TEMA Ansvar

Minnet är bleknat numera, och jag kommer bara ihåg hennes ansikte lite diffust. Några detaljer har dock fastnat,.Den breda munnen med de onaturligt vita tänderna förföljer mig i drömmen varje natt och blir då förvandlad till skrattande katten i Alice i Underlandet.

Hennes röst den där dagen hon försvann var inte mjuk som förr utan hård och kall som när stål slås mot stål, och jag har ett mycket svagt minne av att jag grät som ett litet barn trots att jag fyllt tio.

Men bäst av allt kommer jag ihåg orden som likt eldskrift präntat in sig i min hjärna, och hennes ögon, svarta som natten.

    ”Jag tänker inte ta något ansvar för Pernilla mer, istället blir det ditt ok.”

Pappa grät och skrek så högt att grannen öppnade sin dörr och frågade om allt var okej.

Pappa höll mig så hårt att jag såg blåmärken efter hans fingrar på armarna efteråt, då när allt var lugnt igen…så lugnt att man kunde höra hur grannen ett kvarter bort pratade med sin fru.

Min älskade pappa satte på sig sandalerna och tittade sorgset på mig.

    ”Jag kommer snart, skall bara göra en grej…”

Några timmar senare hittade polisen mig liggande på golvet med mammas morgonrock i famnen. De hade funnit pappas bil i ravinen några kilometer bort, och sökte mamma.

En av dem väckte mig, och frågade mjukt var hon var, och jag förklarade så gott jag kunde vad som hänt.

Poliserna nickade menande mot varandra, virade in mig i en filt, och bar mig till sin bil.

Tjugo år senare sitter jag vid min mammas och pappas grav och gråter salta tårar