TEMA Ett rep

Orden som prästen säger känns som rep runt halsen. Det ringlar tajtare och tajtare ju längre in i akten de kommer. Kent står underligt nog på sidan om sig själv och asgarvar åt situationen, hycklar den vita klänningen som Anna bär och pekar på den tjocka guldringen som likt en björnsax slår sina käftar runt fingret.

Kent söker Annas blick och möter en sådan kärlek att hjärtat flämtar till. Klarar jag av att besvara den? Är hon verkligen den rätta?

Alter egot som står vid hans andra sida håller upp en spegel från framtiden som visar hur Kent och Anna drabbar samman om skitiga strumpor på golvet, och disk som väntar.

I bakgrunden av spegelbilden ser Kent ett hus, en Volvo och…till hans stora förvåning…en livs levande hund.

Kent känner att magen är ovanligt livlig, och längtar ut ur kyrkan. Vad gör jag här egentligen? Tänker han och lösgör sig från Annas hand. Är jag verkligen mogen för något dylikt?

Han skrattar lågt åt bilden av det mest patetiska som finns…villa , Volvo och hund. Kent Hammargren är ingen Svensson, och skulle heller aldrig bli. Att Anna är en så kallad vanlig kvinna betyder inte att jag behöver vara det. Vi är som två skilda planeter ute i rymden. Vad är egentligen oddsen för att det här skall fungera?

Anna tittar länge på mannen vid sin sida. Det nytonade kolsvarta håret och den udda vita kavajen han bär är lite mesig.

Anna har bett honom att ta den svarta nyinköpta som hon och mamman köpt, men Kent vägrar, och tjurar nog fortfarande över att de bråkat med honom.

Hon håller fram handen framför sig där den tjocka guldringen sitter. Den är lite väl enkel för hennes exklusiva smak, men är det inte det kärlek innebär…att ta och ge i lika stora delar? Stötta varandra och mana på?

Anna studerar Kents ögon, de är varma och kärleksfulla, och hon vill ha honom vid sin sida…alltid. Kläder är utbytbara, och den svarta kalufsen är ju egentligen ljus. Allt sådant där går att ändra.