Glömda ord/Plagga

Plagga = aga, klå, smälla

”Här skall jag nu ge ett exempel på vad som händer när barn är olydiga.”

Läraren kavlade upp ärmarna och tog tag i bambukäppen som alltid stod vi katedern som en ständig påminnelse till barnen att sköta sig.

”Dra ned byxorna Keyla. Du skall plaggas.”

Den lilla flickan gjorde som läraren sade och bet sig hårt i läppen medan hon blundade.

”Swosch!” Det första slaget smärtade alltid värst tyckte Keyla och knöt händerna. ”Swosch, swosch!” Två snabba rapp över vaderna gjorde så att hon knäade några sekunder.

”Nu barn är det er tur.” Läraren vinkade fram Laikoli som satt närmast katedern. Det mörka håret stod åt alla håll, och pojken såg ut som en galen professor. Mörkt bruna ögon kikade fram under några hårlänkar som letat sig ned mot den svettiga pannan. Uniformen var klanderfri ren och skorna så välputsade att det nästan gick att spegla sig i den svarta ytan. ”Laikoli stig fram här.”

När läraren räckte fram käppen svalde Laikoli några gånger i snabb följd, och lyckades stoppa spyan som gled upp genom tarmarna. ”Jag kan inte…” viskade han och undvek att möta Keylas blick när hon vände sig om. ”Jag kan inte…”

Läraren placerade bambukäppen i Laikolis hand och lade sin hand över. ”Då hjälper jag dig…”

Trots att pojken försökte hålla emot såg han röda ränder på Keylas ben där slaget tagit.

”Nu har ni sett hur det går för människor som bär sig illa åt. Glöm aldrig det här.”

Utanför det lilla skjulet pågick det vanliga livet för Thailändarna som kämpade hårt med att plantera ris och skapa vackra kreationer att sälja till förbipasserande turister. De gamla damerna med svärtade tänder satt sida vid sida i långa rader och höll händerna sysselsatta med vackra broderier. Då och då skrattade de så att rynkorna bildade ett vackert mönster i deras ärgade ansikten. Gladfärgade klänningar blandades med västerländska kläder som kommit dit genom organisationer som månade om byns folk.

Efter bestraffningen haltade Keyla ut på vägen intill skolhuset, arg och mycket ledsen. Hon hade aldrig menat att slå så hårt på flickan, men ilskan över att hon stal hennes sista bröd hade gjort att allt gick på tok. Keyla mindes allt blodet och skämdes. Samtidigt var hon fullt medveten om att samma straff skulle upprepas hemma när föräldrarna fick reda på vad hon gjort.