I vårt hus diskuteras det just nu väldigt mycket om bus, och hyfs.
Med tre småttingar är dagarna pinfulla av bus, och den enda gången de sitter stilla är när det är dags för sagostund.
Jag själv var exakt likadan, och min mamma sade alltid att jag var en Emil i flickhamn.
Det mest underliga i det hela är att jag själv inte såg mig som speciellt full av hyss, utan att min bästa kompis var den som orsakade alla underliga saker vi tog oss för.
När jag som vuxen tog upp det med min mamma skrattade hon och sade att det var precis tvärtom. Att jag ständigt hittade på nya saker, dag ut och dag in.
Mamma missade att anmäla mig till dagis och min kompis mamma gjorde samma misstag, så vi fortsatte med att ställa till för alla runtom oss.
Några exempel ur högen får ni här:
Jag klippte av samtliga inneväxters blommor åt farmor för att hon alltid klagade på att det var så jobbigt att plocka bort vissna blommor.
Jag slog sönder min spargris och for tillsammans med min väninna per cykel den ca tre kilometer långa vägen till kiosken och handlade godis för alltihop. Nu hör till saken att det gick tunga timmerbilar där och jag var sex år.
Jag sprang ofta upp på höskullen och hoppade i höet, vilket var förbjudet. För ramlar något ur fickorna kan korna få det i halsen. Kor äter nämligen allt de serveras nästan.
Jag hoppade med hjälp av små gräsöar ut i vår konstgjorda damm och var dyngsur när jag nätt och jämnt kom tillbaka till land. (Jag kunde inte simma då, men ville gärna plocka Kabblekor till mamma). Risken för att drunkna var megastor.
Jag rymde ut i skogen så fort mina kära föräldrar sade emot mig, och tog oftast med mig min kanin som sällskap.
Sååååååå
Jag grubblar mig blå på om mina ungar verkligen skall få läsa mina dagböcker. Lite jobbigt om de ständigt refererar till dem när de växer upp.
”Men mamma, du rökte ju ros när du var liten. Varför får inte jag?” Eller varför inte något sådant här:
”Men mamma, du liftade alltid när du var ung. Varför får inte jag? Titta här själv…(Hon/han slår upp min dagbok när jag var i 17-18 årsåldern.)
Svart på vitt står det att jag liftar både till Hudiksvall och Stockholm. Utan att ha en uns koll på någonting.
Det är nog bara att bita i det sura äpplet och inse att jag kan förmana, men inte stoppa mina små från att göra misstag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Du får skriva spännande barnböcker som dina barn kan läsa. Då kan du berätta allt, men ändå inte. :)
SvaraRaderaAllt behöver man inte berätta. Som julklappar så kan man öppna några i taget. Eller vänta till långt senare! Men var skulle livet vara utan lite bus :).
SvaraRaderaJag tror att en föräldrar som är ärlig uppskattas. När min pappa berättar om droger och de alkoholproblem han haft, så lyssnar jag. Det gör att jag förstår bättre varför han inte vill att jag ska göra likadant.
SvaraRaderaDet är skönt att veta att ens föräldrar inte alltid varit sådär vuxen.
Det lät som jag är väldigt ung i min kommentar, men är ju faktiskt 24 år och gör som jag vill ;)
Dagboken har en(1) nyckel tänker jag. Sen kan man väl läsa ur den om det skulle så.
SvaraRaderaSista meningen stämmer nog rätt bra.
SvaraRaderaHåller med Pia: berätta på, men lägg orden i någon annans mun om de ska riktas till dina barn. :-)
SvaraRaderaAlla måste nog göra egna små hyss trots allt. Men jag skulle nog inte vilja inspirera dem genom att låta dem läsa min dagbok ändå.
SvaraRadera