Allvaret hade inte greppat tag i mig många sekunder, och förutom mammas dramatiska fall från hövagnen då hon var nära att dö, och min älskade farfars begravning var livet mest en kvickrotsdans och fylld av begär efter saker och att bli road.
Livet i Stockholm började tämligen dramatiskt med ett våldtäktsförsök, men jag tog inte till mig känslorna och skuttade glatt vidare, övertygad om att livet alltid var rosenrött.
Dunsen när jag landade var hård, och tuff. Det var bara att omdefiniera livet och hitta andra vägar.
Långsamt reste jag mig envist gång efter gång, läkarbesöken var som en lång svart pärlrad i mitt liv.
Med stapplande steg tog jag mig igenom det och hittade en annan väg att gå. Andra går till Gud och frågar varför, jag skrek i natten till stjärnorna och frågade ödet varför han valt ut mig.
Plötsligt vände allt och jag bar ett barn i min mage. Tårögd klappade jag och smekte om vartannat. Vågade knappt gå ut av rädsla för efterverkningar.
Dagen han kom ut från sin grotta i moderlivet fylldes jag av en enorm glädje och tacksamhet. Den natten låg jag och stirrade ut i sommarnatten utan att kunna sätta ord på min glädje. Tårarna flödade och euforiskt lyfte jag händerna mot himlen.
Ja vilken glädje! Verkligen!
SvaraRaderaKvickrotsdans!
SvaraRadera