Något svårfunnet/19 maj

Elin var frustrerad. Att bli utvald var inte alls så enkelt som hennes lärare på skolan sagt. Hennes kön gjorde att allting försvårades, och den mattsvarta färgen på huden tillsammans med mörkbruna ögon stoppade hennes framfart i filmbranschen effektivare än ett taggtrådsstängsel.
I handen höll hon filmen som alldeles säkert skulle bli en succe´. Temat i den var unikt, och vinklingen av karaktärerna skulle säkert chockera vissa, men närmast roa andra.
Elin tryckte igen dörren till filmstudion med ett högt brak. Träet i den motsatte sig behandlingen med ett knakande, och svängde upp lika fort. Hon tryckte manuset tätt intill sin kropp och hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var svårt att hitta en regissör som insåg potentialen i hennes verk, och trots idoga försök fick hon den tjocka pappershögen i retur. Med tiden hade det vita papperet blivit vältummat.
Elin bläddrade förstrött i papperen när hon satt vid busshållplatsen. En liten lapp singlade ned på marken bredvid hennes välslitna träskor, och hon böjde sig snabbt ned för att ta den innan vinden hunnit ens fundera över det.
”Hejsan! Jag är inte regissör, och äger inget produktionsbolag, men har läst ditt manus och gillar det. Ring mig för närmare presentation 0789-456345”

Elin plockade upp mobilen och slog siffrorna, men tryckte igen luren innan någon hunnit svara. Efter några sekunder ringde den med tonerna av Chopin, och hon svarade.
”Elin” Hon hörde någon andas i luren, och väntade på svar.
Bussen kom in på hållplatsen, och Elin klev på, visade sin biljett, och satte sig längst bak.
”Hallå?” Hon hörde musik i bakgrunden. Någon rappade om världens undergång, och avslutade sången med att skrika så att huden knottrade sig.”Jag lägger på nu.” Elin tänkte trycka ihop luren när en tjejröst hörs.
”Jag tror att jag kan hjälpa dig, men måste få låna manuset för att visa upp det för en person. Är det okej?”
Elin funderade inte många sekunder. ”Klart du får, var ses vi?”
”Lämna det på kontoret i filmhuset, och skriv namnet Pia Tegner på brevet. Jag återkommer till dig så fort jag kan.” Tjejen lade på luren utan att säga hejdå.

Elin tittade ut på staden som passerade utanför fönstret, och kände en liten kvillring i magen, och hoppet började spira.