2 september 2011

TEMA Att slingra sig

"Nå..."
Tystnaden härskadr bland barnen
"Ingen?"
Barnen tittar på varandra, och sedan ned på sina fötter.
"Olle?"
Den tilltalade tittar upp med blå oskyldiga ögon, och skakar på huvudet.
"Therese?"
Flickan med nästa korpsvarta flätor, och svajig färgglad kjol ler osäkert mot kvinnan som står framför henne, och skakar på huvudet.
"Ni tror väl för bövelen inte att jag är dum? Ni får stå här tills den skyldige kliver fram. Jag struntar i om det ringer i klockan, eller om ni har lektion."
Barnen skrapar med fötterna mot golvet, och lägger händerna bakom ryggen tätt ihop. Pelle sätter benen i kors och räcker upp handen.
"Ursäkta...jag...jag måste gå på toaletten."
Han rodnar mer och mer för varje ord, och gråten sitter i halsen.

Lärarinnan skjuter fram glasögonen längst ut på näsan och tittar på Pelle över kanten på dem.
"Är det bråttom?"
Pelle nickar och biter sig i underläppen.
"Spring iväg då", säger lärarinnan och har svårt att hålla sig för skratt när hon återvänder med blicken till sina elever. "Nå, vem var det som lade häftstiften på stolen?"
Ingen svarar, men alla ser skyldiga ut.
"Nu ställer jag den här frågan en enda gång till..." Hon tystnar några sekunder. "Vem lade häftstiften på stolen? Får jag inte ett svar innan jag räknat till femtio får ni allihop kvarsittning och en lapp hem till era föräldrar om det som skett."
Lärarinnan sätter sig vid katedern och börjar räkna. "En, två, tre..."
När hon närmar sig femtio rör Adam sig oroligt fram och tillbaka, och skolkamraterna skjuter honom fram mot fröken.
"47, 48...49."
"Det var jag fröken...jag ensam...eller...rättare sagt...Pelle sade att jag skulle...men..."
Adam blir tyst, och tittar oroligt på lärarinnan medan en rodnad skjuter upp på de smala kinderna.

Då skrattar hon...först ett bubblande skratt, som sakta går över till ett frustande, nästan gnäggande skratt.
"Det är bra Adam, då vet vi var vi har varandra. Men du vet väl att även fröknar får busa med sina elever? Du skall inte vara alltför säker på att inte få igen." 
Hon torkar tårarna som runnit längs kinderna.
"Vänta du bara..."
Lärarinnan rufsar om i pojkens hår, och slår honom lätt i rumpan med orden: "Se så, ut och lek nu allihop, så syns vi om en stund."

4 kommentarer:

  1. Låter som en bra lärare...gillar dina små vardagsteman...

    SvaraRadera
  2. Jättefin och mysig berättelse! Love it! :) <3

    SvaraRadera
  3. En riktig bra beskrivande text.. Men personligen hade jag blivit vansinig på en lärare som hotar barn i grupp...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...