en vana. När du kört några gånger blir det lättare. Är du nervös?” Anitha nickade och strök svetten ur pannan. ”Ja, det är lite läskigt. Bilarna kommer så fort. Förresten känns det konstigt att inte växla.” Hon tittade på spaken som förflyttade sig från ett läge till ett annat. ”Det känns lite spöklikt.” Ola lade handen på hennes och mumlade någonting ohörbart. ”Vad sade du?” Anitha lutade sig åt hans håll för att höra bättre. ”Jag gillar dig. Du är en så härlig tjej.” Ola smekte hennes hand och hon visste inte vad hon skulle säga. ”Ja…ja…jag gillar dig ja också.” Det känsliga ögonblicket framkallade dialekten som oftast höll sig i schack. ”Mycket.”Lade hon till och kände svettlukten av sig själv. Gud så nervös jag blir. Vad säger jag nu då?


Resten av bilfärden höll Ola hennes hand i ett hårt grepp. Då och då lät han sin tumme glida över den u-formade svängen. När Anitha såg den välbekanta byggnaden andades hon ut och skyndade sig att hoppa ur bilen. Bakdörren var lite trög att få upp och Ola tryckte till den med sin kropp. Det såg ut som om han log, men Anitha såg inte hans ansikte riktigt och visste inte med säkerhet att så var fallet.

Lennart mötte dem på lagret och hade svårt att inte le stort. ”Hur är det med våra små turturduvor? Tänker ni flytta ihop? Ja du Ola inte visste jag att du var en sådan charmör.” Gliringarna haglade, men levererades med ett leende. Personalen på Metro gillade både Ola och Anitha. ”Vi syns senare.” sade han och rusade in i omklädningsrummet utan att svara på deras frågor. Hon vinkade och vände sig sedan till de andra som ställde frågor om lägenhetsstorlek och hyresnivå.

En stund senare satt Anitha i kassan och hörde Olas glada röst när han expedierade kunder. Hon såg honom framför sig och log fånigt. Kan det bli något? Kommer jag att ångra mig när vi väl bor ihop. Jag vet ju ingenting om honom.

Dagen förvandlades snabbt till kväll och stängningsdags.

Stålgallret fälldes ned och alla konditoribitar förpassades till kylarna. Grönsakerna fick sina täcken och kassorna räknades. Ännu en dag på Metro var till ända.

Ola stack in huvudet i dörrspringan till kontoret och sade hejdå. Innan han stängde dörren lade han armarna runt Anitha och kramade henne hårt. ”Syns imorgon då. Ha en bra kväll.” Ola hann släppa henne innan hon hann få upp händerna mot hans hals. ”Detsamma.” Klämde Anitha ur sig och kände beröringen av hans kropp mot sin en lång stund efteråt. Vad betyder det här? Pengarna i kassan stämde och efter att ha signerat kvittot lämnar hon den lilla svarta väskan till Caroline som förpassar den till kassaskåpet. ”Ha en trevlig kväll. Imorgon är du ledig. Glöm inte det.” Hon tittade med underfundig blick på Anitha och formade munnen till en fråga, men tystnade. ”Ola är ledig också…skall…skall ni ses eller? Äh, glöm det där. Jag har inte att göra med ert privatliv, men jag tycker ni passar så bra ihop.” Anitha skrattade till. ”Ola har nog glömt att han är ledig imorgon. Du hörde ju vad han sade.” Caroline tittade en lång stund på henne och drog med ena fingret genom håret. ”Ni kanske kan ses imorgon? Ring honom vet ja.”

