TEMA Främlingsskap

Trots att de som befann sig i rummet tillhörde mina klasskamrater kändes det som om jag var omvälvd av en stor skimrande bubbla som hotade att spricka vilken sekund som helst. Det var till och med så att jag tyckte mig höra hjärtslagen från den. Bomp, bomp- bomp, bomp, bomp-bomp.

Jag tittade på min bänkkamrat Tilde som stod omgiven av de andra tjejerna. Hon tuggade på en godisbit, och bjöd alla de andra på varsin ur en vit påse med röda och blåa ballonger på. De liknade farfars idisslande kossor, och ett lågt fnissande undslapp mig.

Lotta som var längst i klassen kom gående med snabba steg, och innan jag hann sätta upp handen som skydd hade hon slagit mig över kinden. Inte ett ord till förklaring, bara ”Pang!”, sedan log hon spefullt och gick tillbaka till de andra tjejerna.

Alla ljud runt mig blev långsamma och underligt främmande, och med hettande kind kurade jag ihop mig sittande på golvet och slöt ögonen.
”Anna!” Res dig upp nu. Seså, nu får du sluta med de här barnsligheterna.” Fröken Johanna var starkare än man kunde tro. De smala armarna med buckliga armbågar och obefintliga muskler gav många villfarelsen att hon var svag, men jag hade fått veta många gånger hur fel det var.

Jag lyfte upp ansiktet mot henne, och sade med ett matt leende. ”Jag mår dåligt.”
Johanna log ett snabbt leende. ”Seså stumpan, upp och hoppa.”
När hon fått sin vilja fram lämnade hon mig stående, nyss utkommen ur bubblan lika naken som en nyfödd baby.

Inte så att jag var naken, men min kropp var öppen som ett stort sår, och huden var tunn som den första isen på hösten. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att bli omtyckt av andra, och ville inte heller veta hemligheten. Det enda som lockade mitt intresse var att studera de andra som en fågelskådare tittar på fåglar genom kikare. På avstånd, men ändå mitt i händelsen.

Jag sträckte ut min hand i luften och kände vinddraget från den öppna dörren ut till skolgården. Vände på den, och rörde fingrarna. Vilket mirakel vi människor ändå är. Kött och blod i samman med hårda vita skelett som gör att vi kan stå upp, och röra oss.
Olyckan jag varit med om för några veckor sedan hade ändrat min livssyn. Vi lever bara korta sekunder till låns, och ibland faller vi ifrån utan att hinna säga farväl.

Min mamma månade mer än någonsin om mig, och jag fick i princip allt jag pekade på. Pappa studerade mig tyst som om jag var en marsmänniska som hälsade på tillfälligt. Han bjöd på en tyst kram innan jag somnade, och ibland en kort nästan omärklig snyftning. Inte ett ord om det jag varit med om, och inte ett ord om att hjärtat stått still i flera minuter. Olyckan existerade inte, och när jag någon gång försökte föra den på tal hyssjades jag ned.

Numera sade jag inget. Alla ord var för stora att ta i min mun, och jag försökte istället ta in att jag överlevt, och inte brorsan.