TEMA En muta

Med spelande tunga gungade den långa, tjocka besten framför mina fötter. Mina fingrar ville känna på dess hud, men jag visste instinktivt att det kanske var sista gången jag gjorde något dylikt.
Ormen spände ögonen i mig, och som ett mantra hörde jag väsningen som fullkomligt skrämde vettet ur mig. Mina bara fötter hade fått nymålade naglar, och Shamira vår hemhjälp hade satt upp mitt hår i en vacker knut. Jag kände mig som ett äkta offerlamm.

Ormen drog ihop sin kropp och lade den i en perfekt uppstaplad hög av hud. Den glänste i solen, och om igen ville jag känna på den. När min darrande hand närmade sig höjde den huvudet beredd att hugga, och jag drog tillbaka den.

Det hade blivit ett status Q , ormen hotade mig, och jag stod fast i samma rörelse som jag varit för trettio minuter sedan. Om bara någon kunde komma förbicyklande, eller varför inte en bil som kunde köra över den tjocka otäckingen. Om jag var riktigt snabb skulle jag kanske hinna kasta mig bort så att vi inte hamnade i himlen båda två.

Den lade huvudet lojt mot ringen av sig själv och drog in tungan. Det verkade som om ormen talade till mig. Varnande ögon släppte mig inte för en enda mikrodels sekund. Min fot var stel och jag kände att låren darrade.

En gammal man kom gående mot oss, och jag skrattade triumfierande. Besten sköt snabbt ut sin tunga och lyfte på huvudet, sedan lade den sig så nära min fot att jag kände fjällen i hans hud. Svetten rann under både armar och över rygg. Vad ville otäckingen?

När mannen kom fram satte han sig omständigt på knä, och sträckte fram något mot ormen. Ett högt jamande fick mig att inse vad det var, och jag kved av fasa. Min mun ville skrika och kroppen hade bara en enda önskan. Flykt. Ormen bestämde sig för att mutan den fick var intressantare, och gled sakta bort mot det lilla ynkliga svart/vita djuret som oupphörligt tittade på sin husse för att be om hjälp.

När ormen var bara några centimeter från kattungen slet mannen upp den i famnen och hoppade iväg. Han skrek till mig att göra detsamma.
”Skynda dig. Snart inser hon att vi lurat henne. Då gäller det att inte stå kvar.”
Henne? Tänkte jag förvånat, men var det inte en han? Helt oväsentliga tankar som bara poffade in i hjärnan när jag borde ha stuckit från platsen så fort jag kunde.

När ormen fattade att vi lurat henne blev hon rasande och ringlade så snabbt hon kunde åt mitt håll. Men nu hade mina ben fattat vad de gjorde för nytta i världen, och jag sprang som om djävulen var efter mig tills vårt hus syntes.