Man kan inte backa bandet, även om man vill ibland

Många kvinnor pratar om friheten de kände när de efter sin mammaledighet började sin arbeten igen. De fick prata med jämnåriga och sitta med kaffet ifred. Inga barnskrik störde när de pratade i telefon, och de kunde gå i samma kläder en hel dag utan att byta om på grund av slabb. När de inträdde i hemmet på kvällningen möttes de av trötta barn och en missnöjd make som hade gjort ett gott försök att mätta hungriga magar som kurrade.

Efter några veckor var nyhetens behag över och saknaden efter små barnaarmar som lindade sig i ett ormliknande grepp runt halsen, och ljudet av små barnafötter som sprang över golvet infann sig. Till och med de höga rösterna saknades, skrikandes ”mamma!”.
Då insåg de sanningen de hela tiden egentligen vetat om innerst inne. Vad var väl friheten att stänga sin toadörr utan att någon stod skrikande utanför värd om inte närheten av de älskade barnen fanns. Livet som arbetande var överskattat, karriären kunde nog stå tillbaka några år, och frågan om att jobba deltid dök upp.
De få åren som barnen var små och krävde hela deras uppmärksamhet var ingenting gentemot det som skulle komma. Långa vaknätter när barnen blivit stora, men ändå inte vuxna. Strider som slutade med gråt. Tjat, tjat, tjat dag ut och dag in. Och MASSOR av kärlek.