TEMA Väsnas

Det lilla grannskapet är täckt av höstlöv, och på gatorna springer barn omkring och jagar varandra.  En liten idyll kan tyckas, men ack så fel illusionen av frid kan vara ibland.

Barnen väsnas inte, och är underligt tysta trots att de är många. De små benen springer som om de var jagade av Djävulen, och i deras ansikten syns inga leenden.

   När vi stoppar ett av barnen ser jag till min förskräckelse att någon sytt igen den lilla rosa munnen med svart, tunn tråd av typen som jägare använder. Chockad vänder jag mig till min följeslagare och make sedan många år tillbaka, och kan inte ens uttrycka vad jag känner.

   Daniel skakar sakta på huvudet, och tar min hand i ett hårt grepp för att dra med mig mot bilen vi lämnat på gatan.

Runt varje hus sitter svarta metallstaket med skarpa spetsar, och in mot tomten är en stickig rödaktig häck planterad som aldrig blommar. Svarta rullgardiner är neddragna för alla fönster, och blommorna i trädgårdarna är vissna.

När vi kommer fram till bilen ser jag att ena däcket är platt, och springer runt till den andra sidan där det ser likadant ut. Nu är jag rädd.

   Daniel vinkar mig till sig, och öppnar dörren för att nästan fösa in mig.

   Jag är noga med att sätta på mig bältet, och sneglar ut genom rutan för att finna oss omringade av vuxna kvinnor med avskalade huvuden, och lindade bröst som gjorde att de såg ut som män. ”Daniel? Vad?”

   Min älskade make ser lika rädd ut som jag känner mig, och jag ser honom sakta öppna luckan där vi alltid har en liten revolver. Nu undrar du säkert varför jag som är helt vanlig har något dylikt i bilen, men…sanningen att säga skrämmer verkligheten mig så mycket att jag tvingat Daniel att lära mig skjuta, och dessutom införskaffa ett vapen.

    Den är inte stor, men kraften är desto effektivare.

I samma ögonblick Daniel kände metallen mot handflatan växte hans mod, och med stor irritation vevade han ned fönstret och skrek högt till samlingen. ”Vem är ni? Vad vill ni? Försvinn härifrån.”

   Istället för att göra som han sade sträckte de fram händerna likt zoombies, och sade samma ord om och om igen. ”Cachar, cachar, cachar.” sade de, och stirrade med oseende svarta ögon på honom.

   Daniel startade bilen med andra handen, men den hostade bara några gånger och dog. Med svettiga händer vred han på nyckeln, och nu startade den snällt, och med en rivstart åkte de iväg i ett moln av damm den lilla grusvägen.

   Jag vågade inte öppna ögonen förrän Daniel lade sin hand på mitt knä. ”Vad i helvete var det där? Jag har väl aldrig…”

Vi pratade aldrig mer om händelsen, och vi åkte aldrig någonsin en genväg någonstans.