Dagboksinlägg 17 jan

Idag var det äntligen dags att gå i skolan igen, och jag ljuger inte när jag säger att jag studsade upp ur sängen.

Men innan jag kom dit skulle ungarna till dagis.

Peter hade skottat en gång över gräsmattan till parkeringsplatsen för att vi skulle slippa halka på gatan som var blankare än isbanan. Det var bautastor risk att skada sig.

Nu kom vi till nästa problem...komma iväg....Jag startar bilen och lägger i ettan. Smygande tar jag mig från platsen där vi stått och kommer upp på vägen som är täckt av is.

Det blir 25 m iskaneåkning i nedförsbacken, och hjärtat satt inte på sin rätta plats, jag lovar. Väl nere på landsvägen blev det bättre och jag gasade lite, lite och kröp försiktigt vidare.

På skolan fanns bara halva klassen idag. Vet inte vad som var fel med de andra. Kurt höll föredrag och berättade små historier för att vi skulle förstå meningen med det han pratat om.

Ett antal papper läggs på bänken och vi får en genomgång av Kurt. Alla underliga ord blir i ett slag fullt förståeliga även för min åldriga hjärna som mest använts till att läsa barnböcker och skriva de sista sju åren.

När jag åker hem är det med ett leende på läpparna och fingrarna längtar till tangentbordet.

Men verkligheten dimper ned och jag hämtar gnälliga, trötta barn på dagis och skola. Väl hemma är det mat som hägrar och läsa saga för mina små älsklingar.

Nu sover ungarna och Peter har parkerat sig framför teven. Jag funderar på om jag skall svika datorn och vara lite social en stund med lite glassätning. Jo...en liten stund kan jag avvara.

Ha det gott!