TEMA Samband/ 1 juni

Flåsande klättrade Eya upp i det höga trätornet och var hela tiden ytterst noga med att få med sig rullen med vit tråd. Egentligen tyckte hon att hela ide´n verkade alldeles tossig. Hur i all världen skulle lilla Sverige kunna stå emot en stormakt som ville ha deras land.


Eya mindes lektionerna om alla olika flygplan som cirkulerade i luften, och hur radarn ibland missade när de kom in i luftrummet.
Hon mindes också den kvinnliga yrkesofficerens gastande när gamla Karin inte fått på sig gasmasken fort nog vid träningen. ”Ni kommer att dö allihopa! Dö! Fattar ni det!” Så hade hon skrikit röd i ansiktet och vilt hoppandes på stället medan händerna virvlade omkring huvudet på henne. ”FATTAR NI DET!” Skrattande för sig själv gick Eya de sista stegen och drog sig upp på den lilla platån.
Kvinnan på kursen hade tydligen drabbats av ett smärre sammanbrott, och den synen skapade negativa känslor i Eya inför att bli yrkesofficer. Polis kanske skulle vara ett bättre yrke? Hon längtade efter att vara behövd och att utnyttja kroppens alla resurser. Dykare var ett annat yrke som hon nosat på, men alla öroninflammationer som liten gjorde att Eyas öron inte var lämpade för sådant.

Utsikten var formidabel, och hon reste sig försiktigt för att titta nedåt. Det svindlade.

En raspig röst hördes på walkietalkien. ”Eya 23 kom, Eya 23 kom.”

”Ja hallå, Eya här kom.” Hon log åt allvaret i rösten och drog till sig rullen med telefontråd. Ena änden var förbunden med det lilla utrymmet under jorden där resten av Lottorna stod. I mitten av det rummet var ett stort fyrkantigt bord med en karta över omgivningen på. De små planen som låg lösa på den skulle illustrera hur fienden kom in över landet, och de förväntades ha total koll på hur många och vilken sort det var.

Den raspiga rösten fick Eya tillbaka till verkligheten igen. ”Fixar du det, eller behöver du assistans?” Katrins mjuka stämma ljöd genom walkietalkiens högtalare och en hackspett som satt på ett träd i ögonhöjd med Eya flaxade skrämt iväg.


”Jag fixar det. Kommer snart.” Eya tryckte på offknappen och log lite för sig själv. Nu skulle väl tanterna få tuppjuck därnere. Hon visste att det förväntades av henne att hon höll stadig kontakt, men det kändes som om hon var mycket nära molnen, så nära att hon skulle kunna nå dem om hon sträckte på sig, och hon ville vara ensam med den upplevelsen utan ständiga rop från walkietalkien.

Eya kopplade in den ålderdomliga telefonen och placerade den på sin krok, sedan blundade hon och drog i sig av den härligt friska luften. Vingslag från en trana nådde till hennes öron, och hon plockade snabbt fram kameran. Naturligtvis blev bilden suddig. Kameran var för seg, och det enda som fastnade var stjärten på fågeln. Eya raderade den och riktade kameran mot backen som skiftade i alla möjliga färger. Maskrosor samsades med vitsippor och blåsippor. Hon kunde till och med ana några liljekonvaljer.

Plötsligt ringde mobiltelefonen. ”Eya.” sade hon och försökte fotografera en kråka som tittade frågande på henne sittande i tallen bredvid. ”Hej älskling, jag försökte ringa dig förut.” En räv kom smygande vid skogskanten, och satte sig med huvudet på sned för att studera Eya, men pilade snabbt iväg när hon började prata igen.

”Kalle och Lisa skall hämtas fem senast, glöm inte det. Du anar inte vilken härlig plats jag hamnat på.” Hon lyssnade på sin make en lång stund. ”Jag måste gå älskling, jobbet väntar. Puss, puss”

När Eya nådde marken igen med foten ville hon gå tillbaka till tornets topp, men hejdade sig och gick in genom luckan i marken.