TEMA Något fläckigt

Jag visste precis när hon varit där…det syntes på de fläckiga lakanen i vår säng, och vinglaset med svaga läppstiftsmärken. Ibland kändes det som om han ville att jag skulle se det. Som ett öppet, förfinat hot. Ännu en av de oändliga nedtrampningarna i skoskaften för att få mig att stanna på min plats.
Redan i hallen kunde jag känna doften av kön, och såg för min inre blick scener av vild älskog med knappar som slits sönder och svettiga kroppar. Klädesplagg efter klädesplagg ledde rakt in i vårt sovrum. Magen vände sig ut och in, och jag spydde över trasmattan Hans mamma gett oss i bröllopsgåva. Med äckel i blicken och tårarna som en genomskinlig gardin gick jag långsamt mot rummet som för mig var heligt. Att vara otrogen är nog det lägsta en människa kan göra mot en annan, och att dessutom skylta med det är sadistiskt och väldigt, väldigt lågt.

Kniven i min hand levde sitt eget liv, och att det perfekt manglade lakanet härbärgerade två omslingrade människor såg jag inte alls som något hinder för det jag länge velat göra.


Mitt vita lakan skulle inte besudlas av den där kvinnan mer, oh nej…aldrig, aldrig mer. Lakanet skulle bli skuret i småbitar, och uppeldat. Sakta drog jag kniven genom vitt kött som var impregnerat av starkt sömnmedel, och högg besinningslöst över vita kullar. En hammare fullbordade en hjärnmassaker, och Hans fick smaka på sin egen medicin att inte dölja något.

Folket därute skulle ge mig sympati, det var jag fullständigt övertygad om. Hans affärer var aldrig hemliga…nej, nej…han skröt på firmafesterna om hur lättlurad jag var, och berättade ofta och gärna om vårt ickesexliv. Det de inte visste var att jag hade mitt eget lilla liv bredvid äktenskapet, och att han förvisso var fattig men ärlig intill döden och förälskad i mig. Startskottet på händelsen var det undertecknade testamentet jag hittade fasttejpat under skrivbordslådan jag hade i åtanke att städa den där dagen. För en så stor summa pengar skulle jag och Georgios leva gott många, många år.

Jag smetade in mitt ansikte med lite blod, och droppade en del på mina underarmar, sedan slet jag sönder min vackra vita klänning som skulle ge mig exakt det oskuldsfulla utseende som krävdes.


Med darrande händer lyfte jag telefonluren och slog några siffror, men lade snabbt på när jag kom fram. Lyfte igen och tryckte på återuppringning. Med rösten fylld av gråt och förtvivlan stammade jag fram orden. ”Hallå…är det polisen? Jag…jag…jag vill anmäla ett mord.