Igår stressade jag runt som en skållad råtta, men hann med att både åka på besök till barnens gamla skola, åka till arbetsförmedlingen för att delta i jobbchansen, och blev intervjuad av två potentiella arbetsgivare(Pressbyrån, och en möbelbutik)
Peter jobbar kväll efter kväll på sitt företag, och kommer hem dödstrött. Stackars lilla älsklingen, jag skulle så gärna jobba jag med om jag kunde. Ansökning efter ansökning åker iväg, och svar kommer i retur efter några dagar."Tack för visat intresse, men...bla, bla, bla"
Idag har jag skrivit så att fingrarna värker. Underbar känsla att se alla idee´r på pränt.
Vid två hämtade jag ungarna, och for hem efter ett snabbt besök på ICA.
En megastor traktor bökade omkring ute på vägen, och jag förmanade Zabine och Razmus innan de gick ut.
Dessvärre gör de precis tvärtom, och när jag några minuter senare tittar ut genom fönstret eftersom det är så underligt tyst, hittar jag dem springandes på vägen efter traktorn. Usch vad rädd och arg jag blev. De åkte in i sitt rum, och jag bannade dem. Mina små änglar, så oskyldiga och fulla av bus.
Diskussioner om att byta dagis till Hampuz pågår i famlijen, och efter att ha varit på besök på Olberga där de bara är nio dagisbarn, och tretton skolelever fylls jag av en stor längtan att sätta tillbaka alla barn där. Vilket lugn där är, vilket ljuvligt och vackert ställe fylld av harmoni med gröna gräsmattor, massor av gungor, och äppelträd som är fyllda av blommor.
Lilleman har ju blivit slagen av en klasskompis hela terminen och är inte så sugen på att gå till dagis längre. Grr, jag hatar det här att grupperna skall vara så enormt stora. Tjugofyra ungar har i bästa fall tre förskolelärare att vända sig till, men det är ju ofta som någon är sjuk.
Nu skall jag lämna er igen för att gå in på nattens sista rond.
Godnatt govänner
det är alltid nått...men lite lättare blir det under våren, tänker jag
SvaraRadera