När Anitha gick hemåt ekade orden Caroline sagt i huvudet, och hon tyckte sig förnimma doften av Olas parfym. Anitha lade armarna runt sig själv och snurrade runt, runt med små hopp. Kärlek eller kär lek, ja det är frågan. Vad känner jag för Ola egentligen? Hur kändes det med Kase? Hon kom plötsligt på att hon tänkte på honom i dåtid och kände en rysning längs ryggraden. Är det så lätt att fastna för någon annan? Då kan det jag känner för Kase inte vara kärlek…eller? Anitha plockade upp nycklarna för att låsa upp ytterdörren, men istället öppnades den på vid gavel av Monica som iklädd ett stort rött förkläde och en sjal över huvudet frågande tittade på henne. ”Jag trodde att du var ute på galej som vanligt. Har du jobbat tills nu?” Hon flyttade skurhinken och golvmoppen som stod framför dörren.Det doftade såpa blandat med fönsterputs. ”Har du lust att hjälpa mig. Grabbarna är upptagna. Du kan hänga med till lägenheten i Viggbyholm om du vill.” Hon tryckte ned skurtrasan i den röda hinken och vred om den för att sedan torka golvlisterna. Med långa drag tog hon list efter list medan Anitha förvånat tittade på. ”Du kan torka ur kylskåpet är du snäll. Jag skall dammsuga övervåningen, sedan kan vi nog åka.

Anitha bytte kläder och drog upp tröjan över armbågarna för att gnolande skrubba hylla efter hylla i det något åldersstigna kylskåpet. Vattnet var kolsvart när allt var klart, och hennes händer började anta en rynkigare form. ”Är du klar? Vi åker nu så kan vi fortsätta när vi kommer hem. Om vi hinner.”

Monica rattade vant ut från den lilla tomten som omgärdade huset och tittade sig noga för innan hon gasade över till andra sidan. ”Vi skall sälja huset i Enebyberg, så du måste flytta.” sade Monica plötsligt och fortsatte titta på vägen utan att röra en min. PANIK! Vart skall jag ta vägen tills jag får flytta till Edsberg? Anithas mun rörde sig, men inga ord kom ut. Äntligen tittade Monika på henne. ”Lugn du, jag har ett rum över som du kan få hyra till och med maj.” Vilken soppa! ”Du får bo gratis om du hjälper mig på loppmarknaden när vi skall sälja alla mina prylar. Det är för trångt i lägenheten.” Anitha som ännu inte hämtat sig från chocken viskar ett kort ”Okey!” innan hjärnan far iväg i egna funderingar. ”Jag brukar köpa upp hus och renovera upp dem, ja som en investering alltså. Sedan säljer jag det dyrt, eller, nja…i alla fall med en rejäl vinst. Jag har gjort många sköna slantar på det sättet. Riksdagen skall tydligen skapa en lag som gör det omöjligt, men än så länge fungerar det. Det hade ju varit bra att veta innan jag flyttade in. Resten av resan sitter de tysta. Anitha alltför chockad att ens försöka vara trevlig, och Monica som förberedde sig för stylingen av lägenheten.

När Anitha sent omsider kom hem ringde hon till sina föräldrar som blev lite upprörda, men sansade sig när Anitha berättade att det skulle bli flytt till lägenheten i Edsberg i maj. ”Men varför skall du bo med Ola? Är inte ni bara arbetskamrater?” Mamman letade ord som inte skulle döma. ”Vi har ju aldrig träffat honom. Det känns lite konstigt måste jag säga.” Anitha funderade några sekunder på vad hon skulle säga, och beslöt sig för att ge en halvsanning. ”Vi är arbetskompisar, och han söker något tillfälligt boende. Jag skall försöka hitta en tjej att bo med senare. Förresten skall vi ha separata sovrum.” Hon skrattade till när hon såg sig själv smyga genom hallen till vardagsrummet och krypa ned i Olas säng. Allt behöver de faktiskt inte veta. ”Hyran är på fyratusen kronor i månaden. Det är hela min lön. Jag kommer att dela hyran med Ola. Det blir tufft, men jag vill ha något eget. Jag måste sluta nu. Det blir dyrt.” Mamman mumlade något om ”Galenskaper” och de sade ”Hejdå och kram.”

Konfunderad lade hon sig i sin säng med tankarna virvlande i skallen. Gör jag rätt? Kommer det bara att gå käpprätt åt skogen?