9 juni 2010

TEMA Bönhörd forts. på fira

Eliza parkerade sin bil utanför det röda huset som hade adressen Blekingegatan 5. Det var välskött och hade ett äppelträd på var sida om tomten. En fontän hade placerats vid en konstgjord damm mitt på gräsmattan. Elizas modersinstinkter gjorde att hon såg alla potentiella faror och tänkte att det skulle bli svårt att ta dit barnen. Jag måste försöka få honom att åtminstone skaffa ett staket innan vi flyttar in.


Förhållandet med Alex hade börjat av en ren slump. Han hade passerat hennes bil då hon gråtande lagt huvudet mot ratten. Tveksamt hade Alex knackat på fönstret och frågat hur det var fatt. Eliza torkade snyftande bort tårarna och nekade till att hon var ledsen. ”Jag har bara fått något i ögat, men det är redan bättre. Tack för att du bryr dig.” När hon vevade upp rutan stoppade han den med sin hand och log. ”Jag vet inte varför du gråter, eller varför du säger att du inte gör det, men en söt tjej som du är mer värd än att lämnas ensam en sådan underbar dag som denna. Jag bjuder på fika.” Eliza funderade ett tag på om det var rätt att göra så, men beslöt sig för att för en gång skull följa sina impulser och tackade ja. ”Vänta lite, jag måste hitta ett bättre ställe att parkera bilen på.”

En halvtimme senare hade han dragit ur Eliza hela historien om otroheten och bristen på kärlek från mannen. ”Jag fattar inte varför du stannar? Barnen kan väl lika bra bo hos dig i en lägenhet? De mår inte bra av att bo som nu. Era bråk kommer att stanna i deras minnen för alltid. Det vill du väl inte?” Alex lade handen på Elizas och hon kände att det hettade där den låg. Till slut låg hon gråtande i hans famn och han smekte långsamt hennes rygg.


Efter den dagen höll de kontakt, och hamnade i säng några gånger på sjaskiga hotell långt från staden. Känslorna mellan dem växte lavinartat och Eliza märkte smått panikslagen att hon var kär. Med Alex kände Eliza att hon var trygg och älskad. Det kändes som om en högre makt stod vid hennes sida och försökte hjälpa henne till ett bättre liv.

Nu stod hon här på hans tomt. Ditlockad av löften om evig kärlek och att barnen skulle få följa med. Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och ut steg Alex. ”Hejsan käraste. Var det svårt? Vad sade Jesper?” Han kramade henne hårt och smekte hennes tårade kind. ”När hämtar vi barnen? Eller…” Alex höll Eliza en liten bit ifrån sig och tittade på henne. ”Vill han behålla dem?” Hon lade armarna runt hans hals och kröp in i hans famn. Eliza kände sig som en liten flicka och ville bara kramas. Ha honom tätt, tätt intill sig en stund under tystnad. ”Håll om mig…bara håll om mig.” Viskade hon och lade huvudet på hans axel. Alex luktade gott, och hon anade att han precis duschat eftersom det mörka håret fortfarande var vått i topparna. Den stora guldringen i örat förstärkte hans manlighet och Eliza kände något varmt gunga till i magen. ”Du är modig, vet du det?” Hon tittade rätt in i de mörkbruna ögonen och hjärtat fladdrade till lite extra. ”Tänk om Jesper frågat vem du var? Eller ännu värre, någon av de andra släktingarna kunde ha ställt den frågan. Vad hade du sagt då?” Alex skrattade mjukt och det smala ärret över hans kind stramade till. ”Att jag var din kusins kusin. Ingen av de där personerna visste vem den andre var. De var en patetisk blandning av pengakåta uslingar. Förresten kan jag ge mig attan på att de trodde att hon var på väg att trilla av pinn.” Han drog med handen över hennes länder och eggade henne mer och mer tills hon tog Alex hand. ”Var har du ditt sovrum?” Han smekte hennes hand med tummen och lade fingret mot hennes mun.”Vårt sovrum min kära, vårt.”

När grannen till Alex såg paret på uppfarten log hon och skrockade för sig själv. ”Det är på tiden att han får lite kärlek. En så snäll och fager gosse skall inte vara ensam.

Emma och Anna-Klara spelade spel och pratade i munnen på varandra. Det skrattades och gräts om vartannat. Gamla fotoalbum dammades av och gicks igenom med Emma som intresserad åskådare. I mängden av svartvita foton utmärkte sig ett mer än de andra, och hon satte ned sin ådriga, darriga hand på bladet och tittade storögt på Anna-Klara. ”Det där är väl jag?” Emma bläddrade några sidor framåt och bakåt. ”Men om det där är jag, vem är då det här?” Hon pekade på sig själv och såg förvånad ut. ”Jag är ju gammal och gråhårig.” Emma reste sig upp och gick ut till hallspegeln. ”Det här är inte jag. Du måste ha fel…” Hon öppnade koftan och klädde av sig plagg efter plagg tills hon stod naken. Med fingrarna pekade hon på olika ställen på kroppen och den skrynkliga huden rörde sig. Den långa silverfärgade flätan löste hon upp och spred håret över ryggen, sedan snurrade Emma runt, runt tills hon nästan föll omkull.

Plötsligt vände sig Emma mot Anna-Klara och utropade. ”Du!” Hon klädde sakta och omständigt på sig för att sedan gå fram till Anna-Klara med händerna lyfta. ”Du skall flytta in till mig. Jag gillar dig.”

