TEMA Självsäkerhet

Med en självsäkerhet jag inte riktigt känner drar jag på mig stövlarna och sträcker mig efter jackan. Klas lägger handen på min axel, och med en röst jag aldrig hört viskar han outsägligt sorgset något som inte vill in i mina öron.

Mitt svarta hår är fortfarande fullt av tallbarr och jag kan fortfarande känna doften av kön. Andreas ansikte syns i luften framför mig.

Klas lutar den fortfarande blodiga yxan mot mitt stövelskaft, som en evig påminnelse om livets förgänglighet.

Han famlar i luften efter min kropp som redan gått ifrån honom, och det sista jag hör innan jag lämnar rummet är yxan som faller i golvet och Klas höga snyftande.

Utanför huset stannar jag i den vita snön som samlats i ett tjockt lager på backen och drar med darrande hand upp mobilen för att slå tre siffror efter varandra. ”Polisen, vad kan jag hjälpa till med.”

Små flingor faller från luften och jag vänder ansiktet mot dem för att dra in några med min tunga. ”Jag vill anmäla ett mord” Jag blundar.

Mannen i luren harklar sig innan han pratar. ”Vilken adress?” Jag öppnar ögonen och tittar på den lilla skylten på den himmelsblåa postlådan jag fått av min mor. ”Grevgatan 15”
Jag trycker ihop telefonen och hör ytterdörren öppnas. Klas greppar mig om livet och kastar iväg mig.”Hur kunde du?” skriker han.”Hur kunde du sjunka så lågt?”

Kall snö glider in i ärmarna, och blinkande ljus närmar sig. Jag ser flingor lägga sig tillrätta på marken en efter en som små gnistrande konstverk.
Polisbilen stannar jämte mig, och en bildörr öppnas. Klas mörka arga baryton blandas med en kvinnas ljusa röst. Hon manar och tröstar medan han ifrågasätter, ställer allt på sin spets.

Ett skott går av och osäker på om jag hörde rätt tittar jag upp från den vita pudrade ytan.
På marken ligger Klas och under honom förenas bländande vitt sig med rödaste rött.