Tillit

”Okey, då gör vi så här.” Arthur stod vilt gestikulerande i vårt vardagsrum och försökte på ett enkelt sätt lösa våra semesterplaner som just gått om intet, eller, nja…i alla fall nästan.


Så här var det:

Jag hade träffat denna underbara charmige kille på ett disco i staden , och snart var vi sambos med allt vad det innebär. Min förut rätt så rymliga tvåa förvandlades med hjälp av hans jättesoffa som dessutom var urful till ett lager. En lätt panik drabbade mig samma dag faktumet inträffade och alla Arthurs kartonger stod på mitt vardagsrumsgolv. ”Ångrar du dig?” sade han mjukt och lade sina armar runt min midja och drog mig intill sig. ”Nej!” sade jag utan att riktigt tro mig själv. ”Men det känns underligt att bo sambo igen, det var länge sedan sist.” Nåväl, samboskapet gick bra , och på helgerna gick vi på separata håll. Varför vet jag inte riktigt, det blev nog bara så av ren vana. Någon gång följde han med mig på mitt stamhak, men blev vansinnig på alla killar som kom fram och kramades och pratade i ett. Han kände sig som femte hjulet trots att jag presenterade honom.

Åren gick, och jag tyckte att vi hittat en skön vardag. Dagarna började med att vi åt frukost tillsammans, och sedan åkte åt olika håll till våra respektive jobb. Efter jobbet gick jag på gym 5 dagar i veckan medan han träffade vänner eller bara var hemma. Jag försökte dra med honom på träningen, men nej, det var inte hans grej tyckte Arthur. På kvällarna när jag kom hem hade han fixat maten, och ett hett skumbad stod klart att hoppa i.

Vi fiskade ofta på helgerna och hade roligt tillsammans.
Eftersom Arthur härstammade från Gotland ville han åka dit på semestern, men jag visste att det skulle bli mycket festande och bad honom åka själv eftersom min semester blivit förskjuten. ”Du och jag kan åka dit senare på semestern tillsammans” sade jag, och tyckte allt löst sig jättebra.
Efter många pussar och kramar skildes vi åt därhemma och han for iväg till sin älskade ö.
Jag jobbade en vecka sedan for jag till mina föräldrar på semester. Planen var att vi skulle mötas där borta.

I början hördes vi varje dag, men det tunnades ur mer och mer för att sista veckan dras ut till en gång i veckan.
Jag var inte orolig eftersom vi var kära och jag litade på honom till 100%.

Ha, blind hade jag varit. Bakom min rygg hade killen ifråga träffat en tjej hemma i Stockholm på en pub Hon hade också hade rötter på Gotland, och gissa vem som träffade vem därborta?

Det slutade med buller och brak när jag ställde honom mot väggen per telefon, och han erkände. Men bara att han träffat en annan. Inte ett ljud nämndes om vidden av otroheten som hade pågått i TRE MÅNADER!! Det underligaste av allt är att han fortsatt köpa blommor och hade varit lika gullig som vanligt mot mig under tiden som de träffades.
Jag slängde ut honom per omgående och resten av semestern tillbringades i soffan med neddragna gardiner. Jag mådde så dåligt, och kände mig så lurad. Det var ett hårt slag för min tillit till killar som tog många år att bygga upp igen. Han ringde och ville prata, men jag slängde på luren och sms:ade att han skulle lämna mig i fred.

Men livet hade något på lut åt honom.
Tjejen han träffat visade sig ha psykiska problem, och under hela deras förhållande trodde hon att han var otrogen med mig! De fick barn rätt omgående, och när de separerade tog hon ungen och flyttade ca 100 mil bort utan att fråga om det var okey. Efter en advokatprocess fick han träffa sitt barn igen, men naturligtvis var hela situationen infekterad. Han hade ett rent helvete i flera år, och mådde pyton.