TEMA Eld forts. på gårdagens puff/30 april

Paret som snabbt smälte in i halvdunklet tog sig smidigt förbi eldhärjade bilsäten av skinn och däck som av det starka trycket exploderat. Skynket barnet hade runt sig släpade i backen och blev snabbt skitigt. Hannens huvud var upphöjt så att inte den lilla kroppen skulle slå i stenar och trädstammar som passerades., men emellanåt hördes dova dunk när rumpan på barnet slog i.
Aporna följde tjattrande efter högt uppe i träden, och tog med lianernas hjälp sig över gläntor pantrarna sprang över.

Utanför en liten rund öppning stannade hannen, och släppte sitt byte på backen. Med hjälp av tassarna drog han bort vita skikt av tyg och blottade barnet som somnat och låg hopkrupen med tummen i munnen. Honan lade sig bredvid och nosade försiktigt på henne vis av sitt förra försök. En blå djungelfågel som nyss burrat upp sin fjäderdräkt för en hona flög upp några kvistar, och stannade där.

Svarta skalbaggar tryckte sig upp ur jorden, och gav sig ut på jakt medan honans ögon mjuknade när den lilla slog upp ögonen. Pawee som hon hette var fortfarande full av sorg efter sonens brutala död när några gorillor slitit honom itu, och brösten värkte av mjölken som inte sugits ur. Ljudet från barnet fick henne att minnas och längta ännu mer efter lilla Cotou och hon visste med stor visshet att Barto kände likadant.

Hungern rev och slet inuti deras magar. Regnet som sköljt bort det mesta gjorde att bytesdjuren huttrande höll sig i sina hålor, och svälten var ett faktum. Vatten fanns i överflöd, och spred bakterier från jägarna som varje tidig vår äntrade deras del av djungelriket.
Den här gången stannade paret, och smög sig på de tre oförskräckta männen som kommit dit med hjälp av en stor jeep de parkerat under höga träd inte långt från vägen.

Barnet fäktade med armarna, och gråten kom strax efter. Barto tittade på sin hona och slickade sig om munnen.
Han lät huvudet sjunka mot marken, och lyfte ena tassen för att röra vid byltet.
En svart skugga kastade sig fram mellan honom och barnet med gapet öppnat för att visa tänderna, och huden tillbakadragen i tjocka veck. De stora tassarnas klor var utfällda och svansen slog fram och tillbaka för att varna honom.

Frågande vek hannen undan, och ägnade sig istället åt att försöka fånga en av skalbaggarna som nyss brutit sig ur jorden. Ett lågt krasande vittnade om att han haft en lyckad jakt, och han vände sig triumfierande mot makan.

Honan förde med stort besvär ihop tygstyckena på var sida om barnet, petade försiktigt med en klo dem tätt ihop, och satte munnen mot dem och lyfte henne.
Barnet var tungt, och panterhonan knäade innan hon beslutsamt med högburet huvud gick iväg från platsen, och tog sikte på en grotta en bit upp i terrängen. Stora blad ställde sig i hennes väg, och hon fick om och om igen trycka på med hela sin tyngd för att komma igenom de smala gröna stjälkarna. De stora blå ögonen mötte två blå nyfikna, men samtidigt avvaktande.