Det korta ögonblicket av insikt var borta lika snabbt som det kom, och hon stannade upp i rörelsen för att studera sina lyfta händer med frågande min. Emma tittade på Anna-Klara och log ett inåtvänt leende medan hon studerade henne med kisande ögon. ”Är det du som är Annika? Var är Tommy?” Emma tittade sig runt som om hon letade någonting. ”Har du sett Herr Nilsson? Han lekte tafatt med mig och Lilla Gubben, sedan är de försvunna båda två.” Emma gick vidare till nästa rum och ropade med jämna mellanrum på sina vänner.

Anna-Klara reste sig upp och slog ihop albumet efter att hon läst under fotografiet att det mycket riktigt var Emma. Hon hade varit ett vackert barn, och klänningen verkade vara av mycket exklusivt material. Med blandade känslor följde Anna-Klara efter den lilla damen som snabbt fångat hennes hjärta. Visst var Emma snurrig, men hon gjorde inte en fluga förnär och kunde kanske få hjälp av minnesträning. Anna-Klara hade läst något om det i en artikel i tidningen, och fastnat på grund av ren simpel nyfikenhet. Nu funderade hon på om det kanske fanns en chans att få med Emma till den där doktorn som de skrivit om. Pappa Teodor kunde säkert bistå med hjälp. Anna-Klara drog upp mobilen från fickan och knappade in ett nummer.

Jesper vaknade med ett ryck av telefonsignalen och famlade i fickorna efter mobilen innan han såg att den låg på bordet. ”Jesper.” Han lyssnade uppmärksamt på rösten i telefonen och tittade sig runt i rummet. På bordet stod en urdrucken vinflaska med en halväten kyckling på en tallrik bredvid. En stank av gammal gubbe låg över rummet, och han förstod inte varför förrän han tittade på sina byxor. Urindoften var stark och drev honom till badrummet där han snabbt drog av sig byxorna och tryckte ned dem i tvättmaskinen. ”Mm, jag förstår.” Jesper tittade sig själv i badrumsspegeln och kände djup ångest. Hur faan kan jag vara så dum? Tänkte han och slog med handflatan på den. Spegeln knakade betänkligt, men höll. Jag måste sluta dricka. ”Så hur mycket vill du ha?” Jesper gick ut från badrummet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när han kom dit. Trädgården var som alltid i perfekt skick och inte minsta kvist petade upp ur äppelträdets krona. Arboristen som de anställt gjorde ett gigantiskt jobb och höll alla de vackra fruktträden i schack. ”Okej, men då säger vi så. Nycklarna har du ju redan, och det är väl inga problem att få plats i Emmas hus. Jag är dig stort tack skyldig. Ring om du behöver någonting.” Jesper klickade in sig på datan på sitt kontor och gick in på hitta.se där han sedan sökte på Anonyma Alkoholister och skrev ned numret. ”Hejdå Anna-Klara hoppas att du kan hjälpa Emma med minnesträningen. Vi har helt ärligt inte lagt ned så mycket tid på det där. Och som sagt…ring om du behöver hjälp.”

En månad senare satt Anna-Klara, Emma och Eliza i trädgården hemma hos Emma. ”Så vad säger läkaren?” Eliza böjde sig fram mot den gamla damen och tog hennes hand. ”Jag lär mig vartefter, och en del dagar är bättre än andra. De har kommit fram att jag inte har Alzheimer och det var skönt att få reda på. Anna-Klara och jag har det så trevligt på kvällarna när vi löser korsord och spelar dataspel.” Eliza tittade frågande på Anna-Klara. ”Dataspel? Men varför i all världen…?” Flickan skrattade åt kvinnans uppsyn och berättade att nya rön visat att det var nyttigt för snurriga pensionärer att spela vissa av spelen. ”Till och med jag har fått bättre minne. Nog om det nu…” Hon drog igen den stickade koftan som hade regnbågens alla färger. ”Hur är det med dig? Jag förstår att skilsmässan varit jobbig…?”
Eliza skrattade till och viftade med händerna. ”Nej, nej oroa dig inte för mig. Alex gör mitt liv till en enda solskenspromenad och han har ändrat hela tomten för ungarnas skull. Häromdagen stötte jag på granntanten som kramade om mig och sade att jag var guld för Alex. Hon bjöd in mig på te och vi satt hela eftermiddagen och pratade. Barnen tyckte naturligtvis att allt var pest i början, men mjuknade efter ett tag och älskar nog Alex lika mycket som jag…eller…” Hon rodnade och drog en ringklädd hand genom sitt korta ljusa hår. ”Nästan lika mycket.”

Anna-Klara visste att Jesper lagt in sig själv för avgiftning och ville inte diskutera honom med Emma bredvid. I hennes ögon var Jesper den perfekte svärsonen som tröttnat på sin fru och lämnat henne. Inte tvärtom.

4 kommentarer:

  1. intressant och bra. Fin vändning med lilltanten, sånt är skönt vid uppbrott.
    Mycket som händer men du får ihop det bra.
    Tack för en fin historia.

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren. Min berättelse är inte självupplevd, så jag tar det som en komplimang att du tyckte den var blev så trovärdigt.

    SvaraRadera
  3. Du får ihop dina texter så bra, med flyt i handlingarna.

    SvaraRadera
  4. Fin läsning, kreativt berättat, fantasifullt.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...