Själsliga ärr

”Jag hatar henne!” Pia tog upp rakbladet som låg i sängbordet och gjorde några skarpa jack i sin sommarfräkniga lena barnahud. ”Jag hatar henne.” Sade hon om igen, men med gråtfylld röst den här gången. Blodet sipprade sakta ur de nygjorda fårorna och med en snyftning hämtade Pia en handduk som sett samma sak förut.

När hon torkat av blodet drog hon ner tröjan för att dölja såren, och torkade bort tårarna för att sedan gå ner till den förhatliga familjen.

Pia var bara 10 år, men hade redan fått erfara livets hårda villkor. Hennes mamma och pappa hade inte gett henne en chans i livets lotteri. Deras missbruk gjorde att hon praktiskt taget föddes in i skiten.

När socialen äntligen noterade vart det barkade hän hade de gjort en snabb insats för att rädda den lilla smala och rädda flickan som uppenbarade sig när de gjorde besök hos hennes så kallade familj. ”Lilla gumman, du lever i en dysfunktionell familj med missbruk av alla de arter. Vi vill rädda dig ifrån den undergång som väntar dig om du stannar kvar.” Det var vad kvinnorna som hämtat henne sagt, sedan hade de med milt våld tvingat iväg henne från sin älskade mamma.

Pappa Leif hade inte kommit hem från pengainsamlandet som han så vackert kallade sina stöldraider.
Pias sista minne av mamman var en kvinna som vilt svärande och spottande satts på handbojor för att inte skada dem som hämtade hennes dotter.

Flickan hamnade först på sjukhus en tid på grund av undernäring, sedan fick hon flytta till ett fosterhem som låg långt, långt från ära och redlighet ute i skogen nära riksgränsen. Pia var så arg att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, och fann till slut ut att när hon skar sig kändes livet en liten, liten stund livet lite enklare.
Hennes arm täcktes av ärr som var olika tjocka beroende på vad hon hittat att skära sig med. Den nya familjen anade inget, men undrade då och då varför Pia envisades med att gå klädd i långärmat när det var sol och varmt ute.

Den snälla kvinnan var en förstagångare, och hade aldrig haft fosterbarn förut, och höll tand för tunga för att inte skrämma bort den lilla spröda flickan de fått i sin vård. Kärleken hon redan kände för flickan höll på att svämma över, och det var med stor viljekraft som hon stod emot impulsen att krama om henne hårt när tösens ögon glänste av ogråtna tårar. ”Det blir nog tid för sådant framöver” sade hennes kloka man och tittade i smyg på den mystiska lilla flickan de fått hem.

Pia hade inte sagt ett enda ord sedan hon kom till familjen, och nu hade flera månader i tystnad nått sin kulmen. Det var jobbigt att inte prata, och de verkade ju faktiskt snälla och rara. ”Nej, de är inte alls snälla. De har tagit mig från mamma. Jag hatar dem!” Pia slog ett hårt slag i luften.
Hon lade sig ner i sängen och tittade i taket på en spindel som satt väntandes i utkanten av sitt nät. ”Precis så där känner jag mig” sade Pia och ställde sig upp för att studera spindelnätet närmare. Trådarnas vackra struktur stördes då och då av en fluga som fastnat i nätet och ilsket försökte ta sig loss.
Pia petade försiktigt på konstruktionen och hade snart spindeln som lockats av rörelsen mitt framför ögonen. På ryggen satt ett vitt kors, och hon såg att de små käkarna rörde sig. Skrämd av dess storlek backade hon tillbaka och förlorade intresset för den.

Pias mamma hade snart hittat sin tröst i ännu mer droger, och den lilla flickan väntade förgäves på att få höra ifrån henne. Leif hade helt kallt sagt ”Vad skönt, då slipper vi henne.” när hans fru gråtande och skrikande mött honom i porten då han hålögd och urtrött slutligen återvänt med sitt byte. Hans väska innehöll några små vita påsar som snart fyllt sitt syfte.

Tiden gick och Pia fortsatte sin tigande protest…tills en dag när hon träffade grannens stora lufs till hund.
Eros som han hette var en fyrvägskorsning av flera olika raser, men en ursnäll och vänlig själ som kände flickans sorg och gjorde allt för att muntra upp henne. Han rullade runt, och visade upp alla sina konster som hans husse lärt honom.

Till slut kunde inte Pia hålla sig längre, och brast ut i ett gapskratt som hördes in till fostermamman som försiktigt gläntade på gardinen för att titta vad som hände. När hon såg hunden som höll på med sina konster skrattade hon till ”Vad dumma vi är, naturligtvis skulle vi ha tänkt på det tidigare. Eros kan få vem som helst lycklig.” Kvinnan stannade inne och kikade osedd ut för att inte störa idyllen utanför. Till slut kom hennes man in i rummet och undrade vad som stod på. Fnissande pekade kvinnan ut i trädgården ”Eros har inlett en av sina charmoffensiver, och ja du ser själv.”

När Pia gick in genom ytterdörren kände hon en ny glädje i sitt hjärta, och insåg att hon inte mått så bra på väldigt länge. Visst saknade hon sin mamma, men inte festerna och bråken som alltid fanns i hennes närhet. Hennes längtan efter kärlek och ömhet gjorde att hon till slut närmade sig fostermodern, och de hjälpte till att kontakta hennes biologiska mamma som numera levde i ett ständigt rus.

En dag när hon höll på att baka med sin fostermor kavlade hon upp sina ärmar och blottade utan att tänka på det ärren på sina armar. ”Men vad i all sin dar? Vad är det där?” Kvinnan tog tag med sina mjöliga händer i hennes smala arm och såg förskräckt ut. Pia vred sig ur hennes grepp, och skämdes som en hund över vad hon gjort. ”Äh, jag har gjort mig illa bara. Inget allvarligt.” Fostermodern tog tag i hennes fint mejslade ansikte och vände det mot sig. ”Pia jag har läst om sådant där, men aldrig förut mött någon som gjort det. Varför skadar du dig själv?” Flickan tittade in i kvinnans lavendelblå ögon och kände en stor ömhet för henne. ” Jag mådde inte bra när jag kom hit, men idag mår jag mycket bättre och har slutat.” Fostermodern lät sig nöja med den förklaringen och de fortsatte baket.

På kvällen berättade hon för sin man om sin upptäckt och kramade efteråt honom hårt. ”Vilken tur att vi hittade henne. Hon är så älskvärd och rar den lilla.” Mannen skrattade så att hans stora mage hoppade, och ett stort leende spred sig över hans ansikte. ”Hm, vänta du tills vi har en tonåring här i huset. Om tre år har du nog tröttnat på att vara mamma.” Han reste sig upp på armbågen och lutade sig över sin kvinna. Vi kanske skall skaffa henne en lillasyster att ta hand om?” sedan tog han boken hon läste ur hennes hand och släckte sänglampan.